Turiststaden Wien för 100 år sedan

Den förste ”turisten” som omnämns i skrift på Österrikes breddgrader kom år 1012 och råkade verkligen illa ut. Man ansåg honom vara spion och han fångades in och torterades i ...

Av: Lilian O. Montmar, Mats Olofsson | 23 november, 2011
Resereportage

Vad är musikkritik?

Musikkritiken som vi känner den idag är omöjlig att tänka sig utan framväxten av dels den borgerliga offentligheten, dels de moderna teknologierna för reproduktion, distribution eller konservering. Likväl är det ...

Av: Thomas Sjösvärd | 25 maj, 2009
Essäer om musik

från utställningen

Alice i Underlandet 150 år

Ivo Holmqvist om Alice i underlandet, Lewis Carroll, Martin Gardner och annat Fin de siècles prouderie (och lite senare).

Av: Ivo Holmqvist | 13 juli, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Guido Zeccola

  denna aladåb tillredd av spastiskt kött och plågarsås denna deliriumbuljong och smärtsamma cream fresch denna outhärdliga näring av jäsande pasta och frätande sprit som går på och går på oavbrutet dag ...

Av: Tidningen Kulturen | 26 januari, 2009
Utopiska geografier

Anteckningar om Vägen till språket



Martin HeideggerI Vägen till språket vill Heidegger utröna vad språket är. Heidegger vill fenomenologiskt utröna språkets ”vad-varo”, dess egenskaper och väsen. Lyckas Heidegger ”att bringa språket som språket till språk” friläggs en exemplarisk ledtråd till vara, eftersom det är i och genom språket vara kan närmas och överhuvudtaget erhålla mening. Språket är varats ”kärl”. Eftersom undersökningen måste gå genom det tillfrågade (språket) för att nå fram till det efterfrågade (språkets väsen) utgör sträckan en omväg. Det blir tal om gå fram och tillbaka emellan det egna (öppna och avtäckta) och det främmande (förslutna och tilltäckta).

Låt oss undersöka (om)vägens ”formel”. Uttrycket ”språket som språket” bör förstås emot ett vidare fenomenologiskt tankefält. Husserl kopplar samman kopula (”är”) med identitetssatsen (A = A), där kopulan erhåller ett slags genomskinlighet då föremålet förverkligas genom sitt väsen. Att vi upplever något som ett särskilt föremål beror på att vi förstår det genom dess väsen och utan föremålets väsen skulle man inte förstå föremålet (trädet) som föremål (träd). Heidegger menar att detta nu-varande väsen förutsätter en form av ”platonism.” Enligt Heidegger lever vi i en tradition, där upplevandet av trädet som träd beror på att vi genom traditionen vet vad ett träd är. Att vi så kan bringa ”språket som språket till språk” innebär att vi redan befinner oss inom språket och att det är genom språket vi kan genomlysa språket.

Undersökningen tar provisoriskt karaktär av ett slags språkets självreflektion. För att språket ska kunna reflektera sig själv krävs något annat och främmande: det i och genom språket speglas. Därför måste Heidegger spjälka upp språket (även om distinktionerna förblir tillfälliga och analytiska). Heidegger angriper så den traditionella definitionen av människan som talande. Han konstruerar en distinktion emellan att tala och säga, där talet blir en tom och därför abstrakt form (att jämföra med ”prat” i Varat och tiden) medan sägandet bär på en fyrfaldig innebörd: visa, låta framträda, se och höra” Dessa element är sammanflätade i och genom språket och respektive del kan därför endast förstås utifrån varandra (beroende på hur de upp-ställs.) Heidegger tvingas alltså undersöka dessa språkets sammanflätade trådar.

Språket som språk bör emellertid inte förstås dialektiskt. En dialektik skulle riskera att bli till ”ursprungsfilosofi”, där en första princip (något absolut) låter övriga modaliteter – form/innehåll, subjekt/objekt, vara/varande (…) – bli sekundära, tomma och i slutändan meningslösa. Ursprungsprincipen blir alltid den oförmedlade grund som garanterar systemets gång, samtidigt som ursprunget blir den reflekterade erfarenhetens slutmål. Cirkeln sluts. Det finns inte någon entitet vars bestämmelse inte kräver något annat, något som entiteten inte själv är; för i sig själv skulle den inte bli definierbar. Här lämnar Heidegger den diskursiva tanken men man bör inte förstå språket som en ”antagonistisk enhet”, med olika element som ställs emot varandra. Språket är den tilldragelse som möjliggör enheten som sådan, varefter spegelmetaforen i en sista vändning blir felaktig eller åtminstone missvisande.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Att uppställa ett förhållande och begrunda det, är att undersöka den sak som detta förhållande är. Ett förhållande ställer en eller flera saker invid varandra, så att de synliggörs tillsammans. Detta synliggörande implicerar emellertid för sitt framställandes skull ett perspektiv, en norm som projekterar ställningen som sådan. Detta är språket som ”reva”: en plats av tillblivelse(r) och alltså händelse(r)/tilldragelse(r). Därför kan Heidegger säga att språket inte är ”verk” utan ”verksamhet”. Språket är inte en sak bland andra saker. Språket är vad som möjliggör att man ens kan tala om saker bland andra saker genom vad Heidegger i Varat och tiden kallar de ontiska regionerna (diskursiv vetenskap). Mer fundamentalt för Heidegger är just att ”visa, låta framträda, se och höra”: de sanningsskeenden som inte kan ringas in med den diskursiva tanken utan alltid måste antydas. En plats (en glänta) man endast når via omvägar. Annorlunda uttryckt: språket re-presenterar inte en utomstående verklighet; språket visar världen genom mönster bestående av öppenhet/förborgadhet, visande/tillbakadragande (…).

Claes-Magnus Bernson

 

Ur arkivet

view_module reorder

Wagner och det musikaliska dramat

I år är det 200 år sedan Wagner föddes och 130 sedan han dog. Om Richard Wagner har det skrivits en ansenlig del – både ris och ros. Men en ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om musik | 25 februari, 2013

Hon fångar djurens blickar

Hare – bearbetad litografi på frigolit av Riitta Tjörneryd Blicken mellan djur och människa, som kanske har spelat en avgörande roll i det mänskliga samhällets utveckling, och som alla människor i ...

Av: Niels Hebert | Konstens porträtt | 24 mars, 2008

Versailles från korridorerna. Intervju med Benoît Jacquot

Filmen ”Farewell My Queen”av Benoît Jacquot är ett ganska kallt och tämligen oengagerat reportage om tre, fyra dagar under ödesåret 1789 i Versailles när den franska monarkin upphör. I centrum ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 30 november, 2012

Emmakrönika X jag tror mig existera i en blomma

vad kan mina tårar smaka, som nog hennes tårar, droppen som slutligen tidigt klarade separator, efter det min droppe jag fällde i världshav med tesil skilt, vilken hon tog upp ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 13 januari, 2009

En intervju med Markus Andersson

Konst har alltmer kommit att handla om att provocera, utmana konventioner och tänja på gränserna för det acceptabla. Samtidigt kan man skönja ett växande intresse för figurativt måleri och traditionellt ...

Av: Tobias Ridderstråle | Konstens porträtt | 18 februari, 2013

I ljuset av Människoriket

Den teater som dominerar och har dominerat scenerna är för det mesta en välbekant underhållningshistoria. Den visar ibland ett misslyckande som man kan skratta åt eller lära sig någonting av ...

Av: Percival | Essäer | 21 mars, 2012

Rödskinn och blekansikten

Häromdagen dök ur kökkenmöddingen upp en amerikansk barnbok från 1948, utgiven av Simon and Schuster som den gången höll till i Rockefeller Center i New York. Den är i stort ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 01 december, 2017

Körsbärspaj utan förbannat gott kaffe – om David Lynchs Twin Peaks: Fire Walk…

Through the darkness of future’s past,The magician longs to see.One chants out between two worlds …”Fire … walk with me.” När tv-serien Twin Peaks lades ner efter två säsonger sommaren 1991 ...

Av: Jonas Wessel | Essäer om film | 14 november, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts