Illustration: Hebriana Alainentalo

Kösamhällen och andra samhällen

Anders Björnsson om öl, kösamhälle och socialism.

Av: Anders Björnsson | 22 februari, 2017
Essäer om samhället

Veckan från hyllan. Vecka 15-2013

S-kongressen har börjat. Nu kan alla ledarskribenter som har klagat på avsaknaden på borgerlig politik äntligen andas ut. Alliansens partier må vara visionslösa och initiativlösa, det spelar ingen roll, deras ...

Av: Gregor Flakierski | 06 april, 2013
Veckans titt i hyllan

Rak och ärlig mexikansk filmproduktion

Skådespelaren, producenten och regissören Gael García Bernal har hänfört en hel värld med sin charm och talang i Mexikos absolut mest firade filmer som "En dagbok från en motorcykel", "Älskade ...

Av: Linda Johansson | 27 december, 2009
Kulturreportage

Turkiets tredje väg: om modernitet och islam

TEMA ÖST-VÄST Många menar att islam skulle vara oförenlig med demokrati. Idéhistorikern Klas Grinell visar, genom den muslimska demokratirörelsen i Turkiet, att så inte är fallet Den fjortonde mars 2008 lämnade ...

Av: Klas Grinell | 11 maj, 2008
Essäer om religionen

Tankens Ambivalens: IX (Delningen)



oculus matrisSom en sten, som en sten i din flod, förbereder jag mitt ansikte

Som ett hav, som en droppe av ditt blod, öppnar jag mitt hjärta

Min första tanke när jag vaknat är att jag vill bada mina ögon i ord. Min första tanke! Och följande? Eller är den den första?

Delningen – tudelningen av min ambivalens. Och frågan kvarstår, har jag någon läsare kvar? Någon som följer? Jag kan inte mer än att hoppas, ”ambivalensen” är ändå resan som söker både läsare och ett ”jag”.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Låt oss nu fortsätta! Riktningen: Poesi!

 

Att tro sig veta

Att tro sig vet

Att tro sig ve

Att tro sig v

Att tro sig

Att tro si

Att tro s

Att tro – Att tro …

 – humilitas –

Varm så jag är kall, kall så jag svettas. Insida och utsida verkar ha bytt plats, min plats densamma, djupt liggande i den luggslitna, blanka, matta soffan. Fråga: om man (jag) inte har några tankar, är man (jag) då tanklös? Pelle var ju svanslös (och tanklös), tänker jag.

Svårt att vidare, gå vidare. Svårt att stanna när allt håller en kvar. Svårt att minnas när man inte har några dar. Och i ärlighetens namn: finns det några svar?

Att begära kunskap

Att begära kunska

Att begära kunsk

Att begära kuns

Att begära kun

Att begära ku

Att begära k

Att begära

Att begär

Att begä

Att beg

Att be – begära – ha begär – sanningens ögonblick

”Det högsta ögonblicket, sanningens ögonblick

Det högsta ögonblicket är då ögat brister och förenas

med det seende ögat

och det seende ögat tar emot dess blick”

19/1

Ännu en morgon, tänker jag, med blicken sömnigt klar. Redan i soffan den matt svarta, glad över att ha vaknat till ett vinterlandskap och min uppmärksamhet är ljudlös. Jag väntar på en stjärna, inte nattens utan den av morgonen tända; den glittrande gyllengula som nästan omärkligt vandrat över alla mina ...

Att få flyga in i soluppgången!

Min vän, ännu mörker och ännu min vän, inte som tidigare då jag länge vandrade i mörkret, då jag halvblind och nästan medvetslös slog mig fram – alltid mot öster. Något djupt i mitt inre måste ha viskat: ”Det är med morgonstjärnan du ska vaka. Det är med morgonstjärnan du ska vakna.”

Tänker, tänker jag, precis som Bernhard – ”tänker jag”, tänker jag. att jag vant mig av med måttlösheten, att jag med tiden börjat vänja mig vid mig själv – gott så i morgonstund.

V. Ekelund i ”Lefnadsstämning”: en ljuskänslighet af stor friskhet. Jag hade den från min tidigaste barndom. Min Apollon var en Apollon Agyiens.

Gnothi seauton!

… och på jakt efter det som inte går att fångas, här i mitt nattsvarta rum på min mattsvarta soffa med svartrykande kaffe i min kopp. Här i jaktens centrum faller stormen lugnt och jag kan utan problem blicka inåt med mitt tredje öga. Det är med ditt, jag blickar ut för att finna en reva, för att själv kunna få smita ut.

Under ett par veckor hade jag suttit i princip instängd och omgivit mig av böcker som toppar listorna idag. Böcker om konsten att göra människor lyckliga, rika och förlora flera kilo på en vecka. Nej, mer klarar jag inte. Då kom en idé eller jag kände djupast inom mig grodden till en idé, överlägsen de enkla huskurerer vilkas ordförråd jag nyss plöjt igenom utan att få i mig något nytt. Vad jag söker? Själen. Och nitton dagar har sin siffra in på det nya året.

Förflyttar mig från soffan till fåtöljen. Jag sätter mig till rätta så skönt det bara går och blundar lite, tröttheten är nästan smekande nu. Det känns som mera ro i fåtöljen och det är nära att jag somnar. Jag rycker till och ser mig om i mörkret men sjunker tillbaka igen och allt är åter tillbaka, och tankarna som tidigare följt mig är åter i mitt huvud: de säger att det är dags att åter börja jaga, ty den vet att den som jagar nu är den jagade. Och det av ett påträngande mäktigt objekt som hotar att beröva min själ allt. Vid lättare objekt faller min själ in i vördnad, beundran och i aktning men nu i denna stund känner jag hur den trögt fördummas, hejdas och vill förefalla död. Vad har de sista veckornas läsning gjort? Vilket bröd har jag delat? Min hand trevar i den lilla bokhögen bredvid fåtöljen och jag tar en på måfå: Kjell Espmark och samlingen Motvilliga historier. För stunden räddad, andas in, andas ut, jakten över.

22/1 – 14

För oss som hellre vakar (Öijer – Novalis – Rilke – Ferlin)

Den stora

svarta fågeln

återvänder till mig

sitter på min axel när jag skriver

runt oss finns ingen ram

inte ens en tunn av silver

bara ett sorl av svalka

en bergart av tystnad

Och …

Jag vandrar (över livets gräns), och varje smärta skall en gång bliva en vällustens tagg. Ännu en kort tid så är jag fri, och ligger rusig i kärlekens sköte. Oändligt liv svallar mäktigt i mig, jag skådar från ovan ned på dig.

Till dig lyfter sig redan tusen hjärtan!

Men …

Jag fruktar så människornas ord. De uttalar allting så tydligt: och det här betyder hund och det här betyder hus, och här är början och där är slutet.

Men …

Jag skall alltid varna och hindra: stanna borta, Så gärna hör jag tingen sjunga. Ni vidrör dem: de är stela och stumma. Ni tar livet av alla ting för mig.

Men …

Ömt viker han ihop det som han just nyss vecklat ut. Och ingen som har känslor skall döma honom

Vanitas vanitatum:

Ett liv, ett kors, ett datum.

Morgon åter …

Morgonstund …

Funderar på vad jag kan avslöja, vad jag kan avböja, nu när natten släpper sin slöja

Ty månen skiner aldrig utan att bära till mig drömmar och stjärnorna stiger aldrig upp utan att hälsa min längtan … Och därför ligger jag vaken i min soffa (i morgonnatt) – i mitt liv och min dikt.

”I de nya genomskinliga kuporna hänger de ’tunga’ själarna. De växer och växer, de består av starka flimmerrörelser, en underjordsström från födelse till död. Den har, tänker jag, ett dödande ljusansikte. Ljuset bryter ner. Avtrycket blir kvar.”

/ Fritt från B. Trotzig

14/2

Kierkegaards tro, tänker jag, blir den intellektuelles tro, en ensam skriftdialektik och estetik som aldrig kan få fäste i det levande livet (hans Antingen - eller skrevs under pseudonymen Victor Eremita som betyder ung. ”den som segrar i ensamheten”).

lilja cum pistillaBlickar ut, dagstidningen löst i handen – vems historia? Nyheterna frusna kvar på datorskärmen – vems historia? Skatorna huttrar – deras historia? En fråga till dig: hur gemensam är du? – I din historia?

Tror att vem eller vad man än skriver om, ur ett historiskt perspektiv, så skulle jag kunna skriva så här: … Ja, han hade kunnat göra allt detta, men det är inte bevisat: jag börjar tro att man aldrig kan bevisa någonting. De är hederliga hypoteser och de återger fakta: men jag känner mycket väl att de kommer från mig själv och att de helt enkelt är ett sätt att sammanställa mina kunskaper. Inte en strimma ljus kommer från objektet själv. Långsamma, lättjefulla och trumpna anpassar sig fakta eller den stränga ordning jag vill ge dem; men den är endast skenbar. Jag har intryck av att jag arbetar helt med fantasier.

Fantasi: Och ännu har det annalkande morgonljuset inte suddat din ljusskensgestalt så vi kan glida ytterligare en stund mellan andarna som skuggspelet väckt; fånga de efterlängtade orden och befästa denna text. Dock får morgonsolen texten att ömsa skinn men den byter bara skepnad och visar att den pånyttfödd ännu formas min. Ändå, mina tankar står stilla i luften, knäppande och surrande.

Utan dig, käre läsare, är jag själv bara en text som ingen läser, en räcka vanmäktiga ord som ingenstans kommer.

Senare

Så tidigt att det fortfarande är natt, det går ännu inte kalla mörkret utanför mitt fönster för morgon, här där skuggorna samlats under den sammetsgröna lampans sken. Är det till dem eller texten jag skall tala? De är ju ändå mina nattliga vänner och i dagen mina livgivande drömmar, men nu här under några få nattliga timmar som mina lyssnande och stillsamma vänner. Just vetskapen om att de flesta i min närhet sover vid denna tid inger en skön känsla, en lugn andning och möjligheten till långa samtal med mig själv. Så har även ännu en ny dikt blivit klar och kommer här:

B

Bör

Börj

Börja

Börja m

Börja me

Börja med

Börja med d

Börja med di

Börja med dig

Börja med dig s

Börja med dig sj

Börja med dig sjä

Börja med dig själ

Börja med dig själv

här i morgonstund:

här i själslig morgonlund;

här i pulsslag som säger att dagen blir lugn.

Vet jag vem jag är? Hur då? Vem du är? Vart då? Och rörelsen, att börja om på nytt?

”Jag ville börja om på nytt, leva om mitt liv; att vara en annan var mitt livs stora frestelse. Jag var trött på mig själv. […] Man kan föreställa sig min oerhörda glädje. Den ljuvaste jag erfarit i hela mitt författarliv. … Jag fick som åskådare bevittna mitt andra liv.”

Min vän, vet att du redan känner till denna febersjukdom som griper oss då vi är olyckliga och frusna, denna längtan till ett obekant land, denna förfärande upptäckarlust?

Det finns en trakt som liknar mig, som liknar dig, där allt är skönt, rikt, stilla och ärbart, där fantasin har byggt och smyckat ett Västerlandets öster, där livet är lätt att andas, där lyckan äktat tystnaden. Det är dit vi måste fara för att leva. Det är dit vi måste resa för att dö.

Tror du inte att det är dit vi måste resa för att andas, drömma och förlänga timmarna i en oändlighet av intryck. Du sa att en musiker ha komponerat ”Inbjudan till dans”, vem kommer att skriva en ”Inbjudan till resa”, som man skulle kunna ge till sin älskade, sin utvalda gudinna? Det är som theoros jag stannar kvar … Eller är det alltets sanna väsen, livets stora ve, som, då alla sinnen somnat, själens skärpta ögon se?

Heteronym

Född i Vilna, nuvarande Vilnius, i västra Ryssland, i nuvarande Litauen -

Romain Kacew –

Romain Gary –

Emile Ajar –

Björkö i Roslagen –

Franska litteraturpriset ”Prix Goncourt” två gånger –

Himlens rötter (1975) och Med livet framför sig (pseudonymen Émile Ajar) –

Morgonstund …

”Jag lever mitt liv i växande ringar som sträcker sig över tingen. Kanske kommer jag inte att fullborda den sista, men jag skall försöka den. Jag kretsar kring Gud, det uråldriga tornet, och jag kretsar i årtusenden, och jag vet ännu inte: är jag en falk, en storm eller en stor sång.”

(Rilke)

16/2

Tror det var så en gång, att i mig sjöng en sång, ett rus av många kvinnor och byten gång på gång. Jag tror mig trodde känna, kvinnornas kärna som jag så gärna ville blända men på deras eld blev jag den brända – vill nu återvända:

Min vän, jag vänder tillbaka då jag kände dofter friska som barns hud, milda som oboer, gröna som ängar, - och andra, förvanskade, starka och triumferande, som har de oändliga tingens utsträckning, så som ambra, mysk, bensoe och rökelse, vilka sjunger själens och sinnenas hänförelse.

Inför mina stolta attityder, som jag trodde mig äga men som jag förefaller ha lånat från de stoltaste monument, för att trollbinda dessa fogliga älskare har jag rena speglar som gör alla ting vackrare: mina ögon, mina stora ögon med sin eviga klarhet.

17/2

Till Ailes

Nej, det var industrialiseringens, krigens och teknikens sekel! Det är mot medeltiden väldig och (känslig) rik på känslor, som mitt hjärta i stiltje måste segla. Långt från (våra dagar) vår tid med dess(köttsliga) världsliga anda och glädjelösa sinnlighet.

(hög) högflytande teologi och fast (förankrad) moral, (ledd) buren av Korsets enastående galenskap på dina vingar av sten, o galna Katedral!

Alltid fast hos Ekelöf (vad för mig annat).

Och löst sammansatt:

”Det står ett vattenglas framför mig. Nu lägger jag en apelsin bredvid det. Och vattenglaset bir ett helt annat vattenglas. Man kan citera många både filosofer och konstnärer som sagt detsamma ännu bättre, men det ovanstående är ändå åskådliggjort.

Detta är ordens kontrapunkt: sedd från ett håll betyder en ordräcka något som ligger i öppen dag, sedd från ett annat håll betyder den något som ligger – i natt, i ovisshet.”

Tro på orden!

”Och poesi är just detta spänningsförhållande – ’mellan’ orden, ’mellan’ raderna, ’mellan’ betydelserna. Jag har faktiskt lärt mig skriva som ett barn lär sig läsa: B-A blir – märkvärdigt nog – BA.”

Viktigt dock: att ha någonting att säga!

Ekelöf åter …

”En diktares första uppgift är att bli lik sig själv, att bli människa. Och dennes medel att komma fram till detta – är att erkänna sin obotliga ensamhet och meningslösheten i sin vandring på jorden. Det är först så man kan rycka undan alla kulisser, dekorationer, förklädnader från verkligheten. Och det är bara på den bogen diktaren kan bli till nytta för andra – genom att ställa sig i andra – i alla! – människors predikament. Det är meningslösheten som ger livet dess mening.

Detta är i korthet mitt credo cuia absurdum.”

Förändringar eller brist på förändringar som förändring. Vi lägger spår, spårar, frigör men gravitationen sätter åter på plats.

På plats med ett namn: Lars-Mikael – det var min fars – men hans efternamn bär jag inte längre – tagit och behållit min mormors flicknamn. Och det var med kvinnor jag växte upp, mormor, mor och tre äldre systrar. Mormor och mor är döda, och det är bara en syster jag i dag har kontakt med (syster jag tackar dig). Älskar alla tre.

Mitt öra i allt är även det en kvinna, min sambo, min älskade som sett det mesta och förstår. Som baddat min litenhet och i mina tillkortakommanden. Styrkt när jag behövt styrka och hållit ner när tankarna spretat som mest och idéerna flugit åt alla håll. Som lugnat till sömn när hjärtat inte velat varva ner och som väckt då jag inte velat vakna. ”Älskade”, tänker jag, ”jag älskar dig”.

Och min son, min älskade son! Han som läser Japanska och lär mig allt om Manga och anime. Våra tre favoritfilmer/serier Gankutsuou (grottans konung), Akira och Trust and betrayal. Tack för att du finns min glädjekälla!

När vi första gången läste en bok tillsammans: Momo eller kampen om tiden

Monos: Modernitet – tradition – aversion – förlorad koncentration – funnen kontemplation – mitt objekt: universalitet!

Så, tänker jag, drömmarna är aldrig starka för att verkligheten är fattig – andefadd, och med den spända uppmärksamhet som jag hela tiden tillägnar mitt undermedvetnas alla nyckfulla impulser så hindrar det inte mig från att ägna mitt ”jag” vederbörlig uppmärksamhet. JAG, JAG, JAG …

”Livets politik.

lilja erectaDet verkliga befinner sig alltid i opposition.”

/ P. Valéry

Detta med Naturen, detta med Melankolin och den Sexuella sortin. En trilogi – triptyk – hur var känslan första gången jag fick stryk?

Detta med Våld, med Adrenalin och den brutala Våldtäcktsanalogin.

Man – Kvinna – Hen

Vari då friheten?

För Dostojevskij innebär frihetsbegreppet på samma gång en antropodicé och en teodicé och den måste ge oss ett rättfärdigande både av människan och Gud. Hela världsskeendet förlöper endast som en funktion av friheten. Det är detta som blir tragedin hos Dostojevskijs karaktärer och vägen ut ur den friheten tycks vara lösningen på detta frihetsproblem: att lindra människans plåga genom det dubbla att beröva henne friheten. Dialektiken blir då denna: det fria goda förutsätter friheten till det onda, men friheten till det onda leder till själva frihetens förintelse och dess nedsjunkande till en dålig nödvändighet. Å ene sidan leder förnekandet av friheten till det onda och det exklusiva hävdandet av friheten till det goda likaledes till ett förnekande av friheten och dess nedsjunkande till en god nödvändighet, som likväl är en nödvändighet.

Vi skildes sedan – allt skiljes:

det är en smärta som river – och glömskan sådde

och skördade sin sådd av tunna vissna tankar.

Men nätter komma, oroliga nätter

då jag i drömmen ser dina ögon

dina leende ögon som blickade mot mig

och lovade så mycket utan att begära något.

18/2

När allt blir tyst, när allt stannar av, då har orden blivit skrivna, de ord som måste skrivas, man behöver inte veta vilka, de kommer att finnas där i högen, i strömmen, de behöver inte vara de sista. De rätta orden kanske är någonstans där inne i det som de nyss sagt, de behöver inte vara många. Det de säger om sig själva, här i soffan, är sagt för att jag ska tro att det är jag som skriver. Och först då uppstår långa tankeassociationer, riktiga stillestånd, under vilka jag hör texten mumla. Ja, jag känner att det är nu jag bör se tillbaka, och bestämma min position om jag vill komma vidare. Men det förekommer också pauser med långa, mycket långa mellanrum, eoner av tid i soffan, långa pauser då jag inte skriver någonting mer eftersom jag inte hör orden mer ...

C

Ce

Cel

Cell

Celle

Cellen

Cellens

Cellens d

Cellens de

Cellens del

Cellens deln

Cellens delni

Cellens delnin

Cellens delning:

mysteriet till kroppens själsliga förening,

delens helhet som ger livet sin mening.

Fortsatt denna väntan, den jag väntar på med dig, vi som dragits isär, kommit samman men åter gått isär. Du där, jag här. ”Var hälsad, min vän!”

I min morgons väntan förnimmer jag dig,

du som bakom upplöser mig,

som framför alltid förebrår,

som över tynger ner och öppnar gamla spår.

Blundar för att vaksamt lyssna,

försöker fånga din tystnads ljud,

trots en aning om att ljuden som följer

är jag själv i det som döljer

Jag lämnade en handling som med dina ögon övergår i annan förvandling (μεταμόρφοση). Eller är det min förvandling som åskådliggörs med din läsande handling? Mot bättre vetande börjar jag här leta och räkna frågetecken – i alla väderstreck – de organiska (hjärnan) vecken – veken (hjärtat) till mitt inre ljus … Ekelund – ”Det andra ljuset”.

Ramen: min historia, uppfattat jag, men om allt därutöver ”därom måste jag tiga”.

”Jag höll aldrig får,

men känslan är som om jag hade gjort det.

Min själ är som en herde.

Den vet vind och sol

vandrar hand i hand med sina årstider.

Observation, och att följa med.”

/ F. Pessoa

Senare

"The sea rose and fell against the rocks of the mole, making the fishingboats sway, and dark-skinned men were filling them with red nets and lobster pots for the evening's fishing. The water was calm, with just a slight continual change of color, blue and black, darker farthest away. I thought of the expanses of water like this, of the infinite grains of soft sand down there at the bottom of the sea where the currents leave white shells washed clean by the waves.”

/ Italo Calvino ur The Argentine Ant

 Prima Vera

Morgon …

En långsam morgontanke vill få fart. Jag känner den klia bakom vänstra örat men ännu utan vetskap om vad den vill säga eller hur den ska formuleras.

Vaknade vid 04.30 har alltså legat i soffan, i mörkret, i en timma, med blicken fäst på vadå? När började min morgontanke att klia och försöka viska sig fram? Men den pågår, den överlever, den är bara lite i skymundan. Tyst, den rör sig, vill fram för att säga något, det kommer:

jag talar till dig.

jag talar om dig

djupt inifrån mig själv

jag vet att du inte svarar

Allt jag begär

är att få sitta här avvaktande

och att du ger mig ett tecken

inifrån mig av dig!

19/2

I morgontimma (åter) …

Vem var natten? Är natten? Skiftet i min morgonstrimma?

Vem morgonen? Är morgonen? Skifte nu från mörkerdimma.

Inte heller denna morgon har jag lyckats förhindra mitt uppvaknande: som en sista dröm innan natten övergår till morgontimma och söver mig till vakenhet – min egen dimma.

Dimman av allt

Dimman av all

Dimman av al

Dimman av a

Dimman av

Dimman a

Dimman

Dimma – klarhet – Öijer

non videri! –

”[…] ensam och naken och utan hägring är den själ jag bär”

 

Evighetsljus

Evighetslju

Evighetslj

Evighetsl

Evighets

Evighet

Evighe

Evigh

Evig – Helios – flod

– Herakleitos –

in nomine patrisSom en sten, som en sten i din flod, förbereder jag mitt ansikte

Som ett hav, som en droppe av ditt blod, öppnar jag mitt hjärta

Det jag med tiden formats till och formas för, tänker jag, är mer en bläddrare än en läsare. Jag har kommit att älska bläddrandet lika mycket som läsningen, under en tid har jag bläddrat tusentals fler sidor än läst, och kommer på mig mer och mer att jag haft minst lika stor glädje och en fördjupad stimulans vid bläddrandet som vid läsningen.

Ser det som om vi verkligen läser allt som allt fem, sex sidor i en fyrahundrasidig bok tusen gånger grundligare än den normale läsaren som läser allt men inte en enda sida grundligt, så har boken för oss fått en djupare innebörd.

Ser det som att det är bättre att läsa tolv rader i en bok med högsta intensitet och alltså tränga igenom i fullo, än att vi läser hela boken som den normale läsaren som vid slutet känner den av honom/henne lästa boken precis lika lite som en tågresenär känner landskapet som passerar förbi utanför fönstret. Han/hon varseblir på sin höjd konturerna. Så läser allt fler människor i dag, tänker jag, allt på språng, de läser allt och vet inget.

Som en sten, som en sten i din flod, förbereder jag min själ.

20/2

Kroppen kall och tyst, ögonen skummar, bara hörselsinnet vakar och ber mig gå upp. Jag snubblar upp ur sängen, försöker fokusera, implantera, rekognosera, drömmarna ackumulera. Söker mig mot soffan, den ännu ovänliga, vet inte om den tar emot, om jag ännu en morgon

Får vila mig trygg efter nattens slitsamma drömmar. Jodå soffan tar mig till, kroppen försiktigt varm och flödet börjar mumla, blicken söker lampan, vill vakna till dess sken, vaka i dess återsken, vandra i tankarna innan det är försent, innan dagen kommer för att hämta sin kollekt, i det ljus som alltid är förtäckt.

Min vän, det jag har förlorat gäller värden som måste vara synliga och närvarande i världen. Därför är inte längre mystiken någon utväg för mig. Min världs frånvaro är en förströelse. Den får därför aldrig klappas samman till en mystisk enhet av visioner igen som börjar syna mig så snart de har vaknat upp ur själens natt och kommit ut ur den mörka tunneln. Numer gör denna, ”min världs frånvaro”, mig mest trött, inte problemtyngd, som en Gargantua vars frågeställning inte söker djupet utan förflyktigas på ytan.

Färdvägsresor – Irland – Exil – Frankrike/Italien – Joyce – Beckett

Färdvägsreso

Färdvägsres

Färdvägsre

Färdvägsr

färdvägs

Färdväg – Molloy – Malone dör – Den onämnbare

Färdvä

Färdv

Färd

Fär

F – Fäder – Odysseus – Sisyfos – Aiolos

– κριτές των νεκρώv –

”Domare i de döda”

Min vän, vaknat och gått upp, gjort så i en tid, tidig även för mig, det är inte ens morgon. Jag hade en dröm: om natten besökte jag ett ensligt gammalt hus. Det var så välbekant på något vis och otroligt efterlängtat alltsedan min barndom, så när jag kom in vägleddes jag av minnen. Men ibland gick jag vilse i mörkret och kände att något okänt lurade på mig och viskade om mig och hånade mig för min lättrogenhet. Vad var det och vad ville det? Och ändå, trots allt, vaknade till liv i huset, alla min ungdoms förälskelser med samma osäkerhet och samma känslor av ljuv dårskap, fruktan och glädje. När jag vaknade förstod jag att drömmens hus var min borttappade kärlek. Ligger nu här i mörkret med datorns ljus som enda sällskap inte ens lampan är tänd. Klockan 02.14. Denna natt/morgon är mina tankar som en upptäcktsresande som gått vilse i ett dimlandskap, här och där med stor ansträngning lyckas jag, i rummet, skymta siluetter av vaga ting, obestämda figurer och skuggor av bråddjupt mörker. Eller är detta ett minne? Har jag anat och skrivit detta minne som mitt, eller har jag skrivit minnet som många som är som du och jag? Mina ögon finner dina ögon, du ser på mig som för att be om hjälp. Måste släcka ner, stänga dator och text och hoppas att det nästa gång vi ses är gryning, är morgon.

Prövar att blunda istället, kanske tankarna släpper och jag drömlöst får längta mig bort under en stund så att jag kan vara kvar i detta och fortsätta dela min tid med dig, att vi läser och skriver texten, den hos mig och den hos dig. Orkar inte, God natt!

Till din resa, din dag …

G

Go

Goe

Goet

Goeth

Goethe –

Faust und Farbenlehre

Den unge Werthers lidelsebrev –

Futuristisk poesi och Majakovskijs pistol –

Och visst gjorde det ont när Boye släppte och försvann –

Martinson med priset i sin ena hand, harakirikniven i den andra –

Gullberg valde: ”Det finns en sjö och sedan aldrig mer” –

”[…] Det är av vikt att somliga går undan.

Det är av vikt att riket har ett slott

för andakt och begrundan […]”

– Philo –

Φίλος

Det är ju så här jag ser min läsare i Tankens ambivalens, en någon som vill ha det fragmentariska, det ambivalent skiftande utan röd tråd eller dramaturgi att följa.

Jag sade, för mig själv, att jag inte börjat än, jag kanske aldrig börjar. Vad är en legitim fiktion? Montaigne föreslog en analogi mellan den legitima fiktionens supplement och det artificiella supplement som naturens brist kallar på.

Jag har inte börjat ännu. Jag kände mig tvungen att börja med detta, tänker jag. I det etiska tänkandets begynnelse skulle logos, språket, ha funnits, men detta står inte nödvändigtvis i motsats till en annan incipit som betyder: i begynnelsen skulle kraften ha funnits. Det som måste tänkas är alltså kraftens utövande i själva språket, i dess intima väsen, liksom i den rörelse genom vilket detta utövande fullt ut desarmerar sig självt, tänker jag. Nu är ju detta enbart skenbart, men vi måste redogöra för det skenbara ”rädda fenomenen” i den mening som Aristoteles gav åt denna nödvändighet. Så min vän, jag har börjat…

Livet expanderar organiskt, åt alla håll. Så kan en känsla av brist och ofullgånget bemöta det fulländade med lugn och en djupare livsförståelse, tänker jag.

Humanism

Humanis

Humani

Human

Huma

Hum

Hu

H – Hem – Hem!

 

Göran af Gröning                  
Bilder Hebriana Alainentalo

Ur arkivet

view_module reorder

Förnuftets ljus. Om Johan Henrik Kellgren

Kanske låg det, som skalden säger, ett skimmer kring konung Gustafs dagar. Det är åtminstone den bild av Gustaf III och hans tid som artonhundratalets senromantiker, en Tegnér, en Geijer ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 09 augusti, 2010

Himlens suveränitet

Himlen är alldeles klar. Bestulen på alla de moln som den var fylld av i gryningen. Och den tidiga timmens rödrosa färg, som låg likt nyvaken på den avlägsna, tunna ...

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 30 juni, 2015

Ta inte tag i ditt liv

  Varför klingar frasen ”ta tag i ditt liv” i mitt huvud allt som oftast nu för tiden? Varför är denna förmaning den mest uttjatade i dagens samhälle? Jag kanske inte vill ...

Av: Sofia Jarl | Gästkrönikör | 20 februari, 2012

Veckans porträtt: Tuija Nieminen Kristofersson om Tuija Nieminen Kristofersson

Tuija Nieminen Kristofersson om Tuija Nieminen Kristofersson    Tuija Nieminen Kristofersson Foto: Hans Kristofersson Och asterisken, tecknet som Aristarchos uppfann och använde när han hänvisade till en versrad av Homeros, lyste som diktens starka sken en ...

Av: Tuija Nieminen Kristofersson | Litteraturens porträtt | 09 november, 2006

August och människorna

Två år före döden gick August till angrepp mot kulturetablissemangets gullegris Verner von Heidenstam (som konverterat från livsbejakande romantiker till reaktionär nationalpropagandist), charlatanen Sven Hedin (som upptäckte tredje världen i ...

Av: Stefan Whilde | Essäer om litteratur & böcker | 21 juni, 2011

Svenska bilderbokskonstnärer från Adelborg till Adbåge

Barn har en inneboende drivkraft att upptäcka världen. Ordens magi i sagor och berättelser är viktiga för utvecklingen. Olika tider har gett olika svar på frågan vad en barnbok är ...

Av: Lena Månsson | Essäer om konst | 31 juli, 2013

The roles of computer in doing and studying the art

Bernardo Nicoletti, redan bekant till våra läsare med artikeln A Hidden Part of the Culture: the Business Culture, tar en utgångspunkt från boken Futures past, för att visa de möjliga ...

Av: Bernardo Nicoletti | Essäer | 10 juni, 2013

Bollywood– indisk filmindustri på export

Bollywood– indisk filmindustri på export Det hände 1982. Jag bodde i den del av New Delhi som heter Defence Colony. En dag bestämde jag mig för att gå och se den ...

Av: Bertil Falk | Kulturreportage | 13 januari, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts