Ofelia 1898 akvarell av Frances MacDonald

Det drömda mötet som idé

I BLM:s decembernummer från 1953 ställdes några frågor till läsekretsen – fast bara författare svarade – om vilken diktad gestalt man helst velat träffa. En underbar idé, enligt min mening ...

Av: Carsten Palmer Schale | 19 juli, 2016
Gästkrönikör

Kulturradikalen Anna Charlotte Leffler

1873 uppfördes på Dramaten i Stockholm pjäsen ”Skådespelerskan”, som väckte ett stort gensvar hos publiken. Den var skriven av en ung debutant som ville vara anonym. Det utmanande med den ...

Av: Eva-Karin Josefson | 10 maj, 2014
Litteraturens porträtt

Tro og metaetisistisk kritisisme. Del III. Naturvitenskap og metafysisistisk livsfenomenologisme.

Innledning. Livsfenomenologismen er en filosofisk retning og som går ut på at livet har forrang framfor verden eller ego. Metafysisistisk livsfenomenologisme er en metafysisk skoleretning; den metafysisistiske livsfenomenologisme går ...

Av: Thor Olav Olsen | 07 juni, 2011
Agora - filosofiska essäer

Förlorad i det allslukande världsalltet

Poe dog 1849, 40 år gammal, efter att ha påträffats på en krog i Baltimore i ett förvirrat och medtaget tillstånd, iförd någon annans kläder. Vad han några dagar senare ...

Av: Nikanor Teratologen | 26 juni, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Döden och kroppen



Dödens ljusmörkerGenom det progressiva försvinnandet av tron på själens odödlighet och genom nyfödelsen av en sorts ”paganism” som inte nödvändigtvis är kritisk mot kristendomen, kan kroppen återuppta sin plats i samhället. Kroppen kan visa sig. 
Men, är det verkligen så? Har kroppen verkligen emanciperats från själens kultur?


Vi deklinerar och tvingar ”Frälsningen” i en kanske blygsammare men säkert konkretare miljö: den goda hälsan för att kunna undvika sjukdomen och förlänga livet. Kroppen fortsätter dock att förtära sig med de ritualer som en gång tillhörde själen. De tvångsneurotiska disciplinerna, som till exempel dieter och fasta, banar väg för anorexin men påminner oss samtidigt om vissa asketiska tillämpningar som en gång var religiösa.

De fysiska övningarna med sina rituella och liturgiska upprepningar liknar på samma sätt de andliga övningarna och är fyllda av ”sacrificatio” (uppoffring) och ”mortificatio” (förödmjukelse). Kroppen blir det ideologiska altare på vilket mode och trend kan offra det som är kvar av människans alienation. Jag skriver ”alienation” därför att vi inte längre bebor vår kropp utan schizofrent förnimmer den som någonting annat än oss, som någonting ”bortom”.

Kroppen är därför det som vi måste (konst)ruera, ”bygga” och se till att den lyder normer och kanon som den dominerande kulturen främjar: hälsa, styrka, skönhet. Värderingar man måste besitta för att bli accepterad av samhället. Kroppen är inte längre en vehikel för att kunna ”vara” i världen utan ett hinder för den. Ett hinder därför att världen eller samhället inte har någon användning för en kropp som inte motsvarar kriterierna och normerna som trenden bestämmer för att kunna bli sedda, begärda och köpta.

Dödens triumfAllt stannar där, i den narcissistiska autismens klausur. Och kroppen – tyst och sjuk i sin egen perversion – kommunicerar inte längre.

Kroppen utnyttjades en gång för sin arbetsförmåga, idag är kroppen en kraft i ”begärets” tjänst, ett utnyttjningsobjekt med abstrakta behov om skönhet, ungdom, hälsa, sexualitet... nya varor (värderingar) som är till salu.

Genom att orientera begäret mot en anpassning till modens normer kommer kroppen omedvetet att sätta ett spektakel av sig själv på scenen. Ett seduktivt spektakel som väntar på att bli produktivt.

Gamla och heliga värderingar som etik, vilja, heder, men också spontanitet, frihet, sexualitet och kreativitet präglas av produktionens och konsumtionens nya gudomlighet. Att begära har blivit ett synonym för att producera.

Från solarium till motionssalonger, från parfymerier till bastu, från turkisk bad och termer till Budo utnyttjar marknaden kroppens alienation (hur vi borde se ut kontra hur vi verkligen ser ut). Allt genom det som den dekadente postmodernisten Lyotard kallade: Libidinal ekonomi.

Rent beteendemässigt ser jag inte en språklig skillnad mellan moral, måste, disciplin, uppoffringar, självförödmjukelser, avsägelser hos trappister och asketer – själens atleter som de kallades – och relativismens små syskon som dyrkar moden och trender.

Det är genom att ge ett semantiskt värde till intet som konsumtionssamhället (och trenden) dämpar identitetsångesten hos dessa kroppens atleter och till glömskan utvisar den mest fruktansvärda av alla möjliga frågetecken: Vem är jag?

Spelet som pågår liknar ett puzzel. Trenden (modet) använder fragmentiseringen av den könlösa och själlösa kroppen, samt illuderar kropparna om deras mjukhet och stolthet, om deras ljuvhet och stränghet. Vi behöver alltså inte välja, vi kan vara allt samtidigt. Allt detta är ju mycket demokratiskt därför att det är så billigt, nästan gratis. Egalité av plånböckerna, fraternitè av de sociala subjekten, och liberté att förbli den nya gudens lakejer.

dödsängelTrenderna är monarker. Och våra sköna kroppar är modedockor på vilka man kan hänga nya och sedan avlagda kläder. Trenderna är religiösa därför att deras imperativer är dogmatiska. Men trenderna är framförallt politiska, de använder retoriken för att övertyga, oavsett om det är det röda eller det blåa partiet som talar.

Inte heller kriget kan skada trenden. Därför att trenden är aggressiv, ideologiskt övertygande, offensiv och vinner i slutet. Varför vinner den? Just därför att den baseras på intet, den är sann men samtidigt virtuell. Den går snabbt över men ersätts av en ny trend så småningom. Trenden är evig som Gud.

Inte för inte liknar trenden en filmbild i rörelse, en film som med en subliminal effekt får oss att tro att den är verklighet. Ändå finns det någonting som trenden inte kan dominera helt: kroppen blir gammal, kroppen dör. Det finns inte längre en tro på själen som kan ge oss hoppet om ett överlevande. 
Konkret och rättvis närmar sig döden.

Ångesten dyker fram, en resa à rebours (Mot strömmen (fransk originaltitel: À rebours) är en fransk roman, skriven av Joris-Karl Huysmans), mot en tid som var, med hjälp av plastkirurgi, kosmetiska o s v.

Om kroppen åldras förlorar den sin sensualism men framförallt sin sinnlighet. 
Det är bara makeup (en aning tjockare nu) och fotogeni eller telegeni (med många filter) som kan förlänga illusionen. Det gamla ansiktet är verkligt medan masken – bakom vilken ansiktet döljs – är skenbar. 

Spelet fortsätter men nu visar det ändå någonting verkligt. 
Rädslan att blotta sitt verkliga ansikte. 
Rädslan är verklig.

Döden lekerI sitt försök att motarbeta Gud eller ”Naturen” som vill att kroppen förfaller, är den gamla människan tvungen att leva i sällskap med några konkreta vittnen: depression, hypokondri, oro.

Och sedan – hur svårt det är att finna effektiva antidoter! Vågen, dieten, gymnastiksalen, swimmingpoolen, parfymeriet, viagra och spegeln förstås.

Om ålderdomen inte visar sin sårbarhet längre, måste den finna ”pietas” (vördnad), ärlighet och de lösningar på vilka samhället grundas? Nej. Men detta är ett brott. Ett gammalt ansikte är ju bra för mänskligheten.

Man borde förbjuda ansiktslyftning och betrakta den som ett brott mot mänskligheten. Detta därför att den gamla människan förutom att undandra sitt gamla ansikte ifrån samhället, förstärker myten om en ungdom som i ålderdomen ser ett väntrum för döden.

En lyftning kan vi väl göra men inte på våra ansikten utan på vårt eget ”mind” (sinne) eller på vår själ. Då kommer vi kanske att inse att föreställningarna om skönhet, ungdom, sexualitet, o s v, som vi i åratal har sett på bio och på teve, inte var annat än en morgana. Därför att vi, sedan vi föddes, har lärt oss att utseendet var viktigare än att vara.

På altaret av denna fruktansvärda och osanna dogma har vi offrat vår kropp och givit till den uppdraget att föreställa det som vi inte var och som vi aldrig kunde vara. 
Det var en illusion, det som tillfredsställde oss.

Gilda Melodia

Gyorgy Ligeti  Requiem

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

http://www.youtube.com/watch?v=wawSCvuGj4o

 

Ur arkivet

view_module reorder

Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 juni, 2014

Dikter av Sven André

Rivning   Långsamt ritar deras drömmar om bilden av det obeständigas landskap Några vinklar här Några rutmönster där Vad som är i vägen för de becksvarta pulsslagen bryts sönder till sin döda natur Vad som undslipper årens marsch mot Utopia står ...

Av: Sven André | Utopiska geografier | 07 december, 2009

Porkkala. Kusten 2009 Foto Matti Paavola

Porkalas parentes

Till september 1944 var Porkala mest känd som ett stycke vänlig skärgårdsnatur några mil utanför Helsingfors. Ett stycke havsomsusad nyländsk skärgård med blankpolerade klipphällar och martalls bevuxna kobbar. Längre inåt ...

Av: Rolf Karlman | Reportage om politik & samhälle | 15 juli, 2016

En rökares försvarstal

 En av mina väninnor försöker leva ett hälsosamt liv, för att må bra. Nu äter hon rätt, a la diet nya modellen och motionerar som sig bör. Hon springer varje ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 30 december, 2013

Care Santos på Bokmässan i Göteborg 2014 Foto Per A J Andersson

Några reflektioner kring Care Santos prisbelönta roman Media vida

Elisabeth Tegelberg om Care Santos nya roman

Av: Elisabeth Tegelberg | Essäer om litteratur & böcker | 25 april, 2017

Pièta och den röda hästen

Thomas Notinis högintressanta uppsats här på sidan om Kasimir Malevitj fick mig att fundera över några bildminnen, det ena mitt eget, det andra min mors. Som ung glop för femtio ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 10 december, 2014

Julen är inte vad den alltid har varit

Det är lätt att tänka sig att julen är vad den är och att den alltid har varit vad den är idag.  Den klassiska sagan En julsaga av Charles Dickens beskriver ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 01 november, 2013

Paddington anländer till Paddington Station med en lapp runt halsen

Paddington - En björn för alla tider

Paddington är urtypen för den artige främlingen. Han kommer som flykting till Storbritannien med en lapp runt halsen och hittas av den snälla familjen Brown på en tågstation i London ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 02 december, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.