Solkonungen i Versailles i modern kaross

Konstnären Xavier Veilhan har med sina färgstarka stålskulpturer invaderat slottet i Versailles denna varma och soliga höst Versailles Jag tog mig ut till Versailles med Paris snabbtåg eller RER som det heter ...

Av: Anne Edelstam | 17 november, 2009
Allmänna reportage

Torun Börtz. Foto: Nora-Börtz-Vagenheim

Det kriminella 2015, enligt Eriksson

Bengt Eriksson bjuder oss på en kavalkad över förra årets bästa deckare.

Av: Bengt Eriksson | 12 januari, 2016
Kulturreportage

Dikter av Daniel Westerlund

Dikter av Daniel Westerlund vi var i dessa gående vi kom att nyktra till när dom som kallade nytt stoff kallade dom vi var i våra identiteter när vi samtidigt försökte solidifiera ...

Av: Daniel Westerlund | 26 januari, 2007
Utopiska geografier

Bertel Gripenberg. Källa: Wikimedia Commons

Rytm och teman vävs skickligt samman

Gripenberg kan aldrig fråntas sin skicklighet som förfaren rimsmidare.

Av: Crister Enander | 17 januari, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Marmeladov i Brott och straff: ”Si människan!” (En essä i två delar)



Gnothi seautonI de nya genomskinliga kuporna hänger de ”tunga” själarna. De växer och växer, de består av starka flimmerrörelser, en underjordsström från födelse till död. Den har, tänker jag, ett dödande ljusansikte. Ljuset bryter ner. Avtrycket blir kvar. / Fritt från B. Trotzig

I mitt ”hemmabokrum” delar alla böckerna sitt egna ordningsfulla kaos. Författare på författare utan synbar ordning, färg följer färg för att inte följa någonting och Auster hittas just nu bredvid Claesson. Ett undantag dock: Fjodor Michajlovitj Dostojevskij (1821-1881), med två hyllplan för sig själv. Och här kommer jag inte undan. Dostojevskij är utan konkurrens min mest lästa, omlästa, och mest älskade författare. Men om någon skulle ställa frågan, varför? Eller om jag någonsin ens reflekterat över vad det är som drar i hans romaner, som gör mig så fast, så fullständigt uppslukad, så vet jag inte.

Min första läskontakt med Dostojevskij blev, under den egna sturm und drang-perioden, Idioten som under läsningen kom att berika mitt syre till en gradvis djupare inandning, livsmeningen till en annan rörelse och den själsliga tillvaron att vibrera i en större oberäknelig rymd. För att utveckla detta vidare är en instudering given men innan jag gör någon inläsning så vill jag spontant delge mitt, i dag, främsta minne av Idioten, och det är scenen för skenavrättningen.

Tycker mig minnas svindelkänslan när Dostojevskij beskrev lugnet inför arkebuseringspatrullen, livsintensiteten och hoppet om att ingen rädsla behövs, detta tog mig djupt, likaså hur Dostojevskij, med sin livserfarenhet, trovärdigt kunde berätta om hur ”det känns att bli avrättad.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Sedan måste erkännas att jag efter Idioten brottades länge med Brott och straff, gör så fortfarande, men kom fullständigt hem med Dubbelgångaren och Onda andar (Stavrogins Brott och andra berättelser).

Tillbaka då till frågan som nu är ställt, den som jag tidigare besvarat med ett ickesvar, då inget annat funnes och börjar där äntligen närma mig det som denna inledning är till för.

Följ med!

DostojevskijNapoleons härjningar och avsaknaden av en stor urban medelklass hade gjort att upplysningen inte fått något ordentligt genomslag i Ryssland. En religiös reaktionär konservatism växte sig i stället stark bland intellektuella och de polyfona rösterna i Dostojevskijs romaner, unika för sin tid, kom till liv just genom den kapitalistiska eran och dess motpol i sekulariserad socialism, med röster/karaktärer som motsäger författarens egen. Ett bra exempel är Anteckningar från ett källarhål som är skriven i första person men vars röst är väsensskild från Dostojevskijs egen. Och det är denna framryckande värld som får sitt fullödiga uttryck i Dostojevskijs egen romanvärld.

År 1849 häktades Dostojevskij för uppvigling på anklagelsegrunder som, för bara några år sedan kunde verka naiva, men som i dag åter börjar spegla vårt stora grannland i öster.

Emellertid: efter åtta månaders häktning dömdes Dostojevskij till döden och skulle så få uppleva en skenavrättning innan domen ändrades till fyra år som straffånge i Sibirien; år som är det omedelbara underlaget för Dostojevskijs roman De dödas hus som publicerades 1860. Förhållandena under vilka Dostojevskij fick leva i fånglägret (beskrivna i De dödas hus) är en fysiskt plågsam redogörelse som tyvärr delades av många andra men där de gemensamma erfarenheterna och fångarnas sammanhållning ändå gjorde att bördan blev lättare att bära. Med tiden som domare kan en viss tragisk ironi spegla det som Dostojevskij senare, i sina tyngsta romaner, förutspår angående samhällsutvecklingen och den massfångenskap som bara några decennier efter hans död kom att delas av så sanslöst många ”olyckliga” i Ryssland.

Det talande för Dostojevskij är, förutom att han fick rätt, att vi aldrig får höra honom klaga över sina lidanden i fångenskap, än att han ville skipa rättvisa över orättvisan i sin dom – snarare tvärtom.

Ingen har som Dostojevskij tidigare studerat den ryska folksjälens revolutionära tendenser. Och hur destruktiv den än visat sig vara så är själva självförintelsen och självförtärelsen det vi ”utanför” oftast tillmäter som ryska nationaldrag. Ändå är Dostojevskijs idévärld, trots djup förankring i den ryska folksjälen, mer mångfacetterad och bär på mycket europeiskt tankegods. Liksom bl. a. Kierkegaard och delvis Nietzsche med tankegångar som sträckte sig långt före sin samtid: detta i en avskärmad inre tillvaro av idéer, stämningar och konflikter, som var många av deras samtid främmande, men som i dag i stort sett är den moderna människans andliga verklighet.

Euclide e Pitagora ovvero la Geometria e lAritmetica formella del Campanile di Giotto Luca della Robbia 1437-1439 FirenzeTror inte att det är en överdrift att säga att för sin tid så föds en ny själ och en ny uppfattning av världen med Dostojevskij. En själslig dynamik och rörelse som landar först i Herakleitos dialektik på vad grekerna namngav motsatsen till kaos: kosmos. Skillnaden blir att det ändliga, ordnade kosmos i antikens dualistiska värld blir det oändliga och kaotiska hos Dostojevskijs polyfona röster.

Dostojevskijs mäktiga inflytande i vår tid, genom sitt visionära seende, och allt det oklara och ovissa i detta inflytande finner sin förklaring och sitt enda berättigande i det grundläggande särdraget hos hans natur.

Turgeniev sammanfattar det motsägelsefulla hos Dostojevskij i sitt bitande ironiska, säkert överdrivna men samtidigt träffande yttrande om sin svurne ovän: ”Han var den ondaste kristna som jag råkat.”

Även Sven Delblanc har skrivit om detta men lyfter blicken från Dostojevskij som person och sammanfattar i ett kort citat idén eller en huvudlinje i Dostojevskijs tankevärld: ”ett starkt intryck av människors oförmåga att uthärda frihet och nästan obegränsade förmåga att uthärda förtryck”.

Dostojevskij intog ju själv en kristen troshållning, bort från den ryskortodoxa kyrkan (att jämföra med Kierkegaard), ända till slutet av sitt liv och parentesen med Kierkegaard står till en inre värld inte i deras så skilda världsliga liv.

Vad Dostojevskij eftersträvade var att övertyga läsaren om det rimliga i att tro på Gud i en meningslös nihilistisk värld, tankar som aldrig lämnade hans sinne, och det han gjorde i sina romaner var att på ett idéplan vända hjärnans pragmatiska tvivel med hjärtats dragning mot godheten. Tydliga exempel är Furst Mysjkin i Idioten eller Aljosja i Bröderna Karamazov vilka avsågs som positiva negationer som skulle attrahera och distrahera den tvivlandes tvivel (en Sonja i Brott och straff, eller en Lisa i Anteckningar från ett källarhål)

För Dostojevskij, i Bröderna Karamazov liksom i Brott och straff, är rationalitet och den levande livsprocessen inte bara varandras motsatser, utan rationaliteten kan också vara en manifestation av livsprocessen, är innesluten i den. Vi ser det tydligast hos Aljosja Karamazov och hans bror Ivan som får stå som motpoler för det sinnliga kontra förnuftet, det pragmatiska, men som ändå är sammanlänkade i varandra genom deras ”Karamazovöde” med sitt ”lättrörda blod” och den karamazovska jordiska kraften (Tänk på Kirillov i Onda andar).

Vi kan komma närmre kärnan med att säga att den karamazovska livstörsten är emot all logik, men den får Ivan att glädjas, ty han är innesluten i den. Problemet blir en perfektion som aldrig kan uppnås, därför att perfektion aldrig kan bli något mer än ett riktmärke, bara ett ideal att sträva efter. Precis som det är ordnat så att träden inte växer upp i himlen. ”Den som begär det absoluta kan bara vistas i idéernas värld – men där kan man inte leva.” Att förstå livets mening fram till det vi alla står tomma inför, intigheten, blir hos Dostojevskij den karamazovska gemenheten och den fruktansvärda slutsatsen att allt är tillåtet.

Aljosja: Framför allt här i världen måste alla lära sig att älska livet, det är min tro.

Ivan: Ska man älska livet mer än meningen med det?

Aljosja: ”Absolut, kärleken måste gå före logiken som du säger, obetingat före logiken, och det är först då som man också fattar meningen.”

Apollons tempel i DelfiMed Dostojevskij så blir frihetsbegreppet på samma gång en antropodicé och en teodicé och den måste ge oss ett rättfärdigande både av människa och Gud – en röd tråd genom hela Dostojevskijs författarskap – där hela världsskeendet är något som förlöper endast som en funktion av friheten. Det är detta som blir tragedin hos Dostojevskijs karaktärer och vägen ut ur den friheten tycks vara lösningen på detta frihetsproblem: att lindra människans plåga genom det dubbla att beröva henne friheten. Dialektiken blir då denna: det fria goda förutsätter friheten till det onda, men friheten till det onda leder till själva frihetens förintelse och dess nedsjunkande till en dålig nödvändighet. Å ena sidan leder förnekandet av friheten till det onda och det exklusiva hävdandet av friheten till det goda likaledes till ett förnekande av friheten och dess nedsjunkande till en god nödvändighet, som likväl är en nödvändighet.

Valet, den fria viljan, kristendomen och Jesus är lika väsentliga hos Dostojevskijs samtida litterära gigant Lev Tolstoj men om man jämför Dostojevskijs karaktärer med dem i Tolstojs romanvärld så kan de inte vara mer olika. Hos Dostojevskij finns inget av de yttre betingelserna eller det objektiva betraktandet av livsformerna, alltså inget av det som kännetecknar Tolstoj som författare. Dostojevskijs karaktärer följer alltid hans egen väg, och hans plågor, oro, tvivel, tro och otro blir också deras väg.

Ser dock Dostojevskij och Tolstoj som två sidor av samma mynt, där Dostojevskijs inre värld vill klä Tolstojs yttre och vice versa. Försiktigt tänker jag på Heideggers ontologiska ”sein” mot Musils yttre moderna människa (Ulrich) i Mannen utan egenskaper. Heidegger vilse i sitt pågående yttre liv, Musils moderna människa i sitt inre, eller tvärtom, men tillsammans bildar de en helhet för sin samtid i det industriella Europa, och det är vad jag menar med Dostojevskij/Tolstoj

Dostojevskij – Nietzsche – Dionysos – thyrsos!

Tolstoj – Kierkegaard – Apollo – Gnothi seauton!

En reflexion är att vi själva, i vår påtagna okränkbarhet och egoism, blir mer och mer lika en ”källarmänniska” fast ovan jord i bildlig betydelse, orörliga inåt, ständig i rörelse utåt för att maximera och ”äga” men utan att beröra konsekvenserna för det framtida. Kan man kalla det mättnadens hunger? Hm, detta om något tillhör det irrationella, mörka och motsägelsefulla hos oss (källarmänniskan) och är den sidan av människan som egentligen vet vad som är bra men ändå gör det dåliga; den sidan av oss som mot bättre vetande förstör både för sig själv och andra.

Frågeställningen hör till de eviga, är brännande aktuell i dag, och det ämne som del två av denna essä ska beröra.

Väl mött!

Vänder blad i Dostojevskijs poetik,

vänder mina ögon inåt, känner mig rik.

 

Göran af Gröning

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Noveller av Björn Augustson

Björn Augustson låter ett nostalgiskt tillbakablickande balanseras med en strävan efter att leva för stunden. Han låter drömmarna leva och ser i dem både motivation och inspiration. Han skriver krönikor ...

Av: Björn Augustson | Utopiska geografier | 05 mars, 2012

Casablanca

Vive la démocratie!

Den 16 februari 1944 hade Bogart-filmen Passage to Marseille premiär. I filmen möter vi Humphrey Bogart i rollen som den franske journalisten Jean Matrac. Världskriget rasade ännu, utgången var inte ...

Av: Mohamed Omar | Essäer om film | 29 juli, 2017

Klassängslighetens dialektik

Nu talar vi kulturellt kapital. Klass. Klyftor. Vi är medelklassen. Vi är osäkra, men vi vet hur man är fel eller rätt. Vi är den osäkra medelvägen. Vi skäms. Vi ...

Av: Nina Ahlzén | Kulturreportage | 13 december, 2012

Samtalets tid och plats

Den västerländska vetenskapen föds ur ett samtal. Platon skrev dialoger. Han uppfann inte formen; inom den filosofiska tradition som han själv tillhörde finns hänvisningar till försvunna dialoger av Protagoras, Zenon ...

Av: Anna-Lena Renqvist | Agora - filosofiska essäer | 21 augusti, 2013

33 meter över havet

Vi skulle stråla samman. Frågan blev var ses vi? Vi kom från lite olika håll och skulle senare ut på middag på Tabac i gamla stan respektive föreställningen ”Knitting Peace” ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 21 februari, 2014

Marie Ndiaye

Marie Ndiaye – en av vår samtids främsta författare.

Efter det att jag läste alla Chimamanda Ngozi Adichies och Zadie Smiths romaner snubblade jag över Marie Ndiaye. Alla tre är fantastiska författare, men jag tror nog ändå att jag ...

Av: Carsten Palmer Schale | Litteraturens porträtt | 20 november, 2017

Utsikten från Strandverket är något utöver det vanliga. Foto: Lena Andersson

När utanförskap skapar konst

Konst vid sidan av den etablerade konstscenen. Det är något som Strandverket vill lyfta fram med utställningen Mystrium.

Av: Lena Andersson | Essäer om konst | 01 juni, 2017

Eyvind Johnsons Norrbotten

Eyvind Johnson inleder sin självbiografiska romansvit om Olof med att beskriva den 13-årige huvudpersonens uppbrott från fosterföräldrarna. Olof dras nämligen med en stark längtan efter att få komma ut i ...

Av: Björn Gustavsson | Litteraturens porträtt | 16 december, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.