Philip Tafdrup

Philip Tafdrup Jørgensen - en dansk Piraten

Ivo Holmqvist skriver om den danske författaren Philip Tafdrup Jørgensen, en av många marina hjältar i Danmark.

Av: Ivo Holmqvist | 16 november, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Regissör Elisabet Ljungar, Gabriel Souvanen (Jean-Martin Charcot) och Charlotta Larsson (Blanche Wittman) Foto: Göran Jarmar

En annalkande urpremiär: intervju med operaregissören Elisabet Ljungar

Norrlandsoperans uruppförande av den nyskrivna operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe och regisserad av Elisabet Ljungar, närmar sig. Amanda Lodding ringde upp Elisabet för en pratstund om ...

Av: Amanda Lodding | 24 september, 2014
Musikens porträtt

Katarina Hamilton och 14 Nobelpristagare i litteratur - Made in Sweden. Foto Graham.

Om lovprisade grodor, kvinnliga Nobelpristagare och att vara Nationalmuseums favoritdesigner

Katarina Hamilton är känd för att vara den enda "utifrån" som finns representerad på Nationalmuseum. Nationalmuseum säljer sina egna kort - och så Katarina Hamiltons! Hennes kvalitetsdesign Made in Sweden görs fortfarande i ...

Av: Belinda Graham | 28 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Domine ad adjuvante me festina

Ty du är vägen, sanningen och ljuset.

Av: Gilda Melodia | 07 juli, 2016
Gilda Melodia

Tankens ambivalens VI (En prolog)



liebeHur gick det då med den sistutkomna femte delen, den som skulle bli ett avslut? Helt klart är att jag inte nådde fram, i mitt huvud, inte på en enda punkt. Jag visste allt detta, ända från början, men kände mig trygg bakom min ”ambivalens”. Tankens ambivalens, ett namn eller en överskrift att vara stolt över: Tankens ambivalens.

När jag skrev på sista texten kände jag att mitt innehåll blev en symbol för den person jag var medan jag skrev den, och för att skriva ihop den texten var jag tvungen att bli den personen, och för att bli den personen måste jag skriva den texten. Och så fortsatte det… fortsätter det…

Min vän, du är här igen, bland oss, bland mig, så skönt att återse dig! Att vi återser varandra!

Ibland (ofta) är det så otroligt svårt att skriva. Tänk om skriften bara kunde flyta över sidan och argumenten flätas samman, att det inte var ett önsketänkande. Men det trötta huvudet stirrar blint på skärmen, hamrar in de söndertrasade argumenten. Här finns inget som kan fläta dem samman. Sluter mina ögon, koncentration. – Kom, kom från himlen sänd!

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

2013-10-17

Ingen kom från himlen sänd. Jag pratar med min dator. Fick nyss skrivna datum från min dator. Min vän, min dator. ”Och kontrollen blinkar blå, en signal för det säkra…”

Om jag har ett skäl, låt säga svepskäl, vari ligger min förtröstan, och hur kommer jag ur detta utan frågetecken. Kan jag bara skita i det? Nej, försent, nu ligger det redan lagt, som ett stort jävla frågetecken mitt i texten, mitt i stycket. Alltså om jag avslutar nu, lämnar ett tomrum…

Nu måste berättelsen få sin början, men den kräver ett steg tillbaka, kanske två, tre. Behöver fånga en bild. Vad kan jag ge igen? För så känner jag inombords, att jag hela tiden måste ge något tillbaka. Fråga igen: till vem? Mitt koncept har legat bundet i böckerna, ligger bundet i böckerna, kommer alltid att göra så, så det är väl kanske inget koncept, dock en mening. Meningsflöde! Oh, du döde!

Mest trött på mig själv, därför detta bombardemang med skit, ”skit ska skit ha”. Mest trött på att hela tiden se igenom, med min utgångspunkt, SE IGENOM!

Orkar så lite i det att vara igenom, på andra sidan, här där det är glest mellan skuggorna. Svårt att få vila, få svalka mellan… Skrev dock ”med min utgångspunkt”, så det är väl antagligen bara i mitt huvud som jag är igenom. Spelar det någon roll? Givetvis inte.

Råkade läsa på en bokrygg; Martin Heidegger – en introduktion av George Steiner.

Som jag har lärt av hans text, som jag inte har lärt av hans text!

Första gången mina ögon lades på Sein und Zeit, första gången en text omkullkastade allt, spänningen, känslan, miraklet. Nu använder jag ibland Heideggers namn när jag skriver, gör det med lätthet (låtsas jag), som så många andra. Men vad har jag förstått, när jag förstod att jag inget skulle förstå och miraklet, känslan, rann mig ur händerna? Det svårast lättaste att ta i sin mun, det lättast svåraste måste vara Heidegger. Kanske för att det finns ett före och ett efter mer tydligt än annars här. Att smaka på Heideggers ontologiska tankar är i sig en katharsis och det kanske räcker. Men det finns heller ingen väg tillbaka, precis som att hamna i fängelset när du spelar Monopol. Så, sein, vad vill jag ha sagt, zein?

Oj, jag lade mig i text och det spann iväg. Blev ett vardande till dig, ett varande om mig, ett svadande, uppradande, ännu inget klarnande bara molnigt varnande … und so weiter … so weiter… 

Sitter i min numer ”skrivarfåtölj”, en plats för mitt vara, bara vara, i ett försök att åter skriva. Tror jag är för rastlös, vet inte riktigt vad jag vill finna, smälta ihop och försvinna. Tänker på Willy Kyrklund, kommer han att finnas kvar, jag menar i vårt medvetande? Polyfem förvandlad, rösterna, de många som vi bär, alltid, hela tiden. Ingen huvudroll men rollen just nu. Min roll just nu! Ett futurum där du är rollen i ett annat nu. Nu, nu.

Jag följde innan jag visste att tankegången fanns. De som frodades i Hellas, de vars baksida blev en världsreligions framsida, och ytterligare en … Upprepning av upprepning av upprepning. Polyfem förvandlad. Mot detta går att tvista, mot detta kan varje röst säga sitt, äga sitt, mitt är inte ditt, ordet fritt. Själv ser jag bara en position, det linjära tänkandets proppfyllda och tunna bastion.

Att återkomma, att gå så långt i tanken att den blir cirkulär, hela varvet runt, att bli sin egen sfär. Och jag upprepar som jag alltid upprepar: Nietzsche! Vilken monumental påverkan, åverkan på mitt skrivande.

Detta, tänker jag, är en följd av påverkan, en stil som utvecklats så om konstnären, tänker jag, och orsakerna till det förakt han får utstå av de stora män som fruktar honom; en fruktan som består av talangens aristokrati och makt är verkligare än namnens och den materiella maktens aristokrati; skälen till den likgiltighet som visas honom av insnörpta intellekt, som inte förstår hans upphöjda mission, av vanligt folk som är rädda för honom och av de religiösa som lyser honom i bann. Hur då betrakta denna ”konstnär”?

Genom att betrakta konstnären omväxlande som skapare och skapelse, kan vi visa att också han själv utgör ett stort hinder för sin anpassning i samhället. Allt går emot en människa vars jäktade umgänge med folk kränker både varelser, saker och idéer. Den sensmoral man kan dra ur dessa iakttagelser kan sammanfattas i dessa ord:en stor människa måste vara olycklig. 

Vi söker efter de skuggfria bänkarna på den plats där aldrig

främmande röster skrämde bort oss – i drömmar flätas våra armar

samman – vi vederkvicker oss vid det långa milda ljuset

Vi känner tacksamma hur vid stilla susande spår av strålar från

trädtopparna droppar ner på oss och blickar blott och lyssnar när i

pauser de mogna frukterna dansar ner på marken.

Stefan George 

Han känner sig snart ren invärtes och förnimmer en underbar harmoni med naturen. En ödmjuk tillfredsställelse med att vara människa bemäktigar sig honom. Att leva är något stort även för en enkel man som han. Gripen av en sådan sinnesförfattning – vad kan en människa då bli vittne till?

sybillaDet andra ljuset

 

Det andra ljuset

i det tysta bruset

stilla vatten som bländar genomfruset

”Bene qui latuit, bene vixit”

 

Det andra ljuset

i det släckta huset

stommen som föregår anderuset

”Ocrux ave spes unica”

 

Den inre lågan

vekens förfrågan

spänner skrift

förbränner syre till dödligt gift

prissatt sökandets drift

”Dum spiro spero”

 

Den yttre gnistan

oviss förbistran

svarsformens köttsliga lust

vinnaren av helhetens förlust

”Gutta cavat lapidem: non vi saepe cadendo”

af Gröning

”O dessa gåtfulla människor som vi aldrig någonsin har sett men som plötsligt står framför oss och talar och handlar med oss och prövar på oss verkan av sina verk. – Ja alla dessa och den enda; måtte därför låsen hålla mot anloppen och måtte vår rättfärdighet hålla mot den hemlighetsfulla historia som övergår oss och som kan förinta till och med våra mest omsorgsfullt inlåsta värden, så att vi står där och spottar ut vår egen aska och finner det njutningsrikt att förbanna det vi förr höll inlåst och säkrat – därför att det var vi, därför att det var jag och ingen annan på jorden som samlade sånt och inte något annat och höll just det kärt.”

Närvarande tid och förfluten tid

är kanske närvarande i kommande tid

och kommande tid inrymd i förfluten tid.

Om all tid är evigt närvarande

är all tid oåterlöslig.

Vad som kunde ha varit och vad som varit

pekar mor samma slut, vilket alltid är närvarande.

”i ett vakuum av yttersta abstraktion, i den relativa verkligheten bortom tid och rum: den evighet utanför all mänsklig existens vilken ensam medger en utjämning av de explosiva motsatsladdningar som utgör tillvarons drivande kraft”

Jag sitter på kyrkogården som ligger några hundra steg från huset och skriver, klockan är halv åtta på morgonen (tidig höst) och det börjar faktiskt bli lite kyligt. Solen börjar annars värma redan vid sex, och det är fortfarande grönt runtomkring, fåglar och ja små grodor kommer på besök.

Ny dag på vandring med hunden.

Ganska långt fram på vägen, antagligen på andra sidan av en flod, ser jag trädbeväxt högplatå resa sig så högt att toppen, som var bevuxen med täta buskage, nästan nåde upp till himlen. Bra med fantasi, tänkte jag. Ändå kunde jag tydligt se hur de små kvistarna rörde sig på de allra översta grenarna. Denna syn, hur alldaglig den var, gladde mig så oerhört att jag – som om jag vore en liten fågel och gungade på en gren i någon av de snåriga buskarna långt där borta – glömde att låta månen gå upp, trots att den redan låg och väntade bakom berget och förmodligen var rasande över förseningen

Min flygande tanke gav mig detta – i stunden: All skönlitteratur handlar om samma sak, med alla tänkbara variationer. De av filosofisk natur innehåller alltid tes och antites, ett rigoröst för och emot en doktrin. En bok som inte innehåller sin kontrabok anses ofullständig.

Sekler av idealism har inte undgått att påverka verkligheten. Så, två personer söker efter en blyertspenna; den ene hittar den utan att säga något; den andra hittar en annan penna, inte mindre verklig men mera som hon tänkt sig den.

Denna dikten krigsrätt ger

Av lärdom; den där, pomp och prålighet

Båda förgäves med löjliga vingar slår upp och ner…

De glömde, stackare, vikten av SKÖNHET

Borges 

MetropolitanDatorn vilar mjukt på magen, det är en period igen, denna gång Borges. Någon har tilldelats nobelpriset i litteratur. En kontur har fått ett ansikte, en kvinna, en kvinna från Kanada, en kvinna som skriver från Kanada, en kvinna som skriver noveller från Kanada, en kvinna som nu skall kramas under en period. Fort, hennes namn. Fort, vad har hon skrivit. Fort, jag får inte lämnas utanför. Bryr mig föga, vi har redan en relation genom språket, det skrivna. Och Alice skriver bra, mycket bra, hon har det, hon ser.

Alice, men min tanke går till Sabato och Maria i hans Tunneln. Ja en period nu med Borges som sagt och lust att resa till Argentina, Buenos Aires.

Leker med tanken att jag sitter på ett café, lite neutralt i Spanien, prövar Figueres, med Octavio, Borges och Sabato. Bolano kommer in, vi diskuterar. Kanske kommer Meret Oppenheim in, såg ett program om henne på tv i går som fångade mitt intresse, starkt. Tillsammans går vi sedan för att skåda verk av Dali, någon nämner Cadaqués, vi åker…

Morgon

”Jag sluter ett föredrag med dig, Walt Whitman – jag har avskytt dig länge nog. Jag kommer till dig som ett fullvuxet barn som har haft en förstockad far; jag är gammal nog att skaffa mig vänner. Det var du som högg den nya skogen, nu är det dags att snida. Vi har samma sav och samma rot – låt det bli ett utbyte mellan oss.”

/ E. Pound

Alba

”Kall som liljekonvaljens bleka våta blad låg hon bredvid mig i gryningen”

 E. Pound 

En text som krumelur nu när utanförskapet lämnat sin bur. Och snart visar det sig att lamporna tänts i denna stund som blivit återanvänd. Vaken, vakande, varande. Varat är inte ett varande, tänker jag, eftersom det är det som gör det möjligt för det varande att vara närvarande för människan och människor för varandra. Lampan tänd den gröna och den röda, som reflektion och svar på vem jag är, som nattvarelse, som människa. Jag gör ingenting, därför läser jag gamla dikter. Egendomligt vridna blad växer fram ur sina knoppar. Jag känner glädje när jag ser de gamla meningarna utspridda på det nya bladet.

Det är närmast människan (världen formad av sina ögon) därför att det möjliggör för henne att vara den hon är och kanske vill vara, och gör det möjligt för henne att ställa sig i förhållanden till andra varanden (världen formad…).

Här blir jag svaranden och den skugga jag utforskat tillhör mig inte längre. Nu är det luften som ger kroppen rörelse, ögonen som sätter mitt liv i rörelse.

Varat måste vara längre bort än allt vetande, tänker jag, och likväl är människan närmre än allt varande. Ändå förblir närheten människan som mest avlägsen, som dikten om den stackars vandrarens trasa; den ogästvänliga dagen med en ankomst av dåliga kläder. Åter varat, återsvarat.

Är i alla avseenden en rotlös människa, hemlös som uteliggaren i exil. Denna längtan hem utan att veta vart hem kan ligga. Ett främlingskap känt av många men inte mer främmande för det. Vissa kallar det för att vara en modern människa. Tror de menar kluven i det sekulära (här vill jag rimma på lära), en som i kyrkan vill svära. Ett barnbarn till Nietzsche som vill omvärdera alla värden, på nytt!

Klockan 09.14. Ett skrivande tar paus!

En lilaaktig hetta grumlade ängarna, i skogen virvlade det upp ett katedralmörker. Vad mera fanns i världen för dem att kyssa? Den var helt deras, mjuknade likt vax över fingrarna.

Det finns en sådan dröm – man sover inte, utan bara drömmer, att man trängtar efter sömn; att en människa slumrar, vars ögonhår under sömnen bränns av två svarta solar, som slår fram under ögonlocken.

Boris Pasternak

 

Till Musorna

Om jag i detta liv förblivit vid er sida

i trofast sällskap, så låt mig då få slippa lida

att behöva skiljas från er vid parnassens hällar

där ni för evig tid i dagg kring Hästkällan

har morgontvättat hårprakten; och bett er niga

har jag väl aldrig, inför aktningslösa oinvigda.

Om aldrig har jag svikit mitt eget satta mått

för klingande belöningar från upphöjd drott,

så ber jag er att dikterna inte genast förenas

med mig i graven, men förblir i livet levande

 Jan Kochanowski

MenologionTar sikte på något nytt, försöker sortera mina tankar, tänker jag. Förstår då att något måste utebliva, att något måste bli ett val. Kierkegaard. ”Subjektiviteten är sanningen […] En lärosats kan inte till en viss del vara sann. Antingen är den sann och då skall den prägla mitt liv eller också är den falsk och då saknar den intresse.”

Detta, tänker jag, är en följd av påverkan, en stil som utvecklats så om konstnären, tänker jag, och orsakerna till det förakt han får utstå av de stora män som fruktar honom; en fruktan som består av talangens aristokrati och makt är verkligare än namnens och den materiella maktens aristokrati; skälen till den likgiltighet som visas honom av insnörpta intellekt.

. Hur då betrakta denna ”konstnär”?

Genom att betrakta konstnären omväxlande som skapare och skapelse, kan vi visa att också han själv utgör ett stort hinder för sin anpassning i samhället. Allt går emot en människa vars jäktade umgänge med folk kränker både varelser, saker och idéer. Den sensmoral man kan dra ur dessa iakttagelser kan sammanfattas i dessa ord:

Dagar har gått, det är nu åter måndag, för mig bara ett namn på en veckodag. Hos mig finns ingen vecka som börjar eller slutar, allt flyter ihop. Visst, det skapar en utanförkänsla ibland med det är ändå så här jag vill ha det, måste få ha det om skrivandet skall få sin behövliga plats. Dagar har gått, dagar av blått, dagar av regn, nätter av blåst, av sömn och nätter av vaka. Läsning av få, läsning som läser om, nu under dagar ”Onda andar”, under kvällar ”Onda andar”

I synnerhet hetsade allt frånvarande upp redan från början, drog mig till sig med en barnslig fördärvad lidelse. Jag söker efter och propagerar för enkelhet och avskyr den: vill hela tiden bryta mig ur den. Den övertygelse med vilken jag söker lugn och ro är densamma som väcker oro, utan att jag kan förklara varför. Jag bestämde mig: och alltid också för motsatsen. Och ändå är jag alltid jag. Alldeles exakt avgränsad i det som min ståndpunkt innesluter.

Kvinnan!

Hon är vacker och mer än vacker, hon är häpnadsväckande. Hon flödar över av mörker, och allt hon ger upphov till är nattligt och djupt. Hennes ögon är tvenne grottor där vagt en hemlighet skimrar, och hennes blick lyser upp som blixten – en explosion i mörkret.

Jag skulle likna henne vid en svart sol, om man kunde föreställa sig en mörk stjärna som utstrålar ljus och godhet. Men hon kommer mig snarare att tänka på månen, som måhända har märkt henne med sin fruktansvärda trollmakt. Inte idyllernas vita måne, som liknar en kylig brud, utan den olycksdigra, berusande måne som hänger i djupet av en ovädersnatt, omtumlad av skyarna som ilar förbi, och denna väcker en åtrå att långsamt dö under hennes blick

Under hennes blick … Under hennes … Under … Övergång till något annat när jag nu vrider huvudet åt vänster och ser ut. Blundar och hör vinden, öppnar och de klarröda rönnbären bugar milt därute. Bladen åker karusell, molnen som piskade hästar på sin flykt över himlen och ett regn som inte riktigt bryter igenom. Vrider mitt huvud åt höger, nu är det bokhyllan jag ser och den som tar upp mest plats ”2666”.

Även en bit av sovrummet upptar min blick, ännu obäddat med sömndruckna skuggor som dröjer sig kvar, skärvor av min natt, trötta speglingar som behöver vädras ut, rätas ut, slätas …

Darrar i min kropp, barrar i min knopp, vill försöka resa mig upp. Inte än, något sövande finns kvar, vilande, något som viskar Eos.

”Det finns alltid en karaktär av försummelse, underlåtenhet, moralisk förströddhet; en bekvämlighet inför andra människor. När passionen inte driver vad är det då vi inte kan blunda inför?”

”Har gång på gång läst Montaigne. Han var så fri i sitt tänkande (1580) att visheten kom av sig själv. […] Han sysslade ständigt ned döden, och hans vishet bevisar att de som säger att döden inte är ett tema, är dumma. Jag översätter några ställen: […] Det är ovisst vart döden väntar oss; väntar den gör vi i varje fall. Den väl genomtänkta uppfattningen (préméditation) av döden är den väl genomtänkta uppfattningen av frihet: det finns inte längre något ont för den som rätt har förstått förlusten av livet inte är något ont: vetenskapen att vi dör befriar oss från varje underkastelse och alla tvång.

LILLE MAN (NOAK)

 

Därutanför i väntan

kom Du

lille man

med ryggsäcken full av längtan

all skapad oro försvann.

Pappa älskar dig så!

"Pappa?"

"Ja"

"Pappa, vet du vad den dumma pojken sa?"

 

Vi såg vi två

hur blickarna möttes

generat varmt kärleksfullt

andras ögon blöttes

luften andades ansvarsfullt.

Pappa älskar dig så!

"Pappa, vet du?"

"Nej"

"Varför är mamma inte din tjej?"

 

Äntligen hemma i lugnets borg

brottning, mat och tryggt.

Ändå skaver stygn av sorg

ty fästet sliter bron vi byggt.

Pappa älskar dig så!

"Pappa, hur många dar?"

"En min vän"

"Pappa jag vill inte åka än"

 

Utanför i överlåt

försvann Du

lille man

lämnade ryggsäcken full av jämmergråt

marken rämnade.

Pappa älskar dig så!

"Pappa!"

"Är du kvar?"

Tom i blicken började jag gå, tårar fyllde frågans svar.

Gröning

 

 

”… Det finns dock inget fog

för kärlek och beundran eller hat

till denna död som munnen sammandrog

i ett tragiskt jämmer till en vanställd mask”

Rilke

 

Morgon

Tunga andetag vilar bredvid mig, halvslutna ögon, i ett lugn jag aldrig kan nå. Det är min hund som sover, eller vakar över mig denna nattliga morgontimma.

”Jag kommer från den nattliga skogen: de ylande hundarnas by i höstvinden”

Såg klarheten och tänkte mer tänkvärda tankar, inandades och utandades luftslott. Du höll mig intill ditt hjärta, vars slag väckte mig ur sömnen, och drömde bara drömmar om drömmar, svävade mot allt ljusare höjder, föll kanske, mjukt, utan minne, utan smärta. Tar du emot min morgonserenad? Jo, den här tiden gör vi alla det, tänker jag.

Klockan visar så vackert 04.44. Min röst inom mig själv om än bara för några timmar. Njuter så att huden knottrar sig, utanpå mig. Saknar? Skulle lågmält prata Dostojevskij, om furst Mysjkin, om Nastasia, Kolja, Rogozjin, om dödsstraff och Döda huset, kanske komma in på Enquist och det ”gröna huset”, Kapten Nemos bibliotek. Klockan 04.56, kaffet fortfarande hett. Tre livsgivande klunkar. Var det Hjalmar Bergman du sade? Såg nyligen om ”Herr von Hancken” med Per Oscarsson. Per Oscarsson! Bugar och säger God morgon!

Morgens!

Med aningen stapplande steg, grumlig blick och långsamma rörelser så kunde jag tillslut belägra soffan. Slumrat så en halvtimme och sakta vaknat mig igång. Blicken har klarnat, benen spänner som ett gummiband och med van hand greppar jag nu mitt kaffe här i halvmörkret. Kan inte bestämma mig för om jag skall skriva eller läsa denna morgon. Befinner mig, med lättsam hand, i St Peterburg, bland högt och lågt i en brokig skara vars litterära mittpunkt alla kretsar kring är Mysjkin, Furst Mysjkin.

Detta med Dostojevskijs böcker, du dras in och sedan går det inte att släppa. Hans värld av immanens där allting styrs av våra känslor, det skenbara fria valet, kampen mot Gud som också är kampen mot det sekulariserade, förnuftet som visar sig vara oförnuft, svarens givna dualism och sanningen vi alla känner men som tycks omöjlig att nå, aningen som inte låter sig gestaltas och dör när vi trott oss förstå. Ja, Dostojevskijs värld, vår inre värld och denna gång, som sagt, med St Petersburg som fond där bilderna målas av ”Idioten”. För och emot, läsa eller skriva? Upptäcker att jag gör båda, samtidigt. Läser det jag skrivit, skriver om vad jag läst. De binds ihop! Vilken upptäckt! ”Idioten”, här kommer jag!

 Simeon Stylite

Kärlek

Min största kärlek är marken, vi är oskiljaktiga,

till och med efter döden kommer vi att vara det.

Vilken annan älskare skulle hålla om mina benrester

genom århundradena, i evighet? Min skugga och jag går dagligen över

Constantas gator i ett tillstånd av allmän ovisshet

medan vi letar efter ingenting. Verkligheten får mina ögon att brinna,

eller den för starka närvaron. Mina ögon och jag ser vanliga saker förvandlas

för varje steg jag tar. Träd blir människor med underliga fula händer

som rör sig idiotiskt, trånga trottoarer blir linor du måste trippa fram på

för att inte krossas, övergångställen dalar du vandrar genom

tillsammans med de andra, den kalla luften isberg du inte får lov att

bryta upp, och allt är kallt och sorgligt, kallt och sorgligt.

Ecaterina Bargan

 

Nej, Johann Sebastian Bach var inte dräneringsinspektör, det var inte han

som anlade det blänkande marsklandet med sina noggrant ynglande

omtagningar och variationer, sina indämningar, snöräta diken,

slussar och betesmarker, sina pumpmöllor och havsvattenrännor,

sin jordslagna matematik, sitt genomskinliga, himmelska ljus och de

starka vallarna mot stormen och straffet, till Guds och i synnerhet

de rika böndernas behag.

Men han kom bra nära i fugorna.

Och …

Efterhand kommer gärdsmyggen så sällan

och sätter sig, att pilkvisten av och till

måste böja sig för att minnas hur lätt den är.

 Eske K. Mathiesen

 

Karin Boye

”Du ska tacka…”

 

Du ska tacka dina gudar,

om de tvingar dig att gå

där du inga fotspår

har att lita på.

 

Du ska tacka dina gudar,

om de gör all skam till din.

Du får söka tillflykt

lite längre in.

 

Det som hela världen dömer

reder sig ibland rätt väl.

Fågelfri var mången,

vann sin egen själ.

 

Den som tvingas ut i vildskog

ser med nyfödd syn på allt,

och han smakar tacksam

livets bröd och salt.

 

Du ska tacka dina gudar,

när de bryter bort ditt skal.

Verklighet och kärna

blir ditt enda val.

Rättsfilosoferna och den verkliga rättvisan

Hur meningslöst är det inte att försöka konfrontera orättvisan med rättvisans idealbild? Här måste man vara obönhörligt konsekvent. Orättvisan är människans ursprungliga tillstånd. Rättvisan måste odlas fram mödosamt ur kritik och eftertanke. Rättvisan existerar endast under förutsättning att man aktivt bekämpar orättvisan. Detta blir tyvärr ofta omöjligt, beroende på maktapparaten. Den måste bemötas med analys och byggande av motsatta maktapparater. Rättsfilosofin befattar sig aldrig någonsin med detta. Man ägnar sig istället åt anspråks- och tandlösa funderingar över idealiserade rätts- och orättsbegrepp.

Makten och deras maktapparater, särskilt i våra demokratiska länders allmänt utbredda illusioner, är oförmögna att fatta enkla förnuftiga beslut, de svävar ut i en oöverskådlig komplexitet i stället. Här kan ingen enskild människa göras ansvarig i systemets kolossala inbyggda referensramar, logiskt konsekventa, därför människofientliga och självdestruktiva. Det blir samhällsplanerarna som kommer att förstöra världen, inte galna alienerade fanatiker. Och här vägrar rättsfilosoferna att se maktens verkliga perspektiv. Endast maktspelets analys kan hjälpa oss, inte funderingar över abstrakta rättsbegrepp.

Ett par meningar som vill ”blunda” fram, fumla in i din famn. Snubbla runt din närhet, så snabbt allt skapar osäkerhet, frånvarohet. Så stark i styrkan precis när den föll och fallet följer ännu, följer ännu …

Mina damer och herrar, Jäderlund! 

På en åker… 

”På en åker föll höstsolen ner i klara döda färger.

Och jorden föll också ner till maskarna. Man förde

ut en svan på åkern och plöjde ner henne i den

svarta jorden. En svartstrupad honungsfågel. Ett

strålhjärta med paradismun. Av svält drog hon allt

djupare andetag. Man plöjde ner fjädrarna i

åkern. Och sådde svanen med hennes egna fula

vita frön. Hon luktade som de döda. Men hon kom

upp som de efterlängtade. En strupvila med runda

sköna ögon. Över den strålande jordkragen. Den

bildade en blomma.”

Snart går jag sommaren ut (1990)

Denna dag!

Svettningar i rygg och skygg. Känns som dörren fått stå på glänt för länge, kanske en sent förtidigt åldrad spleen. Känner mig plötsligt inte längre ren, en aning om att något är offrat, ett något jag älskar mest.

Tänkte ställa frågan, men nej, slut på frågor nu.

Försöker läsa mig ur detta men utan flyt. Byter plats, flyttar över, ny text, nej den bara söver. Kan inte ens skymta vad jag söker. Hoppas skymta mörkret dock, att få tankarna under lock. Ensam varg söker sin flock!

Läsare, vi hörs snart, mycket snart!

 

Göran af Gröning

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Postum hyllning till Annemarie Schwarzenbach

Annemarie SchwarzenbachI år är det hundra år sedan Annemarie Schwarzenbach föddes. Hon var på många sätt något av en rebell som levde mot sin epoks förväntningar. Hennes föräldrar tillhörde den ...

Av: Anna Mezey | Essäer om litteratur & böcker | 02 december, 2008

De kvinnliga konstnärernas revansch

Karin Larsson. Eva Bonnier. Julia Beck. Samtliga aktuella i sommar med nya utställningar och nya böcker som kommit ut om dem. Egentligen är det fel att säga att de kvinnliga konstnärerna gör comeback ...

Av: Belinda Graham | Essäer om konst | 09 juli, 2013

Dunkla övergångar, dödligt avslut. Kafkas Processen

”Någon måste ha förtalat Josef K, ty utan att han gjort något ont häktades han en morgon.” Herr K befinner sig i ett kontaminerat läge. Främmande människor har stigit in i ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 01 december, 2013

Rubikcubism och andra fyrkanter i konsten

På avstånd påminner bilden om ett svenskt sommarlandskap med spröda björkar utspridda mot en sjö i bakgrunden. Det som stör den idylliska miljön är möjligtvis hamburgarna och tomaterna som flyger ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 17 november, 2008

Vuxen mot min vilja

En bieffekt av den underbara erfarenheten av att vara förälder är att man tvingas vara så förbaskat vuxen. Man måste lyssna till sin egen tjatröst: Klä på dig nu, borsta ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 26 februari, 2013

Gilda Melodia

Att färdas till den plats där allting upphör

"Alla tillfälligheter i vårt liv är material av vilka vi kan skapa vad vi vill [...] Varje bekantskap, varje händelse är för den som är alltigenom ande första ledet i ...

Av: Gilda Melodia | Gilda Melodia | 27 april, 2016

Typiska och otypiska svenska deckare

Nuri Kino och Jenny Nordberg. Foto: Pieter ten HoopenBengt Eriksson fortsätter sin kavalkad över de svenska dekarförfattarna. Det råkade bli så att jag läste fyra svenska debutdeckare efter varandra - en ...

Av: Bengt Eriksson | Essäer om litteratur & böcker | 27 december, 2008

Sydafrikanska författare skriver för liten publik

Böcker forsar ut ur den sydafrikanska litteraturfloden. Trots det är de inhemska läsarna relativt få och utlandslanseringarna sällsynta. Genom webbsidor, tidskrifter och bokklubbar tar entusiaster initiativ för att sprida ordet. Siphiwo ...

Av: Gustav Broms | Essäer om litteratur & böcker | 01 september, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.