Lizzie Lundberg och den naivistiska konsten

I Sverige började man efter sekelskiftet 1900 uppskatta konst som tidigare missförståtts och föraktats, den naivistiska och den naiva. Den svenska naivismen uppstod närmast som en reaktion mot modernismen och ...

Av: Lena Månsson | 30 augusti, 2017
Kulturreportage

Litteraturen är språket, litteraturen är människan

Om Gayatri Chakrovorty Spivak Gayatri Chakrovorty Spivak, den produktiva nutida feministisk-marxistisk-dekonstruktivistiska litteraturkritikern, ofta kritiserad för sin svårtillgänglighet genom ett språk som endast talar till de invigda, men trots det populär som ...

Av: Anna Nyman | 28 april, 2008
Essäer om politiken

Brasilianska filmfestivalen. Möte med Marilia Rocha

Tack vare föreningen Brasilcines organisation har Stockholm under sju års tid haft möjlighet att skåda det absolut bästa som Brasilien har att presentera när det gäller filmindustri. Men Brasilien har också ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 23 november, 2012
Filmens porträtt

GIBCA – Fernando Sanchez Castillo gräver där han står – och minns

Lund 2010 En gång fick jag i uppdrag skriva om en konstutställning i min hemstads studenttidning, Lundagård. Utställningen skulle invigas med att ett stort huvud av brons rullades genom universitetets centrala ...

Av: Frida Sandström | 23 oktober, 2013
Essäer om konst

Forskning som sökande



Julia KristevaForskning som faktaproduktion och som sökande. Jag skall, börja med något mycket konkret och tankeväckande: vad professor Kjell Espmark i ett sakkunnigutlåtande, som nu är aktuellt för den ledigförklarade professuren i Lund, skriver om min sista bok, Litteraturvetenskapen vid en korsväg. "I Litteraturvetenskapen vid en korsväg skymtar man", heter det, "en lysande men tyvärr oskriven bok". Själva företaget med boken betecknas som "oerhört väsentligt", men, sägs det, "Så mycket mer bedrövad blir man över hur hela projektet genomförs". Den första invändningen är, som Espmark formulerar det, att "Ett längre parti spårar ur i besvärsskrivelse riktad mot de sakkunniga i de professorskonkurrenser Lagerroth deltagit i" - ja, där ser ni hur känsligt det är att försöka lyfta de skatter, som finns dolda i "sakkunnigutlåtanden". Men det var inte den invändningen det gällde nu, utan den sista och som jag tror tyngst vägande:

”Till sin häpnad finner man också att de sentida teoretikerna ofta inte lockat till personlig bekantskap utan citeras efter översikter som Kurt Aspelins Textens dimensioner och Fokkema & Kunne-lbsch, Theories of literature in the twentieth century; motiveringen s 14 gör en dygd av bekvämligheten. (På liknande sätt känner Lagerroth i den berörda artikeln om Selma Lagerlöfs "polyfona" diktning Julia Kristeva från en recension i Sydsvenska Dagbladet!) Vad som kunde ha blivit en briljant analys av vindriktningar och möjligheter stannar med sådana brister på halva vägen.”

Ja, det här är onekligen ett krux. Och Espmark kunde ha nämnt många fler, som jag inte i första hand har läst i original, i varje fall inte alltigenom. Jag anför dem själv just på sidan 14: Hegel, Marx, Husserl, Saussure, Levi-Strauss, Gadamer, Sartre m fl. Tillika med en motivering för varför jag i första hand har arbetat med vad Espmark med en grov underskattning kallar för "översikter": "Mina huvudtexter har i stället varit böcker, som i likhet med min egen velat diskutera vad idéerna hos dessa tänkare kan ha att betyda för litteraturvetenskapen".

Men det har likväl känts otillfredsställande att inte ha läst så mycket Hegel och Marx och Husserl osv, som jag i och för sig skulle ha velat. Ända tills jag i våras, på en kurs, där jag använde Litteraturvetenskapen vid en korsväg, blev utsatt för precis samma kritik som Espmarks. Då slog det mig plötsligt, att det här var fråga om två slags forskning, eller snarare vetenskapsideal, ideal mellan vilka det var ett svalg befäst. Hegel och Marx, Husserl, Saussure och Kristeva var för mig inte forskningsobjekt i sig själva, för sin egen skull. Vad som intresserade mig var de tankar och idéer', som gick under deras namn, eller rättare vad de kunde ge för den problematik, som jag arbetade med i boken. Jag hade aldrig känt någon lust att gräva ner mig i deras skrifter i en lärd exeges, de intresserade mig inte som historiska företeelser. På det viset var det inte någon historiskt utredande forskning jag bedrev, utan en filosofiskt klargörande - filosofisk i den meningen, att jag sökte klarhet och insikt i speciella idéer och problem, nämligen grundfrågorna  för   litteraturen,  litteraturvetenskapen och  humaniora.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Mot varandra står alltså å ena sidan en inventerande, utredande, ordnande, tillrättaläggande institutionaliserad forskning, forskning som metodisk produktion av (historiska) "fakta", och å den andra en sökande, existentiell, heuristisk forskning, en som söker klarhet och insikt, ytterst klarhet och insikt om världen och tillvaron. Den som bedriver det senare slaget av forskning har givetvis mycket att hämta av tidigare tänkare, men han har ingen anledning att underordna sig dessa i meningen att han skulle uppträda som deras exeget. Han ser inte dessa föregångare som auktoriteter och utfinnandet av deras autentiska mening som forskningens yttersta mål. I motsats till sina kolleger har han definitivt lämnat den ofta förhånade medeltida inställningen, att vad det gällde var att rätt förstå Aristoteles, inte att förstå "naturen" - den inställning som alltså i själva verket fortfarande är förhärskande inom svensk humanistisk vetenskap.

Nu kan det visserligen sägas, att jag i den här boken ger mig ut för att skriva om "hävdvunnen" forskning, marxistisk och strukturalistisk forskning, hermeneutik m.m. Men det var aldrig avsikten att skriva några historiska monografier om de här riktningarna. Det skulle ha krävt en rad stora böcker och ha legat utanför min kompetens. Det var en humanistisk diskussions- och debattbok jag ville skriva - en kritisk genomlysning av de aktuella riktningarna. Samt därutöver ett begrundande av andra möjligheter att få grepp om humanioras speciella problematik.

Kjell EspmarkJag skulle inte ha besvärat med det här fallet, om det inte haft ett allmänt intresse. Det visar hur tongivande svenska litteraturforskare – Thure Stenström har precis samma kritik - är så inriktade på en historisk eller historiografisk målsättning, en "lärd" forskning - lärd i deras egen, kvantitativa mening av ordet - att de inte kan se något annat, utan dömer allt och alla utifrån detta synsätt - och därmed utdömer dem som har andra syften. (Disciplinen har sedan ganska många år bytt namn från litteraturhistoria till litteraturvetenskap, men det har skett genom påbud uppifrån och har inte fått någon betydelse). Mitt fall visar. att målsättningen kan vara en helt annan: inte att kartlägga historiska förhållanden utan att vinna förståelse och insikt i frågor som ytterst är av vetenskapsteoretisk, filosofisk och existentiell karaktär. En liknande inriktning har man f ö kunnat finna även tidigare: hos Hans Larsson, John Landquist, Hans Ruin. Men ingen av dem blev professorer i ämnet - den filosofiska intresseinriktningen har alltid suttit trångt i svensk litteraturhistoria under detta sekel (såvida den inte gällde filosofins historia, naturligtvis!).

Jag tror, att det är viktigt att klargöra, att det finns en målsättning som denna och att den är helt legitim (men givetvis inte den enda). Viktigt både för forskningen och för den allmänhet, som forskaren skall ge service och som ytterst betalar hans verksamhet. Jag tror också, att en sådan verksamhet i det långa loppet är av större betydelse för denna allmänhet än det ensidiga historiserande, det lärda hoppandet av fakta, ja, ytterst tror jag, att den är lösningen på humanioras kris. För det är på detta område, som humaniora kan ge insikter, som kan bli av betydelse i den kris, som mänskligheten befinner sig i.

Det stora är inte att samla på sig en massa kunskaper om "fakta", utan det stora är att förbättra sitt tänkande, lära sig tänka på ett riktigare sätt mera i enlighet med "sakernas tillstånd", så att man kan nå fram till en mer adekvat förståelse av världen och tillvaron.

Jag kommer därför att fortsätta med denna problematik, sådan den speglas i de aktuella utlåtandena. Och då inte bara i utlåtandena om min egen forskning.

Vetenskap för vetenskapens skull. Och speglas gör den, inte minst i honnörsorden och i klanderorden. Honnörsorden är mycket likartade och enhetliga hos Stenström och Espmark: det som premieras är det "säkra", "felfria", "solida", "jämna"; det "noggranna", "gedigna", "skrupulösa", "minutiösa", "färdiga"; det "kunniga", "lärda", "skarpsinniga"; det "balanserade", "återhållsamma", "trygga". Skam orden är i stället "ojämn", "vag", "spekulativ", "ytlig", "excentrisk", "äventyrlig", "stötande", "extravagant". Här finns ingen medvetenhet om två väsentliga iakttagelser i Håkan Törnebohms paradigmteori, nämligen vad gäller innovationer inom vetenskapen, innovationer i fråga om de grundläggande förutsättningar, som ytterst reglerar forskningen: forskarens världsbild, vetenskapsuppfattning, vetenskapsideal.

Med paradigm menar jag, i efterföljd av Håkan Törnebohm, professor i vetenskapsteori i Göteborg, en forskares världsbild och vetenskapsuppfattning (i andra hand också hans intressen och kompetens). I vår disciplin alltså forskarens uppfattning om litteraturen, människan, historien, samhället osv. och om vetenskapen: dess villkor och förutsättningar, innebörd och funktion, mål och mening. För sådan verksamhet bör man för det första observera, framhåller Törnebohm, att fel kan vara av tre slag: nyttiga fel, som består i att en forskare "bortser från perifera drag och fokuserar sin uppmärksamhet på väsentligheter"; harmlösa fel som rättas till i efterhand och som man inte bör söka undvika, därför att det kan verka starkt innovationshämmande; och slutligen farliga fel, som består i att man bortser från väsentligheter, från helhetssammanhang.

För det andra, konstaterar Törnebohm, kan man inte bana nya vägar för forskningen utan djärvhet och originalitet. "Forskare med starka di­sciplinideal'', skriver han, "är rädda för den löslighet som vanligen utmärker" sådan innovationsverksamhet. Därför är det också "stor risk för att en källa till nya idéer torkar ut", konkluderar han.

Håkan TörnebohmStarka disciplinideal, det är just vad man möter hos Espmark och Stenström. Idealet av en lärd, jämn, trygg, balanserad historisk forskning - "en förtrogen disciplins relativt säkra gångart", som det heter med en karakteristisk formulering i en senare bok av Espmark (Dialoger). Allt skall vara fixt och färdigt, fullständigt och felfritt. Här finns inget utrymme för det som är ofärdigt, prövande, sökande; inget utrymme för försök, för framstötar mot en ny och mer adekvat uppfattning om litteraturen och människan, historien och samhället, om humaniora och vetenskap över­ huvud; inget utrymme för andra intressen och kompetenser, för andra forskningsriktningar än dem som bedömarna själva representerar.

Men det är inte bara historisk forskning som sådan som premieras. Särskilt hos Stenström märker man, att det är en speciell sorts verksamhet, som framkallar de amplaste lovorden, nämligen den som vittnar om skarpsinne, logisk skärpa, problemlösningsförmåga. Det gäller att skriva pregnant, att ställa distinkta problem och att lösa dem logiskt och handfast. Sådant leder genomgående till inkasserandet av högsta betyg -och det alldeles oberoende av betydelsen av det ställda problemet och fruktbarheten i lösningen. Det är fråga om logiska övningsuppgifter på hög nivå, ett slags cerebrala övningar för deras egen skull, det är fråga om vetenskap för vetenskapens skull. Det är en perfektionismens höga visa, den oförställda glädjen över felfri, trygg, färdig forskning. Tydligtvis är det just denna logiska skärpa och problemlösningsförmåga, som bedömarna 1 första hand uppfattar som "vetenskaplig skicklighet" - den bedömningsgrund, som enligt högskolelagen skall vara avgörande vid professorskonkurrenser.

Ytterst är det här inte bara fråga om ett sätt att forska utan också om sätt att tänka. Det analytiska sättet: att sönderdela, ställa upp  premisser, dra slutsatser. Det är det sätt att tänka som premierats i svensk humanistisk forskning i närmare hundra år och som inte minst premierats i den filosofi , som härskat under samma tid. Eller som är denna filosofi: positivismens och (så småningom) den logiska empirismens analytiska filosofi . Det är där för Stenström kan avge omdömet, att jag inte har fallenhet för de teoretiska uppgifterna jag ägnat mig åt på senare år. Det är riktigt nog - ur den filosofis synpunkt , som jag tagit avstånd från.

Att hålla samman det som hör samman. För det finns ett annat sätt att tänka, ett tänkande som visserligen inte är främmande för logiska resonemang, men som söker hålla samman i stället för att sönderdela, hålla sam­ man det som i verkligheten hör samman, och som därför i första hand ar­ betar, inte med separata delar och fakta utan med helheter och processer och med interna relationer inom dem. Det är det dialektiska tänkandet men då inte dialektiken reducerad till den populära, alltför populära formeln tes, antites, syntes, utan det dialektiska tänkande som arbetar med dialektiska relationer inom helheter och processer och som därmed försöker få grepp om helheter och väsentligheter i stället för att lösa separata övningsuppgifter.  Dialektiska,  alltså ömsesidigt  betingande, fortskridna­ de relat10ner eller, som jag hörde det formuleras från amerikanskt håll i ett radioprogram  i går, "det levande växelspelet",  växelspelet  inom ett diktverk , i samhället och historien och, inte minst, inom forskningen och vetenskapen.  Men för ett sådant tänkande finns inget utrymme, ingen medvetenhet hos Stenström och Espmark, än mindre naturligtvis några lovord.

Ytterst är det här alltså fråga om två paradigm, två olika sätt att se på och arbeta med litteraturen, människan, historien, samhället, vetenskapen. Som en addition av separata termer, som kan friläggas, undersökas, reduceras och åter adderas till varandra efter forskarens godtycke. Och som kan samlas till väldiga ackumulationer, som, när de befinner sig inom forskaren, kallas för lärdom. Eller som helheter och processer i funktion, funktionshelheter som inte kan sönderdelas eller abstraheras eller reduceras utan som måste förstås som sådana, i de dialektiska förbindelserna mellan delarna, deras sätt att fungera under ömsesidig påverkan av varandra i en fortlöpande process. Å ena sidan en forskning, som styckar upp forskningsobjektet och därmed utforskar något annat än detta objekt, nämligen dess delar; å den andra en forskning, som söker hålla objektet intakt och utforska det som det är, dvs. som det fungerar . Ja, försök själv att tänka på alla forskningsobjekt i humaniora: diktverk , historien, samhället , människan själv, vetenskapen - är de inte helheter , processer, system som fungerar under ett "levande växelspel" mellan delarna? Ingenting är här isolerat, ingenting kan betraktas bara för sig själv.

Hans RuinSamlare och skapare. Det här är naturligtvis allmänna ord, men sådana är nödvändiga, när det gäller att karakterisera två paradigm och motsättningarna mellan dem. Vill man ha mer konkreta ord, när det gäller det gamla paradigmet, kan man med fördel gå till sista årgången av den tidskrift, som kallar sig "Tidskrift för svensk litteraturvetenskaplig forskning", nämligen Samlaren. "Samlaren" - det är det allra konkretaste ordet. Det har tillkommit som en utmaning mot den spekulativa filosofi och estetik, som man, d v s Henrik Schück, opponerade mot, när tidskriften startade för hundra år. Men idag, när det finns helt andra filosofier att knyta an till, känns det sällsynt förlegat. Det program namnet antyder går alltså ut på att samla gamla dokument och bibliografiska uppgifter, samla vad som med ett problematiskt ord brukar kallas "fakta". Något mer atomistiskt, additionsmässigt kan man svårligen tänka sig.

Detta är dock en skola, som är särskilt lokaliserad till Stockholm och Uppsala. John Landquist var från Stockholm, men med sin förnämliga bok Tankar om den skapande individen orienterade han sig åt motsatt håll. Han blev också professor i Lund (i pedagogik och psykologi), och där mötte han tre skapande individer, som figurerar hans bok: Fredrik Böök, Ragnar Josephson och Albert Nilsson. Åren har gått, och dessa tre är inte så kända i dag som de var då. Men Böök var, liksom Landquist, generalist inom humaniora, även om han, till sin egen olycka, också hängav sig åt politiken och därvid såg Hitler som den "världsande" som skall bestämma över vår framtid. Ragnar Josephson var framstående professor i konsthistoria, chef för Dramaten, skapare av Skissernas museum i Lund; skrev även dikter och skådespel. Albert Nilsson var professor i litteraturhistoria och skrev det beundrade verket Svensk romantik, en sällsynt ädel person som dog i lungsot redan 1936, 57 år gammal.

Det är alltså ingen tillfällighet att Landquist manar fram tre lundensare. I motsats till Uppsala och Stockholm präglades Lund av tänkare som just bejakade den skapande individen och inte hängav sig åt mer mekaniska synsätt och associativa förklaringsgrunder. Förutom de fyra nämnda (alltså inklusive Landquist själv, som dock var prästson från Katarina församling i Stockholm och efter professuren slog sig ner i Stocksund) också Algot Werin, Olle Holmberg, Hans Ruin och väl också min far Fredrik Lagerroth, vidare Staffan Björck och Carl Fehrman samt tidigare Hans Larsson.

När jag, efter en disputation i Stockholm på en avhandling om den skapande Selma Lagerlöf, blev docent, inte i Stockholm men väl i Lund, inträdde jag, utan att rätt förstå det, i denna kreativa miljö. "En liknande cocktail gavs inte norr om Alperna" skall Ingvar Holm ha sagt, och så var det nog (Thomas Ek, En människas uttryck. Studier i Hans Ruins självbiografiska essäistik (2003, s 34)).

Därmed har jag, efter alla dessa år, förstått mitt eget levnadsöde. Jag var visserligen född i Lund men växte upp i Smedslätten i Stockholm och kom att älska den miljön. Trots att hela min skolgång, utom första året, sedan försiggick i Lund, ville jag därför tillbaka till Stockholm och kom att disputera där. Och förstår först nu, att detta var mitt geografiska misstag: jag passade inte in där, men hade gjort det i Lund. Men hur skulle jag vetat det då? Dit jag senare lyckligtvis genom Staffan Björck blev förflyttad. Men därmed har jag också ständigt legat i konflikt med den sekt, som härskar i Stockholm och Uppsala.

"En värld bortom vetenskapens kalla fakta". Men förnyelsen, "uppdraget, kommer idag från andra håll. I själva verket står vi idag inför, eller rättare mitt i en situation, som är helt parallell till den vid seklets början, då Hägerström, Weibull och Schück tog över: en omvälvning, en revolution i tankelivet, ett paradigmbyte. Man kan se det på många håll - i praktiskt taget alla humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen. Men också i det ämne, om av ålder ansetts mönsterbildande, fysiken. Den klassiska fysiken. från 1600-talet, Newtons fysik, den fysik som är yttersta mönstret för Schücks och Platens litteraturhistoria, har, på det teoretiska och filosofiska planet, ersatts av relativitetsteorins och kvantmekanikens fysik.

Spridningen i denna förnyelse är naturligtvis stor mellan de många ämnena, vilket gör att det analytiska tänkandets män, som är vana vid att upplösa allt i delar och fragment och därmed förfalska verkligheten, inte ser förnyelsen utan förnekar den; de ser inte, som det så vist heter skogen för bara trän. Den som är inövad i helhetstänkande, däremot , ser helheten, den helhet som utmärks av ett tänkande i helheter, processer och dialektiska relationer och ytterst av vad man skulle kunna kalla forskning som filosofi - i motsats, nämligen, till forskning som faktasamlande.

Nå, men några konkreta ord om forskning som filosofi? Ja det är naturligt nog inte lika lätt som om forskning som samlande eftersom filosofi inte är lika konkret. Men här kommer Stenström till hjälp, närmare bestämt med en kommentar till den första prövostenen för den schückska skolan i min produktion, en prövosten som brukat bemötas med ovett och underkännanden eller, som oftast, bara med tystnad. Jag avslutade mm avhandling från 1958, kallad Landskap och natur i Gösta Berlings saga och Nils Holgersson, med att begrunda det litterära landskapets "estetiska verkningskraft " och hur det upplevs av läsaren. Och för det anknöt jag till dem som haft mest att säga om sådana ämnen, nämligen filosofer och litteraturfilosofer: John Hospers , Hugo Minsterberg, Hans Ruin, Ludwig Klages, Ernst Cassirer. Bakom detta anar Stenström med rätta "en böjelse att till varje pris komma bort från vad som i våra dagar skulle kallas positivistiska positioner" - fast det har aldrig fallit mig in, att det skulle vara fråga om att komma bort från något, utan i stället gällde det ju att komma fram till något, fram till väsentliga och centrala frågeställningar i humanistisk forskning. Men så ser inte Stenström på saken, för han kommenterar fallet på följande sätt: "Önskan att uppmärksamma en värld bortom vetenskapens kalla fakta och torra begrepp är tydligen stark hos Erland Lagerroth men naturligtvis inte alltid lätt att förena med strängare krav på vetenskaplighet."

Henrik SchückAtt tolka detta är inte alldeles lätt, men tydligtvis rör det sig om ett motsatsförhållande: å ena sidan har vi vetenskapens kalla fakta och torra begrepp och å den andra har vi "en värld " - tydligen den värld vi alla lever i. Men att syssla med den världen, att ens "uppmärksamma" den, är inte "lätt att förena med strängare krav på vetenskaplighet".

Med andra ord, vetenskapen är en värld för sig själv, med egna spelregler, och den bestäms, inte av någon uppgift att tolka och förklara den värld vi lever i, utan just av dessa spelregler.

Vetenskapen - dvs. den vetenskap det här gäller - bestäms alltså av sina metoder och regler, inte av forskningsuppgifterna, de forskningsuppgifter som kan tyckas mest angelägna och betydelsefulla. Den är en maskin byggd för att gå perfekt - på tomgång! - inte för att göra någon nytta; ett spel som spelas för sin egen skull, ett glaspärlespel. Jag har alltid föreställt mig, att Hermann Hesse och Sven Lindqvist, när de skrev om Glaspärlespelet, framför allt tänkte på konsten, men inför vittnesbörd sådana som de just anförda börjar jag tro att de mer tänkte på vetenskapen - i varje fall gör jag det. Den vetenskap, som med en annan bildsfär hos Hesse och Lindqvist kan beskrivas som ett idylliskt trädgårdsarbete, skyddat från världens stormar - en skyddad verkstad, för att anknyta till dagens sociala verklighet.

Men forskning som sökande filosofi nöjer sig inte med ett sådant glaspärlespel, en sådan verklighetsfrämmande idyll.  För den är forskningsuppgifterna primära, "människans och världens problematik", som det heter i den magnifika undertiteln till en av de böcker som står centralt i det nya paradigmet: Karel Kosíks Det konkretas dialektik. Den nöjer sig inte med att kartlägga det som i princip - genom det fixa tänkandet - redan är känt; med att fylla i rutor, där svaret kan kollas med facit; med att leka med "gnuggisar" - ni vet sådana där dubbla papper, där man genom att gnugga med ett gummi på det översta papperet får fram en bild på det undre, en bild som i själv verket fanns där redan från början. Forskning som sökande och filosofi är en framstöt in i det okända, den ställer de centrala kunskapsteoretiska och ontologiska frågorna om litteraturen och konsten, historien och samhället, människan och världen. Den är gränsöverskridande inte bara på det sättet utan också på så sätt att den är tvärvetenskaplig, eller rättare att den är mer än tvärvetenskap, den är vetenskap om vetenskap, den är filosofi. Den söker klarhet och insikt i väsentliga livsfrågor men syftar inte till att samla fakta på hög. Den vill utveckla vetenskapen och tänkandet självt.

Jag tror, att det är en sådan forskning vi behöver idag. Mer än genomgång och bearbetande av nytt stoff från arkiv och brevkammare; mer än historisk forskning, som förvandlar historien till ett museum och bara gör oss mer historielösa; mer än analytisk forskning som sönderdelar forskningsobjektet i sina beståndsdelar och reducerar det till något annat än vad det är; mer än en nötknäpparsvit av logiska problemlösningar. Vad vi behöver är en humanistisk forskning, som prövar människans situation i den värld hon lever i idag, en forskning som söker gå till botten med de humanistiska grundfrågorna, en forskning som inte låser sig vid hundraåriga principer och metoder, självrådigt utnämnda till de enda vetenskapliga. Vi behöver en forskning som tar till vara och utvecklar de väldiga framsteg på tänkandets och vetenskapens område, som vår tid är så rik på.

[Och därmed en forskning, som kan vara till nytta och glädje för var man och kvinna. Vi hade i går – och nu talar jag från 2014 års horisont – besök av en kollega från Litteraturvetenskapliga institutionen i Lund, Johan Stenström, och han ställde helt överraskande frågan: ”Tror ni att litteraturvetenskapen är till nytta och glädje för folk i allmänhet, för dem som ytterst betalar kalaset?”

Svaret är väl att det är den, för dem som har idéhistoriska eller biografiska eller andra liknande faktaintressen. Men inte för dem som i dikten söker vägledning i livet, förståelse för vad det är att leva som människa på jorden.

Och där kom jag att tänka på ett prospekt, som jag hittade häromdagen. Det var en kurs om Harry Martinsons Aniara, ledd, tror jag, av Martinsons dotter. Där fanns också litteratur till kursen, men bara en skrift: mitt lilla häfte: Aniara - en dikt av sin tid. Det beror nog på att den inte innehåller de vanliga historiska översikterna utan i stället följer dikten på dess väg mot någon sorts klarhet.]

Makt och vanmakt. Men, kan man fråga, kan man då inte komma överens med motparten, samarbeta och nå samförstånd? Ja, själv har jag alltid inbillat mig det och i det längsta försökt gå den vägen. Det finns också i de här utlåtandena en del passager, som tyder på att det skulle vara möjligt, speciellt i kommentarerna till en artikel jag skrivit om Håkan Törnebohms  paradigmteori. Min presentation av "denna i och för sig intressanta teori, skriver Espmark, "leder fram till en onödigt tillspetsad kritik av 'det svenska litteraturvetenskapliga forskar-samhället', som sägs ha länge gynnat 'kunskapsutvecklande paradigm' och ha varit kallsinnigt mot 'paradigmutvecklande paradigm'". "Som en i detta forskarsamhälle får jag deklarera", fortsätter Espmark, "att jag delar uppfattningen att teori- och metoddiskussionen är en viktig del av forskningsfältet". Det låter kanske bra, men Espmark har inte observerat, fastän jag i artikeln uttryckligen understrukit just det, att paradigm och paradigmfrågor ligger på en nivå ovanför "teori och metod": det gäller, som tidigare sagts, forskningens grundläggande förutsättningar i form av uppfattningar av, sätt att se på litteraturen, människan, historien, samhället, vetenskapen, liksom också i form av forskarens intressen och kompetens. Detta är en helt avgörande skillnad, men det har Espmark inte förstått - och tycks inte kunna förstå. För honom rör det sig tydligen alltjämt om en pluralism inom (det etablerade) paradigmet, inte mellan skilda paradigm.  

En annan överraskning upplever man, när Espmark i en disposition, som till en början ser ganska besynnerlig ut, rör sig från mina mer principiella och teoretiska skrifter under de sista tjugo åren fram till de mer praktiska och pedagogiska. Övergången från de principiella till de praktiska sker med följande formulering: "De huvudsakliga resultaten av denna kontinuerliga nyorientering återfinns" i Svensk berättarkonst och Romanen i din hand. Med andra ord: den kontinuerliga nyorienteringen på paradigmplanet är inget resultat i sig själv; som resultat räknas bara de "konkreta" studierna. Än en gång bekräftas Sven-Eric Liedmans konstaterande: "Med 'forskning' menas numera genomgående bearbetning av empiriskt material; forskning är aldrig idéer eller hypoteser som kan vägleda annan forskning" (Liedman i Humaniora på undantag?, 60). För att inte tala om Törnebohms omdöme om svensk vetenskap, att den är inriktad på konkreta undersökningar men inte på att diskutera de grundläggande förutsättningarna för den egna verksamheten.                     .

Min paradigmartikel uppkallar också Stenström till att deklarera sitt frisinne: "En viktig sida av den vetenskapliga skickligheten ligger onekligen" i förmågan att nå fram till vetenskapligt nytänkande". "Men", tilläggs det omedelbart, "den bestämda förutsättningen måste vara, att denna nya orientering står på säker grund och visar sig fruktbar." Här har Stenström förbisett, att det på paradigmnivån inte finns någonting, som heter säkerhet (i den mån det nu finns någon sådan på andra nivåer). Här rör det sig genomgående om uppfattningssätt, sätt att se på världen och vetenskapen, som inte vidare kan bevisas, bara argumenteras kring. Ytterst blir det fråga om vad Wittgenstein kallar "språkspel" och "livsform".

Men ett viktigt argument är riktigt nog fruktbarheten.  Och ändå lämnar en Stenström också här i besvikelse. För på fruktbarheten har han bara ett mått, ett historiskt-kvantitativt: antalet efterföljare en forskare får med sina nya idéer. Och det kan man bestämma först i efterhand, efter ett antal decennier. . . Det tycks aldrig falla honom in, att fruktbarheten i nya tankar kan mätas så att säga på filosofisk väg: genom deras övertygelsekraft, adekvans, nyttighet. Det är djupt symtomatiskt, att för honom är paradigm, liksom allting annat, bara en historisk företeelse, inte en filosofisk-idémässig.

 Den verkliga kallduschen bjuder dock Stenström på ett helt annat ställe. Om en forskare, som sagt sig arbeta med modern hermeneutik, heter det, att det i själva verket rör sig om en konventionell undersökning, där författaren arbetat "med hävdvunna och hedervärda metoder".

Ja, så är det: det är de hävdvunna metoderna, som för dessa granskare är de hedervärda. De har från äldre generationer övertagit och genom hela sitt forskarliv arbetat med sådana metoder, och de kan inte acceptera andra, inte andra perspektiv och målsättningar. Deras arbete har just bestått av bearbetning av empiriskt material, och de har aldrig gett sig tid och tillfälle att tänka igenom sin vetenskap och sitt vetenskapsområde från grunden. Eller rättare ner till grunden. För det är ju på ytan vi börjar. Denna brist visar sig också genomgående i deras utlåtanden, t ex genom att det är så mycket i min forskning, som de inte säger sig förstå - vilket givetvis läggs mig till last - och genom att de betecknar min kritik av forskare i det gamla paradigmet som överdriven och övermaga.

Vad det rör sig om är den vanliga oförmågan hos forskare i ett äldre paradigm att förstå forskare i ett nyare (det omvända gäller däremot inte: den forskare, som har utgått från det gamla paradigmet men arbetat sig fram till det nya, förstår av naturliga skäl båda). På ett nästan kusligt sätt bekräftar utlåtandena Kuhns inkommensurabilitets tes.  Denna intelligenta människors oförmåga att förstå andra tankar än sina egna vittnar om en tragisk vanmakt i vetenskapen, ytterst bottnande i att det bakom skilda paradigm står olika typer av människor.

Fastän Espmark och Stenström säger sig vara toleranta och vidsynta, intar de alltså a priori en avvisande hållning. Det är en hållning, som det finns ett kärnfullt ord för, ett ord från Bibeln och psalmboken: den obotfärdiges förhinder. Detta är tydligtvis ett nyckelord i alla paradigmbrytningar.

Och här kan jag inte låta bli att fälla in en karakteristisk av svensk professor, som står att läsa i en hyllningsartikel av Svante Nordin (sedermera själv professor i filosofi) till Joachim Israel i SDS den 7 december 1985:

”Den svenske professorn är, som det ofta framhållits, mer ämbetsman än intellektuell. Han har en ställning att bevaka, socialt och i en ansvarshierarki. Han skiljer noga mellan allvar och skämt och då han sysslar med Vetenskap är det i allmänhet allvar. Han inlåter sig ogärna i diskussioner, framför allt inte med underordnade och absolut inte om intellektuella ting. Han umgås i själva verket ogärna med abstrakta idéer utanför sitt omedelbara disciplinområde och känner sig illa till mods när han konfronteras med sådant. (…) Hur annorlunda då med Joachim Israel!”

Så är här ingenting att be för, ingen förståelse att vänta, långt mindre något samförstånd. Och det är naturligtvis inget nytt. Inte mottogs Kopernikus, Galilei och Newton med öppna armar, inte Marx och Darwin, Nietzsche och Brandes. Utvecklingen inom tankelivet tycks alltid försiggå i paradigm och paradigmbrytningar, och det tycks inte vara mycket att göra åt det - fast Törnebohm i sin paradigmteori visat, hur utvecklingen skulle kunna göras mer jämnlöpande och harmonisk. Makthavarnas vanmakt, klyftorna mellan olika människotyper och därmed uppfattningssätt, förbjuder en sådan harmonisering.

Därför lönar det sig inte att söka släta över och låtsas samförstånd, utan det år riktigare och bättre att polarisera motsättningarna. Annars blir man bara överkörd av företrädarna för det gamla paradigmet, de som innehar makten i kraft av att de representerar något som, genom att det är gammalt, också är etablerat. I själva verket är konsensus, samförstånd, tydligtvis ett fult ord, ett sjukt tillstånd, när det anses råda över ett större område under en längre tidsperiod.

Och den här debattartikeln är naturligtvis ett bidrag till en sådan polarisering, en sådan utvädring. Med alla de ensidigheter, renodlingar, förenklingar, överdrifter och generaliseringar som sådant för med sig, all den löslighet, som enligt Törnebohm utmärker diskussioner om vetenskapens väsen och uppgift och om dess arbetsområde - i vårt fall litteraturen, människan, historien och samhället. Det är inte någon perfektionistisk problemlösning, inte något prov på "vetenskaplig skicklighet" - i den meningen av ordet. Men det är ett försök att säga något väsentligt om något väsentligt i vår vetenskap.

Därför tror jag, att vi har råd med en sådan diskussion, en sådan löslighet.

I själva verket är jag alldeles övertygad om att vi inte har råd att vara den förutan.

Erland Lagerroth

Föreläsning på Litteraturvetenskapliga institutionen i Lund den 4/11 1981

(Har också hållits som föreläsning i Filosoficirkeln i Lund den 30 november 1982. Refuserad i Tvärsnitt. Tryckt i Konst- och bildforskning nr 4 (1983). Vissa moment har tillkommit här och nu.)

Ur arkivet

view_module reorder

Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 november, 2011

Fotokomposition  Hebriana Alainentalo

Poetisk form eller formens poesi

Käre läsare, tanken på förståelse blir inte av följdintresse - allt kan ändras, kastas om. Det är enbart skilda känslodjup som texten vill frammana. Detta genom det mest förbjudna – ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 11 december, 2015

Boxaren och soldaten Joe Louis fyller 100 år

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så ...

Av: Gregor Flakierski | Övriga porträtt | 13 Maj, 2014

Augustinus och Sanningen

Filosofen och kyrkofadern Augustinus skriver i Bekännelser från 300-talet om ett begär efter smärta, som han får utlopp för på teatern. Men det är en smärta som bara får finnas ...

Av: Hedvig Ljungar | Gästkrönikör | 10 april, 2014

August och lasterna

Den pietistiska tron, en from riktning inom kristen religion, präglade August Strindbergs uppväxt. Modern Nora, som dog i lungsot när August var tretton, bad till Gud och sökte tröst hos ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 04 juni, 2011

Eleonora Bru · Dikter

Bild: Hebriana AlainentaloOm det inte var för ditt ansikte som vänder sig om hela tiden blir denna rörelse en gåta som smugit sig igenom två hundra år, för att passera ...

Av: Eleonora Bru | Utopiska geografier | 16 oktober, 2008

nya dikter av Carsten Palmer Schale

Carsten Palmer Schale som poet inför det nya året

Av: Carsten Palmer Schale | Utopiska geografier | 11 januari, 2017

Tidiga Petrarcaspår i nordisk litteratur

The importance of Petrarch’s (1304-74) poetry has been immense. Lars Burman 1993 Icke sedan 600-året för Francesco Petrarcas födelse har den italienske poeten, filosofen og lärofadern fått så mycken uppmärksamhet i Norden ...

Av: Søren Sørensen | Litteraturens porträtt | 04 februari, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts