Dominospel på gång på synagogans innergård Johny till vänster snappade upp min kamera

Bukharajudar i sidenvägens knutpunkt (Del 3 av 3)

Dagen efter att Johny och jag skilts åt osams på väg mot den andra synagogan, ville jag ställa Johny några frågor med tanke på att jag kanske ändå skulle skriva ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | 24 februari, 2017
Resereportage

Stig Dagerman

Frånvaron, saknaden och det outtalade. Nära Stig Dagerman

Platsen är bredvid den ensamme. Den av samvetet ofredade. Den odefinierat skuldtyngde. Den som i sin själs djupaste vatten benämndes som den oönskade. Denna människa som till slut trädde ut ...

Av: Benny Holmberg | 26 oktober, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Three ladies in Cairo. Del VI. Dark ages

Min mormor, Hilda, växte upp i Sundsvall och berättelsen börjar där i och med Sundsvalls stora brand 1888 med hennes mor, min mormorsmor Ragnhild. Många äventyr senare, träffade Hilda den ...

Av: Anne Edelstam | 25 juli, 2014
Utopiska geografier

Fredriksson om Wittgenstein

Fredriksson om Wittgenstein En gammal bok av Gunnar Fredriksson om Ludwig Wittgenstein aktualiserad i en artikel av Bo I Cavefors. "Hälsa alla att jag har haft ett underbart liv"; det verkar ...

Av: Bo I. Cavefors | 26 oktober, 2006
Essäer om litteratur & böcker

Döden och kroppen



Dödens ljusmörkerGenom det progressiva försvinnandet av tron på själens odödlighet och genom nyfödelsen av en sorts ”paganism” som inte nödvändigtvis är kritisk mot kristendomen, kan kroppen återuppta sin plats i samhället. Kroppen kan visa sig. 
Men, är det verkligen så? Har kroppen verkligen emanciperats från själens kultur?


Vi deklinerar och tvingar ”Frälsningen” i en kanske blygsammare men säkert konkretare miljö: den goda hälsan för att kunna undvika sjukdomen och förlänga livet. Kroppen fortsätter dock att förtära sig med de ritualer som en gång tillhörde själen. De tvångsneurotiska disciplinerna, som till exempel dieter och fasta, banar väg för anorexin men påminner oss samtidigt om vissa asketiska tillämpningar som en gång var religiösa.

De fysiska övningarna med sina rituella och liturgiska upprepningar liknar på samma sätt de andliga övningarna och är fyllda av ”sacrificatio” (uppoffring) och ”mortificatio” (förödmjukelse). Kroppen blir det ideologiska altare på vilket mode och trend kan offra det som är kvar av människans alienation. Jag skriver ”alienation” därför att vi inte längre bebor vår kropp utan schizofrent förnimmer den som någonting annat än oss, som någonting ”bortom”.

Kroppen är därför det som vi måste (konst)ruera, ”bygga” och se till att den lyder normer och kanon som den dominerande kulturen främjar: hälsa, styrka, skönhet. Värderingar man måste besitta för att bli accepterad av samhället. Kroppen är inte längre en vehikel för att kunna ”vara” i världen utan ett hinder för den. Ett hinder därför att världen eller samhället inte har någon användning för en kropp som inte motsvarar kriterierna och normerna som trenden bestämmer för att kunna bli sedda, begärda och köpta.

Dödens triumfAllt stannar där, i den narcissistiska autismens klausur. Och kroppen – tyst och sjuk i sin egen perversion – kommunicerar inte längre.

Kroppen utnyttjades en gång för sin arbetsförmåga, idag är kroppen en kraft i ”begärets” tjänst, ett utnyttjningsobjekt med abstrakta behov om skönhet, ungdom, hälsa, sexualitet... nya varor (värderingar) som är till salu.

Genom att orientera begäret mot en anpassning till modens normer kommer kroppen omedvetet att sätta ett spektakel av sig själv på scenen. Ett seduktivt spektakel som väntar på att bli produktivt.

Gamla och heliga värderingar som etik, vilja, heder, men också spontanitet, frihet, sexualitet och kreativitet präglas av produktionens och konsumtionens nya gudomlighet. Att begära har blivit ett synonym för att producera.

Från solarium till motionssalonger, från parfymerier till bastu, från turkisk bad och termer till Budo utnyttjar marknaden kroppens alienation (hur vi borde se ut kontra hur vi verkligen ser ut). Allt genom det som den dekadente postmodernisten Lyotard kallade: Libidinal ekonomi.

Rent beteendemässigt ser jag inte en språklig skillnad mellan moral, måste, disciplin, uppoffringar, självförödmjukelser, avsägelser hos trappister och asketer – själens atleter som de kallades – och relativismens små syskon som dyrkar moden och trender.

Det är genom att ge ett semantiskt värde till intet som konsumtionssamhället (och trenden) dämpar identitetsångesten hos dessa kroppens atleter och till glömskan utvisar den mest fruktansvärda av alla möjliga frågetecken: Vem är jag?

Spelet som pågår liknar ett puzzel. Trenden (modet) använder fragmentiseringen av den könlösa och själlösa kroppen, samt illuderar kropparna om deras mjukhet och stolthet, om deras ljuvhet och stränghet. Vi behöver alltså inte välja, vi kan vara allt samtidigt. Allt detta är ju mycket demokratiskt därför att det är så billigt, nästan gratis. Egalité av plånböckerna, fraternitè av de sociala subjekten, och liberté att förbli den nya gudens lakejer.

dödsängelTrenderna är monarker. Och våra sköna kroppar är modedockor på vilka man kan hänga nya och sedan avlagda kläder. Trenderna är religiösa därför att deras imperativer är dogmatiska. Men trenderna är framförallt politiska, de använder retoriken för att övertyga, oavsett om det är det röda eller det blåa partiet som talar.

Inte heller kriget kan skada trenden. Därför att trenden är aggressiv, ideologiskt övertygande, offensiv och vinner i slutet. Varför vinner den? Just därför att den baseras på intet, den är sann men samtidigt virtuell. Den går snabbt över men ersätts av en ny trend så småningom. Trenden är evig som Gud.

Inte för inte liknar trenden en filmbild i rörelse, en film som med en subliminal effekt får oss att tro att den är verklighet. Ändå finns det någonting som trenden inte kan dominera helt: kroppen blir gammal, kroppen dör. Det finns inte längre en tro på själen som kan ge oss hoppet om ett överlevande. 
Konkret och rättvis närmar sig döden.

Ångesten dyker fram, en resa à rebours (Mot strömmen (fransk originaltitel: À rebours) är en fransk roman, skriven av Joris-Karl Huysmans), mot en tid som var, med hjälp av plastkirurgi, kosmetiska o s v.

Om kroppen åldras förlorar den sin sensualism men framförallt sin sinnlighet. 
Det är bara makeup (en aning tjockare nu) och fotogeni eller telegeni (med många filter) som kan förlänga illusionen. Det gamla ansiktet är verkligt medan masken – bakom vilken ansiktet döljs – är skenbar. 

Spelet fortsätter men nu visar det ändå någonting verkligt. 
Rädslan att blotta sitt verkliga ansikte. 
Rädslan är verklig.

Döden lekerI sitt försök att motarbeta Gud eller ”Naturen” som vill att kroppen förfaller, är den gamla människan tvungen att leva i sällskap med några konkreta vittnen: depression, hypokondri, oro.

Och sedan – hur svårt det är att finna effektiva antidoter! Vågen, dieten, gymnastiksalen, swimmingpoolen, parfymeriet, viagra och spegeln förstås.

Om ålderdomen inte visar sin sårbarhet längre, måste den finna ”pietas” (vördnad), ärlighet och de lösningar på vilka samhället grundas? Nej. Men detta är ett brott. Ett gammalt ansikte är ju bra för mänskligheten.

Man borde förbjuda ansiktslyftning och betrakta den som ett brott mot mänskligheten. Detta därför att den gamla människan förutom att undandra sitt gamla ansikte ifrån samhället, förstärker myten om en ungdom som i ålderdomen ser ett väntrum för döden.

En lyftning kan vi väl göra men inte på våra ansikten utan på vårt eget ”mind” (sinne) eller på vår själ. Då kommer vi kanske att inse att föreställningarna om skönhet, ungdom, sexualitet, o s v, som vi i åratal har sett på bio och på teve, inte var annat än en morgana. Därför att vi, sedan vi föddes, har lärt oss att utseendet var viktigare än att vara.

På altaret av denna fruktansvärda och osanna dogma har vi offrat vår kropp och givit till den uppdraget att föreställa det som vi inte var och som vi aldrig kunde vara. 
Det var en illusion, det som tillfredsställde oss.

Gilda Melodia

Gyorgy Ligeti  Requiem

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

http://www.youtube.com/watch?v=wawSCvuGj4o

 

Ur arkivet

view_module reorder

Vad är det nu i mig som brister

Det fanns en tid då jag drömde, då jag vaknade upp mitt i natten med häftigt bultande hjärta kall av svett och ångest, uppfylld av märkliga drömlika bilder känslan av att inte veta och ...

Av: Susann Wilhelmsson | Utopiska geografier | 12 oktober, 2009

Renässanstänkaren Giordano Bruno och oändligheten

Illustration: Ragni Svensson Renässansen höjde taket. Man kunde andas friare. Man vågade vara mer sant egensinnig, mer storsinnad och mer djupsinnig än tidigare. En genomgripande pånyttfödelseanda var på väg, men den ...

Av: Percival | Essäer om politiken | 21 april, 2008

Vättern som ”dragare”

På Ödeshögs festvåning lyssnade Per-Inge Planefors vid ett lunchföredrag till Anna Österlund. Hon är entusiastisk sekreterare i projektet Destination Kräftriket. Det arbete som görs i projektet kan sammanfattas som destinationsutveckling ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 05 mars, 2013

Edward Albee

Edward Albee 1928-2016

Någon gång strax bortom mitten av sextiotalet hade Edward Albees pjäs ”Balansgång” premiär på Malmö Stadsteater. I Lund fanns på Helsingkrona Nation den driftige Klas Olofsson (senare chef för Svenska ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om scenkonst | 18 september, 2016

Tove Janssons bildresa i Vem ska trösta Knyttet?

Om att bli synlig och att finna sitt eget centrala ljus Det var en gång ett litet knytt som bodde alldeles ensam i ett ensamt hus. Han var nog långt mer ensam än ...

Av: Belinda Graham | Konstens porträtt | 09 september, 2014

I ljuset av Människoriket

Den teater som dominerar och har dominerat scenerna är för det mesta en välbekant underhållningshistoria. Den visar ibland ett misslyckande som man kan skratta åt eller lära sig någonting av ...

Av: Percival | Essäer | 21 mars, 2012

Forsoningen

Forord Når en krig er over, er det forsoningen som står for tur. I slike sammenhenger, der det er med henvisning til krig blir forsoningen forstått som ‘forlik’, ‘pakt’, ‘avtale’, det ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 10 november, 2014

De kvinnliga konstnärernas revansch

Karin Larsson. Eva Bonnier. Julia Beck. Samtliga aktuella i sommar med nya utställningar och nya böcker som kommit ut om dem. Egentligen är det fel att säga att de kvinnliga konstnärerna gör comeback ...

Av: Belinda Graham | Essäer om konst | 09 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.