”Gravest Hits” – de två första singlarna i form av en tolvtums-EP

Bandet som Gud glömde men som Djävulen älskade

Med Peter Sjöblom som ciceron återvänder Tidningen Kulturen till det sista sanna rock'n'roll-bandet The Cramps.

Av: Peter Sjöblom | 09 Maj, 2015
Essäer om musik

Isabella Lundgren

Den osjälvständiga individen och den bedrägliga gruppmentaliteten

Självkännedom och kritiskt tänkande gör oss mindre lättmanipulerade. I en tid där vi allt oftare löper risken att manipuleras och förledas av de som utövar makt över oss, är detta ...

Av: Isabella Lundgren | 27 juli, 2017
Essäer om politiken

Riva ner och bygga nytt – eller hur man demolerar en konstinstitution

I hörnet står en maskin som snurrar ett järnklot runt sin egen axel. Varje gång järnklotet träffar betongväggen i galleriet ryker dammet och murbruk faller ner på golvet. Som en ...

Av: Mathias Jansson | 22 december, 2014
Essäer om konst

"hennes sanna namn är att vara någon annan". Intervju med Bo Gustavsson

Att en oanständig bok samtidigt kan vara den vackraste... det är något fullständigt skandalöst. För mig som tidigare läst Bo Gustavssons böcker (dikter, essäer, etc.) ter sig Howdy, jag är ...

Av: Guido Zeccola | 30 april, 2013
Litteraturens porträtt

Marxismen och marknaden: Del III



1968 eretisk kommunismMarxismens problem är att marknadskrafterna kunde smälta ner dess kritik och göra den till del av sitt maskineri. Den kritiska konsten blev insugen i varuutbudet och prissatt efter principen om tillgång och efterfrågan. Om marxismens stora ambition kan sägas ha varit att konfrontera marknadskrafterna, så har den misslyckats. Å andra sidan har den vunnit andra, oväntade segrar. Dess kulturella idéer har kommit att prägla liberalismen – den politiska mittfårans kronideologi – och därigenom utövar den ännu ett inflytande. Men vi har ett problem när det kommer till att bedöma marxismens resa genom nittonhundratalet: det finns två rivalerande berättelser. En som berättas av vänstern, och som handlar om nederlag. En som berättas av högern, och som handlar om triumf.

I synnerhet finns det en mystik runt den så kallade 68-rörelsen som aldrig verkar vilja ge med sig. Trots att dessa turbulenta politiska händelser utspelades för ganska länge sedan vid det här laget, är det som att de aldrig upphör att vara närvarande i många konservativas medvetande. En anledning till det är, tror jag, att många konservativa ger dessa avgörande år samma betydelse som en historiker skulle ge Roms fall. Det markerar slutet för en värld och början på en annan. Det är alltid tacksamt att kunna peka ut exakt när ett förlopp når den kritiska tidpunkt då allting ställs på sin spets.

Men precis som Roms fall måste 68-händelserna ses i ljuset av vad som föregick dem. Det måste vara tydligt att striderna som utspelades under sextiotalet var andra än de som är aktuella för oss idag. Sant är förändringarna som åstadkoms inom de europeiska och svenska mediala, kulturella och intellektuella kretsarna blev bestående, men det ska inte glömmas bort att i det här sammanhanget var det vänstern som slog från den lägre positionen. Det är inte oviktigt att universitetsvänstern reagerade mot den positivistiska filosofi som dominerade universiteten under den här perioden. Problemet med den positivistiska filosofin är att den inte är intresserad av att konfrontera de stora livsfrågorna, eftersom den inte tror att de kan besvaras och knappt ens att de finns där till att börja med.

barrikaderna68-revolten föddes alltså inte ur ett vakuum. Den var en reaktion på det samhälle som föregick den, och den insikten är inte utan betydelse. 68-rörelsen hade aldrig kunnat uppnå någon framgång om inte tidens förutsättningar hade varit de rätta. Jag tror att den psykologiska betydelse som 68 har för många konservativa måste överkommas. För det är inte hälsosamt att dessa händelser ges en närmast mytologisk innebörd. Där 68-vänstern blir en referenspunkt för framgång, som man ständigt hänvisar till och åtminstone delvis vill efterlikna. Den var en politisk rörelse som tog initiativet när andra misslyckades med att ta det. Varken mer eller mindre.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är en svaghet hos all konservatism att man genomgående vägrar att analysera varför vänstern, eller den radikala rörelse man är kritisk emot, kunde vinna sina segrar. Edmund Burke kunde för sitt liv inte förstå varför någon skulle vilja genomföra en revolution i Frankrike. Det är anmärkningsvärt att en så formidabel tänkare som Burke kunde vara så naiv i sin förhållning till det franska samhället. Kritiker som Joseph de Maistre och Thomas Carlyle gjorde sig inga illusioner om hur illa ställt det var med det franska samhället och vad det hade fått för konsekvenser. Det är inte märkligt att 68-rörelsen antar karaktären av ett syndafall om man har utgångspunkten att den kom från ingenstans och tog alla med överraskning. Men om det föregående samhället inte hade skapat förutsättningarna för dessa händelser, så hade de inte inträffat.

Men det var då. Idag är förutsättningarna annorlunda. Marxismen lever vidare, men i ett tillstånd av limbo. Även om, som jag har påpekat, dess kulturella idéer har levt vidare i det allmänna medvetandet är det uppenbart att ideologin i sin helhet är fullständigt slagen i bitar. Historien har visat att när marxismen omsätts till politik uppstår den ena bedrövliga regimen efter den andra. Ännu mer betydelsefullt är att marxismen har misslyckats helt och hållet med att konfrontera kapitalismen. Dess ekonomiska teori tas inte längre på allvar och dess kritiska konst har införlivats i varuutbudet och säljs till människor med mer pengar än smak.

Ce n'est qu'un début continuons le combat!Jag tror att marxismen som fenomen i europeisk och svensk samtidshistoria behöver avmystifieras. 68-revolten måste tas för vad den var: en inledningsvis framgångsrik reaktion mot ett tidigare samhälle. Den förtrollning dessa händelser har över svenska konservativa måste brytas och ersättas med en mer realistisk hållning. Marxismens idéer är ännu betydelsefulla för det europeiska och svenska kulturella klimatet, det är sant. Men lika sant är att marxismen som ideologi är besegrad, marginaliserad och att självförtroendet hos många marxister mer eller mindre är förbrukat.

Vi har två berättelser som står mot varandra: en om framgång och en om nederlag. Hur ska vi välja? Mitt svar på den frågan är att vi inte behöver välja. För om vi stödjer oss på Hegel och tolkar den här utvecklingen dialektiskt, så är båda alternativen sanna. Hegel tror att historien drivs framåt genom att idéer möts och slås mot varandra. Men istället för att en idé går under i mötet, förenas de och uppgår i varandra. Så att någonting från båda idéer lever vidare i den tredje idé som sammanstötningen mellan dessa bildar. På så sätt kan motsättningar förenas och skapa nya idéer som sedan i sin tur kan följa samma utveckling.

Betraktar vi marxismens evolution i ljuset av den här teorin får vi en klarare bild av händelseförloppet än om vi står och svajar mellan en höger som bara ser marxismens triumfer och en vänster som upplever sig vara besegrad. Marxismen och kapitalismen har försonats med varandra genom att skapa en idé som kombinerar en vänsterorienterad kultur med ett marknadsbaserat ekonomiskt system. Det är marxism men ändå inte. Det är en idé som innehåller någonting av marxismen, men som ändå är någonting annorlunda än den. Faktum är att vi har en benämning för den som alla känner till: liberalism.

68-händelserna måste göras mindre dramatiska. Den psykologiska betydelse de har för den samtida konservatismen måste mildras. Den autentiska vänstern har misslyckats med sina ambitioner. Dess utopier utövar inte längre någon lockelse på allmänheten och det är som att de helt har tappat både initiativet och sin känsla för vilka de är. Historien har rört sig mot nya nivåer och 68-rörelsen har passerats och ersatts med någonting nytt, som visserligen relaterar till den men som ändå är någonting annorlunda. Myten om 68 som ett oöverkomligt syndafall måste förpassas till historien. Varför ska sådan respekt visas för en rörelse och ett knippe idéer som, i förhållande till sin ursprungliga målsättning, har förlorat?

Paris la rougeMin inställning är att det är bättre att vara optimistisk än pessimistisk. Det finns ingen anledning att tillskriva sin motståndare större framgångar än vad som är nödvändigt. Alla rörelser och idéer kan brytas ner – i det här sammanhanget är ingen odödlig.

Den idé som mer än någon annan behöver konfronteras är liberalismen. För den samtida liberalismen är en syntes av marxistisk kulturteori och en tro på att civilisationen och nationen måste underställas marknadskrafterna. Den är en betydligt mer formidabel motståndare än någon av de många varianterna av kommunism som har hemsökt Europa och Sverige under nittonhundratalet. Jag har diskuterat anledningarna till varför i den här artikelserien. Den är en flexibel ideologi. Den är förenlig med demokrati och annat som hör till den politiska mittfåran, och inte minst har den har brutit med marxismens belastade historia och därigenom tagit sig ur dess moraliska underläge.

Det finns en ironi med att tolka det här förloppet i hegelianska termer. Marx trodde sig ha övervunnit Hegel genom att göra hans idéer till sina egna och använda dialektiken för eget syfte. Det här är alltså en form av kritik som så att säga attackerar marxismen från insidan genom att vända dess egna teoretiska förutsättningar mot den. Trots Marx ambitioner för sin lära har den visat sig vara ännu en idé som historien kunde övervinna och svepa med i sitt flöde. Snarare än att vara den karta som skulle visa vägen till framtiden har den passerats av en efterträdare som är den överlägsen.

Är det Hegels seger över Marx som vi bevittnar?

 

Anton Stigermark

 

Ur arkivet

view_module reorder

54. Erik

Erik skrev. Ord efter ord. Sida efter sida. Fingrarna värkte av att spreta över tangentbordet hela dagarna, han var frusen ända in i märgen av allt stillasittande. Han satt hemma ...

Av: Erik | Lund har allt utom vatten | 04 januari, 2013

En hobbit, tretton dvärgar och möjligen en drake på slutet

Regissören Peter Jackson är igen aktuell med ytterligare ett mastodontverk. Efter trilogin ”Sagan om Ringen”, har det nu blivit dags för Peter Jackson att ta sig an ”Hobbiten” som även ...

Av: Belinda Graham | Essäer om film | 09 januari, 2013

Foto: Johan Werkmäster

Jeansens historia börjar i Bayern

Jeansen föddes inte i Bayern. Det gjorde däremot dess skapare Levi Strauss, närmare bestämt i Buttenheim i forna stamhertigdömet Franken i den tyska delstatens norra trakt. Hans barndomshem på Marktstrasse ...

Av: Johan Werkmäster | Kulturreportage | 13 februari, 2016

Foto Gilda Melodia

Inuti och inpå huden

Religionen skulle försvinna, trodde tänkare som Emile Durkheim och Karl Marx. Människan skulle frigöra sig. I dagens samhälle ser vi en förändring från människa som samhällsvarelse till individ, som hellre ...

Av: Gustaf Redemo | Essäer om religionen | 14 oktober, 2015

Veckan från hyllan. Vecka 12-2013

Det har valts en ny påve, alltid en spännande och viktig tilldragelse, i synnerhet som själva valet har sina egna mycket speciella ceremonier och tillvägagångssätt. Själva valet kallas för konklav, conclave ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 16 mars, 2013

Hector Berlioz. Lithographie de Charles Baugniet

Med både måttlösa och tygellösa känslor

Även om Berlioz' personlighet framstår som mindre sympatisk, kan ingen frånta honom äran av att ha skapat ett musikstycke som i högsta grad angår även vår tids människor.

Av: Eva-Karin Josefson | Kulturreportage | 23 december, 2015

Den indre sammenhengen mellom venting og følelser

Innledning Emnet for artikkelen min er den begrepsmessige sammenhengen mellom venting og følelser. Resonnementet mitt er slik. For det første, venting som fenomen må læres, venting faller ikke under studiet av ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 28 september, 2013

Veckan från hyllan. Vecka 21-2013

Veckans megahändelse, och pseudo dito, är utan tvekan Eurovisionsschlagerfestivalen i Malmö. Gapigt, glittrigt, hurtfriskt, inställsamt och utslätat. Ett evenemang som säger ganska mycket om vår tid. Och så har Arktiska rådet ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 18 Maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.