Sångerskan Vanja Renberg om vardagen och stå på scen med The Vanjas. Foto: Martin Wallén.

Intervju: Vanja Renberg

Många av de artister jag porträtterar får med sig musiken från hemmiljön och det gäller också Vanja Renberg. Men Vanja har valt sin egen väg, långt från hemmets musikval av ...

Av: Thomas Wihlman | 03 maj, 2016
Musikens porträtt

Födelsedagens dag

Härmed utnämner jag 22 januari till Födelsedagens dag. Yes meine Damen und Herren, i dag, tisdagen den 22 januari firar vi ”Födelsedagsdagen”. Här kommer mitt bidrag till dess hugfästelse. I dag är det ...

Av: Vladimir Oravsky | 22 januari, 2013
Gästkrönikör

Marilyn och satan inom oss

Marilyn och satan inom oss Som ung bjöd hon ner Djävulen i sängen, efter tre äktenskap bjöd hon ner en president. Sedan mördades hon. Stefan Whilde skriver om en av 1900-talets ...

Av: Stefan Whilde | 07 december, 2006
Essäer om film

Konstnären Giorgio Rosas mikronation “Isola delle Rose” från 1968

Ett litet land av konst

I november 2016 brann Lars Vilks träskulptur Nimis vid Kullabergs naturreservat i nordvästra Skåne. Medierna spekulerade om det rörde sig om ett vanligt vandaliskt dåd eller om det fanns en ...

Av: Mathias Jansson | 08 februari, 2017
Essäer om konst

Hävdvunnen och alternativ litteraturforskning. En (vetenskaps)historisk vattendelare



Erland LagerrothInspirerad av en granne, som ansåg, att Aniara var det främsta svenska diktverket, kom jag att läsa om en liten bok jag gett ut 1991, Aniara – en dikt av sin tid. Och fann i den en lång not om tidsläget, när Aniara publicerades 1956 och jag själv arbetade på min avhandling om landskapet i Gösta Berlings saga, som mynnade ut i disputation två år efteråt, 1958. Det är alltså fråga om tidsandan på 1950-talet, som var helt dominerad av den logiska positivismen och den analytiska filosofin. Noten slutar med en hänvisning till min Litteraturvetenskapen vid en korsväg från 1980, som på sidorna 47- 69 visar sig erbjuda en – åtminstone för mig - fascinerande läsning.

”Huvudpersonen” vid disputationen, E.N. Tigerstedt, lämnade inte efter sig något skriftligt yttrande, och tanken i den senare boken är att hans uppfattningssätt i stället får sökas i det sakkunnighetsutlåtande om mig, som han avgav 1968. Det jämförs där med andra utlåtanden, av vilka ett överensstämmer med T:s, de andra inte. Inbillar mig att detta är så lärorikt, att det i hög grad förtjänar att läsas. Jag har koncentrerat framställningen till bedömningen av en serie romanstudier i mina Selma Lagerlöfs Jerusalem (1966) och Svensk berättarkonst. Röda rummet, Karolinerna, Onda sagor och Sibyllan (1968) och därtill också kortat framställningen på åtskilliga punkter. De som vill ha det hela, hänvisas till de ovan nämnda sidorna.

Noten

13 Som alla karakteristiker eller tolkningar av en tidsanda är denna naturligtvis subjektiv, byggd på egna omdömen. Men också på egna erfarenheter. Det är därför på sin plats att underbygga med dessa erfarenheter. Under hela 50-talet var jag knuten till en tankemiljö, som inte var så fjärran från den där Harry Martinson rörde sig, nämligen Stockholms högskola. Bl.a. läste jag 1955 teoretisk filosofi för Anders Wedberg och frapperades då av dennes liberalitet: i fordringarna för två betyg kunde åtminstone en av böckerna väljas fritt efter den studerandes eget önskemål. Eftersom jag under en hel termin hade fördjupat mig i Ludwig Klages - en tysk filosof jag lärt känna genom Hans Ruin, Poesins mystik och Lars-Ivar Ringbom, Kampenomillusionenileriet- föreslog jag något av

Klages. Förslaget möttes med ett nedlåtande leende - och tystnad. Det var en orimlighet, en omdömeslöshet, en taktlöshet - för att inte säga en förolämpning. Följaktligen blev jag också utfrusen under resten av min tid på institutionen, och någon spets på betyget var naturligtvis utesluten. Så småningom förstod jag, vad jag borde ha förstått från början, att valet var fritt bara inomdengällandefilosofin,d.v.s. den logiska positivismen eller analytiska filosofin, inom vilken Wedberg själv var ett ledande namn i Sverige.

Studiet i filosofi var dock bara ett mellanspel i arbetet på en doktorsavhandling i litteraturhistoria. Under SO-talet var den positivistiska traditionen från Schück, Lamm och Blanck den rådande inom ämnet (i varje fall i Stockholm och Uppsala), vilket kan åskådliggöras så, att idealet - ett ideal som många levde upp till - var att skriva om denungeförfattaren si eller så. För författarens läroår kunde man nämligen hoppas på att tillfredsställa kravet på »säkerställda fakta», d.v.s. sådana biografiska, historiska, sociala eller ide- och litteraturhistoriska förhållanden, som kunde (be)visas ha •påverkat» författaren åt ena eller andra hållet. För den mogne författaren var detta vanskligare. Mönstret var biljardbollstänkandet: att finna denboll som hade stött på »min» boll så att den tog just denriktningen.

På detta sätt kunde man leva upp till det analys- och kausaltänkand e som alltsedan Descartes och Newton setts som synonyma med vetenskapen. Med andra ord: det är just här som kopplingen ligger mellan naturvetenskapen (sändaren) och humaniora (slavsändaren) . Historicismen är det naturvetenskapliga kausaltänkandet omsatt till humaniora.

I filosofin kunde man också se vad som hotade, om man inte skötte sig i humaniora. Det fanns en filosofisk riktning i Chicago som pläderade för •unified science•, en förening av alla vetenskaper till en Vetenskap. Det kunde möjligen låta förföriskt - tills man upptäckte att det var fråga om en vetenskap på den logiska empirismens, ytterst på fysikens villkor. Fysiken skulle vara basen och rättesnöret för allt.

Men också i litteraturhistorien gjorde jag ett alltför fritt val. För det första skrev jag primärt om verket självt: Landskap ocnaturi Gösta Berlings saga och Nils Holgersson.Jag ville klarlägga relationer mellan människa och natur och hur dessa relationer fungerade i verket. I detta fall förstod jag dock vad som krävdes och adderade avsnitt om biografiska och historiska förutsättningar för allt detta - avsnitt som både till omfång och nedlagt arbete vida kom att överstiga dem som primärt intresserade mig. Dessvärre visade det sig dock att författaren Selma Lagerlöf inte var ung nog eller inte hänsynsfull nog mot den kommande positivistiska forskningen: hon hade i stort sett sopat igen spåren efter sig. I stället tvingades jag till en hel rundmålning över de idéer och kompositionsprinciper jag hade funnit i böckerna, en rundmålning som kom att sträcka sig över hela 1800-talet och en del av 1700-talet. Detta var givetvis en brist som hos de flesta förringade värdet av min avhandling. I dag då teorin om •intertextualitet» långt om länge har slagit ut detta primitiva tänkande, hade det räknats mig till förtjänst.

Märkligt nog godtog seminarieledaren professor Henry Olsson båda dessa innovationer: han visade sig mottaglig för nya idéer Jag hade också under arbetet fått den västerifrån annalkande »New Criticism» till stöd). Men samtidigt hade det tillkommit ytterligare en professor i ämnet, E. N. Tigerstedt, som höll fast vid •hävdvunna litteraturhistoriska metoder• (se vidare min Litteraturvetenskapenvidenkorsväg,1980, s. 53-60). Eller vid •Vetenskapens höghet», som han också uttryckte det (muntlig uppgift från Henry Ols­son). Och därmed var loppet kört. Loppet och hoppet om docentur.

Sidor från Litteraturvetenskapen vid en korsväg

Jag har därför valt att pröva en undersökning på de sakkunnigutlåtanden jag känner bäst, nämligen dem som behandlar mina egna skrifter. Naturligtvis är jag medveten om att jag med detta löper risken att anklagas för att tala i egen sak. Och egen sak är det givetvis. Men det behöver därför inte vara "j ag" som talar. Det kan i stället vara materialetsjälvt.

Detta är dock ett ideal; som det är svårt att helt ut för­ verkliga, och jag har därför valt att så mycket som möjligt inskränka materialet. I fortsättningen behandlas därför bara sakkunnigutlåtanden om en serie undersökningar av svenska romaner (och en berättelsesamling ), där jag sökt studera hur varje roman fungerar för att realisera sin egeinnebörd.Närmare bestämt innebär detta, att jag sökt få grepp om varje romans helhet och egenart, för att sedan med detta som utgångspunkt undersöka, hur romanen förverkligar denna innebörd - ett studium som i sin tur ytterligare preciserar innebörden. Dessa undersökningar finns publicerade i mina arbeten Selma Lagerlöfs Jerusalem (1966) och Svenskberättarkonst.Rödarummet,Karolinerna,Ondasagor och Sibyllan ( 1968). ( Liknande studier har senare publicerats i Romanedihand ( 1976) och i Samlaren ( 1977 ) .

Detta är som synes ett exempel på en typ av forskning, som inte är "hävdvunnen", men det är därför inte fråga om någon marxistisk forskning, och man undgår därför de politiska implikationer detta kan föra med sig vid bedömningen. I stället är det vad man skulle kunna kalla finalforskning: att förklara och förstå ett ·diktverk, inte genom vad som orsakatdet, utan genom det ändamåldet syftar till, inte genom ett kausaltbetraktelsesätt utan genom ett ”finalt . Tanken är att dessa studier skulle kunna fungera som prövosten, brytningspunkt, testfall, och omdömena om dem är också mycket riktigt skiftande, i synnerhet om den som handlar om Röda rummet. Förhoppningen är, att motsättningarna bland bedömarna skall vara så klar­ görande, att det onödiggör för mig själv att ta till orda under presentationen av materialet.

Dessa romanstudier har figurerat i tre professorskonkurrenser : i Umeå 1968, Åbo 1973 och Stockholm 1978. (Årtalen anger dateringen av utlåtandena. En konkurrens i Köpenhamn 1976-79 är inte av intresse här, eftersom bedömarna i den inte tillhör traditionell litteraturforskning, i varje fall inte svensk sådan). (Vid det första tillfället var Svenskberättarkonst inte tryckt, men kapitlen inlämnades i manuskript utom det om Onda sagor, som föredrogs som provföreläsning.) Åtta professorer har varit engagerade som sakkunniga: I Umeå Knut Ahnlund, Paulus Svendsen (Oslo) och E. N. Tigerstedt; i Åbo Mogens Brøndsted ( Odense), Magnus von Platen och Johan Wrede ( Helsingfors) ; i Stockholm Gunnar Brandell, Inge Jonsson och Magnus von Platen . Platen inlämnade samma utlåtande i Stockholms-konkurrensen som i Åbo-konkurrensen (så långt det var tillämpligt) ; det figurerar alltså två gånger i materialet.

Materialetharordet

I sina yttranden om mina romanstudier fördelar sig de sakkunniga på ett signifikant sätt i tre grupper. Kritiska eller snarare nergörande är Tigerstedt och Platen. Positiva är Ahnlund och Wrede. De övriga fyra avger kortare utlåtanden och stannar mestadels vid allmänna, mindre engagerade uttalanden.

Tigerstedt har praktiskt taget bara två omdömen: romantolkningarna är antingen självklarheter”eller ”överinterpretationer''.Betecknande är hans sammanfattande omdöme om studien över Jerusalem : "det som är sant är inte nytt, och det som är nytt är inte sant". Det enda som befinns ha något värde är studierna över Onda sagor och Sibyllan, varvid är att märka, att den förra vid detta tillfälle endast föredrogs muntligt och att den senare är betydligt mer traditionell än de övriga, i den meningen nämligen att den drar in åtskilligt förklarande stoff från den grekiska religionshistorien m.m. Avslutningsvis förklaras, att "struktur- och symbolanalyser" inte ligger "väl till för honom" - och därmed är inkompetensförklaringen given. Magnus von Platen - vinnaren av Umeå­konkurrensen - har samma uppfattning om studierna över Jerusalem och Röda rummet som Tigerstedt. "Vad läsaren främst ondgör sig över är de talrika övertolkningarna", heter det om den förra. Den senare är den "minst lyckade" av uppsatserna i Svenskberättarkonst. "Tillrättalägganden, tenderande mot fantasterier": "om man till­ låter sig sådana friheter som dessa i analysarbetet, kan vad som helst bevisas" är några av omdömena. Ett par förtjänster av mindre format - till en av dem skall jag återkomma - noteras, men granskarens intryck domineras "av de eklatanta svagheterna". Avsnittet om Karolinerna sägs vara "klart bättre än det föregående'', men inte desto mindre dominerar invändningarna; analysen av den unge Karl XII sägs t. ex. ha blivit "så djupsinnig". I motsats till Tigerstedt förklarar Platen mig kompetent till professur, men i Åbo-fallet tycks det honom "klart", att jag måste ställas sist bland de (fem) kompetensförklarade, och i Stockholms-fallet nämner han mig överhuvud inte i den avslutande summeringen.

Mot Tigerstedts och Platens omdömen står Ahnlunds och Wredes. Inte så att de inte skulle ha invändningar. Men grundinställningen är en annan. Ahnlund betecknar sålunda studien över Jerusalem som ett "i flera avseenden stimulerande arbete" med "många goda iakttagelser" och utmärkt av "psykologisk känslighet". Manuskriptet om Röda rummet har han "läst med stort intresse", vilket också omvittnas av de sex sidor han ägnar denna studie. De viktigaste tolkningarna betecknas sammanfattande som "mycket seriösa alternativ". "Fullt så stimulerande som Strindbergsstudien" har han inte funnit avsnittet om Karolinerna, och om det är "invändningsfriare", så är det "inte enbart en fördel". Han betecknar dock utan vidare arbetet som "värdefullt", och ungefär samma omdöme ges om studien över Sibyllan.

Wrede menar, att mitt "intresse för romanens och epikens problem tar sig uttryck [. . .] i en rad goda, i en del fall lysande studier av betydande svenska prosaverk".

Särskilt den första studien - den om Röda rummet förtjänar beröm. [- - -] Även de övriga avsnitten i Svensk berättarkonst inger aktning för Lagerroths skarpsynta tolkningar och utmärkta behärskning av sitt rika material, liksom också för den pedagogiska åskådligheten [. . .].

Oh i slutomdömet heter det: "Hans utmärkta, inte minst i metodiskt avseende förtjänstfulla tolkningar av svensk berättarkonst, bör särskilt framhållas."

I de kortare utlåtandena av de fyra övriga kan man bl. a. notera, att Paulus Svendsen utan invändningar åter­ ger min karakteristik av framgångssättet i romanstudierna: "att låta det valda verket bestämma metoden" och "att studera det enskilda verkets fysiologi, dess sätt att fungera". Mot studien över Sibyllan och föreläsningen om Onda sagor har han en del kritik, men annars är omdömena mest positiva, om också vaga. Studien över Jerusalem betecknas t.ex. som "en vel avveiet, velskreven og klargjørende utredning for hvermann". Om analysen av Röda rummet heter det bl. a.: "Vurdert som 'Läsövning' må fremstillingen karakteriseras som god og nyttig."

Studien innehåller också en rad förträffliga analyser av textställen som vid första påseende ter sig omisstänkligt entydiga, men som i Lagerroths händer visar sig ha en för romanen central och betydelsediger symbolisk funktion. .Brøndsted avger inget generellt omdöme om mina romanstudier men noterar, att "Interessante resultater giver symboltolkningen af en naturalistisk roman som Röda rummet".

Av de båda sakkunniga i Stockholm finner Inge Jonsson min läsning av Jerusalem "välgrundad" och menar, att jag i Svensk berättarkonst gjort ett "ambitiöst och uppslagsrikt försök" och presterat "en vital och informativ analys". "Inte minst ur pedagogisk synpunkt tillmäter jag denna bok ett betydande värde'', konkluderar han. Mer kritisk är då Brandell, som inte uttrycker oreserverad uppskattning för annat än studien över Sibyllan. Men å andra sidan finns inte heller hos honom något av Tigerstedts och Platens nergörand e kritik.

Inget av de fyra kortare utlåtandena kan alltså tas till intäkt för Tigerstedts och Platens underkännanden.

Intressantare än de allmänna omdömena är dock de ställningstaganden som rör speciella problem. Ett sådant träder därvid i förgrunden : frågan om kompositionen i Röda rummet. Den har särskilt intresserat Ahnlund: Han [Lagerroth] är inte tillfredsställd med den härskande grundsynen på Röda rummet. Lagerroth menar att man genomgående starkt överdrivit lösligheten, det bristande sammanhanget i komposition och karaktärsteckning. Den under 90 år samstämmiga uppfattningen om bokens storhet har konstituerat sig på trots av den lika samstämmiga meningen om dess improviserade och i brottstycken sammanfallande karaktär. I det stora hela syns det mig att Lagerroth har alldeles rätt på denna punkt. [-- -] Lagerroth åtar sig nu att bevisa att Strindberg, bortsett från om han medvetet ägnade romanens enhet några omsorger eller inte, dock de facto gav den en sådan enhet.

Ahnlund granskar över sex sidor detta försök, och resultatet blir att uppgiften i det väsentliga löses framgångsrikt. Med en välfunnen bild karakteriserar han själv den funna helheten som "mera ett nervverk än en benstomme, alltså inte så lätt skönjbar ".

Paulus Svendsen är av samma mening som Ahnlund : "Ved detalj-påvisninger i teksten avdekker EL mange trå­ der som utgjör et nett, og han klarer på den måten å vise at boken ( i stor utstrekning ) er 'en organiskt fungerende helhet'." Wrede intresserar sig särskilt för en speciell enhetsfaktor: "författarpersonligheten". "Att denna 'förfat­ tarpersonlighet' i romanen utgör det av så många forskare saknade sammanbindande elementet i romanen kan ef- ter Lagerroths demonstration knappast bestridas."

Som låter sig förstås av det föregående, är Tigerstedt däremot avvisande på praktiskt taget alla punkter. Hans fördömande är dock inte så klart uttalat, som man skulle ha väntat. Han konstaterar vad huvudfrågan gäller, men villar sedan bort denna genom att vika in på en rad sidospår. Mot slutet nöjer han sig med att referera några av mina egna synpunkter, tydligtvis förlitande sig på att detta, i denna omgivning av idel underbetyg, kommer att uppfattas som ironi och sarkasm - och det utan att ett enda argument behöver anföras. Något slutomdöme avges aldrig. Platens kritik är något mer sammanhållen, men resultatet blir detsamma: underbetyg.

Särskilt bryter sig meningarna om min tolkning av två textställen i Röda rummet: historien om skulpturerna i Träskåla kyrka och berättelsen på romanens slutsidor om Arvid Falks äventyrliga frieri. Den förra anförs av Tigerstedt som exempel på "Konsekvent överinterpretation" och betecknas som "en djupsinnig tolkning", vilket alltså innebär klander. "Den märkligaste tolkningen" kallas den av Platen, och att detta också är ett uttryck för ogillande framgår bl. a. av att genomgången mynnar ut i omdömet: "Analysen har här blivit så luftig, att den inte längre går att diskutera." "Alldeles förfelad synes mig tolkningen av Arvid Falks sista äventyr", konstaterar Tigerstedt och understryker: "Hela denna symboltolkning [. . .] leder till en våldsam överinterpretation."

Ahnlunds hållning är den rakt motsatta. Beträffande idémönstret innehåller studien över Röda rummet "flera viktiga synpunkter", konstaterar han.

Den viktigaste gäller Skulpturerna i Träskåla kyrka och deras roll i Arvid Falks ideologiska dilemma. Hans utredning om detta har roat och fängslat mig mycket, den visar kanske bättre än något annat hur författaren prövar nya friska grepp, hur han kombinerar sinnrikhet och kanske någon spetsfundighet med konstruktiv skärpa. [-- -] Det hela är glansfullt genomfört [. . .].

Wrede för sin del nöjer sig med följande allmänna omdöme : Studien innehåller också en rad förträffliga analy­ ser av textställen som vid första påseende ter sig omisstänkligt entydiga, men som i Lagerroths händer visar sig ha en för romanen central och betydelsediger symbolisk funktion .

Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera, att det som av Tigerstedt och Platen värderas lägst, värderas högst av Ahnlund och Wrede, och värderas positivt också av Svendsen och Brøndsted.

En viktig sida av Tigerstedts granskning gäller mitt förhållande till tidigare, traditionell forskning om Selma Lagerlöf, Strindberg osv. Han har här egentligen bara två omdömen : antingen är det fråga om att "slå in öppna dörrar", eftersom det "riktiga" redan är sagt, eller också har tidigare forskare rätt och jag fel (såvida inte båda parter har fel, vilket blir fallet, när också föregångarna - Qvarnström, Printz-Påhlson - har arbetat på icke hävdvunnet sätt).

Hos Ahnlund blir det, som tidigare framgått, jag som "i det stora hela" säger "det riktiga", inte föregångarna; något tal om att slå in öppna dörrar blir det minst av allt. Samma uppfattning har Wrede : "Den tidigare, ganska mångskiftand e forskningen om Röda rummet används självständigt, kritiskt och överblickande - många tidigare iakttagelser fogas här in på sin rätta plats." Också Paulus Svendsen konstaterar, att "dröftelsen av tidligere forsk­ ningsresultater og synsmåter [om Röda rummet] er fornuftig".

Kriterier och principer

Denna totala oöverensstämmelse mellan de sakkunniga ropar på förklaring. Kan den bero på de kriterier och principer, som Tigersteclt och Platen tillämpat? Och har dessa något att göra med dem som den tidigare kritiken av positivistisk litteraturvetenskap påtalat?

Vilka kriterier Tigerstedt och Platen tillämpat låter sig inte omedelbart avgöras, eftersom de inte explicit anger sådana. Men genom ett studium av deras praktik är det möjligt att få en uppfattning om de principer som styr den.

I Tigerstedts fall kan två exempel från granskningen av studien över Selma Lagerlöfs Jerusalem vara vägledande.

Förf. ger en karakteristik av Ingemarssönernas livshållning som är missvisande. Mot romanens tydliga ord påstår han att den är fri från tron på en straffande Gud ( s. 7 r n. 3). Emellertid spelar denna tro en avgörande roll för lngmarssönernas handlingar [. . .]. Här alltså en felinterpretation av en central punkt i romanen (kurs. här) .

Detta låter fatalt. Gör man sig emellertid besväret att slå upp not 3 på s. 71 i min bok finner man bl. a. följande distinktioner, avgivna i polemik mot en tidigare forskare med hävdvunnen metod:

Men tanken på en Gud som ingriper straffande "dominerar" förvisso inte någon av de nämnda [Karin, Ingmar och Barbro]. [- - -] I motsats till Hellgumianerna räknar de blott undantagsvis och med stor tvekan med direkt ingripande från Gud i enskilda människors liv (kurs. här ) .

Någon tanke från min sida på att lngmarssönernas livshållning skulle vara "fri från tron på en straffande Gud" finns alltså inte.

Det andra exemplet gäller den slagrörde kyrkoherden och hans enda predikotema: Guds styrelse. "Det vill förf. inte tillmäta någon betydelse", konstaterar Tigerstedt med en hänvisning till s. 48 ff (kurs. här). Gör man sig än en gång besväret att slå upp den angivna sidan, finner man avvägningen, att kyrkoherdens funderingar om hur Gud styr "inte ges någon särställning", inte framställs som "överordnad idéerna om att gå Guds vägar eller att lyssna till Guds röst, utan som sidoordnad" (kurs. här). Därtill konstateras, att temat av olika skäl blir "föga framträdande". Något tal om att det inte skulle ha någon betydelse förekommer inte.

Tigerstedt är som synes inte någon vän av distinktioner och nyanseringar som dessa. För honom är lngmarssönernas livshållning antingen präglad av tron på en straffande Gud, eller också är den det inte, för honom har Gud-styr­tanken antingen betydelse, eller också har den det inte. Textläsning tycks för honom vara tillägnandet av en enkel, entydig mening, som ligger direkt på "ytan", som omedelbart är "given". Någon närmare begrundan av textens innebörd kommer inte i fråga; en sådan leder till en djupsinnig" tolkning, dvs. en "överinterpretation".

Det finns i det anförda materialet en formulering, som kan bidra till att göra en sådan hållning förståelig. Wrede talar om "textställen som vid första påseende ter sig omisstänkligt entydiga, men som [. . .] visar sig ha en för romanen central och betydelsediger symbolisk funktion". Tigerstedt tycks bara vara mottaglig för vad som ger sig vid första påseendet.

Detta sprider nytt ljus också över Tigerstedts motsatta men lika vanliga kritik: att tolkningen är "självklar", att den slår in öppna dörrar. Den kritiken sätter in, när en tolkning har något gemensamt med den "givna", den traditionella - och det alldeles oberoende av hur mycket saken utvecklas utöver vad som kan iakttas "vid första påseende". "Jag har svårt att se, vari det nya skulle be­ sticka sig - annat än i formuleringen", blir det givna omdömet.

Inte heller i Platens utlåtande anges några explicita kriterier och principer, efter vilka bedömningen skett, men av praktiken framgår tydligare än hos Tigerstedt, vad som anses skola gälla för en riktig tolkning. För det första skall den överensstämma med vad för fattaren har avsett eller önskat:

Selma Lagerlöf nämner ingenting om fårornas rakhet [. . .], vilket hon rimligen skulle ha gjort, om hon önskat en konnotation till vägar.[- - -] Det verkar föga troligt att detta schema har varit Selma Lagerlöfs (kurs. här).

Fastän detta synsätt inte formuleras lika direkt på andra ställen, är det lätt att se, att det är genomgående. Dikta­ ren själv blir all tings mått - eller rättare diktarens medvetna avsikt, hans eller hennes klart fattade beräkning. Om det inte kan visas, eller i varje fall göras troligt, att en tolkning är avsedd av författaren, är den en övertolkning. Också ett annat kriterium på en riktig tolkning kan man utläsa ur Platens praktik. Flera gånger är han inne på läsarens roll. Om en av "övertolkningarna" i Jerusalem-studien heter det:

Här som i andra fall undrar man om EL menar sig ha utläst något avsett, något som författarinnan har hoppats skulle gå fram, eller om han blott vill rapportera de fria associationer, som texten kan väcka hos en inkännande läsare.

Och om en av de underkända symboltolkningarna i Röda rummet, sägs det: Också undrar man här som ofta annars, varför EL så sällan ställer sig frågan, om dessa symboliska budskap är ämnade att nå läsaren eller möjliga att uppfatta av honom.

Tanken är alltså ungefär densamma som hos Tigerstedt, nämligen att en förnuftig tolkning - en som överensstämmer med "common sense" (ordet är Platens) - är en sådan som håller sig till den "givna" betydelsen, den betydelse som en normalläsare omedelbart uppfattar. Och en sådan läser som bekant en bok bara en gång, rakt igenom. Vad som går därutöver är "fria associationer [. . .] hos en inkännande läsare".

I denna tolkningsteori eller rättare sagt praktik blir alltså inte bara diktaren utan också "normalläsaren" alltings mått. Allt stannar vid en enkelspårig kommunikation mellan diktarens medvetna beräkning och normalläsarens omedelbara upplevelse. Något utrymme för texten att betyda något utöver dessa båda reducerande instanser ges inte. Texten tillerkänns inte någon egen existens som teckenhelhet med olika betydelsemöjligheter, utan den upplöses i sina verifierbara tillkomstbetingelser och "normala" mottagningsförhållanden . Någon tolkningsteori be­ hövs inte, när man på detta sätt avvisar läsarter, som inte "positivt" kan beläggas - dvs. kan visas vara riktiga med hänvisning till vad författaren har menat eller normalläsaren kan förväntas uppfatta.

Någon teori behövs in te - och den finns heller inte hos Tigerstedt och Platen. Och vad mer är: den får inte fin ­ nas hos andra heller. Och det gäller inte bara tolknings teori utan teorier av alla slag. Tigerstedt har "irriterats av all den onödiga lärdom varmed förf. prunkar både i texten och framför allt i noterna. Hjälpa oss Klages, Cassirer, Susan[ne] Langer m.fl. att bättre förstå Selma Lagerlöf ?". "Alldeles onödigt" blir standardomdömet om alla försök att belysa ett estetiskt eller idémässigt problem med hjälp av sådana teoretiska arbeten, som behandlar sam­ ma typ av problem - kort sagt den vanliga dialogen mellan teori och praktik, den dialog som är nödvändig för bådadera och som kan föra bådadera framåt. Men allt sådant blir enligt Tigerstedt "överflödigt lärdomsbjäfs, som inte bidrar till någon bättre förståelse av de texter som analyseras".

Platen uttrycker sig inte lika oförblommerat, men också han ironiserar över "det terminologiska koketteriet'', och han citerar med instämmande den avslutande salvan i en "fackrecension" i Samlaren av Svensk berättarkonst : "Hela detta resonemang tycks mig vara ett väsenslöst och ofruktbart teoretiserande, som med hjälp av onödig ter­ minologisk bråte presenterar skenlösningar."

Vad säger då de andra sakkunniga om detta "teoretiserande"? Ahnlund konstaterar bl. a.:

Författaren har haft ett nära förhållande till flera moderna strukturteoretiska arbeten, framför allt anglosaxiska, men också tyska. De har inspirerat honom, givit honom impulser, ibland uppfordrat honom till kritik, men också då på ett sådant sätt att han känt sig inciterad.

Wrede framhåller "det utomordentliga sätt" på vilket Booths teori om "the implied author" har tillämpats i Röda rummet-studien, och i slutomdömet heter det: "Som litteraturteoretiker har han beskrivit en snabb och impo­ nerande utveckling, en av de intressantaste i svensk litteraturforskning." Brøndsted konstaterar, att när jag i en metodologisk efterskrift redogjort för mitt förhållande till de amerikanska nykritiska och "nyaristoteliska" riktning­ arna, är det "et velafvejet indleg for den syntetiske helhedsanalyse med sœrlig vœgt på strukturens funktion i retning av 'problemgestaltning '".

Än mer belysande för de kriterier och principer, som styr Tigerstedts och Platens utlåtanden, är kanske till sist det beröm de utdelar. Det finns nämligen en sak de båda berömmer, och hos Tigerstedt är det tillika den enda för­ tjänst, som noteras i studien över Röda rummet. Det är fråga om några enkla påpekanden, att sjöförsäkringsbo­ laget Tritons affärer återkommer från kapitel till kapitel, i nya personsammanhang, nya konstellationer. I detta har Tigerstedt och Platen funnit något de helhjärtat kan acceptera. Det är inte fråga om en symboltolkning, inte ens en tolkning, bara en sammanställning av fakta.

Denna inriktning kan ges ytterligare belysning i Tigerstedts utlåtand e om de andra sökandena till professuren i Umeå 1968. Sven Linnér, den äldste av de sökande, får det något nedslående beskedet, att det bästa arbete han presterat är hans första: en mindre studie - en faktasamlande studie - över Pär Lagerkvists ungdomsmiljö från I947. Det enda parti i Gunnar Qvarnströms produktion, som får enbart beröm, är det avsnitt i hans avhandling - ett faktasamlande avsnitt - som rör Ludvig Nordströms barn- och ungdomsmiljö. Det bästa betyget i Magnus von Platens produktion får den rent biografiska delen av hans avhandling om Runius. Och det arbete som sätts främst i min egen produktion är boken Selma Lagerlöf och Bohuslän från 1963, som, framhålls det, innehåller "en fyllig miljöskildring". Och inte bara det: här har jag också, till Tigerstedts belåtenhet, följt "mera hävd vunna litteraturhistoriska metoder" (kurs. här ).

Det är klara ord och entydiga värderingar. Inte så att Tigerstedt skulle godta endast studier av författares "mil­ jöer" utan så, att vad det gäller är att samla och utreda "fakta", fakta och enkla relationer mellan fakta. Och samma värderingar återfinns hos Platen. Också hos honom sätts boken om Selma Lagerlöf och Bohuslän främst:

Det är ett vackert framsteg, som EL har gjort med denna bok. Undersökningen, som företrädesvis gäller inspirationskällorna, handskrifterna och förhistorierna till diktverken med bohuslänska motiv, är i allt väsentligt invändningsfri, i ett par avseenden föredömlig.

Det är alltså handfasta undersökningar av källor, handskrifter och förhistorier, som räknas - kort sagt genomgång av ett nytt material. Detta kastar ljus också över slutfallet i Platens utlåtande:

När EL är som bäst, är han en god vetenskapsman, när han är som sämst ådagalägger han enligt mitt förmenande en påfallande brist på vetenskaplig självkritik och common sense.

Eller med andra ord: den som - med Tigerstedts formulering - följer "mera hävdvunna litteraturhistoriska me­ toder" har "vetenskaplig självkritik och common sense", den som inte gör det saknar dessa egenskaper.

Den tidigare kritiken än en gång

Hur förhåller sig då dessa kriterier och principer i Tigerstedts och Platens utlåtanden till den kritik, som tidigare riktats mot "positivistisk" litteraturvetenskap? Man ser det bäst i Sven-Eric Liedmans bidrag till Humaniora på undantag?, där "Situationen i dag" tecknas ( 54-62 ) . Liedman anser sig bl.a. kunna konstatera, att "forskning" i dagens humanistiska vetenskapssamhälle i Sverige genomgående betraktas som liktydigt med arbetet med konkret empiriskt material, källor o. dyl, medan hanteringen av generella problem och teoretiska frågor hänförs till en förvisso icke förbjuden men mindre vägande, mindre avgörande del - en uppgift snarare för läro- och handboksförfattare än verkliga forskningsbegåvningar.

"Med 'forskning' ", heter det på ett senare ställe, "menas numera genomgående bearbetning av empiriskt ma­ terial; forskning är aldrig idéer eller hypoteser som kan vägleda annan forskning." Och ytterligare:

Ett arbete som inte till väsentlig del innehåller empiriska studier har, så långt jag överhuvud kunnat finna, inte tillmätts något avgörande meriteringsvärde i någon professorskonkurrens eller liknande under de senaste decennierna. [- - -] Nya idéer väger lätt mot säkra resultat.

Forser säger ungefär detsamma, fast han uttrycker sig mindre empiriskt och hänger upp det hela på begreppet "positivism". Den gemensamma vetenskapssynen i svensk litteraturforskning av idag låter sig betecknas som positivistisk, förklarar han. "Den vetenskapliga verksamhetens mål och mening är att säkerställa fakta."

Det betyder inte, att en öppen positivistisk bekännelse ingår iden litteraturforskning som ges vetenskapens hallstämpel. Den vetenskapliga självreflexionen har aldrig varit särskilt djup bland ämnesföreträdarna. [- - -] Konstaterandet innebär endast, att en positivistisk grundhållning finns där som ett axiom, mer eller mindre klart uppfattat, hos den enskilde forskaren (Hpu 136).

Allt detta stämmer som synes väl på Tigerstedt och Platen: deras teorifientlighet och deras inriktning på "god och energisk traktering av källorna" ( Liedman, 58 ) . Ja, de vill ju rent av förbjuda "hanteringen av generella pro­ blem och teoretiska frågor". Till yttermera visso kan man anföra Tigerstedts karakteristik av Platen i det utlåtande där han satte honom främst bland de sökande, nämligen till professuren i Umeå (som han också erhöll ):

Han är mera person- och lärdomshistoriker än litteraturhistoriker i trängre mening. Han har mera

sinne för den biografiska eller kulturhistoriska detaljen, än för de stora litterära sammanhangen. [- - -] Han är utan tvivel den lärdaste av de sökande, väl hemma i svenska men även utländska arkiv och bibliotek.

Det är detta det ytterst kommer an på: att bli "lärd" genom att flitigt frekventera bibliotek och arkiv. Idealet är en encyklopedisk forskning, och man tävlar på ett lätt skolpojksmässigt sätt i att "täcka in" litteratur från så många olika tider och språkområden som möjligt. Därvid blir teoretiska problem något besvärande, som man skjuter åt sidan, eller snarare: de existerar inte. Litteraturhistorien ter sig i princip oproblematisk: det gäller bara att arbeta sig igenom det "givna" stoffet. Kunskap och insikt i teoretiska frågor räknas därför inte - de är inte lärdom utan "lärdomsbjäfs ".

Att detta gäller också för Tigerstedt själv kan man övertyga sig om i sakkunnigutlåtandena om honom vid tillsättandet av den professur i Stockholm I956, som han också erhöll. Vad de sakkunniga främst beundrar hos ho­ nom är just hans "lärdom", och han överträffar däri vida Platen. Medan denne i sin forskning täckt in svensk litteratur från "snart sagt alla tider" (Tigerstedt), har Tigerstedt gjort detsamma också med utländsk litteratur. "Hans lärdom är storartad", utropar Tideström - men är därför inte utan kritik. Tigerstedts mest betydande arbeten ligger nästan helt på det idéhistoriska planet, konstaterar Tideström bl. a., de rör sig inom den del av litteraturhistorien som vetter mot eller sammanfaller med lärdomshistorien. Hans estetiska känslighet står nog inte i nivå med hans intellektuella begåvning (40 ) .

Den mot Tigerstedt mest kritiske av de sakkunniga, Algot Werin, menar, att "endast smärre partier" av dennes magnum opus "kan betraktas som egentligen litteraturhistoriska" (30) . I motsats till de andra sakkunniga sätter han honom också i andra rummet.

Den enkla sanningen är, att Tigerstedt och Platen inte är kompetenta att bedöma arbeten som de här aktuella romanstudierna (väl däremot en skrift som Selma Lagerlöf och Bohuslän). De sakkunniga är inte sakkunniga.

En tredje kritiker i Humaniora på undantag? har särskilt intresserat sig för synen på litteraturen själv i den hävdvunna litteraturhistorien. I sin artikel Exemplet Anton Blanck skriver Kurt Aspelin:

De litterära texterna är alltså utgångspunkten. Men de är ingalunda målet. Snarare bör de betecknas som analysens råmaterial, likställda med övriga texter av olika slag och reducerade till "källor" för de genetisk-komparativa konstruktionerna. [---] Det är en forskning som fixerar data kring diktveken [. . .]. Den intresserar sig för texternas manifesta påståendenivå och bryr sig inte .med problemet hur denna är strukturerad utifrån vissa estetiska målsättningar i en komplicerad kommunikationssituation. Är så de hopbragta data ordentligt hållfasta och tillräckligt rikhaltiga, har litteraturhistorikern nått sitt mål: dikten är "förklarad" (180).

Detta är kritik av gott "gammalt" nykritiskt märke. Men den stämmer kanske bättre på Tigerstedt och Platen än Blanck, i varje fall sådana de framträder i sina sakkunnigutlåtanden.

Men kritiken kan vidareföras. Texternas "manifesta påståendenivå" är ett utmärkt uttryck, men Aspelin tycks inte riktigt ha förstått, hur radikalt diktverkets mening skiljer sig från denna. Det är inte bara fråga om att denna nivå "är strukturerad utifrån vissa estetiska målsättningar", utan dikten bygger, med sin speciella metod, upp en helt ny mening. Felet med den traditionella forskningen är att den behandlar - eller tenderar att behandla - diktverken som stenbrott (för tidens eller författarens idéer osv.), stenbrott där man på den manifesta ytan kan bryta varje sten för sig men där man inte lämnar sten på sten av verkets egen funktionshelhet. Resultatet blir en stenhög, och klippformationen är försvunnen. Eller, för att använda Susanne Langers terminologi: felet är att man tenderar att behandla diktverket som vilken diskursiv framställning som helst utan att inse, att dess metod inte är diskursiv utan presentationell (Philosophy in a New Key, kap. 4) . Diktaren talar inte genom att resonera utan genom att presentera det han/hon talar om.

Kritiken fordrar ett exempel. I studien över Röda rummet ser jag ett samband mellan det ställe i första kapitlet, där Arvid Falk känner sig "lik en fågel som flugit mot en fönsterruta och nu ligger slagen, då han trodde sig lyfta vingarne för att flyga rätt ut i det fria", och historien i slutkapitlet om hur Falk tar sig in hos sin svärfar in spe genom att slå sönder en fönsterruta och därmed vinner hans gillande och hans länge förvägrade bifall till giftermål med dottern. Platen tar avstånd från detta genom att beteckna sambandet som "det spröda brovalv, som Strindberg förmenas ha spänt över hundratals sidor".

Härom är för det första att säga, att Platen alltså förutsätter att de "hundratals" sidorna mellan bokens början och slut skulle vara ett hinder för författarens överblick på samma sätt som de är det för den oerfarna första­ gångsläsaren (normalläsaren !). Men detta är att fullständigt misskänna författarens arbetssätt och ambitionsnivå. Han/hon är naturligtvis angelägen att åstadkomma en meningsfull förbindelse mellan verkets början och slut,

och om det under det löpande skrivandet kan erbjuda någon svårighet att brygga över detta avstånd, så håller den seriöse romanförfattaren i gengäld i slutfasen av arbetet hela sitt verk present på i princip samma sätt som en lyriker eller dramatiker. Det gäller, om inte för (normal)läsaren, så i varje fall för forskaren att göra honom eller henne detta efter.

Men samtidigt är brovalvet inte alls så "sprött", som Platen vill ge sken av. Det finns nämligen, vilket jag visar redan inledningsvis i min tolkning, en rad mellanstationer, som förbinder det första stället med det sista, en rad fall boken igenom av fönster, dörrar och öppningar, som stänger inne eller ger frihet, allteftersom de är stängda eller blir öppnade. De utgör led i den stora motsättning, som boken presenterar och agerar ut: mellan staden och samhället å ena sidan och naturen och friheten å den andra.

Det säregna med den sista stationen är att Falk slår sönder rutan och att han inte gör det för att komma ut utan för att komma in, in i ett personligt, "naturligt" liv. Den stora friheten har han inte funnit, där han sökte den, ute i litteratörens "fria" liv - det visade sig i stället leda till slaveri på samhällets botten. Någon väg ut ur denna paradox finner inte boken, men den blev i stället en sådan väg: framgången med Röda rummet öppnade för författaren vägen µt i det fria författarlivet. Som inte heller i det fallet blev så fritt och naturligt!

Men det är en annan historia. Vad det här gäller är att romanförfattaren skapar mening på sina egna villkor, att lian använder sig av den episka metoden, metoden att i en mer eller mindre löpande process berätta om män- niskor och händelser. Den processen kan inte gripas genom separata analyser av enskilda textställen, den kan inte avläsas på "den manifesta påståendenivån".

I stället gäller det att läsa, att tolka helhetsorienterat, lika helhetsorienterat, som författaren har skrivit och lika helhetsorienterat som händelsernas och processens logik fordrar - en logik som författaren i och för sig inte själv behöver vara klar över. Att ett sådant sätt att läsa inte bara är något påfund av mig utan kännetecknande för modern närläsningsteknik överhuvud, kan man se på många håll, t.ex. i Atle Kittangs introduktionskapitel i samlingsvolymen Hermeneutik (utg. av Horace Engdahl m. fl. 1977, s. 18 f).

Detta innebär naturligtvis i sin tur, att man inte får underskatta textens grad av komplexitet och författarens grad av sofistikering eller - för att använda det av Tigerstedt och Platen misstänkliggjorda ordet - "djupsinne". Susanne Langer har övertygande visat, att även om konstnärer inte uttrycker sig diskursivt utan presentationellt, så saknar de därför inte komplikation och djup, snarare tvärtom. Man kan i sammanhanget erinra om alla tidigare som "enkla" ansedda diktare, vilka visats vara sofistikerade nog: Bellman, Runeberg, Dickens, H. C. Andersen, Selma Lagerlöf, Birger Sjöberg. Tigerstedt och Platen kommer, genom sin fixering vid den omedelbart "givna" betydelsen att behandla alla författare på ett lätt översittaraktigt sätt som människor man inte kan tilltro samma mått av tankedjup som, låt oss säga, litteraturprofessorer.

Slutsatser

Skall man då besvara den av Peter Hallberg ställda frågan: "Vem är positivist?" med att Tigerstedt och Platen är det? Det kan man nog lugnt göra, dvs. vad gäller deras här behandlade sakkunnigutlåtanden. Men det är knappast den mest adekvata beteckningen. Det utmärkande för dessa forskare är ju, att de är fientliga mot eller ointresserade av teori - ämnets och forskningsobjektets - och det tycks då mindre ändamålsenligt att binda dem vid en filosofisk riktning som positivismen.

I stället är det riktigare att se dem i det specifikt litteraturhistoriska sammanhang, som tidigare har tecknats i anslutning till Fjord Jensen. De hör hemma i den "hävdvunna" litteraturhistoria, som har sina rötter i filologin och historismen men som under intryck av naturvetenskapens framgångar under 1800-talet utvecklade sig till en orsakssökande, genetisk vetenskap, en vetenskap om förutsättningar, källor, påverkningar och inflytanden. De hör hemma där och bara där.

I och för sig är detta ett föga sensationellt resultat. Men för det första finns denna begränsning här empiriskt belagd, och för det andra har det också belagts, att den är en begränsning och att den leder till ett underkännande av forskningsinsatser, som går utöver denna gräns.

Försök att förnya litteraturforskningen kan alltså stöta på just det motstånd, som kritikerna av "positivistisk " litteraturvetenskap påtalat, de kan utlösa vad Forser kallar "frånstötningsmekanismerna" . Företrädare för "hävd­ vunna litteraturhistoriska metoder" kan sarkastiskt avvisa allt som går utöver deras egen praktik. Här som på andra håll finns ett starkt motstånd att övervinna.

Och detta motstånd låter sig ofta inte övervinnas. Det finns en gräns, utöver vilken många forskare av en äldre generation inte är villiga att gå. Alltsedan Lanson och Schűck är det inte ovanligt att endast ämnets historiska aspekt anses ha vetenskaplig status, medan tolkning och värdering hänförs till "litteraturkritik" och därmed för­ visas från vetenskapen - och det oberoende av hur vetenskapligt en sådan undersökning än bedrivs (jfr Wellek om "exklusiv historism" ovan och Elovson, Litteraturhistoriens problem 106 ff ). Den positivistiska grundhållningen "finns där som ett axiom'', som Forser formulerade det.

Det problematiska med dessa forskare är alltså inte i första hand, att de utövar en viss metod med de begränsningar den innebär - deras egen praktik är ofta god för att inte säga lysande - utan att de är ovilliga eller oförmögna att sätta sig in i andra metoder och målsättningar. Det betänkliga är i första hand fantasilösheten, intoleransen, självtillräckligheten.

Så långt - och det blev med nödvändighet långt - om Tigerstedt och Platen. Men de andra sex sakkunniga? De har ju mer eller mindre accepterat den icke hävdvunna forskning det här gällt att bedöma. Ja - och detta är granskningens andra resultat, lika viktigt som det första. Representanter för den litteraturvetenskapliga forsknings­ traditionen kan alltså, i motsats till vad de tidigare kritikerna av denna tradition gett intryck av, vara mottagliga för nya metodiska initiativ och alternativ. Ja, en klar majoritet har i det granskade fallet varit det. "Traditionen" är i själva verket alldeles för mångsidig och varierande för att hemfalla åt den generella kritik, som riktats mot den - den är inte så "traditionell", som man påstått.

Därtill kommer, att historisk-filosofiska sektionen vid Uppsala universitet i Umeåfallet tog ställning mot Tiger­ stedt. Man upphävde nämligen enhälligt hans inkompetensförklaring (och det inte bara vad det gällde mig utan också i fråga om Gunnar Qvarnström, som Tigerstedt likaledes inkompetensförklarat, trots att denne i en tidigare konkurrens erhållit två förstaplaceringar och en andraplacering) . Inte heller följde humanistiska fakulteten i Åbo Platens förslag att sätta mig sist av de fem kompetensförklarad e, utan man gav mig, såsom Wrede och Brøndsted föreslagit, tredjeplatsen.

Och ändå är läget inte så pass tillfredsställande, som det kan verka av detta - inte vad det gäller svenska för­ hållanden. Majoriteten är inte så enkel och självklar, som det tycks av siffrorna 6 mot 2. För det första var Platen

sakkunnig både i Åbo och Stockholm, och hans yttrande väger alltså - historiskt sett - dubbelt så tungt som de övrigas. För det andra representerar bara två av de sex helt och fullt det litteraturvetenskapliga forskarsamhället i Sverige. Svendsen är/var professor i Norge, Ahnlund och Brøndsted i Danmark och Wrede i Finland ( Ahnlund hade dock disputerat i Sverige och har sedermera återvänt hit) . Bara Brandell och Inge Jonsson är professorer i Sverige. T1gerstedt och Platen däremot var, respektive är, båda professorer i Sverige (även om den förre dessför­ innan varit verksam i Finland ). Söker man ett mått på det svenska klimatet, blir bilden alltså annorlunda: två mot två. Och Tigerstedt och Platen är förvisso starkare i sina fördömanden än Jonsson och Brandell i sina beröm­ manden.

Därtill kommer, för det tredje, att Tigerstedts och Platens utlåtanden understöddes just på det sätt som Lied­ man påtalat, nämligen av "fackrecensioner" recensioner i facktidskriften Samlaren. Båda dessa var skr;ivna utifrån samma grundsyn som Tigerstedts och Platens, och den om Selma Lagerlöfs Jerusalem - av Sigvard A. Lindqvist i årgång I966 - var snarast än mer avvisande än deras yttranden, medan den om Svensk berättarkonst - av Hans Lindström i årgång 1970 - var något mer öppen for den typ av forskning det här gäller.

Man bör alltså inte underskatta motståndet och frånstötningsmekanismerna mot dem som känt den hävdvunna litteraturhistoriens gräns som en begränsning och därför sökt övervinna den genom att pröva nya vägar. Läget ar inte sa låst, som de tidigare kritikerna gett sken av. Men det är allvarligt nog. Om man får döma av det här relaterade fallet.

Slut på citaten från Litteraturvetenskapen vid en korsväg

Det är alltså fråga om tidsandan på 1950-talet, då Aniara utkom och jag disputerade. De tre professorskonkurrenserna, varifrån utlåtandena är hämtade, härrör från 1968, 1973 och 1978, då perspektiven började bli annorlunda. Min bok Litteraturvetenskapen vid en korsväg utkom 1980 och skriften om Aniara 1991, då de hade förändrats än mer.

Det gäller alltså en vattendelare. Å ena sidan ett analytiskt, kausalt tänkande, ytterst härrörande från den stora traditionen i naturvetenskapen från Kopernikus och Galilei, men inom humaniora förstärkt av filologin och historicismen. Ett enkelt tänkande i orsak - verkan, orsak – verkan. Ett lineärt tänkande, som humaniora efter förmåga sökt leva upp till. Å andra sidan ett tänkande i helheter och återkoppling, i processer, mönster, strukturer eller system, ett tänkande som kan kallas dialektiskt eller hermeneutiskt och som kan göra rättvisa åt litteraturens uppbyggnad och funktion.

Ingendera är naturligtvis felaktigt, det gäller bara att samordna eller åtminstone tolerera bådadera. Något representanterna för det gamla, lineära tänkandet tydligtvis har svårt eller omöjligt för. Vad man lär sig av motsatsspelet är att vissa representanter för detta tycks vara oförmögna att acceptera eller ens förstå en sådan nyorientering, en psykologisk brist eller lakun eller obegåvning, tycks det.

Men deras prövningar hade bara börjat med mig. Efter mig har teorier och metoder, som angår eller tillämpats på litteraturen, nästan översvämmat marknaden. Se t.ex. Julia Kristevas genomslag i Sverige – fransk feminism som symbolisk tillgång i litteraturkritikens fält av Alexander Ekelund från 2011. Ett av huvudnumren har varit Textens dimensioner av Kurt Aspelin från 1975. Andra: Forskningsfält och metoder inom litteraturvetenskapen från 1974, Form och struktur från 1971, Hermeneutik från 1977, Humaniora på undantag? från 1978, Tecken och tydning från 1976. Det har blivit så mycket, att även jag kan tycka att det har blivit för mycket eller i varje fall ibland för abstrakt. Tigerstedt måste ha känt sig oerhört främmande för denna utveckling och ha ansett att allt detta var felaktigt och förkastligt, en skamfläck för ämnet.

Men det var jag som var pionjären, som fick ta den första stöten, den behandling, som förhindrade den eftersträvade docenturen och fördrev mig från ”min” stad, Stockholm.

Här några kompletteringar:

”Oslo, den 25 nov. 1969.

Docent Erland Lagerroth,

Lund

Takket være möte-innkallelse till Vetenskaps-Societeten i Lunds årshögtid fikk jeg Deres adress og kan således sende Dem min beste takk for ”Svensk berättarkonst”. Jeg har jo læst meget av Dem og er lei for att jeg ikke har kunnet gi uttrykk for det . Jeg er meget glad for at De sendte mig boken – det viser at De har et sinnelag som virker velgjörende. Aldri mer skal jeg medvirke ved noen svensk professor-utnevnelse, og jeg skal advare mine norske kolleger, om de skulle bli anmodet. Men Dem vil jeg takke, og bevare i minnet, som lærd og som menneske.

Jeg önsker Dem alt godt,

Deres hengivne

Paulus Svendsen”

Professor i litteraturhistoria vid Oslo universitet 1949-60, sakkunnig vid tillsättande av professur i litteraturhistoria i Umeå 1968

Se också min Mot en ny vetenskap från 1986, kap. 1 ”Filmrutan och filmremsan”, kap.17 ”Forskning som filosofi” och kap. 20 ”Vetenskapens sociala dimension”.

 

Erland Lagerroth

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Konsten att syssla med konst

Vad är konst - egentligen? Vad gör man på en konstkurs? Och är det ingen som målar vanliga tavlor längre? Dessa frågor försöker reportern Jenny Johansson ge svar på genom att ...

Av: Jenny Johansson | Kulturreportage | 21 maj, 2010

Hos mennesket danner sinn, sjel og kropp en virkelig enhet. Del I

Innledning Tiden for kjetteri er ikke over. Å hevde synspunktet at hos mennesket danner sinn, sjel og kropp en virkelig enhet, er å stå fram som kjetter. Standpunktet strider imot naturvitenvitenskapelige ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 20 januari, 2014

Omöjlig intervju med Aleister Crowley – del 2 av 666; att uppfylla sig…

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Johan von Fritz, Freke Räihä | Essäer | 09 augusti, 2012

En ny novell av Mats Waltrè

En novell av Mats Waltré ur en opublicerad novellsamling "Stockholm noir"

Av: Mats Waltrè | Utopiska geografier | 08 november, 2017

Efter en danteläsning

Kärleken gav mig ingen ro, den, vars plats jag inte vet eller endast i skymningsljusets dunkla vrå fått skåda, lätt vid aftontid, eller som morgonljus, en dag så ny som tidens nu i väntans skimmer och ...

Av: Hans-Evert Renérius | Utopiska geografier | 12 april, 2010

Fallet Depardieu

– Varför handlar Gérard Depardieu som han gör? Somliga framställer utflytten som provokation, men vem förklarar motiven bättre än vederbörande själv? Nu kan France 2 presentera ett exklusivt klargörande…  http://www.youtube.com/watch?v=5KHZvpD-RaU  Rysk ...

Av: Roger Fjellström | Övriga porträtt | 15 november, 2013

Livet selv, ett sammendrag

  På sidene som følger setter jeg fram enkelte betraktninger om hva jeg denoterer som «'livet selv'»: Den første delen er negativ, det vil si at jeg bestrider at veien inn ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 september, 2009

Kvalité och känsla

Kvalité och känsla "Franskspråkig skönlitteratur i svensk översättning" är Elisabeth Grate Bokförlags motto, men en och annan bok från den anglosaxiska världen har smugit sig in i utgivningen.

Av: Agneta Tröjer | Porträtt om politik & samhälle | 25 september, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.