Three ladies in Cairo. Del II. From northern slopes to oriental deserts

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | 10 juli, 2014
Utopiska geografier

Thomas Bernhard som poet

Rubriken är ägnad att förvåna. Nog finns det sådant i Thomas Bernhards (1931-1989) oeuvre som kan kallas poetiskt, men som lyriker i den strängare bemärkelsen har den berömde österrikiska författaren ...

Av: Simon O. Pettersson | 19 februari, 2013
Essäer om litteratur & böcker

och allting blandas med vattenljud

Ett holländskt värdshus, femtonhundratal, tidig januari, och nu låg, blek sol över bäckravinen där hundar skäller, och värdshusvärdens dotter kommer gående från skogsdungen, hon bär ett fång ris, gårdshunden reser ...

Av: Björn Gustavsson | 23 november, 2009
Utopiska geografier

Judgment in Hungary: en rättegång som speglar Europas mörkare sidor

Under Göteborgs internationella filmfestival visades Ezter Hajdús dokumentärfilm Judgment in Hungary. Jag såg dokumentären på Göteborgs Stadsmuseum som tidigare visat utställningen ”Vi är romer”. I museets foajé visades också bilder ...

Av: Linda Johansson | 17 mars, 2014
Essäer om film

Bastioner och deras vedersakare



Henrik SchückJag har i många decennier arbetat med att läsa in, förstå och dra slutsatser av vad andra skrivit, framför allt i ny engelsk-språklig forskning. Det har varit givande, men samtidigt har jag lämnat därhän min egen tidigare produktion. Ibland har det känts avigt, att jag kommit allt längre från och alltmer glömt vad jag själv åstadkommit i fyra stora böcker: Mot en ny vetenskap (1986), Världen och vetandet sjunger på nytt (1994), Nya tankar, nya världar (1999) och Sökandet är vårt största äventyr (2003). Och det gäller naturligtvis inte bara mig. Vem sitter i dag och läser i dessa gamla böcker?

Jag har på nytt försökt att orientera mig lite i dem och deras resultat och poänger och börjar med den första uppsatsen i den första boken: ”Filmrutan och filmremsan”. Först en bakgrund.

Vår glädje över att höra till de arvsberättigade”

Ett viktigt aktstycke för den svenska litteraturvetenskapens historia finner man i tidskriften Samlaren, årgång 1980. Man firade då i Uppsala tidskriftens 100-årsjubileum med ett högtidstal av professor Magnus von Platen, rubricerat ”Arvet efter Schück”. Javisst det var Henrik Schück (1855-1947) som var ”den mest drivande kraften” bakom både tidskriften och det sällskap, Svenska litteratursällskapet, som ger ut den.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I talet apostroferas Schück oupphörligt: han är, heter det, ”grundaren av en modernt vetenskaplig litteraturforskning i Sverige”, han har ”slutgiltigt (!) fotat vår disciplin på ett fast historiskt-empiriskt fundament”, och eftersom Schück gav ut sitt första större verk år 1890, så har ”hos oss litteraturhistorisk forskning bedrivits efter vetenskapliga principer i jämnt 90 år”.

Javisst, men detta är ju, kan man invända, urgamla förhållanden. Inte alls, de är högst relevanta också i dag, vilket bäst framgår av talarens glädje över att, jämte hela sällskapet, ”höra till de arvsberättigade”. Den skola, som här presenteras och hyllas av en av dess företrädare, äger bestånd ännu i dag, ja, är i Sverige alltjämt den tongivande i ämnet. Det är fråga om ett sällskap av inbördes beundran, sammanhållet av sin trosvisshet. Jag är inte säker på att det finns något liknande i andra länder. Sverige är nog särdeles konservativt på detta område.

Schück revolterade mot sin samtids spekulativa filosofi och estetik, dess idealistiska och nationalistiska traditioner, men någon motsvarande revolt i vår tid, som skakat om detta sällskap av egenrättfärdiga makthavare, letar man förgäves efter. von Platen noterar lite i förbigående, att ”här i Uppsala” (!) lanserades på 1930- och 1940-talen ”ett närstudium av den litterära texten”, men det stannar vid det.

Det är fråga om en bastion av självrättfärdiga och oemottagliga personer, som lever vidare i sin förvissning, att det är samlande av historiska fakta och lärdom om och analys av dem det kommer an på. (Och det gör de ofta nog bra eller lysande.) Den bastionen är och har förblivit ointaglig, i synnerhet i Stockholm och Uppsala. Och som alla bastioner är den befäst men därmed också isolerad och oföränderlig.

I min nyssnämnda uppsats ”Filmrutan och filmremsan”, har jag emellertid fått ett grepp om denna bastion, och det med hjälp av en av dess representanter.

Klipp i filmremsan

Det kom alltså hjälp från oväntat håll. Jag hade sökt en ledigförklarad professur i litteraturvetenskap i Lund, och i ett av sakkunnigutlåtandena – d v s numera kallas de lyckligtvis inte sakkunnigutlåtanden - det som var skrivet av Stockholmsprofessorn Inge Jonsson, kunde man läsa följande rader:

”Mycket av det Erland Lagerroth säger om det dialektiska förhållningssättet finner jag utmärkt [här avser Inge Jonsson forskarens dialog med sig själv under forskningens gång] [---]. En annan sak är att den komplexa, ständigt föränderliga verkligheten inte går att fånga in annat än i utsnitt - som klipp i filmremsan - om kraven på vetenskaplig verifikation skall kunna upprätthållas. Vi kan inte imitera diktarnas gärning utan får nöja oss med vad våra metoder förmår åstadkomma” (s 15 f , kurs här).

Den här passagen är bra på flera sätt. För det första är bilden "klipp i filmremsan" pedagogisk och slagkraftig. För det andra gör hela uttalandet motsättningen mellan å ena sidan traditionell svensk litteraturhistoria och å andra sidan de alternativ, som i dag erbjuder sig, ovanligt klar. Och för det tredje pekar bilden och uttalandet på hur den här motsättningen går tillbaka på en grundläggande motsättning i fråga om uppfattning av den humanistiska vetenskapens uppgifter, förutsättningar och möjligheter.

Med "filmremsan" avser Inge Jonsson tydligtvis det rörliga och föränderliga, det komplexa och motsägelsefulla i världen och tillvaron. Och inför det sträcker han vapen. Forskningen kan aldrig åstadkomma annat än "klipp i filmremsan", frusna stillbilder av en rörlig verklighet. Där fotograferingskonsten sedan länge tagit steget över från stillbilden till "rörliga" bilder, till filmen; där fysiken sedan lika länge förstått att ta tiden med i räkningen som en fjärde dimension - där blir enligt Inge Jonsson forskningen för alltid stående vid stillbilden med dess förfalskade verklighetsåtergivning. Einstein göre sig inte besvär i den här typen av forskning. Det är en dyster, pessimistisk bild av vetenskapens möjligheter.

Inge Jonsson professor emeritus i litteraturvetenskapMen det är Inge Jonssons uppfattning av saken, hans och den skolas han företräder. I den artikel som föranlett hans omdöme - den ingår nu som kapitel två i Litteraturvetenskapen vid en korsväg - har jag försökt visa, att det gemensamma för de nya alternativa riktningarna inom dagens litteraturforskning just är att de söker åstadkomma mer än klipp i filmremsan, att de söker ge en bild av själva den rörliga och föränderliga verklighet, som är människans.

Att tänka dialektiskt

Och det gör de på två sätt. Eller kanske bör man snarare uttrycka det så, att om man inte nöjer sig med att stanna vid stillbilden, så fordras det två saker av forskaren och forskningen. För det första måste man lära sig att tänka dialektiskt. Av den anledningen, nämligen, att det yttersta humanistiska forskningsobjektet, den stora filmen om människan, inte är någon stillbild utan i stället just en film, en movie som det så riktigt heter, en rörelse och förändring, en dialektisk process. Allt hänger samman med allt i ett ömsesidigt beroende, också så att senare led kan påverka föregående. Ingenting är fixt och fast, stationärt och statiskt. Det gäller för tanken att kunna följa med i detta dynamiska förlopp.

För den forskning Inge Jonsson representerar, filmrutans forskning, ter sig däremot arbetsmaterialet och därmed verkligheten som en anhopning av enkla fakta och statiska relationer mellan dem. Det gäller bara att arbeta sig igenom ett på sådant sätt "givet" material. Men "filmforskaren", den som inte nöjer sig med den hejdade filmrutans falska verklighetsbild, ser att det inte är fråga om stadigvarande fakta utan om faktorer, inte om oföränderliga relationssystem utan om ett skeende, en fortlöpande process.

Det är inte så lätt att lära sig tänka på det här sättet, för det har inte varit det vanliga i vår kulturkrets. Därför är det angeläget med demonstrationsexempel. Det första tar jag från en diktform och ett forskningsområ­de, som - jämte filmen - särskilt lagt an på att gestalta just denna människans rörliga verklighet, nämligen romanen. I själva verket är det ju – om man vänder på saken - just den här karaktären hos romanen, som gjort den till ett så överlägset instrument för att förstå den mänskliga livsprocessen.

Aristoteles har lärt oss - och den lärdomen sitter fortfarande i - att se litteraturen och det enskilda diktverket som sammansatt av olika "grundelement". För romanens del brukar man räkna med handling, person, miljö, ide, stämning, stil osv. Hur Aristoteles i grunden såg på dessa "grundelement" lär vi aldrig få veta, men ingenting är enklare än att se dem just som delar, i vilka man kan sönderdela verket, som fixa fakta som kan behandlas var för sig.

Men om man börjar fundera lite närmare på den här uppsättningen, så ser man att det inte är fråga om separata beståndsdelar. För hur beskriver man handlingen utan att beröra personer och idéer och miljöer osv, hur personerna utan att tala om handlingen, hur miljön utan att tala om stämning och stil osv, osv? Den som försöker arbeta med de här begreppen som enkla fakta, kommer så småningom till en punkt, där han eller hon tvingas se, att de inte är fakta utan faktorer, faktorer i en stor, övergripande episk process, där allt avhänger av allt. En roman - och ett diktverk överhuvud är inte en addition av separata delar eller av enkla påståenden, inte heller är den ett statiskt system, ett system i vila - inte när vi tar del av den, när den fungerar och realiseras hos läsaren. Och det är på det sättet vi sysslar med verket i litteraturforskningen, inte som ett mönster av trycksvärta på papper eller som ett språkligt preparat, där man tar ut satsdelar eller studerar stavelsers längd eller dialektala ordformer. I litteraturforskningen studerar vi diktverket, sådant det upplevs, och vi kan därför inte skilja text och läsare åt: de är eller måste bli ett i läsprocessen.

Det dialektiska tänkandet är så mycket nödvändigare, som först det låter oss förstå också litteraturforskningen själv. För det första är varje tolkning av en text i sig själv en dialektisk process, en process som förlöper från förståelse av delar till förståelse av helheten och tillbaka igen i en ständig, spiralformad rörelse. För det andra innebär varje sådan tolkning också en dialog mellan text och tolkare, en dialog där resultatet framgår av ett samspel mellan och ett överskridande av båda. För det tredje är tolkning en dialektisk process även ur historisk och social synpunkt: resultatet beror också av den tid och det samhälle som tolkaren lever i respektive dem som texten tillkommit i.

För det fjärde är litteraturvetenskapen själv en dialektiskt sammanhållen helhet, så till vida som dess olika aspekter är ömsesidigt beroende av varandra i ett givande och tagande. Litteraturhistorien beror av litteraturtolkningen och tvärtom och båda beror av litteraturteorin och den i sin tur av litteraturhistorien och litteraturtolkningen. Det är fråga om en treenighet som det så vist heter i teologin.

Så konfronteras vi överallt med dialektiska processer, med skeenden och sammanhang, där faktorer står i dialog med varann och överskrider sina förutsättningar, och vi har varken rätt eller möjlighet att reducera dem till fakta och enkla relationer mellan fakta.

Att arbeta helhetsorienterat

Tomas ForserMen samtidigt är det givetvis något oroande med dialektiska relationer och processer. De kan inte isoleras och analyseras som enkla fakta: de är ju ständigt rörliga och föränderliga. Hur får man grepp om en dialektisk process? Det är här det andra kravet ställs på forskaren och forskningen, den forskning som vägrar att nöja sig med klipp i filmremsan - det andra kravet bredvid förmåga att tänka dialektiskt. Och det andra kravet innebär, att forskaren måste utveckla en förmåga att arbeta helhetsorienterat, dvs han/hon måste skaffa sig en uppfattning om ”filmens", det aktuella mänskliga skeendets helhet och inriktning. Sven-Eric Liedman har uttryckt det så, att det fordras ett teoretiskt arbete (Humaniora på undantag, utg. av Tomas Forser, 1978, s 68 ff), och det är bra som generell formulering. Men det är inte nödvändigt att tala alltför högtravande om "teori" - det räcker att säga, att forskaren måste arbeta med den dialektiska processen så mycket, att han eller hon får en uppfattning om dess art och innebörd, dess helhet och funktionssätt. (Och därvid kan hon/han pröva olika betraktelsesätt: marxismens, strukturalismens, humanismens osv). För det är först en sådan helhetsuppfattning, som gör det möjligt att få grepp om processen.

På sätt och vis innebär filmruteforskningen också en teori om helheten, vad man kunde kalla en nollteori, en teori att det inte existerar någon process utan bara fakta och enkla samband mellan fakta. Och en sådan teori kan naturligtvis också ha sitt existensberättigande: den gör forskningen enklare och lättfattligare. Men man bör vara medveten om att det är fråga om en förenkling, en approximation - och erfarenheten visar, att det är så mycket svårare.

De nya alternativen inom forskningen har istället satsat på att utarbeta positiva teorier om de stora sammanhangen i filmen om människan; de utgör just sådana teorier. Vidast syftning har marxism och strukturalism och den nya humanism, som vuxit fram från olika håll och som jag strax skall återkomma till. Men också semiotik, hermeneutik och receptions­ forskning utgör sådana teorier, fastän på mindre områden.

Det här låter kanske inte bara abstrakt utan också oroande - och det är det också. För teorierna kan stelna till doktriner, doktriner som så att säga innebär, att man bara spelar en och samma film hela tiden. Och doktriner är inte vetenskap. Det fordras att teorierna ständigt kollationeras med den dialektiska process de skall förklara - kollationeras, korrigeras och eventuellt förkastas. Också den operationen, som i grunden är identisk med vetenskapens själva väsenskärna, växelspelet mellan teori och praktik, har naturligtvis karaktären av en dialektisk process som inte garanterar någon slutlig säkerhet eller visshet men som alltmer kan närma sig sådan säkerhet och visshet. Säkerhet i fråga om en av de många aspekter, ur vilka skeendet kan ses - de andra återstår alltid att pröva.

I Västerlandet - eller i varje fall i anglosaxiska och skandinaviska länder - upplevs det dialektiska tänkandet gärna som ett hot mot den vanliga föreställningen, att tankens kategorier och språkets begrepp troget avspeglar "verkligheten" och att denna alltså slutgiltigt kan förklaras med hjälp av dem. Det här uppfattningssättet - den filosofiska "realismen" - är naturligtvis pedantens och trygghetssökarens önskedröm - det är något djupt tillfredsställande i tanken , att verkligheten på det här sättet kan ordnas upp i ett antal fixa fack, kan sorteras i en rad lådor med prydliga etiketter - etiketter som därtill är utskrivna på förhand. Och vi tänker alla i lådor med etiketter. Det är därför det är så svårt att lära sig tänka på annat sätt. Men mot synen på verkligheten som en samling lådor, i vilka man sorterar upp det styckade och oskadliggjorda forskningsobjektet, står synen på verkligheten som en pil, en stor pil sammansatt av en rad mindre pilar, verkligheten som rörelse och förändring. Rörelse och förändring, som inte kan etiketteras enligt något förutbestämt system.

Människan i den stora filmen

Så långt om de två villkoren för en forskning som går utöver filmrutan till filmen själv. Den fordrar alltså dialektiskt tänkande och en teori eller uppfattning om filmens mening och innehåll. Eller flera teorier, ty teorierna kan komplettera varandra: var och en låter oss se sammanhang, som inte framträder från andra utgångspunkter. Därför kan lådorna med etiketter också de ha sitt berättigande: var och en låter oss bättre se just det som etiketten etiketterar.

Men hur skall man då se på filmen själv, den stora filmen om människan? Och då menar jag inte i konkret historisk eller social bemärkelse, ty det kan det naturligtvis inte bli fråga om att ta ställning till här. (Och det kan aldrig bli fråga om mer än ställningstaganden.) Men hur skall man se på människan, eller rättare på hennes sätt att fungera i det stora spelet?

Är hon huvudpersonen, den suveräna hjälten enligt den klassiska humanismens sätt att se? Eller är hon bara en obetydlig bifigur, ett passivt föremål för krafterna i historien och samhället enligt (vissa) marxisters och strukturalisters sätt att se, en "transformationscentral" för de övermänskliga krafterna, ett objekt som egentligen är överflödigt? Om något är detta naturligtvis en grundfråga för humanistisk forskning.

Som synes är det här just fråga om tolkningen av filmen, en helhetsuppfattning, och det finns alltså flera sådana tolkningar. Men det är, tror jag, möjligt att samordna dessa tolkningar i en konsekvent och sammanhållen helhet.

Marxismen och strukturalismen har lärt oss mycket i fråga om att förstå i hur hög grad människan är betingad av historien, samhället och språket, överhuvud av "strukturerna" i den värld hon lever i. Det är lärorikt att anlägga sådana synsätt, att pröva de här teorierna om den stora processen.

Men samtidigt är det skriande otillräckligt. I ett. sådant betraktelsesätt har man ju glömt bort, att objektet för de här krafterna och strukturerna - människan alltså - också själv är en kraft, ett aktivt subjekt, ett subjekt som har förmåga att överskrida de givna förutsättningarna och skapa något nytt. Människan är varken fri på det suveräna sätt, som den traditionella humanismen tänkt sig, eller enbart betingad av historien och samhället eller "strukturerna", som marxister och strukturalister tenderat att mena, utan samtidigt som hon är betingad av sina förutsättningar, har hon också förmåga att överskrida dem i en skapande-tolkande-handlande akt.

Detta överskridande av "systemet" sker naturligtvis på basis av intentionen, för att uppnå ett mål, och förståelsen av människan och hennes sätt att fungera måste därför ta sin utgångspunkt i finaliteten, lika mycket som i kausaliteten. Det ändamål, som en handling syftar till, är en lika viktig förklaringsgrund som orsakerna "bakom" handlingen. Resultatet skulle också kunna uttryckas så, att människan är en syntes av subjekt och objekt. Eller rättare, hon har aldrig upplösts i dessa ”delar”.

Thomas BredsdorffI Litteraturvetenskapen vid en korsväg har jag presenterat den här människouppfattningen i anslutning till Sartres "andra filosofi" från 1960, men liknande tankar kan man finna på flera håll. Praktiskt taget samtidigt som min bok publicerades i Danmark ett arbete med den något förbryllande titeln Til glæden, men med den mer förståeliga underrubriken Om humanisme og humaniora; författare är bl. a. litteraturprofessorn Thomas Bredsdorff. Här utvecklas samma syn på människan. Och det sker inte oberoende av en tendens hos en del tänkare, som åberopar sig på Marx, att återupptäcka den aktiva människan. Här vill jag särskilt peka på en utomordentlig bok, som översattes till svenska 1978: tjecken Karel Kosíks Det konkretas dialektik. På många håll går det här uppfattningssättet under namnet marxistisk humanism, men för egen del vill jag tala om dialektisk humanism. Det är alltid farligt att kalla något för marxistiskt och på köpet få alla de politiska implikationer och komplikationer, som det innebär.

Och det är verkligen i hög grad fråga om dialektiska sammanhang - också i historiskt och socialt avseende. Människan har alltså förmåga att överskrida sina förutsättningar och åstadkomma något nytt: en handling, ett skapat verk, en tolkning. Men dessa handlingar, verk och tolkningar blir sedan nya historiska och sociala förutsättningar, som verkar bestämmande och även hämmande på dem som konfronteras med dem. Till dess någon överskrider dem i en ny "totalisering" och skapar ett nytt "projekt", för att tala med Sartres terminologi. Och så vidare.

De här dialektiska sammanhangen i historien och i den enskilda människans liv har klarlagts inte bara av Sartre utan också av kunskapssociologer som Berger och Luckmann. Men allra elegantast har de kanske utvecklats just av Karet Kosík. Och han gör det genom att ge praxisbegreppet hos Marx en renässans. "[ ...] människans objektiva praxis, Marx' viktigaste upptäckt, har fallit bort ur det materialistiska historiebegreppet", förklarar han (129). Och med människans objektiva praxis menar han spelet mellan "människa och värld, materia och ande, subjekt och objekt", det spel som skapar "människans samhälleliga verklighet" (194). Den "samhälleliga verkligheten är oändligt mycket rikare och mera konkret än de sociala förhållandena och omständigheterna, eftersom den innefattar människans objektiva praxis, som skapar dessa förhållanden och omständigheter" (126) . Människan i centrum, alltså, den konkreta, individuella människan i samspel med objekten, med världen omkring henne.

Viktigt är alltså att inte tappa bort något av leden: människan och hennes omvärld. Varje isolering av det ena eller andra för med sig samma sorts felteckningar, missförstånd och abstraktioner som hejdandet av filmen i filmruteforskningen. Inte för inte heter Kosfks bok Det konkretas dialektik. Och bär undertiteln: Studier i människans och världens problematik. Allt mänskligt är i rörelse, i rörelse i förhållande till något annat. Människan kan aldrig tänkas utan omvärlden, subjektet ej utan objekt. Och vice versa.

Hur fungerar då människan närmare bestämt i förhållande till omvärlden? Det tycks ske i två faser: först en framstöt och sedan någon sorts konsolidering av framstöten. Vi har mönstret på många håll. I tolkningsteorin: ett språng i fantasin ger en helhetsuppfattning av texten, som sedan kollationeras mot texten själv. I Sartres teori om människans sätt att fungera: genom en totalisering eller helisering skapar människan ett projekt, som sedan realiseras i det "praktiska tröghetsfältet", dvs i de materiella och sociala förhållandena. I diktskapandets teori, sådan vi t ex möter den i Carl Fehrmans bok Diktaren och de skapande ögonblicken: inspiration växlar med beräknande hantverksarbete. I vetenskapen: teori växlar med praktik, hypotes med hypotesprövning.

Man kan också uttrycka det så, att en kreativ fas växlar med en kritisk, växlar i en dialektisk process, som i princip kan vara oändligt lång. Men det behöver naturligtvis inte råda jämvikt mellan faserna: traditionell litteraturforskning, t ex, har tenderat att försumma det teoretiska arbetet och att övervärdera de kritiska insatserna på bekostnad av de kreativa; de alternativa riktningarna har ibland gjort tvärtom.

Dialektisk humanism

omslagVad som hittills sagts kan sammanfattas i två ord: dialektik och humanism. Tillsammans blir de dialektisk humanism. Ett sådant uppfattningssätt är, som jag nyss framhöll, inte något nytt. Men i svensk humanistisk forskningstradition är det nytt eller i varje fall avvikande. Och avvikande är också den syn på vetenskapen, som blir resultatet. I stället för den kumulativa vetenskapsuppfattningen tanken att vetenskapen består i en addition, en anhopning av fakta och därmed en större mängd kunskap - får vi en dynamisk och dialektisk vetenskapsteori. Vetenskapen har inte karaktären av en enkel "bearbetning" av "givna fakta" utan av en dialektisk process, där processens båda faser, kreativiteten och kritiken, ständigt griper in i varandra, skapande och korrigerande. Och teoretisk kunskap är lika viktig och relevant som praktisk, inte "lärdomsbjäfs", som det har sagts. Det är fråga om ett slags humanioras relativitetsteori, som rycker undan förväntningarna om absoluta, "sanna" resultat, fast det centrala begreppet inte är relativitet utan dialektik.

Därmed nalkas vi åter Inge Jonssons uttalande om filmrutan och filmremsan. För det var ju ytterst Einstein och tidsdimensionen som avvisades, när Inge Jonsson förklarade, att vetenskapen bara kan åstadkomma "klipp i filmremsan" och att vi "får nöja oss med vad våra metoder förmår åstadkomma" - dvs de metoder som knäsatts av tidigare generationer och övertagits från dem.

Jag tror inte vi skall vara så förnöjsamma. Om de nedärvda metoderna bara kan utforska filmrutan men lämnar filmen själv därhän, så är det metoderna det är fel på, och vi skall inte nöja oss med dem. Det är inte metoderna som skall bestämma vetenskapen utan forskningsuppgifterna – i humanioras fall den stora uppgiften att utforska filmen om människan mellanhavanden med sin omvärld, om hennes "objektiva praxis". Metoderna är bara redskap och som sådana förbrukningsartiklar.

Men det är klart, att en sådan målsättning har sitt pris. Det krävs mer teoretiskt arbete och mer teoretisk medvetenhet hos forskaren, kanske också större kritisk förmåga. Fastän det praktiska arbetet ingalunda kan försummas, blir det hela lite mer abstrakt. Men det blir det för att resultatet skall kunna bli mer konkret - eller mer angeläget och "användbart' för oss som levande människor. Eller som Sven-Eric Liedman har uttryckt det: "Om en vetenskap ska brukas till att förändra människors föreställningar, så gör den inte den största nyttan genom att binda sina lärosatser vid det speciella och begränsade" (Humaniora på undantag 31).

Det hela erinrar i viss mån om astronauternas situation: för att de skall kunna färdas snabbare, högre och längre än någon annan, måste de innesluta sig i ett mindre och obekvämare utrymme än andra resenärer. Den litteraturforskare eller överhuvud humanist, som vill se längre, förstå mer och blicka djupare i sitt ämne, får underkasta sig besväret att, som Gunnar Brandell har formulerat det, "reflektera över […] grundvalarna för den egna hanteringen” (Svensk litteraturtidskrift 1/ 1979, s 24).

Till sist en historisk och geografisk utblick. Bastioner har det funnits många i världen, men fyra har varit särskilt mäktiga: Rom, den katolska kyrkan, den etablerade Vetenskapen och sovjetsystemet. Det nazistiska Tyskland överträffar allt, men här är offren anonyma och räknas i miljoner. I övrigt kan listan över förfördelade nytänkare göras nära nog hur lång som helst, från Jesus, Bruno, Jan Hus, Galilei, Toland och Spinoza till Fichte, Semmelweis, Boltzmann, Wegener, Belousov, Sacharov och Solzjenitsyn. Kopernikus var smart nog att dö snabbt efter publiceringen av sin nya världsbild. Luther räddades genom att ”rövas bort” till Wartburg. Darwin dröjde tjugo år med att publicera sina resultat, och blev nästan förbigången av Wallace.

Värst råkade ju Jesus, Bruno och Hus ut – en korsfäst och två brända på bål. Baruch Spinoza vågade bara anförtro sina tankar åt vänner, på vilkas tystlåtenhet han litade. Flertalet av hans skrifter offentliggjordes därför först efter hans död. John Toland, född på Irland, död i England, publicerade 1696 Christianity not Mysterious, som väckte en storm av ovilja. Han dömdes av parlamentet att brännas av bödeln och räddade sig bara genom att fly. Naturen är, menade han, ”icke en död, i och för sig oföränderlig verklighet, som behöver en rörelseimpuls från en utomstående skapare, utan har i sig själv kraft och liv” (Wikipedia). Johann Gottlieb Fichte häcklades som ateist och jakobin, men han vägrade också ta emot all kritik, som inte överensstämde med hans egen pliktkänsla. Semmelweis påvisade att läkare och studenter i Wien, som gick direkt från bårhuset till barnbördshuset dödade tusentals mödrar och barn (det tog 15 år innan man accepterade att de måste tvätta händerna). Han blev galen.

”Semmelweiss öde är bara ett av många exempel på hur den förhärskande ”vetenskapens” vidskepelse dödar den sanna vetenskapens nya upptäckter och även efter hans död fortsätter smutskastningen genom att påstå att han var sjuk på alla möjliga sätt. Hans hot mot etablissemanget placerade honom alltså på sinnessjukhus där han i realiteten mördades. Han slutade som så många andra sanna pionjärer i armod och även fängsligt förvar, samma mönster som upprepas i många Gulag världen över.” (Wikipedia)

Ludwig Boltzmann, som aldrig fick erkännande för sin atomteori och vidareutveckling av termodynamiken, hängde sig. Alfred Wegeners kontinentalförskjutningsteori blev utskrattad, men efter hans död har den blivit en grundbult i geologin under namnet platt-tektonik. Boris Belousov fick veta, att hans upptäckt av den kemiska reaktion, som oscillerade mellan oordning och ordning och som sedan blev grunden för Prigogines teori om ”dissipativa strukturer”, som gav denne Nobelpriset, var ”omöjlig”. Han tog detta mycket hårt och lämnade vetenskapen.  Andrej Sacharov och Alexandr Solzjenitsyn var båda kritiska mot sovjetsystemet. Den förre förvisades från Moskva till Gorkij och den senare satt åtta år i fängelse och läger.

I all ödmjukhet vågar jag kanske tillägga min far, Fredrik Lagerroth, som dock blev professor (se närmast min Glad, lycklig och privilegierad, s 13 och 76), och mig själv. Men det går alltså att uthärda kritik och uteblivet avancemang. Och det är en fröjd att visa på bastionens ensidighet, rigiditet och trångsynthet. I dag riskerar man heller inte att brännas på bål och nog heller inte att sättas i fängelse eller på sinnessjukhus.

Ytterligare en mäktig bastion är naturligtvis islam. Därom vet jag själv intet, men Wikipedia så mycket mer, om man nämligen klickar på ”zindiq”: ”Begreppet zindiq avser i muslimsk litteratur personer som företräder idéer eller åsikter som strider mot någon av islams centrala dogmer, t.ex. Guds enhet, Muhammeds profetskap. Dessa personer betraktas därför som ateister, kättare och avfällingar av muslimer, och islamiska domstolar har som plikt att döma dem enligt islamiska strafflagen.[2]

Under medeltiden förföljdes och avrättades många fritänkare på order av de religiösa och världsliga auktoriteterna i muslimska samhällen. Begreppet zindiq togs i bruk på 700-talet och blev gängse under det abbasidiska kalifatet. Kaliferna förföljde och avrättade individer på basis av blotta misstanken att de var zindiq. De anklagade var inte sällan av persisk börd eller zoroastriska, manikeiska och judiska konvertiter till islam. Under kaliferna al-Mahdi, al-Hadi och Harun al-Rashid påbörjades progromer mot oliktänkande och under al-Mamun blev dessa institutionaliserade under namnet al-mihnah och tillämpades av islamiska domstolar i hela riket. Offren för dessa progromer företrädde i regel zoroastriska eller manikeiska idéer.[3]”

Erland Lagerroth

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Elizabeth I Vid Monsieurs avresa

Elizabeth I Vid Monsieurs avresa       Jag sörjer; visar ej min svaghet här – jag älskar; hatet tycks min enda lag – jag handlar, utan att nämna den avsikt jag bär. Jag tyckes stum; i ...

Av: Elizabeth I | Utopiska geografier | 28 januari, 2014

Frida Kahlo och den kvinnliga stilen

Vad händer när man klassificerar konst skapad av kvinnliga konstnärer som just ”kvinnlig”? Pekar man på samhälleliga strukturer som har legat till grund för att kvinnliga konstnärer genom historieskrivningen har ...

Av: Simone Frankel | Konstens porträtt | 08 mars, 2013

Gaston Bachelard 1965

Bachelard och den poetiska föreställningens fenomenologi

”Det finns ingen poesi som föregår det poetiska verbets gärning. Det finns ingen verklighet som föregår den litterära bilden.” – Rummets poetik (1957)

Av: Mattias Lundmark | Agora - filosofiska essäer | 21 juli, 2017

Det omedvetna och Freud

Det är en morgon i Wien. Sigmund Freud går genom sin våning klädd i badrock och tofflor. I en plötslig ingivelse greppar han sin ena toffel och kastar den med ...

Av: Johan Lundin Kleberg | Essäer | 26 oktober, 2010

När det var bättre förr

När det var bättre förr Nyligen är det femtio år sedan sista numret av Sveriges utan konkurrens bästa novelltidskrift kom ut. Någon riktig efterföljare har den aldrig fått och det är ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 01 mars, 2007

Turiststaden Wien för 100 år sedan

Den förste ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikes breddgrader kom år 1012 och råkade verkligen illa ut. Man ansåg honom vara spion och han fångades in och torterades i ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | Resereportage | 23 november, 2011

Bild: Anikó Bodoni Lind

Himlen – Det är tid för debatt

Efter att jag skrivit några teaterpjäser tillsammans med den numera guldbaggeprisade Mikael Segerström, var det dags att skriva en pjäs helt på egen hand. Det skulle vara en pjäs som ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 08 september, 2016

Pipor, cigaretter och fimpar i konsten

”Rökning skadar allvarligt dig själv och personer in din omgivning.”  En essä om rökning i konsten borde lämpligen inledas med en varningstext eftersom rökningen ligger bakom 90% av alla fall av ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 05 september, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.