MADE-festivalen, 6-9 maj 2009

Mitt i MADE Medverkande konstnärer: Uglycute, Trumpetgerillan, Generationskören, Robin Jonsson, Sara Lundén, Laurie Anderson, Reijo Kela med vänner, Kids of the Ranch, Evelyn Glennie och Norrlandsoperans symfoniorkester, Ulrika Nuottaniemi, Andersson Dance ...

Av: Nils Jernelius | 10 Maj, 2009
Reportage om scenkonst

PÅ VÄG MOT MUSIKEN – Del 1: Musiken och ordet

Denna text vill vara den första delen av en artikelserie om musiken. Jag har ingen intention att skriva en estetisk-musikalisk text eftersom musiken inte låter sig beskrivas, och jag hoppas ...

Av: Guido Zeccola | 05 november, 2012
Essäer om musik

Amsterdam, strax till vänster om Spuistratt

Vi vänder runt hörnet på Spuistratt, och skyndar mot restaurangen vi ska träffa kollegorna på, och där, i ögonvrån, fångar mig omslaget på det senaste numret av den amerikanska kulturtidskriften ...

Av: Mikke Schirén | 15 november, 2014
Gästkrönikör

Ectoplasm Girls: En musikalisk frizon utan några som helst regler

Ectoplasm Girls är en besynnerlig duo som består av systrarna Nadine och Tanya Byrne från Stockholm. Deras musik är lekfull, dyster, mörk, glad, ljus, stilla, dansant, trolsk, drömsk, synsk, barnslig ...

Av: Carl Abrahamsson | 09 december, 2010
Musikens porträtt

Varför ”dissipativa strukturer”?



Ilya Romanovich Prigogine

När Prigogine som den förste fick grepp om de system med återkoppling, som konstituerar vår värld, kallade han dem ”dissipativa strukturer”. Efter honom har man sedan mestadels kallat dem ”självorganiserande system”, så t ex hans lärjunge Erich Jantssch med den storartade boken 
The Self-Organizing World”. 
Själv har jag också gärna talat om ”självorganisation”, men långt nere i medvetandet har det funnits något slags obehagligt, ovälkommet tvivel: hur kan ett system organisera sig själv, när det tydligtvis kommer till just genom denna organisation? Och Prigogine har hållit fast vid sitt språkbruk – varför har han det?

Prigogine hade i tankarna, att dessa system, som allt eller det mesta i naturen, lever på omsättningen i världen från energi av högre valör till sådan av lägre, precis som vid ett vattenfall: vattnet efter fallet har mindre (läges)energi än det före. Men detta fall kan utnyttjas för att genom turbiner och generatorer utvinna den energi, som annars skulle gå förlorad som entropi, oordning. Men det innebär naturligtvis att energin till sist ändå förskingras i processen, dissipieras - det vill säga försvinner ut i universums allmänna och obrukbara ansamling av energi. Obrukbart därför att det finns inga fall eller stigningar eller rörelse att utnyttja, allt är bara jämnstruket.

Den stora upptäckten innebär nu att det inte bara är människan, som förstått att utnyttja detta energifall. Tvärtom, hela naturen är full av system, som har skapats av och lever på denna frigjorda energi och på så sätt har blivit organiserade. Från virvlar i vatten och luft, som ger väder och klimat, till eldar, flammor, ljus av olika slag, alla sorters liv liksom system inom de levande varelserna ner till den enskilda cellen. Inklusive, naturligtvis, oss själva. Ekologiska och sociala system, städer och samhällen. Ett särskilt frappant fall är fotosyntesen: energin i solljuset gör det möjligt för den gröna växten att av koldioxid i luften och vätet i vatten bygga upp sig själv och därmed också djur och människor. Vilka därtill kan existera genom det syre, som växten frisätter, när den spjälkar vattnet i väte och syre. Naturen kan!

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det betyder att organiseringen är ett resultat av samspelet mellan detta energiflöde och den materia, som det flyter fram genom. Det är betingat av bådadera, och även om energiflödet kan sägas vara det första, så är organisationen väl så mycket betingad av förmågan hos den berörda materiens delar att häfta vid varandra, förenas och fungera tillsammans, alltifrån atomen, molekylen och allsköns ”vävnader” till väder, ekologiska system och levande varelser.

Det är denna senare eminenta förmåga som våra hjältar i analys och reduktion, alltifrån Kopernikus, Galilei och Descartes till Newton, Darwin och Einstein har förbisett eller bortsett från. Resultatet har blivit den falska världsbild, som de flesta av oss i dag anser sig leva med. Världen som addition och mekanism. Nej, vi lever i ett hav av självorganiserande system och är själva sådana, och det är vår stora lycka.

Men därmed har i stället den slöja av mystik, som kunnat vila över begreppet ´självorganiserande system´, blivit lyft. Det är ingenting mystiskt med dessa system, bara ett nytt exempel på naturens oerhörda förmåga och kompetens, som vi har vägrat att tilltro den. Systemet har verkligen organiserat sig själv, men bara med hjälp av det energiflöde, som ytterst härrör från solen. Dissipativa strukturer är de strukturer, som vid dissipation av energi överallt och alltid uppstår, så länge solen strålar in sin energi till jorden.

Och Prigogines terminologi är rättvisande och adekvat, också när det gäller det senare ledet: ´struktur´ är riktigt nog för mönster som uppstår i det stora energiflödet. ´System´ kan sägas vara den fortsatta utvecklingen av dessa strukturer.

Erland Lagerroth

 

Ur arkivet

view_module reorder

Från gatan till designavdelningen

Från gatan till designavdelningen Vad är subkulturen? Finns det fortfarande utrymme för en konst som inte låter sig inramas?

Av: David Cardell | Essäer om konst | 14 september, 2006

Edgar Allan Poe

Edgar Allan Poe. Colosseum

Edgar Allan Poe (1809-1849) debuterade med diktsamlingen "Tamerlane and other poems" (1827). Flera av hans noveller och skådespel innehåller dikter, och han gav sitt sista verk, den kosmologiska "Eureka" (1848) ...

Av: Edgar Allan Poe | Gästkrönikör | 07 oktober, 2015

Intresset för Ibsen fortfarande högst levande i Frankrike. Hur väcktes det?

En vårdag 1887 släpade den unge amatörskådespelaren André Antoine i kraftigt motlut sin mors matsalsmöblemang på en dragkärra uppför de kullerstensbelagda gatorna i Montmartre för att slutligen sätta ner sin ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer | 08 juli, 2014

"Tror han på sig själv och sanningen, han som förtvivlar?"

Tänker en skiss, ett fragment av bild utan disposition: Jag förstod att jag tillintegjort dagen. Bortsett från denna missberäkning var det inte speciellt anmärkningsvärt. Jag var ju inte olycklig. Mitt enda ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 14 september, 2017

Norden nalkas, välkommen oreda - om Ragnar Josephsons bok om Carl August Ehrensvärd

Edle Einfalt und stille Grösse, på den slagkraftiga formeln sammanfattade den tyske konsthistoriken Johann Joachim Winckelmann sin syn på antiken. Han reste till Rom i flera vändor, första gången 1758 ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 10 juni, 2014

Diktandet och kriget

Diktandet är någonting som relateras alltid till diktarens själ.  Den psykosomatiska förnimmelsen, tillsammans med förmågan till en sinnesrörelse och reaktion mot det existerande - kan förvandlas i poetisk nödvändighet oavsett ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 25 mars, 2017

Exit Brexit?

”Olika metoder för ’objektiv upplysning’ vid folkomröstningar” är titeln på den skrift från 1921 som Herbert Tingsten blev docent på och senare professor i statskunskap vid Stockholms Högskola, som det ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om politiken | 28 juni, 2016

Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare

Foto: Teymor Zarre' Det litterära Estland storsatsa­r på sina författare Helga och Enn Nõu tar emot i sitt hus i Sunnersta i Uppsala. Och det syns verkligen att det bor ...

Av: Anna Franklin | Litteraturens porträtt | 16 oktober, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.