Vincent van Gogh och orientalismen – Del 2

Vincent van Gogh var japonist – inte orientalist. I artonhundratalets Japan finner man en konst som skiljer sig väsentligt från den västerländska. Den typ av japansk konst som här är ...

Av: Allan Persson | 31 december, 2012
Essäer om konst

Giuseppe De Nittis (1846-84) – Italienskt Londonmåleri

Sedan konstmuseet Petit Palais i Paris för några år sedan öppnats efter en genomgripande renovering, har en rad intressanta, bortglömda konstnärskap fokaliserats i välgjorda utställningar, ofta i ett internationellt samarbete ...

Av: Eva-Karin Josefson | 10 augusti, 2012
Essäer om konst

Special: Pride

    Foto: Sofie Nikolajsen Bergh.  Special: Pride   Essäer - Religion Queer Jihad Religionshistorikern Simon Sorgenfrei utforskar en problematik som sälla­n diskuterats i våra tidningar: homosexualitet och islam. Sedan tio år tillbaka finns det ...

Av: Agneta Tröjer & Sarah Degerhammar & Mårten Björk & Simon Sorgenfrei | 03 augusti, 2007
Reportage om politik & samhälle

Det litterära utövandet är ultraviola

"Problemet med att vara utmanande som människa, litterärt eller på något annat transgenitalt vis, är att viljan ofta vänder sig utåt i sitt sökande, istället för att, som ett spegelglas ...

Av: Freke Räihä | 06 juli, 2010
Essäer

Bödelns försvarare. Om Joseph de Maistre



Joseph de Maistre målning av Karl Vogel von Vogelstein omkring 1810Det finns ingen konservativ tänkare som är så illa ansedd som Joseph de Maistre. För de konservativa som hyser ambitionen att gå upp i den borgerliga strömningen är han ett namn som man helst vill glömma. Anledningen till det är enkel: Joseph de Maistres filosofi är så skoningslöst formulerad att den väcker anstöt trots att det är så länge sedan som han skrev ner sina tankar. Till skillnad från Edmund Burke - som på många sätt påminner om en klassisk liberal - är de Maistre väldigt svår att infoga i ett modernt sammanhang. Det är till och med så att han låg efter sin tid när han var verksam i slutet av sjuttonhundratalet och början av artonhundratalet.

Artonhundratalet brukar ofta beskrivas som borgerlighetens århundrade. Det är en tid som hyllar förnuft, framsteg och upplysning. Grunden läggs redan under sjuttonhundratalet av inspiratörer som i första hand kom från Frankrike, England och Tyskland. Alla känner till namn som Voltaire och Diderot. Alla känner till vilka ambitioner som fanns bakom franska revolutionen. Revolutionens idéer var i hög grad upplysningens idéer. Det är idéer som har att göra med förnuftets triumf och människans frigörelse. Det populariserade slagordet är som bekant ”frihet, jämlikhet och broderskap”. Den liberale historikern Isaiah Berlin kallade de Maiste för en skolastisk doktor som historien placerade i en tid där han inte hörde hemma.

De Maistre är helt riktigt en främling i sin tid. Han tror inte på några av dess mest präglande idéer. Till skillnad från Burke finns det inte heller något i hans tänkande som vittnar om en vilja att kompromissa med tidsandan. Rousseau hade tidigare populariserat idén om människans naturliga godhet och samhället som anledningen till att denna godhet inte kan ges utlopp. De Maistre förkastar idén om naturlig godhet. Livet i naturen är för de Maistre bara en orgie i våld och lidande. Naturen är hierarkisk och de som står högre upp i hierarkin slår ständigt ner på de som står lägre. Människan står högst upp och är den oemotsagda härskaren över det hela. Så är tingens ordning.

Intressant nog blev de Maistre aktuell i debatten om kulturkonservatism som tog vid efter Anders Behring Breiviks skjutningar i Utöya. De Maistre anses av många representera konservatismens mörka sida. Dess kompromisslösa och reaktionära sida. På samma sätt som Breivik - eftersom han valde att beskriva sig som kulturkonservativ - gav somliga vänsterdebattörer anledning att tala om en konservatismens mörka sida. Breiviks attentat ansågs ha blottat konservatismen som en potentiellt farlig ideologisk kraft. Och de Maistre anses, som en följd av sitt resoluta försvar för tronen, svärdet och altaret vara en av konservatismens farligaste tänkare. Det är därför inte förvånande att hans namn anförs av vänsterakademiker som vill slå hål på idén om en harmlös, borgerlig konservatism.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Men de Maistre är mer komplicerad än så. Det finns mer substans hos honom än det hårdnackade försvar för tronen, svärdet och altaret som han ofta tillskrivs. I efterhand har det invänts mot Burke att hans bild av Frankrikes politiska situation var bristfällig. Det stämmer. Edmund Burke hade en romantiserad bild av det franska samhället, som gjorde honom blind inför att det på många sätt var illa fungerande. De Maistre romantiserade aldrig någonting. På ett annat sätt än Burke visste han mycket väl att den franska statsapparaten var genomrutten. Han visste att alla delar av samhällets styrande skikt på sätt och vis var genomruttna. För de Maistre är revolutionen en naturlig konsekvens av denna misskötsel. Det finns en väldigt kristen hållning bakom hans bedömning, för han ser revolutionen som ett straff från Gud; en syndaflod som är skickad att skölja bort smutsen.

Det är en bedömning som är så otidsenlig som det är möjligt. Den typen av avancerade teologiska förklaringar hade redan innan renässansen börjat spela ut sin roll. Men det visar att han inte på något sätt betraktade det franska samhället genom ett romantiskt skimmer. De Maistre vill inte tillbaka till samhället innan revolutionen. I någon grad befinner han sig därför bortom konservatismen. Konservativa som Burke eller hans brittiska kollegor skulle argumentera mot revolution eller hastiga förändringar med argumentet att det förmodligen ändå skulle bli sämre. Hos de Maistre försvinner något av den här försiktigheten. Om samhället är genomruttet måste det renas, så att det som verkligen är eftersträvansvärt kan ges chansen till nytt liv.

Edmund BurkeDe Maistres inställning till revolutionen är därför komplicerad. Dels för att han betraktar den som en gudomlig bestraffning över ett degenererat samhälle. Men också för att han ändå betonar den fria viljan hos dem som deltog i den. Det finns ett poetiskt element i hans beskrivning av de revolutionära övergreppen. I Frankrike studeras de Maistre som prosaist lika mycket som filosof. Det följande citatet är inte bara intressant eftersom det speglar hans inställning till revolutionärernas övergrepp. Det ger också en fingervisning om hur de Maistre ser på våld som fenomen:

“Like Tarquinius sceptre, struck down only the tallest heads. Like so many others they said, it is impossible to make a great revolution without incurring misfortunes. But when a philosopher justifies evil by the end in view, when he says in his heart, Let there be a hundred thousand deaths, provided we are free, and providence replies, I accept your offer, but you must be included in the number, where is the injustice?”

De Maistre menar att alla former av fysisk bestraffning har sin yttersta orsak i moralisk ondska. Det är inställningen som ligger till grund för hans försvar för bödeln. Straffet är alltid en konsekvens av brottet. När de Maistre diskuteras är det ofta hans sympatier för bödeln och dödsstraffet som väcker anstöt. Men hans försvar för bödeln är inte så märkligt om man betänker att han utgår från att det alltid kommer att finnas ondska och att denna kommer att leda till onda handlingar.

Det är som att de Maistres pessimistiska uppfattning om världen i sig gör honom klandervärd. Därmed säger han emot alla liberala och socialistiska uppfattningar om den mänskliga naturen. Han tror inte att samhälleliga orättvisor är vad som skapar brottslingar. Han tror att tendensen till ondska är något vi är dömda till genom arvssynden. Den är därför inte någonting som går att frånkomma och det krävs hårda och visa lagstiftare för att hålla den i schack. Men inte bara det. Även bön och filosofi kan göra människor lite bättre än vad de annars skulle vara.

Som de Maistre betraktar världen finns det en jämvikt som måste råda i alla lägen. Han är som en läkare som vill gå till botten med sin patients sjukdom och inte slösa tid på de ytliga symptomen. Behandlingen han föreskriver är hård. Betydligt hårdare än vad de flesta bedömare skulle känna sig bekväma med. Men den är inte illvillig. Den kommer från någon som gjort sig av med alla illusioner om vad världen borde vara – och grundar sin bedömning på den föga smickrande syn som återstår.

Anton Stigermark

 

Ur arkivet

view_module reorder

Livsmotet

Forord Å ha et liv å føre forlanger mye mot – livsmot. Om vi knytter an til den melankolske dikterfilosofen Martin Heidegger, så kjenner ingen av oss til hvordan livet var ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 24 november, 2014

Det sceniska rummet. Ett sommarminne

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens ...

Av: Anna Nyman | Reportage om scenkonst | 27 augusti, 2012

Stjärnhängningen

”Lite till höger Eva”, Erika höll varsamt i stjärnan och kände dess värme fortplanta sig i sin tunna, men ändamålsenligt formade kropp. ”Annars blir pappa arg.” Orden var inte särskilt allvarligt ...

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 25 december, 2013

Å ha et filosofisk liv å føre

Innledning For meg innebærer livet mitt ikke bare at livet er mitt eget, og ingen annens, eller at jeg har et liv å føre. ‘Å ha et liv å føre’ betyr ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 28 oktober, 2013

Janne Karlssons satyr

Jag heter Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Jag är förmodligen Sveriges mest refuserade serietecknare. Möjligen beror detta lite på att jag förmodligen även är sveriges ...

Av: Janne Karlsson | Utopiska geografier | 06 december, 2010

Internationell Filmfestival i Amsterdam

Amsterdam är en levande stad full av kreativitet och mångfald. Detta blir extra tydligt en vecka om året då International Documentary Film Festival Amsterdam (IDFA) hålls och staden fylls av ...

Av: Natalija Sako | Kulturreportage | 29 november, 2012

Uppsala reggaefestival 2011

På Uppsala reggaefestival samlas mångkultur från alla olika åldrar för att förenas i baktakt. Reggaen inger en atmosfär som lägger sig över hela festivalområdet och publiken tycks glömma både tid ...

Av: Moa Hjärtström och Liv Nordgren | Allmänna reportage | 11 augusti, 2011

Bild Hebriana Alainentalo

Den plågade postmoderna kroppen

Kroppen är smickrad, tränad, ibland plågad (av oss) i tron på dennes onödighet och på den totala övertygelsen om sin icke återuppståndelse. Vi konstruerar vår kropp för att den ska likna ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om samhället | 01 november, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.