Illustration av Hebriana Alainentalo

Glömda poeter

Arne Melberg om tre poeters udda öde: Bengt Berg, Sam Carlquist och Lars Järlestad.

Av: Arne Melberg | 16 september, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Robert Warrebäck. Foto: Joel Krozer

En novell av Robert Warrebäck

Robert Warrebäck skriver dikter, prosa och artiklar. Han har publicerat poesi i Post Scriptum, noveller i diverse skönlitterära antologier och skrivit artiklar åt olika webmagasin och tidskrifter. Han jobbar om ...

Av: Robert Warrebäck | 28 september, 2015
Utopiska geografier

August Strindberg vid Rådmansgatans t-tunnelbanestation i Stockholm. Foto Wiki

Strindberg och Frankrike

August Strindberg är Sveriges mest franskinriktade skönlitteräre författare. Han bodde långa perioder i Frankrike, skrev själv vissa av sina verk på franska, de flesta av hans skrifter finns översatta till ...

Av: Elisabeth Tegelberg | 07 juli, 2015
Litteraturens porträtt

Karin G Engs erotisk krönika VI. En doft av inuti.

Mjuk men skönjbar slingrar den sig runt mig; rundlar en viskning, en smekning, löften. När den snuddar mig sluter jag ögonen och håller andan. Stilla. En enda evig sekund. Så ...

Av: Karin G. Eng | 26 juni, 2012
Gästkrönikör

Avslut – Början – Agape



Grekerna hade flera ord för att uttrycka det som för oss är Kärlek. Till exempel Fileo som har mest med kunskap, tendens och lust att göra. Och sedan Eros, kropparnas kärlek men också universums kraft och energi. Till sist Agape som är kärlek till någon eller något, den kärlek som älskar utan att förvänta sig någonting, utan konsumtion. Göran af Gröning skriver om den här sorters kärlek.  

Giovanni Antonio BazziText tillägnad Guido Zeccola

 

(I)

Kroppen kall och tyst, ögonen skummar, bara hörselsinnet vakar och ber mig gå upp. Jag snubblar upp ur sängen, försöker fokusera, implantera, rekognosera, drömmarna ackumulera. Söker mig mot soffan, den ännu ovänliga, vet inte om den tar emot, om jag ännu en morgon

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

får vila mig trygg efter nattens slitsamma drömmar.

Jodå soffan tar mig till, kroppen försiktigt varm och flödet börjar mumla, blicken söker lampan, vill vakna till dess sken, vaka i dess återsken, vandra i tankarna innan det är försent, innan dagen kommer för att hämta sin kollekt, i det ljus som alltid är förtäckt.

Ordet vars samtal förs in i din mun. Jag prövar försiktigt med att viska fram … mild … Agape (αγάπη) …

Som en luftstilla vibration då musikstycket tystnat.

En sådan värdighet i dig

ett förseglat allvar

som smeker din tid i det rena.

Men tvingad till smärta

slösar jag inte längre bort min tid

slösar inte med att andas mer – skamsen över mitt trodda värdiga.

I rörelsens ädla

smeker handen ömt din lugna panna

men du kom för nära – längre och längre bort …

jag skrek efter smärtan att ge mig sitt namn.

 

Agape

Anaxagoras

mötets ständiga avsked

vävens oanade fyllnads led

vet varken början eller ände.

Andas

dofter från vulkaniska gaser

fyllda kemiska faser

då förnimmelsens sinne återvände.

 

Monos

gestalten blev till fågelsång

förvandlad under färdens gång

och drog likt drömmar bort från orden.

Känner

ensamheten lämna tingens band

först flytande sedan siktat land

berörs av Intet den eviga återstoden.

 

Agape

rannsakad kärlekens mysterium

kontemplationens givna evangelium

till cirkelns livgjorda text:

"Consummatum est".

 

(II)

les amantsI min handling, rörelsens ädla, i mina steg som vände sig bort, men inte för att allt är över, inte för att ensam vandra, inte för att bittert klandra, utan för att befästa hur mycket vi behöver varandra. Inte en utan alla (alla – en) och vad jag menar av redan sagda, den altruistiska handlingen som ”Caritas” och fröet som det mullsvart lagda.

 

Fröets vagga

Fröets vagga

den i mullsvart

lagda

förbunden pilgrimsfärd

tilltänkt solens ursprungsvärde

ännu blind av

gravdjupssken

ivrig att från jord bli ren

ständigt grumlad i den synen

som fritt vill

växa

upp mot skyn

men glömmer i sin skapardans

att ensam väver obalans.

 

(III)

Världen förstås inifrån. Således känner jag bara världen genom mig själv. Det låter kanske som storhetsvansinne, men är snarare det motsatta – ett ödmjukt sätt att finna det som inte är jag.

Här lär jag mig något, tänker jag. Dikten måste leva ett självständigt liv, en tillvaro helt oavhängig sin upphovsman eller kvinna. Vad andra gör med dikten är inte den skrivandes sak, men diktens.

Dags att gå vidare och säga: poeterna får inte göra intrång på målarens funktion; bilden måste finnas kring orden; de får inte alltför mycket låtsas vara penseldrag.

Så jag vände mig bort för att komma nära, till bröders och systrars slöjfria tal, ordens tillgängliga enkla val vars eko lämnats i det öppnade sigillets sal: ”Vulgata editio”.

Nu spred sig orden överallt men i det öppna, fria, enkla och tillgängliga smög sig även in en tystnad inför allt …

 

Inför allt

Tystnad inför allt

beståendets utlysta jag

viljans glöd att övervinna

varje bild för man och kvinna.

Tystnad inför allt

obemärkt bland livets unga

beundrad av de lärdomsstungna

maktens piska och livs färdens gång,

halvnotens teater till vår orfiska sång,

likt förtröstans förtvivlan i att vända sig om.

 

Tystnad inför allt

förkroppsligad det förgångna

samstämd nattens stäppvargsfångna

av blandade känslor de förryckta släkt,

berusningsvilda under månens andedräkt,

vilsna på den scen som har blivit återuppväckt.

 

(IV)

simposiumAtt göra sig förtrogen med hela verkligheten! Den grundläggande enligheten som delar allt!

En ton flyende som minnet precis som tidvattnet bär sinnet.

Rader som ger svindel, för att de en gång gav svindel, åter det svindlar i skapandet av allt för många himlar. Vi är där igen – har vi alltid varit? Förbrukat oförsvarligt?

Och när det hände, då det hände, händerna som skriver, länderna som driver, vågorna som kvider …

Har man konstaterat detta, har man av intresse konstaterat detta, blir det intressant, ja, gripande – vad rör mig gripande!

Tänker, tänker jag, när jag i valets (kvalets) väg vandrar: Den grundläggande enligheten som delar allt!

… ”Att låta orden komma i stället för att söka upp dem är hela hemligheten bakom fulländad skrift/prosa!”

Inte en poetik, utan oändligt många. Inte en väg, utan alla. Livet/dikten, som jag ser det, är något organiskt, som bryter fram överallt bara för det kan (åt alla håll, samtidigt). Vissa söker orden, andra låter dem komma, finns inget rätt eller fel i detta, heller inget äkta eller falskt. Meningen, känslan, får varje enskild läsare själv tillgodogöra sig.

 

Kedjan

Lik en dröm

fördömd

sömnlöst dömd

vibratots takt

under speglingsjakt

sångerna som siar

om kaoset som befriar.

 

Lik en sömn

skådande

under vaket sovande

förtunnat matt

under mörkernatt

kedjan som bär

uppvaknandet som inte är.

 

Lik en avgrund

stum

i oändligt Ekelöfs rum

fördjupandets viljeakt

beståendets maktandakt

”att avstå jag och talan

avstå det enda som ger makt.”

 

(V)

Adolphe William BouguereauAllt flyter, Anaxagoras, havet andas sakta, månen ökar och minskar, och människor blixtrar förbi som fallande stjärnor. Dock mitt pulserande hjärta hindrar mig från sömn. Jag är så otroligt trött men kan inte sova hjärtat klappar forcerat som hjulen mot en räls under en nattlig resa. Kan min längtan vara att tåget tippar över världens kant och rullar ut i oändligheten?

Att skriva är en genväg antingen till döden eller livet. Jag skriver för att sluta skriva och för att kunna sluta skriva måste jag börja.

Människor dör ut - de flesta genom eld. Utan tvivel dör många genom blommor med det är också genom eld.

Den långsamma eller häftiga doftens eld, och kärlekens, och hatets - Vad vi sedan ser av dem är bara aska som inte blåst bort ännu.

 

Avgrunden

(Heteronormens fåraherde)

 

Jag härmar en annan

som ser världen

med stadig blick

men avgrunden öppnar sig…

Ett osett barn

som försöker tolka

allt det uteblivna

innan avgrunden öppnar igen…

 

Jag är en annan

som utan svett

utan kön

längtar tillvarons beröring

men avgrunden öppnar sig…

En eterman

som vandrar för att se

hur högt broarna sträcker

innan avgrunden öppnar igen…

 

Jag är i drömmen

en bland döda fränder

minnets saknade del

men avgrunden öppnar sig…

En förtidig åldring

som utan mening

stryker i sin oavslutade text

innan avgrunden öppnar igen…

 

(VI)

Och …

Jag vandrar (över livets gräns), och varje smärta skall en gång bli en vällustens tagg. Ännu en kort tid så är jag fri, och ligger rusig i kärlekens sköte. Oändligt liv svallar mäktigt i mig, jag skådar från ovan ned på dig.

Till dig lyfter sig redan tusen hjärtan!

 simposium

Och …

Inför mina resande dikter, som jag trodde mig äga men som jag förefaller ha lånat från de stoltaste monument och för att trollbinda dessa fogliga avgrunder har jag sökt de rena speglar som gör alla ting vackrare: dessa ögon, dessa stora ögon, med sin eviga klarhet.

Jag lämnade en handling/vandring som med dina ögon övergår i annan förvandling (μεταμόρφοση). Eller är det min förvandling som åskådliggörs med din läsande handling?

Mot bättre vetande börjar jag här leta och räkna frågetecken – i alla väderstreck – de organiska (hjärnan) vecken – veken (hjärtat) till mitt inre ljus … Ekelund – ”Det andra ljuset”.

Ramen: min historia, uppfattat jag, men om allt därutöver ”därom måste jag tiga”.

 

Det andra ljuset

Det andra ljuset

i det tysta bruset

stilla vatten som bländar genomfruset

”Bene qui latuit, bene vixit”

 

Det andra ljuset

i det släckta huset

stommen som föregår andensruset

”Ocrux ave spes unica”

 

Den inre låga

i vekens brinnande fråga

syret förbränt av inre förmåga

”Dum spiro spero”

 

Den yttre gnistan

i oviss förbistring

svarsformens köttsliga Tristan

”Gutta cavat lapidem: non vi saepe cadendo”

 

(VII)

När allt blir tyst, när allt stannar av, då har orden blivit skrivna, de ord som måste skrivas, man behöver inte veta vilka, de kommer att finnas där i högen, i strömmen, de behöver inte vara de sista. De rätta orden kanske är någonstans där inne i det som de nyss sagt, de behöver inte vara många. Det de säger om sig själva, är sagt för att jag ska tro att det är jag som skriver. Och först nu uppstår långa tankeassociationer, riktiga stillestånd, under vilka jag hör texten mumla. Ja, jag känner att det är nu jag bör se tillbaka, och bestämma min position om jag vill komma vidare. Men det förekommer också pauser med långa, mycket långa mellanrum, eoner av tid i soffan, långa pauser då jag inte skriver någonting mer eftersom jag inte hör orden mer ...

 

Coda

Sången förlöst

Sin övergivenhet

Av outtömlig hemlighet

Där evig beslutsamhet

Delar skuggans ensamhet

Den entreprenören

Som evigt förför

Evigt förströr

Förlustens enda provokatör

Vibrationen vilken

Ständigt överför

Det oerhörda

Musiken berör

Likt vågorna

För

Sången

Först

När stämmorna förgör

Den egna tonens vibrerande gehör

 

(VIII)

angelica och  medoroNär började så denna morgontanke sitt försök att leva sig fram?

Den rör sig nu, tyst, viskande, milt, vill komma, kommer …

 

Och alltid

Ännu och alltid utanför,

som sig bör

frigjord allt som berör.

Således sjungs här inga sånger,

tolkar enbart uteblivna gånger

och finner kring minnets djupa schakt

kylans tomma utbredda trakt.

 

Ändå och alltid livet nära,

som kan lära

vad vi alla måste alla bära.

Således bygger hjärtat inga krav,

navigerar tryggt på inre hav

och finner bland andra vägar

kretsloppet som inte präglar.

 

Ty

sekundär

sekunden är.

Förträngning av längtan

förlängning av död

försjunken djupt i soffans överflöd.

Förnimmer röst från teven

funderar omedveten:

att släppa för att orka bära,

den tanke,

som försöker nära

 

Trycket släpper…

Tårar…

Tvingar år under lakan…

 

Vikten att släppa

tid som var

förlorad det givna i ekots sorgesvar.

 

Ty

utan handling

utan gripbar värld

viljan främjad

ensam

tärd.

Likgiltig

vad

tanken

skådar:

den som aldrig brinner ut

elden som de dödas tribut

döda för att vi i livet glömt

rösterna som alltjämt kallar ömt.

 

”På en kylig hösthimmel,

det blå virrvarret av klara stjärnor,

den klara blicken, regn och diamant.”

Göran af Gröning

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Digitala avtryck

Den unge svenske tonsättaren Johan Svensson (f. 1983) redogör i detta porträtt av den något äldre kollegan JoakimSandgren (f. 1965)försin fascination inför denne numera i Paris baserade tonsättaren och hans musik. Via ...

Av: Johan Svensson | Musikens porträtt | 28 mars, 2013

gudinnor

New Age – flyktväg eller kvinnorörelse i vår tid?

New Age - detta omdiskuterade, mycket breda begrepp som även fungerar som samlingsnamn för olika andliga och spirituella rörelser – kan det sägas utgöra en i vår tid betydelsefull kvinnorörelse? ...

Av: Cecilia Johansson Martinelle | Essäer om religionen | 24 december, 2017

Den samiska shamanen och vismannen - fakta och reflexioner

De största fördomarna mot samer berör enligt min mening samisk shamandom som har ansetts bygga endast på vidskepelse och ännu oftast ses så. Etnologen dr Gabriele Herzog-Schröder i München säger ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 21 oktober, 2014

Umberto Saba, geten och döden

En regnig dag i oktober 2012 besökte jag Umberto Sabas antikvariat i Trieste. Jag köpte en bok på italienska om antikvariatet och dess historia sedan 1919 då Saba blev dess ...

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 30 mars, 2013

Domenico Morelli. Iconoklasti. 1864. Museo di Napoli

Ikonoklaster, Fahrenheit 451 och kulturella folkmord

Varför ogillar vissa människor bilder som föreställer gudar och människor? Varför har det under vissa tider i en del kulturer funnits människor som bestämt sig för att systematiskt radera ut ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om samhället | 30 augusti, 2015

Man bär utlandet inom sig

Man bär utlandet inom sig Ett bokligt reportage Man bär utlandet inom sig, säger den isländske författaren Gudbergur Bergsson. Man bär och bär fram till den punkt man inte längre ...

Av: Thomas Nydahl | Kulturreportage | 24 november, 2006

Robert Halvarsson - Kooperativet Mediagruppen Karlstad - foto -  Robin Malmqvist

Känner du vid mitt namn?

En ny text av Robert Halvarsson.

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 11 januari, 2016

Bob Dylan 1963

”Jag var inte toastmaster åt någon generation”

Linda Bönström om Bob Dylan en musikikon och en poet som har varit viktig för flera generationer.

Av: Linda Bönström | Essäer om musik | 14 februari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.