Bibliskt mörker och Samuel Becketts

"Knappt hade Watt stigit in över mr Knotts tröskel förränhan såg att det inte var så mörkt i huset som han först hade trott.Det brann ett ljus i köket."  Samuel Beckett ...

Av: Hans-Evert Renérius | 17 september, 2013
Övriga porträtt

Oedipus Rex. Foto Arne Hyckenberg

Femton gånger Östersjön - Östersjöfestivalen för femtonde gången 21-29 augusti

Liksom förra året inleder man årets upplaga av Östersjöfestivalen på Kungliga operan, denna gång på stora scenen med pukor och trumpeter och en massa kungar. Närmare bestämt med Stravinskijs opera-oratorium ...

Av: Ulf Stenberg | 01 september, 2017
Essäer om musik

Biografiskt lexikon för Finland nu på nätet

Numren 710:1-4 i serien Skrifter utgivna av Svenska Litteratursällskapet i Finland är ett imponerande storverk: de fyra mycket bastanta delarna av Biografiskt lexikon för Finland, utgivna 2008-2011 med understöd av ...

Av: Ivo Holmqvist | 09 december, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Håkan Roos Foto: Privat

Andersson, Pettersson, Lundström och min morfar.

Min morfar Jonas Olausson föddes i Järsta (Lantmäteriets namnform) i Marby år 1873. Efter militärtärtjänst och en kort karriär som extra konstapel i Stockholm kunde han sedan med farshjälp köpa ...

Av: Håkan Roos | 13 september, 2015
Gästkrönikör

Ralph Waldo Emersons två filosofier



Ralph Waldo EmersonVem läser Ralph Waldo Emerson idag i Sverige? De sista seriöse läsarna av honom var Ekelund och Geijerstam. Sedan har det varit tyst om den amerikanske filosofen. Ändå har han mycket att säga oss idag på 2000-talet. Men det är lätt att fastna i schabloner när det gäller Emerson. Jag minns när jag för första gången kom i kontakt med hans författarskap på 70-talet så var det med en känsla av ett tänkande som andades absolut frihet. ”I become a transparent eye-ball; I am nothing; I see all.” ”A foolish consistency is the hobgoblin of little minds.” Sådana formuleringar fick mig att rysa och det bästa kriteriet för att värdera en bra tänkare är just rysningar. Det finns inget schablonartat i rysningar.

Enligt den konventionella synen på Emerson var han en rosenkindad optimist och idealist. Visst kan han bli tröttsamt idealistisk ibland och transcendentalisten i honom gör sig ständigt påmind. Men han var framför allt en radikal fritänkare som alltid utgick från erfarenheten. Därför kunde han motsäga sig själv och ge uttryck åt diametralt olika åsikter. Den sinnliga och intuitiva erfarenheten blev det primära. Verkligheten hos Emerson bestämdes av individens temperament – hans moods – som i sin tur präglades av personliga upplevelser. Self-reliance, att tro på sig själv och sina erfarenheter, utgjorde kärnan i hans filosofi. Vad han ville göra var att återge människan hennes ontologiska frihet att möta världen på nytt utan förutfattade meningar eller dogmer. Därför är Emersons tänkande så viktigt för oss idag på 2000-talet eftersom vi förlorat vår ontologiska frihet. Att tänka världen utifrån en direkt känslomässig relation är hans budskap till oss.

1

Två brytpunkter i Emersons liv fick avgörande betydelse för hans tänkande. De initierade de båda perioderna i hans karriär. Under den första utvecklade han en radikal frihetsfilosofi medan han under den andra utarbetade en lika radikal ödesfilosofi. Det som var gemensamt för de båda filosofierna var hans nästan programmatiska behov att tänka fritt.

FamiljenDen första brytpunkten inträffade 1832 då Emerson 29 år gammal begärde avsked från sin prästtjänst i en unitarisk kyrka i Boston eftersom han inte längre trodde på församlingens trossatser. Nu började hans liv som fri intellektuell. Han reste till England där han träffade sådana kända författare som Wordsworth, Coleridge och Carlyle. Med Carlyle kom han att brevväxla under flera decennier. Det första uttrycket för Emersons nya liv som fri intellektuell var talet ”The American Scholar” som han höll i Cambridge i augusti 1837. Det var en kulturell självständighetsförklaring där han pläderade för skapandet av en autentisk amerikansk kultur som hade gjort sig fri från inflytandet från europeisk kultur. Han uppmanade ”the sluggard intellect of this nation” att ägna sig åt annat än industri och handel.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Talet blev startskottet för vad som senare skulle kallas ”American Renaissance”, den generation av nyskapande författare som framträdde i mitten av 1800-talet, dit bland andra Melville, Whitman, Hawthorne och Thoreau hörde. Den bild som Emerson gav i sitt tal av den amerikanske ”scholar” (lärd person) var i mångt och mycket ett självporträtt. Den amerikanske lärde representerade den tänkande människan som reflekterade över tillvaron på ett personligt och kreativt sätt. Därmed blev han en inspiratör för andra att också reflektera över sina liv.

Uppgörelsen med den kulturella beroendeställningen till europeisk kultur 1837 följdes året därpå av en uppgörelse med kristendomen och det dogmatiska religiösa tänkandet i talet ”The Divinity School Address”. Emerson höll talet i Divinity College i Cambridge. Det väckte skandal och det dröjde 30 år innan han blev inbjuden till Divinity School igen. I talet betonade Emerson att den religiösa känslan var personlig och intuitiv och att den inte kunde stängas in i kyrkor eller monopoliseras av kristna dogmer. Kristendomen hade gjorts till en myt och Jesus blivit en halvgud. Följden hade blivit religionens förfall och ett materialistiskt samhälle där penningen var gud. Emerson avslutade sitt tal med att uppmana de nyblivna prästerna att återupptäcka andligheten genom egen erfarenhet och att sprida det budskapet till sina medmänniskor. Undret låg inte i kyrkornas dogmer utan i varje människas andliga potential.

lectures on the timesEtt komplement till ”The Divinity School Address” var föreläsningen ”The Transcendentalist” som Emerson gav i december 1841 i Boston. Här karakteriserade han transcendentalismen som en specifik amerikansk form av idealism som uppfattade fakta och händelser som andliga snarare än enbart materiella. Det var tankar som gick stick i stäv emot den amerikanska livsstilen med dess energiska materialism. Föreläsningen blev en programförklaring för den transcendentalistiska rörelsen i Amerika i mitten av 1800-talet. Emerson var en av grundarna av rörelsen då han redan 1836 startade Transcendentalist Club.

För transcendentalisten utgjorde medvetandet den första verkligheten. Naturen, samhället och universum var en sekundär verklighet skapad av den mänskliga tanken. Det metafysiska flyttades på sätt och vis från Gud till människans medvetande. Eller rättare sagt uppfattades Gud och medvetandet som identiska. Det var djärva tankar som gav upphov till en svindlande känsla av frihet hos anhängarna av transcendentalismen. Det ledde till sociala experiment som Brook Farm och idéer om nya sätt att leva, till exempel Thoreaus eremitliv i Walden.

Emerson inledde sitt egentliga författarskap med att 1836 ge ut boken Nature. Den kan läsas som ett kompendium över grundidéerna till den första fasen av hans tänkande. Boken verkar vara motiverad av en irritation över att inte ha rätt till sitt eget liv och sina egna tankar. Det är en attityd som också motiverade Emersons brytning med den unitariska kyrkan 1832.

Första stycket i Nature består av en serie retoriska frågor som pekar fram mot argumentationen i ”The American Scholar”. Amerikaner måste befria sig från det förflutnas inflytande och skapa en inhemsk tradition utifrån ”an original relation to the universe”. Och Emerson tillägger: “Let us inquire, to what end is nature?” Naturen i hans terminologi avser världen eller verkligheten. Syftet med Nature är därför att undersöka verkligheten och dess yttersta mening. Det är egentligen syftet med hans tänkande över huvud taget.

Naturen kan brukas på olika sätt som rekreation, råvaruresurs, meditation eller skönhetsupplevelse. Även ett lik har sin skönhet enligt Emerson. Men sådana bruk av naturen är sekundära. Det primära är insikten att världen är en symbol för den andliga verkligheten. Människan är uttolkaren av symboler i allt hon gör eller tänker. Världen är till för att brukas och människan är det yttersta bruket. Emersons idealism är därför praktisk och konkret. Det är en idealism som inte är så mycket tänkt utan snarare upplevd och fysiskt praktiserad. ”Who can set bounds to the possibilities of man?” undrar han på et ställe i Nature. Drömmandet med öppna ögon når djupare sanningar än vetenskapliga experiment, skriver han på ett annat ställe. I sin tidiga filosofi är Emerson en drömmare med öppna ögon som pekar på människans oändliga möjligheter.

Emerson etablerade sig som Amerikas nye tänkare genom publiceringen av Essays: First Series 1841. Boken består av tolv essäer som preciserar och utvecklar hans tänkande från det föregående decenniet. I ”Self-Reliance” introducerar han ett av sina nyckelbegrepp. Den amerikanske intellektuelle eller den amerikanske konstnären eller för den delen varje medborgare i USA måste våga lita till sig själv och säga vad han/hon tycker utan att bry sig om vad andra tänker och tycker. Konformitet dödar själen och intellektet. Det är sällan man får läsa en sådan kraftfull plädering för individens rätt till sin egen existens. Emerson använder sig av en tuff och provokativ retorik. Ingen falsk blygsamhet här inte.

The Over-SoulI essän ”The Over-Soul” introduceras ett annat centralt begrepp i Emersons filosofi. Människans själ har del i Gud eller ”Översjälen” och världens myllrande mångfald, subjekt och objekt når sin enhet i den mänskliga själen. ”We live in succession, in division, in parts, in particles. Meantime within man is the soul of the whole.” Det inre livet är det som ger mening åt tillvaron. Men människan känner inte sig själv och därför är hon omedveten om den andliga verkligheten. Om man kopplar idén om självtillit till idén om Översjälen, så blir slutsatsen att den individ som funnit sitt eget centrum har samtidigt funnit universums centrum. Det är huvudlinjen i första fasen av Emersons tänkande som präglas av en stark emancipatorisk vilja. Drivkraften är att göra sig fri från konformitet och konventioner för att träda in i det nya livet som är här och nu. Det enda verkliga är det andliga, allt annat – samhället, naturen och världen – är bara ”a whiff of mist or smoke”. Därför existerar egentligen inte de som inte lever i och genom Anden. I dagens sekulära svenska samhälle skulle invändningen vara att Anden är ett större intet än en ett rökmoln eller ett dimstråk. På det skulle nog Emerson svara att intet är Andens negativa uttryck.

Även om Essays: First Series bygger på resonemang i Emersons tal och föreläsningar och Nature, så finns där också nya idéer, framför allt i essäerna ”Compensation” och ”Circles”. Den senare essän driver tesen att tillvaron består av cirklar och att det inte existerar något definitivt slut utan att varje slut utgör en ny början. Universum är en process där det inte finns någon varaktighet eller permanens. Allt förändras – kulturen, historien och människans liv. Och detta är något positivt och hoppingivande. I ”Circles” summerar Emerson sin filosofi om det nya, om människan som ett projekt riktat mot det oändliga, mot framtiden. Det är utan tvekan en av hans viktigaste essäer samtidigt som hoppet inte utesluter en medvetenhet om människans tragiska begränsningar. ”I am a God in nature, I am a weed by the wall.” Att vara ett ogräs vid muren känns mer autentiskt för en modern sekulär svensk än att vara en Gud i naturen. Ändå har människan enligt Emerson del i båda tillstånden, det lägsta och det högsta, och alla andra tillstånd där emellan. Det låter nästan som en hinduistisk eller buddistisk tanke. I slutet av essän erkänner Emerson att han inte är någon systematisk tänkare utan en ständig sökare. Det är en bekännelse från en person som aldrig ville låsa in sig i ett system. Den sanna livshållningen är att vara på väg, att alltid börja på en ny livscirkel bara för att på nytt och på nytt gå vidare. Syftet med tänkandet är att ”lyfta sig själv i öronen”, som formuleringen lyder i essän ”Intellect”, för att få perspektiv på tillvaron.

I ”Compensation” är Emerson på sitt allra soligaste idealistiska humör. Universum och även samhället och historien styrs av kompensationslagen eller motsatslagen som tar sig uttryck i orsak och verkan, gott och ont, själ och kropp. Enligt denna lag har allt sitt pris genom att en kompensation utkrävs. Ett brott leder till ett straff, orättvisor i samhället leder till reformer eller revolution, ett bistert klimat leder till mindre sjukdomar och skadeinsekter. Motgångar i livet är moraliska och andliga läromästare. Även en anhörigs död kan leda till något konstruktivt, till själslig utveckling. Det är ett påstående som Emerson fick anledning att ångra när han själv drabbades av stor sorg i januari 1842.

2

Den andra brytpunkten i Emersons tänkande skedde den 27 januari 1842 då hans femårige son Waldo plötsligt dog i scharlakansfeber. Emerson gav uttryck åt sin chockartade sorg i dikten ”Threnody” som han skrev strax efter sonens död. Upptakten till dikten lyder så här.

 

The south-wind brings

Life, sunshine, and desire,

And on every mount and meadow

Breathes aromatic fire,

But over the dead he has no power,

The lost, the lost he cannot restore,

And, looking over the hills, I mourn

The darling who shall not return.

 

I see my empty house,

I see my trees repair their boughs,

And he, - the wondrous child,

Whose silver warble wild

Outvalued every pulsing sound

Within the air’s cerulean round,

The hyacinthine boy, for whom

Morn well might break, and April bloom,

The gracious boy, who did adorn

The world whereinto he was born,

And by his countenance repay

The favor of the loving Day,

Has disappeared from the Day’s eye;

unitarian”Det underbara barnet” är borta och Emerson upplever en enda stor tomhet som är ett slags död. Huset är tomt och hjärtat är tomt, hela tillvaron är tom. Den personliga krisen utvecklar sig också till en kris i hans tänkande som bearbetas i essän ”Experience”. Det tog honom två år att fullborda essän, ett tecken på det svåra sorgearbetet efter Waldos död. Vid sidan av ”Gifts” och ”Nominalist and Realist” utgör ”Experience” huvudnumret i Essays: Second Series publicerad 1844.

Den första meningen i ”Experience” slår an en ny ton i Emersons författarskap. ”Where do we find ourselves?” Istället för energisk hoppfullhet andas texten uppgivenhet, förvirring, förtvivlan. Efter sin sons död har han förlorat orienteringsförmågan i tillvaron. Han har förlorat kontakten med verkligheten, allt är drömlikt och overkligt. Även sorgen känns overklig. Den gör honom enbart känslomässigt avtrubbad. Han sörjer till och med sin oförmåga att sörja djupt. Tanken på den egna döden är det enda som känns verkligt. ”Dream delivers us to dream, and there is no end to illusion.” Det är en mycket mörk livssyn som kommer till uttryck i ”Experience”. Livet är en illusorisk serie av sinnestillstånd som saknar verklighetsgrund. Emerson ser människan inte längre som en oändlig möjlighet utan som en fånge i sin subjektivitet. Anden liknar en fågel som hoppar från den ene till den andre, men lämnar alla andligt tomma. Det är helt andra tongångar än i det tidiga författarskapet där varje människa ständigt har del av det andliga livet.

Botemedlet mot den existentiella förtvivlan ligger i vardagligt arbete och förtröstan på ”the pot-luck of the day”, det som dagen ger. Att förlita sig på det tillfälliga eller slumpen innebär en ny hållning hos Emerson. Här sker brottet i hans tänkande från en frihetsfilosofi till en ödesfilosofi, vilket får sin pregnanta formulering i denna mening: ”It is very unhappy, but too late to be helped, the discovery we have made, that we exist.” Upptäckten att vi existerar är upptäckten av självmedvetenheten som i sin tur är upptäckten av ödet att finnas till. Emerson räddar sig från en nihilistisk ångest genom en sorts amor fati, bejakelsen av ödet som ett sätt att träda in i det Stora Ödet – den gudomliga försynen.

The conduct of lifeFör att Emersons nya ödesfilosofi ska få fasta konturer måste argumentationen i ”Experience” kompletteras med en läsning av de båda essäerna ”Gifts” och ”Nominalist and Realist”. ”Gifts” är den kortaste och mest komprimerade texten i Essays: Second Series. Emerson menar där att det är svårt både att ge och att ta emot gåvor eftersom ett beroendeförhållande uppstår. Gåvor kräver gengåvor och tacksamhetsbevis. De ger en känsla av ofrihet. Ödets gåvor är däremot villkorslösa. De drabbar och skänker en del av verkligheten själv. De är fria gåvor som prövar själen. I ”Nominalist and Realist” går resonemanget att tillvaron och människor är motsägelsefulla. Livet levs praktiskt och sinnligt, men förstås intellektuellt. De båda sfärerna förenas i upplevelsen av plenum – den kosmiska helheten. Motsägelsefullheten är komplementär, ”this old Two-Face” som tar sig uttryck i konstrasten mellan medvetande och värld, gott och ont, rätt och fel etc. Det är ödets dubbla Janusansikte.

Essäsamlingen The Conduct of Life utgiven 1860 innehåller texterna ”Fate” och ”Illusions” där Emerson ger sin ödesfilosofi dess slutgiltiga form. ”Fate” är troligtvis hans allra mest pessimistiska text samtidigt som den ur existentiell synvinkel är en mycket optimistisk text. Ödet är allsmäktigt i tillvaron. Naturen är grym och blodtörstig – ett rovdjur på språng. Vår planet kan skakas av jordbävningar eller drabbas av kometnedslag eller förödande klimatförändringar. Människan är utsatt för sjukdomar och genetiskt programmering. Evolutionen utgör ingenting annat än ödets lag. Hur ska vi då leva? frågar sig Emerson. Människan lever under nödvändighetens lag, ändå utgör hennes frihet en del av ödet. Friheten är lika nödvändig som ödet. ”So far as man thinks, he is free.” Friheten innebär en livshållning, en medvetenhet som bygger på det rätta bruket av intellektet.

Det bästa sättet att möta ödet är att skapa sitt eget öde genom modet att vara. Här låter Emerson nästan som en existentialist. Människan föds och dör många gånger under sitt liv. Detta representerar kampen med ödet och skapandet av det egna ödet. Hans ödesfilosofi är därför en viljefilosofi. Världen ropar alltid efter frälsare, revolutionärer och reformatorer. Men egentligen är var och en sin egen fräsare då ödesbundna realiteter omvandlas till möjligheter. Den hoppfulle transcendentalisten Emerson ger sig inte utan han poppar upp även i hans ödesfilosofi. Det dubbla medvetandet utgör lösningen på livsgåtan: att inse att man är underkastad ödet och samtidigt vara fri i det inre livet. Kopulan mellan det yttre och det inre ödet är viljan eller praktiserandet av karaktären.

Essän ”Illusions” avslutar The Conduct of Life och den kan också sägas avsluta Emersons reflexioner över sin ödesfilosofi. Han argumenterar där att världen är ett skådespel som alla luras av. Människor lever i sina egna illusioner och fantasier. Han erkänner att även hans eget tänkande är en illusion och ett slags bedrägeri. Men den största illusionen är ändå att inte se bortom den illusoriska slöjan därför att när Maya, världens härskarinna, förlorat sin makt visar sig den metafysiska verkligheten. ”There are the gods still sitting around him [man] on their thrones, - they alone with him alone.” Så lyder sista meningen i The Conduct of Life.

Men ingenting kan få sista ordet när det gäller Emerson eftersom hans tänkande präglas av ett ständigt sökande snarare än systematik. Därför är det så spännande att öppna en av hans böcker och börja läsa. Man vet aldrig var man hamnar till sist. Han är en filosof som har en uppsättning idéer som han vrider och vänder på i essä efter essä och hela tiden kommer fram till nya oväntade sanningar. Hans filosofi är den rörliga och ifrågasättande tankens.

Jag kan inte låta bli att som avslutning på denna essä citera en av mina absoluta favoritdikter: ”Days” av Emerson. Det är en dikt som följt mig i flera decennier. Det är en dikt som kommer att följa mig hela mitt liv. Emerson skrev den 1857 och i november samma år publicerades den i Atlantic Monthly.

Daughters of Time, the hypocritic Days,

Muffled and dumb, like barefoot dervishes,

And marching single in an endless file,

Bring diadems and fagots in their hands.

To each they offer gifts after his will,

Bread, kingdoms, stars, and sky that holds them all.

I, in my pleached garden, watched the pomp,

Forgot my morning wishes, hastily

Took a few herbs and apples, and the Day

Turned and departed silent. I, too late,

Under her solemn fillet saw the scorn.

Dikten ger uttryck åt hans båda filosofier genom bilden av dagarna som kommer med ”diadems and fagots in their hands”. Han befinner sig i sin trädgård i Concord där han plockar äpplen och kryddväxter. För sent märker han att dagen gått utan att han kunnat utnyttja tiden på bästa sätt. Här blir Emerson mycket mänsklig i erkännandet av sin oförmåga att leva upp till sitt eget tänkande som ”the sage of Concord”. För sent ser han föraktet i den försvinnande dagens blick.

 

Bo Gustafsson

 

Ur arkivet

view_module reorder

Julian Aguilera Marías om Herakleitos

Iillustration: Joakim Ceder Julian Aguilera Marías om Herakleitos I filosofihistorien är det vanligt att betrakta filosofen Herakleitos (540-480 f.Kr.) som motsats till filosofen Parmenides (540-470, ev. 515-445 f. Kr.), vilkas tankevärldar ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 16 oktober, 2007

Kristian Borg, foto Vendela Grönroos

Om stolthet, skam och klassresor

I Finnjävlar berättar ett femtontal sverigefinnar om klass och klassresor, diskriminering och motstånd. Om stolthet, skam och kampen för självkänsla.

Av: Thomas Wihlman | Essäer om litteratur & böcker | 19 oktober, 2016

Vantablack, Källa: Wikipedia

Konstnären som äger det svartaste svarta i konsten

Till konstvärldens förtret har konstnären Anish Kapoor exklusiv rätt till det svartaste svarta i konsten. Han äger sedan 2014 rätten att använda Vantablack som kan absorberar 99.96% av allt ljus.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 19 mars, 2017

Forough Farrokhzad

Flykten till frihet

I år är det 80 år sedan Forough Farrokhzad föddes. För att uppmärksamma detta hölls en internationell konferens om hennes författarskap den 28 november i Uppsala. Inte många svenskar dök ...

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 12 december, 2015

Om Chalmersspex

Chalmersspexet räknas till en av Sveriges största amatörteaterföreningar och går att härleda tillbaka till 1948 då det första studentspexet i Chalmers regi sattes upp, Bojan.Ett Chalmersspex handlar enligt utsago alltid ...

Av: Kajsa Ljusegren | Kulturreportage | 05 Maj, 2016

Katarina Genar. Foto: Belinda Graham

Den magiska realismens mästarinna

Samtal med Katarina Genar om ensamhet, vänskapsrelationer och magiska minnen genom fyra böcker.

Av: Belinda Graham | Litteraturens porträtt | 23 februari, 2016

Jag vill göra mitt hjärta till en revolt ibland de puderrosa idealen

Nu är det över. Nu måste det få vara slut. Bara tanken av vår humanitära likgiltighet idag är bröstkorgsbristande smärtsam. Tanken av att jag lever i en generation där var ...

Av: Julia Thoresson Berkquist | Gästkrönikör | 24 april, 2012

Lena Kronberg. Bara en öl

Lena Kronberg. Berättare, fotograf, skribent, skådespelare, konstnär, guide. Född i Stockholm, men har bott i Lund sedan 1989. Ordnar berättarcaféer för att hålla den muntliga berättartraditionen vid liv och i ...

Av: Lena Kronberg | Utopiska geografier | 27 Maj, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts