En roadbok på queerfeministisk grund

Det började i Kramfors. Hanna Wikmans morfar var reporter på Nya Norrland, och det verkade så spännande. Som 15-åring gjorde hon sin prao på NN:s lokalredaktion i Kramfors, och knappt ...

Av: Gregor Flakierski | 28 september, 2010
Kulturreportage

 Skivomslag av Kristian Wåhlin till Maddie Leach konstverk “The Grief Prophesy”

Mord och black metal på Göteborgs konstbiennal

På Göteborgs Internationella Konstbiennal (GIBCA) har konstnären Maddie Leach tagit sig an en av den svenska black metal scenens storheter under 1990-talet, nämligen bandet Dissection. I verket som lånat sin ...

Av: Mathias Jansson | 06 november, 2017
Essäer om konst

Stig in i dimman

På något sätt har mitt liv gått i baklås och jag förstår inte, hur jag skulle kunna öppna det igen. Jag kan ingenting längre, inte skriva, inte skratta, inte tala ...

Av: Jonas Wessel | 01 maj, 2013
Övriga porträtt

"Barockbuskis" på Drottningholmsteatern

Samarbetet med operahögskolan fortsätter efter förra årets framgång med "Cosi van tutte" och det är helt i sin ordning. Det gav mersmak.  Det är bara det att denna gång sätter ...

Av: Ulf Stenberg | 09 juni, 2012
Kulturreportage

Döden och kroppen



Dödens ljusmörkerGenom det progressiva försvinnandet av tron på själens odödlighet och genom nyfödelsen av en sorts ”paganism” som inte nödvändigtvis är kritisk mot kristendomen, kan kroppen återuppta sin plats i samhället. Kroppen kan visa sig. 
Men, är det verkligen så? Har kroppen verkligen emanciperats från själens kultur?


Vi deklinerar och tvingar ”Frälsningen” i en kanske blygsammare men säkert konkretare miljö: den goda hälsan för att kunna undvika sjukdomen och förlänga livet. Kroppen fortsätter dock att förtära sig med de ritualer som en gång tillhörde själen. De tvångsneurotiska disciplinerna, som till exempel dieter och fasta, banar väg för anorexin men påminner oss samtidigt om vissa asketiska tillämpningar som en gång var religiösa.

De fysiska övningarna med sina rituella och liturgiska upprepningar liknar på samma sätt de andliga övningarna och är fyllda av ”sacrificatio” (uppoffring) och ”mortificatio” (förödmjukelse). Kroppen blir det ideologiska altare på vilket mode och trend kan offra det som är kvar av människans alienation. Jag skriver ”alienation” därför att vi inte längre bebor vår kropp utan schizofrent förnimmer den som någonting annat än oss, som någonting ”bortom”.

Kroppen är därför det som vi måste (konst)ruera, ”bygga” och se till att den lyder normer och kanon som den dominerande kulturen främjar: hälsa, styrka, skönhet. Värderingar man måste besitta för att bli accepterad av samhället. Kroppen är inte längre en vehikel för att kunna ”vara” i världen utan ett hinder för den. Ett hinder därför att världen eller samhället inte har någon användning för en kropp som inte motsvarar kriterierna och normerna som trenden bestämmer för att kunna bli sedda, begärda och köpta.

Dödens triumfAllt stannar där, i den narcissistiska autismens klausur. Och kroppen – tyst och sjuk i sin egen perversion – kommunicerar inte längre.

Kroppen utnyttjades en gång för sin arbetsförmåga, idag är kroppen en kraft i ”begärets” tjänst, ett utnyttjningsobjekt med abstrakta behov om skönhet, ungdom, hälsa, sexualitet... nya varor (värderingar) som är till salu.

Genom att orientera begäret mot en anpassning till modens normer kommer kroppen omedvetet att sätta ett spektakel av sig själv på scenen. Ett seduktivt spektakel som väntar på att bli produktivt.

Gamla och heliga värderingar som etik, vilja, heder, men också spontanitet, frihet, sexualitet och kreativitet präglas av produktionens och konsumtionens nya gudomlighet. Att begära har blivit ett synonym för att producera.

Från solarium till motionssalonger, från parfymerier till bastu, från turkisk bad och termer till Budo utnyttjar marknaden kroppens alienation (hur vi borde se ut kontra hur vi verkligen ser ut). Allt genom det som den dekadente postmodernisten Lyotard kallade: Libidinal ekonomi.

Rent beteendemässigt ser jag inte en språklig skillnad mellan moral, måste, disciplin, uppoffringar, självförödmjukelser, avsägelser hos trappister och asketer – själens atleter som de kallades – och relativismens små syskon som dyrkar moden och trender.

Det är genom att ge ett semantiskt värde till intet som konsumtionssamhället (och trenden) dämpar identitetsångesten hos dessa kroppens atleter och till glömskan utvisar den mest fruktansvärda av alla möjliga frågetecken: Vem är jag?

Spelet som pågår liknar ett puzzel. Trenden (modet) använder fragmentiseringen av den könlösa och själlösa kroppen, samt illuderar kropparna om deras mjukhet och stolthet, om deras ljuvhet och stränghet. Vi behöver alltså inte välja, vi kan vara allt samtidigt. Allt detta är ju mycket demokratiskt därför att det är så billigt, nästan gratis. Egalité av plånböckerna, fraternitè av de sociala subjekten, och liberté att förbli den nya gudens lakejer.

dödsängelTrenderna är monarker. Och våra sköna kroppar är modedockor på vilka man kan hänga nya och sedan avlagda kläder. Trenderna är religiösa därför att deras imperativer är dogmatiska. Men trenderna är framförallt politiska, de använder retoriken för att övertyga, oavsett om det är det röda eller det blåa partiet som talar.

Inte heller kriget kan skada trenden. Därför att trenden är aggressiv, ideologiskt övertygande, offensiv och vinner i slutet. Varför vinner den? Just därför att den baseras på intet, den är sann men samtidigt virtuell. Den går snabbt över men ersätts av en ny trend så småningom. Trenden är evig som Gud.

Inte för inte liknar trenden en filmbild i rörelse, en film som med en subliminal effekt får oss att tro att den är verklighet. Ändå finns det någonting som trenden inte kan dominera helt: kroppen blir gammal, kroppen dör. Det finns inte längre en tro på själen som kan ge oss hoppet om ett överlevande. 
Konkret och rättvis närmar sig döden.

Ångesten dyker fram, en resa à rebours (Mot strömmen (fransk originaltitel: À rebours) är en fransk roman, skriven av Joris-Karl Huysmans), mot en tid som var, med hjälp av plastkirurgi, kosmetiska o s v.

Om kroppen åldras förlorar den sin sensualism men framförallt sin sinnlighet. 
Det är bara makeup (en aning tjockare nu) och fotogeni eller telegeni (med många filter) som kan förlänga illusionen. Det gamla ansiktet är verkligt medan masken – bakom vilken ansiktet döljs – är skenbar. 

Spelet fortsätter men nu visar det ändå någonting verkligt. 
Rädslan att blotta sitt verkliga ansikte. 
Rädslan är verklig.

Döden lekerI sitt försök att motarbeta Gud eller ”Naturen” som vill att kroppen förfaller, är den gamla människan tvungen att leva i sällskap med några konkreta vittnen: depression, hypokondri, oro.

Och sedan – hur svårt det är att finna effektiva antidoter! Vågen, dieten, gymnastiksalen, swimmingpoolen, parfymeriet, viagra och spegeln förstås.

Om ålderdomen inte visar sin sårbarhet längre, måste den finna ”pietas” (vördnad), ärlighet och de lösningar på vilka samhället grundas? Nej. Men detta är ett brott. Ett gammalt ansikte är ju bra för mänskligheten.

Man borde förbjuda ansiktslyftning och betrakta den som ett brott mot mänskligheten. Detta därför att den gamla människan förutom att undandra sitt gamla ansikte ifrån samhället, förstärker myten om en ungdom som i ålderdomen ser ett väntrum för döden.

En lyftning kan vi väl göra men inte på våra ansikten utan på vårt eget ”mind” (sinne) eller på vår själ. Då kommer vi kanske att inse att föreställningarna om skönhet, ungdom, sexualitet, o s v, som vi i åratal har sett på bio och på teve, inte var annat än en morgana. Därför att vi, sedan vi föddes, har lärt oss att utseendet var viktigare än att vara.

På altaret av denna fruktansvärda och osanna dogma har vi offrat vår kropp och givit till den uppdraget att föreställa det som vi inte var och som vi aldrig kunde vara. 
Det var en illusion, det som tillfredsställde oss.

Gilda Melodia

Gyorgy Ligeti  Requiem

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

http://www.youtube.com/watch?v=wawSCvuGj4o

 

Ur arkivet

view_module reorder

Några tankar med anledning av vårdavjämningsdagen

”Life is partly what we make it, and partly what it is made by the friends we choose” sade Tennessee Williams som dog av en kapsyl. En natt, när han hade ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 20 mars, 2013

Napoleon den III, skaparen av det moderna Frankrike?

Napoleon den tredjeNapoleon den III, den kanske mest missförstådde kejsaren, föddes för tvåhundra år sedan, den 20 april 1808.  I sina memoarer skriver Hortens, Hollands drottning om sin nyfödde son ...

Av: Anne Edelstam | Essäer om samhället | 15 oktober, 2008

Den moderna textila konsten och Sandra Ikse

Textil konst har ofta kommit att enbart handla om material och hantverk. Men det finns textilkonstnärinnor som idag vill nå bortom denna begränsning. De vill uttrycka något viktigt om den ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 09 juli, 2017

Ge sig röst

Ge sig röst   En kvinna som var dvärg och Siv Arb är mina förebilder Den lilla kvinnan klev upp på sin stol och viftade med armen Hon var en av få i publiken som gjorde inlägg när anarkisterna hade stormöten ...

Av: Eva Grip | Utopiska geografier | 08 februari, 2007

Toilette Kawakawainnen foto Maksim

Skatologi

Ivo Holmqvist om urinoarerna och lite annat.

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om samhället | 04 april, 2015

Djur inom poesin

Djur och poesi hör absolut ihop. Konstigt vore det ju annars. Vi är själva djur, djur är poetiska i många bemärkelser, djur står oss nära. Under litteraturhistoriens gång har dock ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 21 februari, 2012

Röda korset

Svenska Röda korset, 150 år

Den så kallade Röda korsdagen firas traditionellt 8 maj. 2013 fyllde internationella Röda korset 150 år, den svenska grenen grundades i december året efter, och började sin verksamhet 1865. Svenska ...

Av: Mats Myrstener | Essäer om samhället | 23 juni, 2015

Jordskalv och prästungar

Ett jordskalv, 6,2 på Richter-skalan och med epicentrum fem mil ner i underjorden, inträffade förra veckan  vid Castle Point, en liten ort på sydöstra kusten av Nya Zeelands nordö. Bilder ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 24 januari, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.