Realiteten. Fra det absolutte til det relative

Innledning Tidene skifter. Et eksempel på at det er slik, er ‘at alt som er, er immanent og relativt, og at utenfor stoffet og stoffligheten, som er i bevegelse, finnes det ...

Av: Thor Olav Olsen | 01 mars, 2014
Agora - filosofiska essäer

Stefan Lekbergs havsgård… Ett konstnärshem som berör

Skönheten är begärlig. För dem som tvingas leva bortom naturen, i bostadsområden skapade endast för förvaring kan skönheten bli som en hägring. Många människor lever till synes helt utan omgivande ...

Av: Boel Schenlær | 25 juli, 2013
Konstens porträtt

Den osynliga staden

Att skriva om Italien är inte lätt. Egentligen skrämmer hela tanken mig. Det finns så mycket redan observerat. Jag kan bara skriva: jag mötte människor. Ryanair är fantastiskt men alla de ...

Av: Mirva Huusko | 27 oktober, 2012
Resereportage

Förlorad i det allslukande världsalltet

Poe dog 1849, 40 år gammal, efter att ha påträffats på en krog i Baltimore i ett förvirrat och medtaget tillstånd, iförd någon annans kläder. Vad han några dagar senare ...

Av: Nikanor Teratologen | 26 juni, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Anteckningar om Vägen till språket



Martin HeideggerI Vägen till språket vill Heidegger utröna vad språket är. Heidegger vill fenomenologiskt utröna språkets ”vad-varo”, dess egenskaper och väsen. Lyckas Heidegger ”att bringa språket som språket till språk” friläggs en exemplarisk ledtråd till vara, eftersom det är i och genom språket vara kan närmas och överhuvudtaget erhålla mening. Språket är varats ”kärl”. Eftersom undersökningen måste gå genom det tillfrågade (språket) för att nå fram till det efterfrågade (språkets väsen) utgör sträckan en omväg. Det blir tal om gå fram och tillbaka emellan det egna (öppna och avtäckta) och det främmande (förslutna och tilltäckta).

Låt oss undersöka (om)vägens ”formel”. Uttrycket ”språket som språket” bör förstås emot ett vidare fenomenologiskt tankefält. Husserl kopplar samman kopula (”är”) med identitetssatsen (A = A), där kopulan erhåller ett slags genomskinlighet då föremålet förverkligas genom sitt väsen. Att vi upplever något som ett särskilt föremål beror på att vi förstår det genom dess väsen och utan föremålets väsen skulle man inte förstå föremålet (trädet) som föremål (träd). Heidegger menar att detta nu-varande väsen förutsätter en form av ”platonism.” Enligt Heidegger lever vi i en tradition, där upplevandet av trädet som träd beror på att vi genom traditionen vet vad ett träd är. Att vi så kan bringa ”språket som språket till språk” innebär att vi redan befinner oss inom språket och att det är genom språket vi kan genomlysa språket.

Undersökningen tar provisoriskt karaktär av ett slags språkets självreflektion. För att språket ska kunna reflektera sig själv krävs något annat och främmande: det i och genom språket speglas. Därför måste Heidegger spjälka upp språket (även om distinktionerna förblir tillfälliga och analytiska). Heidegger angriper så den traditionella definitionen av människan som talande. Han konstruerar en distinktion emellan att tala och säga, där talet blir en tom och därför abstrakt form (att jämföra med ”prat” i Varat och tiden) medan sägandet bär på en fyrfaldig innebörd: visa, låta framträda, se och höra” Dessa element är sammanflätade i och genom språket och respektive del kan därför endast förstås utifrån varandra (beroende på hur de upp-ställs.) Heidegger tvingas alltså undersöka dessa språkets sammanflätade trådar.

Språket som språk bör emellertid inte förstås dialektiskt. En dialektik skulle riskera att bli till ”ursprungsfilosofi”, där en första princip (något absolut) låter övriga modaliteter – form/innehåll, subjekt/objekt, vara/varande (…) – bli sekundära, tomma och i slutändan meningslösa. Ursprungsprincipen blir alltid den oförmedlade grund som garanterar systemets gång, samtidigt som ursprunget blir den reflekterade erfarenhetens slutmål. Cirkeln sluts. Det finns inte någon entitet vars bestämmelse inte kräver något annat, något som entiteten inte själv är; för i sig själv skulle den inte bli definierbar. Här lämnar Heidegger den diskursiva tanken men man bör inte förstå språket som en ”antagonistisk enhet”, med olika element som ställs emot varandra. Språket är den tilldragelse som möjliggör enheten som sådan, varefter spegelmetaforen i en sista vändning blir felaktig eller åtminstone missvisande.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Att uppställa ett förhållande och begrunda det, är att undersöka den sak som detta förhållande är. Ett förhållande ställer en eller flera saker invid varandra, så att de synliggörs tillsammans. Detta synliggörande implicerar emellertid för sitt framställandes skull ett perspektiv, en norm som projekterar ställningen som sådan. Detta är språket som ”reva”: en plats av tillblivelse(r) och alltså händelse(r)/tilldragelse(r). Därför kan Heidegger säga att språket inte är ”verk” utan ”verksamhet”. Språket är inte en sak bland andra saker. Språket är vad som möjliggör att man ens kan tala om saker bland andra saker genom vad Heidegger i Varat och tiden kallar de ontiska regionerna (diskursiv vetenskap). Mer fundamentalt för Heidegger är just att ”visa, låta framträda, se och höra”: de sanningsskeenden som inte kan ringas in med den diskursiva tanken utan alltid måste antydas. En plats (en glänta) man endast når via omvägar. Annorlunda uttryckt: språket re-presenterar inte en utomstående verklighet; språket visar världen genom mönster bestående av öppenhet/förborgadhet, visande/tillbakadragande (…).

Claes-Magnus Bernson

 

Ur arkivet

view_module reorder

Dr Krabba 4

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | Kulturen strippar | 28 oktober, 2011

Fotogran ur Fahrenheit 451 av François Truffaut

Förbjudna böcker

Index är inte bara ett register över innehållet i exempelvis en bok utan också den helvetets mun dit den katolska kyrkan skickade de böcker och de författare den inte gillade. Den ...

Av: guido zeccola | Essäer om religionen | 15 augusti, 2015

Emmakrönika XXVII, Den 20 september

Nu årsdag igen för när du kom hit, 20:nde september då. Jag var kär redan, men det var en underbar bekräftelse att få se dig. Jag förstod min kärlek hänt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 17 september, 2009

Andrew Allen, en kärleksfull artist

Det är lätt att bli förälskad i Andrew Allens musik. Lekfull, fylld av energi och glädje är den en gåva till den som lyssnar. Hans röst är klar och mjuk ...

Av: Helena Svensson | Musikens porträtt | 01 Maj, 2011

Könets mystiker

Illustration av Guido Zeccola efter Beato AngelicoHermann Kesten, Joseph Roth och Albert Camus, med korridorförbindelse till André Gide, häckade en gång i tiden i en lägenhet på sjätte våningen i ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer om litteratur & böcker | 27 november, 2008

Håller Vilhelm Moberg på att bli ett varumärke?

Håller Vilhelm Moberg på att bli en bortglömd författare? I hans rika författarskap har de stora romanerna allt mer kommit att dominera. Inte minst utvandrarsviten riskerar idag att bli ett ...

Av: Mikael Löwegren | Essäer om litteratur & böcker | 03 november, 2011

Japansk slagsmålskämpe fiskar efter filmroll i Europa. Intervju med Masanobu Andô

Det finns skådespelare som blir symbolen för en hel generation och som oavsett roll samtidigt lyckas förmedla en tidstypisk känsla åt hela denna generation. Så är onekligen fallet med Masanobu ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 02 december, 2011

Läkande kraft

En vän skriver till mig om sin tonårsdotter. Han skriver: "A hade panikångest här på morgonen, har varit för mycket för henne i helgen, träning och en kompis som fyllde ...

Av: Sofia Sandström | Gästkrönikör | 23 Maj, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.