Ezra Pound Canto LXXXI

Zeus lies in Ceres' bosom Taishan is attended of loves under Cythera, before sunrise and he said: "Hay aquí mucho catolicismo--(sounded catolithismo) y muy poco reliHión" and he said: "Yo creo que los reyes desaparecen" (Kings will ...

Av: Ezra Pound | 12 juli, 2010
Utopiska geografier

Barnkonventionsdagen

I dag, tisdagen den 20 november är utnämnd till ”Barnkonventionsdagen”. Yes meine Damen und Herren, i dag firas, eller vad man nu gör, ”Barnkonventionsdagen”. Och här kommer mitt bidrag till dess ...

Av: Vladimir Oravsky | 20 november, 2012
Gästkrönikör

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar. Del 6

Avdelning, inåt marsch! Errorismen påverkar indirekt vårt sätt att interagera, hur vi beter oss mot varandra, resemönster, livsstilsval, etc. Errorismen har på en nivå medfört stora förändringar i samhället och kulturen ...

Av: Carl Abrahamsson | 23 februari, 2011
Carl Abrahamsson

SPARKS

Thomas Renhult intervjuar keyboardisten och låtskrivaren Ron Mael från Sparks, med anledning av en konsert i Malmö i oktober.  Sparks, som består av bröderna Ron och Russell Mael, har hållit på ...

Av: Thomas Renhult | 13 november, 2012
Musikens porträtt

Metafysik eller materialism? Finns det en lösning?



Svante Nordin Foto WikipediaI begrundan av John Landquists levnadsöde och mitt eget kom jag att läsa Svante Nordins Från Hägerström till Hedenius. Den moderna svenska filosofin från 1984. Det är en fascinerande läsning, mycket beroende på de ständiga och häftiga stridigheter, som författaren har att berätta om:

”Mitt material bidrar överhuvud till att ge en bild av den akademiska intrigens anatomi. De vetenskapssociologiska nattsidor som därvid uppenbaras står i kontrast till den officiella akademiska retoriken. De visar på den (…) karaktäristiska sammansmältningen av krassa och ideella motiv. (…) Vad som skilde ut 20- och 30-talets filosofstrider är närmast deras intensitet och det uppseende de väckte. I kampen om tjänster och stipendier kom en rik repertoar av medel till användning: sakkunnigutlåtanden, extraoppositioner, besvärsskrifter, tidningsartiklar, recensioner, pamfletter. Tidvis delades stora delar av dagspressen upp i skilda läger och ibland drogs till och med de politiska partierna in i striden.” (138 f)

Det var uppbrottet från Boströms filosofi och sedan stridigheter mellan det som kom att kallas Uppsalafilosofin och dess motståndare (och inom Uppsalafilosofin). Värst tycks ha varit striden om Hans Larssons efterträdare i Lund 1928-29, som Nordin ägnar tolv sidor åt (73-91), fastän den ”utspelas i en period då telefonen ännu inte hunnit får sin nuvarande ovärderliga betydelse vid akademiska och andra intriger” (81).

Framför allt var det fråga om den art av filosofi, som utövades av den part, som får störst uppmärksamhet, alltså just Uppsalafilosofin, från Axel Hägerström och Adolf Phalén och framåt. Mer än något annat tycks dessa ha ägnat sig åt begreppsanalys. Jag förstår alldeles utmärkt vikten av sådan analys. Vi använder ord och begrepp, som om deras betydelse var klar och entydig, men så är det ju inte, och här finns mycket att göra för filosofin. Men det blir lite ensidigt och abstrakt, tungrott och problematiskt, särskilt de inledande nästan 40 sidorna om grundarna av Uppsalaskolan.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Mig tycks det då, att Anders Karitz uppfattning om filosofin från 1935 har mer som talar för sig, fastän Nordin menar, att den knappast kan ”ha haft någon annan anhängare än upphovsmannen”. Karitz menar, att filosofin har två uppgifter: dels att vara en vetenskapslära, dels att vara en världsåskådningslära, vilket innebär en lära om världsåskådningar (…) men även en lära i världsåskådning” (17)

Anders KaritzOmdömena om Hägerström är heller inte alltid så uppbyggliga. ”Hägerströms självtillräcklighet och intolerans var ju f ö förskräcklig! (…) Hägerström var naiv, och Hans Larsson var ju ett under av klokhet”, skriver t ex. den förres lärjunge Anders Wedberg i ett brev till Landquist. Och Ernst Cassirer konstaterar, att ”Hägerström förnekar ju möjligheten av sådana vetenskaper [kulturvetenskaper]. Det finns bara en vetenskap, naturvetenskapen, och dess principer gäller oinskränkt också på historiens och samhällets fält.” (109, resp. 116) Det är en ny skolastik.

Inte minst är det naturligtvis fråga om metafysikens vara eller inte vara. I Boströms filosofi är Gud och hans tankar eller idéer ”det enda som egentligen finns”, och ”den materiella verkligheten […] finns endast till som fenomen för det ofullkomliga mänskliga medvetandet” (Filosofilexikonet, red. Poul Lübcke, 1988). Detta lyckades man befria sig från men blev då stående inte bara vid en ateism utan också vid en logisk fanatism, en (värde)nihilism, en scientism och en materialism (Nordin 232, 135, 139). Med liv och lust berövade man livet dess liv och lust.

Prigogine och dissipativa strukturer

Finns det då ingen väg, kan man fråga sig, mellan metafysik och död materialism? Det fanns det kanske inte då, men i dag finns det, fast inte många tycks förstå det. Och då kan man betänka, att en av figuranterna i dansen inom svensk filosofi, just Anders Karitz, i skriften Philosophie und Spezialforschung från 1932 hävdade, att filosofin ”måste bedrivas i nära sammanhang med specialvetenskaperna och att filosofen därför bör ha varit aktivt verksam inom någon sådan vetenskap.” (Filosofilexikonet, s 288 och Nordin 83) Först då kan filosofin komma ner på jorden.

Det finns i dag en specialvetenskap, som sitter inne med nyckeln till gåtan, nämligen vad som kan kallas fysikalisk kemi. Ilya Prigogine föddes i Ryssland 1917, blev professor först i Bryssel och sedan i Austin, Texas, och fick Nobelpris 1977 för sin teori om ”dissipativa strukturer”. Det är ett lite ogemytligt begrepp, och det går lika bra att tala om självorganiserande system. Men Prigogine hade i tankarna, att dessa system, som allt eller det mesta i naturen, lever på omsättningen i världen från energi av högre valör till sådan av lägre, precis som vid ett vattenfall: vattnet efter fallet har mindre energi än det före. Men detta fall kan utnyttjas för att genom turbiner och generatorer utvinna den energi, som annars skulle gå förlorad som entropi, oordning. Men det innebär naturligtvis att energin till sist ändå förskingras i processen, dissipieras.

Den stora upptäckten innebär nu att det inte bara är människan, som förstått att utnyttja detta energifall. Tvärtom, hela naturen är full av system, som har skapats av och lever på denna frigjorda energi och på så sätt har blivit organiserade. Från virvlar i vatten och luft, som ger väder och klimat, till eldar av alla slag, alla sorters liv liksom system inom de levande varelserna. Inklusive, naturligtvis, oss själva. Ekologiska och sociala, tekniska, ekonomiska och estetiska system, städer och levande celler. Ett nyckelbegrepp är feed back och ett exempel på liknande kretslopp fotosyntesen.

Dessa system upptäcktes på 1950-talet av den ryske kemisten Boris Belusov. Han rörde till en ovanlig blandning av kemikalier, och till hans förvåning började den oscillera mellan att vara färglös och gul och att bilda rumsliga mönster. Men han fick tyvärr ingen glädje av sin upptäckt, ty den avvisades som totalt omöjlig. Man var så besatt av tanken på att ordning ständigt förfaller till oordning, att man inte kunde acceptera motsatt förlopp: skapandet av ordning. Först när Zjabotinskij på 1960-talet fick fram färgspel från rött till blått, vände opinionen och det slutade med Lenin-priset till båda 1980 – efter Belusovs död! (Se vidare min Världen och vetandet sjunger på nytt, s 56-120)

Men Prigogine och hans kolleger, som geniet Erich Jantsch med boken The Self-organizing Universe, har nu på alla sätt byggt ut denna upptäckt till ett tänkande, som gett oss en helt ny värld. Världen är ingen samling av döda klumpar, inte en enkel addition av de enheter – molekyler, atomer, atomdelar - vi får fram genom den reduktion och analys, som vi blivit så duktiga i, utan i stället ett hav av självorganiserande system. Och dessa organisationer är så varierande till storlek och karaktär, så många och så väl sammanhållna, att de bestämmer hela den värld vi lever i. Vi lever inte i en menlös addition av smådelar utan i ett hav av självorganiserande system. Inklusive alltfort oss själva.

nakna män i Toledo. SignorelliOch ytterligare: de skapelser, som kommer till på detta sätt, är inga enkla additioner utan helheter av stor styrka och varaktighet. Vi ser det bäst på den allra enklaste, nämligen atomkärnan. Att splittra atomkärnan är det allra svåraste människan ägnat sig åt. Reduktion och analys är nog bra, men ingenting har varit så vilseledande för vår uppfattning av världen som de. Därför är helhet ett nyckelbegrepp.

Duger då detta till en lösning innebärande en värld(sbild) mellan metafysik och materialism. Det menar jag alla gånger, att det gör (bortsett från frågan om världens ursprungliga uppkomst, som vi aldrig lär få någon klarhet i). När världen på detta sätt ständigt skapar sig själv, behövs det ingen Gud. Eller som det heter i John Clarke, The Self-Creating Universe: the Making of a Worldview från 2014: ”…övernaturliga förklaringar är inte nödvändiga för att förklara framträdandet av medvetandet från livet eller livet från trög, oorganisk materia. (---) emergenta nyheter uppstår från helt naturliga, om också ännu dåligt förstådda, processer och fordrar inte att vi skall postulera ett allvetande medvetande eller en skapande kraft, som på något sätt opererar oberoende av materien.” (Network Review nr 115, s 42) Här tänks det alltså också vara klart hur livet uppkommit ur materien. Och medvetandet från livet. Detta kallas ”det naturalistiska antagandet”.

Ännu enklare är frågan om förhållandet till en död materialism. För här är det en värld som spritter av liv och ständigt förnyar sig. Och det är inte fråga om några mekaniska operationer utan deras motsats: spontana processer, som varken kan förutses till sin uppkomst eller sina resultat.

Världen är en bra mycket roligare plats att leva på än de grå materialisterna inbillade sig! Och den är fjärran från en tänkt Gud.

Paradigmteorin

Det är alltså här fråga om ett helt annat sätt att tänka än det som utövades av de professionella filosoferna inom Uppsalafilosofin. Och det kommer just från en specialvetenskap. Det ger ju en helt annan världsbild, än den som impliceras av deras resonemang, men den är både relevant och adekvat och långt mer tillfredsställande än deras gråmurriga materialism.

Det kan vara svårt att få grepp om detta, men hjälp kan fås av paradigmteorin, som brukar hänföras till Thomas Kuhn, men som har utvecklats vidare av Håkan Törnebohm, professor i vetenskapsteori i Göteborg (se min Mot en ny vetenskap, 1986, s 71-96). Med paradigm menar Törnebohm ”ett överordnat styr- och kontrollorgan inom ett undersökande system”. Paradigm och paradigmfrågor ligger alltså på en nivå ovanför "teori och metod": det gäller forskningens grundläggande förutsättningar i form av uppfattningar av, sätt att se på litteraturen, människan, historien, samhället, vetenskapen, liksom också i form av forskarens intressen och kompetens. Om man så vill, kan detta kallas den filosofiska nivån i vetenskapsteorin, och vi är då alltså i paritet med de professionella filosoferna - till vilka naturligtvis Törnebohm hör.

 

Erland Lagerroth

Ur arkivet

view_module reorder

Terrtu

Den morgonen snöade det. Och var kallt. Gråkallt. Den sortens kyla som vandrar genom lager av lager av kläder, och tränger sig in, under huden. Den ger en känsla av ...

Av: Ragnwei Axellie | Utopiska geografier | 21 oktober, 2013

Jag, kvinnomyran?

Vissa saker vill jag svära åt. Jag vill markera. Jag vill påpeka. Och jag borde göra detta. Men jag förstummas. Finner inga ord. Inom mig rasar den ena fula ordföljden ...

Av: Sandra Jönsson | Gästkrönikör | 08 mars, 2013

Plockepinnspelet och Isis

En tredjedel av Syrien och nästan lika mycket av Irak har nu erövrats av Islamiska staten (IS tidigare även Isis,). Varhelst IS drar fram hugger man huvudet av kristna och ...

Av: Pierre Gilly | Gästkrönikör | 17 augusti, 2014

Tankebygning – tankesystem

 Helt siden filosofi dukket opp i den greske kulturkrets har det eksistert filosofer som har utviklet en tankebygning eller et tankesystem; tankebygningen ble den aktuelle filosofens bidrag til ettertiden. Hva er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 02 oktober, 2012

Det gnostiska Evangeliet om Judas

På frågan om varför religiösa eller filosofiska rörelser formulerar skapelsemyter eller kosmologiska system, ger myten ofta svaret på livets stora frågor. En helt annorlunda tolkning än den vi möter i ...

Av: Kristian Pella | Essäer om litteratur & böcker | 28 december, 2011

Bibliska motiv i svensk 1900-talsdiktning

av William BlakeÄnnu i början av 1800-talet fanns  i svenska hem ofta inga andra böcker än psalmbok och katekes - möjligen också en Bibel. I slutet av samma århundrade, då ...

Av: Björn Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 20 september, 2008

Iskalla ord och en död mor. James Ellroy i textverklighetens tvång

Här finns varken Gud eller nåd, tillförsikt eller lösning. Det är våld, vapen, ursinne, vansinne. Det är smärta, tyngd, svärta, död. Våldet är obevekligt, blankt, förgörande naket. Det är texter ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 22 juli, 2013

Håll hoppet levande

I september 2012 var en av undertecknarna av Charta 77, Jaroslav Suk, tillsammans med undertecknad, de enda svenskar som fick äran att ingå i en månghövdad internationell grupp av övervakare ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 07 Maj, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts