Under ordens skuggor. En natt med Gunnar Ekelöf

Det är stilla och stjärnklart, snön nypackad och gnistrande därute, klockan är tre i den mörka vinternatten när jag sakta läser mig in under Gunnar Ekelöfs djupa ordskuggor. Här talar ...

Av: Benny Holmberg | 01 januari, 2013
Litteraturens porträtt

Ett finskt trauma

”Kvinnogardisterna står i stadshusets fönster och skjuter mot de överlägsna vita styrkorna. Männen vill ge upp, men kvinnorna vägrar. Likhögarna på gatorna växer och Tammerfors står i brand. Det är ...

Av: Rolf Karlman | 02 februari, 2017
Essäer om politiken

Näsornas näsbänderska

Så som de en del såg ut nånting i likhet amasonskorna, amasonskara, amasonszons tyngdupplyfterskorna till yes no right boxare som dotter H Duda Dada Yankovich plulubaschschiskans en rotryckerska avsluttråderska näsbänderska ...

Av: Stefan Hammarén | 21 november, 2012
Stefan Hammarén

Detalj ur Begravningen av greve Orgaz (1586–1588), El Greco

Greken från Kreta

I skuggan av de välvda gångarna nere vid Heraklions hamn på Kreta stötte jag på ett par skyltar som berättade att den gamla hamnen från den venetianska tiden hade varit ...

Av: Mathias Jansson | 30 juli, 2016
Konstens porträtt

Eros tårar



Det är bara Matteus och Lukas som berättar om Mariebebådelsen, det vill säga, om Maria som blir upplyst (tjusad?) av ärkeängeln Gabriel. Ljuset måste förföra köttet för att kunna nå själen. Sanningen är förförelsen och mysteriet avser varandets suveräna ögonblick: befruktningen och det som följer den sista sucken: Döden. Det vill säga, när ljuset framträder och när ljuset försvinner. Beato angelico, Sal 3, Museo Sopra San Marco i Florens.Ett essäbrev till en ideal mottagare om erotiken, genom kristendomen, hedendomen, traditionen.

Älskade Du.

Du frågar mig om sex. Jag tror mig veta varför du frågar.

Frågan är enkel (eller konstig) men ändå obarmhärtig. 
Men jag vill svara med barmhärtighet och lite teori. 
Du skriver ”sex” men du menar någonting annat.
Någonting som berör dig så att du darrar av njutning och ändå någonting grymt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Du skriver att sex är någonting som män gör med andra män, och att mannens sexualitet är narcissistisk och homosexuel. Därför att mannen ser en spegelbild av sig själv i den han kopulerar med och inte den andre, det vill säga kvinnan.

Jag sa att din fråga var obarmhärtig, och den var obarmhärtig för mig. Men jag tackar dig för att du ville fråga mig, just mig – om det. Jag svarade att jag inte visste vad sex var.

Det är sant, jag använder andra ord och, jag upplever (upplevde) det på ett helt annat sätt.

Som om det, det som jag vill kalla Eros, vore någonting som tillhörde en annan värld eller ett tillstånd utanför den vanliga perceptionen av verkligheten. Någonting som har sina rötter i en form av dramatisering. I någonting som liknar offerritualen.

Om vi inte kan ”dramatisera” kommer vi aldrig att kunna ”älska”, kommer vi aldrig att kunna gå utanför oss själva och våra egna automatismer. Även sexet är en automatism. Så jag talar inte om sex utan om någonting som jag, i brist på andra ord, kallar Eros.

Eros är för mig någonting som bryter sönder vår ångest men ersätter den men någonting som – på vissa nivåer – gör frukatnsvärt ont.

Om vi säger ja till Eros, då lever vi inte längre isolerade och fragmenterade. 
Det får oss att gråta.
Bland tårarna förlorar vi oss själva, mellan tårarna börjar vi kommunicera med en omättlig Annorstädes.

När en människa villfar världen och världen speglas i henne lättsamt och smärtfritt såsom under en vacker vårdag, då kan hon överlämna sig till den enkla glädjen.

Men så sker någonting som kastar människan utanför allt det som hon trodde vara verkligt.

Alla värderingar, övertygelser, löften et cetera kan inte längre sätta gränser. Människan är isolerad, en kraft som är större än henne har tagit henne ur världen och det verkar som om hon befinner sig utanför det som hon en gång kallade sin verklighet och värld.

Denna kraft har olika namn, men dess födelseort är bara en, liksom dess ursprung: kärleken.

Och när människan plötsligt och av en slump förnimmer dess tyngd och illusoriska tillstånd, så förändras allt. Dubierna som denna förnimmelse (och då talar vi endast om ytan!) väcker liknar enfalden hos en rovfågel som krossar livet av en mindre fågel mitt på den klara himlen.

Vi kan tro att det erotiska begäret är någonting som anknyter till fortplantingen eller njutningen men då har vi bara delvis rätt.

Eros är någonting som skiljer människan från alla andra djur. Detta därför att Eros är en högre form av intelligens. Eros, den erotiska kraften, har väldigt lite med pornografi och andra avbildningar av det kroppsliga objektet att göra.

Eros och den erotiska erfarenheten är bara kommensurabel med döden och – men på ett annorlunda plan – med Gud och det Heliga.

Eros är en öppenhet men bara till sig själv. Det finns inget riktigt möte i Eros. Den andre vi möter hjälper oss att klä av vår egen avgrund. Och avgrunden liknar då det oändliga himlavalvet.

Medan sexualiteten har med könsorganen och fortplantningen att göra, rör erotiken frågan om vad som är tillåtet och inte tillåtet: Vad får man göra? Vad får man visa? Vad är normalt, vad är perverst?

Erotiken är det som skiljer människans sexualitet från djurens.

I kärleksakten riskerar jaget förlora sig själv, men hela den ordning som bär upp människans sociala liv sätts också i gungning.

Allt det som skapar ett förhållande eller snarare en kommunikation mellan två varelser är inte erotiskt.
Detta eftersom Eros upphäver subjekt och objekt.

Subjektet abdikerar sin makt och funktion för att ”underkasta sig” det tomrum – som inte är intet – i vilket Eros störtar ned.

Objektet – den älskade – kommer då att bli essensen av allt det som existerar. Inte som subjekt eller som den andre utan därför att vakuumet som öppnas kräver en kropp för att inte dö.

Eros visar sig om man är beredd att kvadda alla ordinarie lagar, om man är beredd att skrika fram, in i döden, sitt Halleluja till livet.

Varje form av tillfredsställelse är därför illusorisk. Annars vore varje begär evigt. Hellre döden av vårt eget begär än vår egen död. Det är en illusion som tillfredsställer oss.

Livet föddes ur en kollaps av stjärnor.
Även våra kroppar skulle inte finnas utan denna kollaps. Därför är varje rörelse i våra kroppar någonting som jag bara kan anknyta till en sacrifice av enorma dimensioner. Utan sacrifice (sacer facere, alltså begå det sakrala) skulle inget liv kunna vara möjligt, inget begär.

Jag kan bara jämföra Eros med födelsen och döden av en stjärna.

Eros har ingenting med det goda och det onda att göra.

Eros är inte omoralisk, Eros är bortom all moral och etik, Eros är bortom samhället, och nu visar den ett ljuvt ljus som vi kallar ömt och nu visar den ett starkt ljus som förblindar oss och som vi kallar mörker.

Vår existens är ett ursinnigt försök att fullkomna Alltet; genom att födas har vi åtskilts från vår källa.
Människans arvsynd består i att hon försökte etablera sig som en motpol till Alltet.

Inom människan råder också ett ständigt växelspel mellan livsinstinkt och dödsimpuls.

Å ena sidan klamrar vi oss fast vid livet och försöker undfly dödens realitet, å andra sidan skrämmer oss livet så till den grad att vissa förhållanden får oss att önska döden.

Genom döden undanröjs vår isolering från varandra och universum.

Det är genom vår dödsmedvetenhet och inte vårt medvetande om livet som vi kan nå förening med varandra.

Ty döden är också en sol.

I erotiken finner vi den renaste formen av överskridande, där det som åtskilts återförenas.

Erotiken är hyllandet av livet ända in i döden, ja, hyllandet av livet även in i döden, som Georges Bataille skriver. Eros utgör en intensiv livsutgjutelse samtidigt som den, genom att glänta på dödens portar – där det åtskilda smälter samman – förnekar livet.

Erotiken, liksom döden, är löftet om en större återförening.

Men erotik ska inte förväxlas med hämningslöst libertiniska utsvävningar.

Det är här som vi avlägsnar oss, men inte alltid, från markisen de Sade, överskridaren framför andra.

Sades värld präglas av förödmjukelse och en brist på seende av den andre, ett förtingligande av den andre.

Erotik uppstår ur ett omöjligt möte med den andre, en djupt transcendent laddning mellan det som inte längre är subjekt och objekt, även om de gränser som ska överskridas är främst de egna.

Erotiken måste upprättas i motsats till arbetet skrev Bataille.

Den suveräna människan förkastar arbetet för erotiken.

Erotiken är en beredskap inför livet, liksom man vid en viss gräns – för att njuta av nuet – måste kunna avsäga sig vidare sparande av sina resurser och ge efter för impulsen att hänge sig åt utgjutelsen.

Extasen, oavsett dess art, kan aldrig förbli permanent. Att endast finna mening i detta extrema tillstånd devalverar andra, mindre upptrissade, njutningar i tillvaron.

Erotikens glöd upphäver vår avskildhet och defensiva isolering. Den tvingar oss att växa, överlämna och förena oss.

Eros utvecklig i riktning mot Agape (kärlek utan förväntningar)  är varken automatisk eller ödesbestämd.
Men den förras blinda våldsamhet förebådar den senares fruktbara kraft och kan övergå i denna.

Eros är ett tvetydigt begrepp eftersom det är djupt egoistiskt men ändå inbjuder oss till att gå utanför och överträffa oss själva. ”Amor trahit amantem extra se…” skrev Dante i Vita Nova.

Kan man klara längtan och begäret? Och själva natten, en natt som blir ljusare än dagen, natt som skiner över natten, liknar en tillfredsställelse.

Men liknelsen bedrar. Detta därför att dörren öppnas bara utifrån och efter ordet, ordet som alltid är en kärlek som det ”befriande” begäret slutför.

Behovet att bli älskad är så stort att vi inbillar oss att vi älskar!

Kärleken, den som förvirrar oss och frigör oss från oss själva, är en sinnesrörelse som erosgesten bara anteciperar, ett hjärtats skrik där kroppen inte längre tolererar vårar tankar och varje ord som formuleras är redan delirium.

Där även stenarna kan sjunga.

 

Gilda Melodia

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 juni, 2014

Dikter av Sven André

Rivning   Långsamt ritar deras drömmar om bilden av det obeständigas landskap Några vinklar här Några rutmönster där Vad som är i vägen för de becksvarta pulsslagen bryts sönder till sin döda natur Vad som undslipper årens marsch mot Utopia står ...

Av: Sven André | Utopiska geografier | 07 december, 2009

Porkkala. Kusten 2009 Foto Matti Paavola

Porkalas parentes

Till september 1944 var Porkala mest känd som ett stycke vänlig skärgårdsnatur några mil utanför Helsingfors. Ett stycke havsomsusad nyländsk skärgård med blankpolerade klipphällar och martalls bevuxna kobbar. Längre inåt ...

Av: Rolf Karlman | Reportage om politik & samhälle | 15 juli, 2016

En rökares försvarstal

 En av mina väninnor försöker leva ett hälsosamt liv, för att må bra. Nu äter hon rätt, a la diet nya modellen och motionerar som sig bör. Hon springer varje ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 30 december, 2013

Care Santos på Bokmässan i Göteborg 2014 Foto Per A J Andersson

Några reflektioner kring Care Santos prisbelönta roman Media vida

Elisabeth Tegelberg om Care Santos nya roman

Av: Elisabeth Tegelberg | Essäer om litteratur & böcker | 25 april, 2017

Pièta och den röda hästen

Thomas Notinis högintressanta uppsats här på sidan om Kasimir Malevitj fick mig att fundera över några bildminnen, det ena mitt eget, det andra min mors. Som ung glop för femtio ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 10 december, 2014

Julen är inte vad den alltid har varit

Det är lätt att tänka sig att julen är vad den är och att den alltid har varit vad den är idag.  Den klassiska sagan En julsaga av Charles Dickens beskriver ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 01 november, 2013

Paddington anländer till Paddington Station med en lapp runt halsen

Paddington - En björn för alla tider

Paddington är urtypen för den artige främlingen. Han kommer som flykting till Storbritannien med en lapp runt halsen och hittas av den snälla familjen Brown på en tågstation i London ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 02 december, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.