Anders Mård

Ryssland bortom schablonerna

Anders Mård försöker tolka den ryska gåtan ur sitt perspektiv. Han gör det i boken ”Vägen heter Ryssland” på det finlandssvenska förlaget med samma namn.

Av: Rolf Karlman | 12 Maj, 2017
Essäer om litteratur & böcker

5 – Erik

När dörren slöt sig bakom honom sjönk han ner med ryggen mot den. Han kunde se rakt igenom den praktiska ettan med sovalkov och ut genom fönstret i vardagsrummet. Han ...

Av: Erik | 13 januari, 2012
Lund har allt utom vatten

Vampyren ett monster i tiden

Ingen har väl kunnat missa vampyrtrenden inom populärkultur och litteratur just nu? På TV har under våren Alan Balls hyllade serie "True Blood" visats och på biblioteken är Stephanie ...

Av: Annsofi Lindberg | 08 september, 2010
Essäer

Veckan från hyllan, vecka 27. 2012

Den ekonomiska krisen fortsätter, och detaljerna kring den blir allt mer bisarra. Förra veckan raljerade jag över den nya grekiska finansministern. Det gick bara någon dag och det blev ännu ...

Av: Gregor Flakierski | 30 juni, 2012
Veckans titt i hyllan

Skäggiga damer och den moderna vetenskapens framväxt



le sphinxWills beundran var för ögonblicket kombinerad med en isande känsla av att hon var så långt borta. En man skäms sällan då han upptäcker att han inte kan älska en kvinna lika högt sedan han har konstaterat en viss storhet hos henne – naturen har ju avsett storheten för männen. Men naturen har stundom på ett sorgligt sätt slarvat med fullföljandet av sina avsikter – som till exempel med den gode mr Brooke, vars maskulina medvetenhet i det ögonblicket befann sig i ett ganska stammade skick efter brorsdotterns vältalighet.
– George Eliot, Middlemarch (1871)

Med en skämtsam och lite ironisk distans sätter Mary Ann Evans (1819-1880) – kvinnan bakom den manliga pseudonymen George Eliot – fingret på flera viktiga komponenter angående sin tids syn på tänkande (och i synnerhet den tänkande kvinnan) och naturlighet: Naturen har avsett storheten för männen. Men då och då slarvar naturen. Av misstag händer det att den råkar skänka storhetens och tänkandets ynnest åt en kvinna och tvärtom gör vissa män enfaldiga. Men den kvinna som utrustats med ett starkt intellekt kommer också att få betala för detta naturens misstag – med ingenting mindre än att inte kunna bli lika högt älskad som hon hade blivit om hon istället varit mindre intelligent.

Hoppar vi lite drygt hundra år tillbaka i tiden från det att Middlemarch publiceras, närmare bestämt till 1764, finner vi i Immanuel Kants Observations on the Feeling of the Beautiful and Sublime ett så gott som ordagrant uttryck för samma syn på kvinnan och tänkandet, men med den skillnaden att Kant i motsats till Eliot är normativ.

a l'ombre de l'aube

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

I denna text argumenterar Kant för att det skulle vara kvinnans lott att ha del i det sköna, medan mannens skulle vara att ha del i det sublima (termer som 1790 närmare skulle komma att tas upp i Kritik av omdömeskraften). Kant menar att det kvinnliga könet har lika mycket förståelse som det manliga. Skillnaden består i att kvinnans förståelse är en ”skön förståelse”, medan mannens är en ”djup förståelse”. ”Mödosamt lärande eller smärtsamt begrundande” förstör, enligt Kant, de egenskaper hos kvinnan som tillhör hennes kön – även om hon i princip skulle klara av det lika bra som en man. I likhet med det som Eliot skrev ovan, att en man inte kan älska en kvinna lika högt ”sedan han har konstaterat en viss storhet hos henne”, skriver också Kant att en kvinna som trots allt ägnar sig åt dessa tänkande verksamheter endast blir ett föremål för kall beundran och därmed försvagar ”charmen med vilken hon utövar sin stora makt över det andra könet”. Av den anledningen drar sig Kant heller inte för att skriva att en kvinna som har ”huvudet fullt av grekiska, som Mme Dacier, eller bär på fundamentala uppgifter om mekanik, som markisinnan de Châtelet, lika gärna kunde ha skägg”.

Ur dessa exempel (trots deras olikheter i tid och i typ av text) framgår det en ideologi vari en motsättning tycks föreligga mellan tänkande och att vara kvinna. Visst fanns det högt intellektuella kvinnor – men dessa blev som konsekvens av sin omgivning inte betraktade som fullvärdiga kvinnor.

Så har det dock inte alltid varit. Som Londa Schiebinger visar i The Mind Has No Sex? (1989) är det i samband med det moderna universitetets framväxt som denna separation mellan kvinnor och kunskap ska komma att ta form. Mellan 500- och 1000-talet var så gott som allt kunskapssökande knutet till kyrkan. Europas kloster var högborgar för kunskap och makt för såväl män som kvinnor utan åtskillnad.

Till skillnad från klostren var universiteten endast öppna för män. Det medeltida universitetet erbjöd utbildning inom teologi, medicin och juridik, ämnen till för att fostra unga män till arbeten inom politik, utbildning, juridik, medicin eller i kyrkan. Eftersom kvinnor inte hade tillträde till dessa yrken fanns det heller ingen anledning att tillåta kvinnor att närvara vid universiteten. Men universitetet var vid den här tiden inte som idag samhällets givna centrum för kunskap och forskning. Som Thomas Karlsohn skriver fanns det så sent som under andra halvan av 1700-talet i Tyskland till och med en livlig debatt kring att helt avskaffa universitetet. Den moderna vetenskapen hade snarare växt fram ur en mångfald olika typer av vetenskapliga praktiker som tog plats på de mest skilda platser – i t.ex. hantverksverkstäder, informella salonger och kungliga akademier. Kvinnor skulle inte i större antal få tillgång till universitetet förrän mot slutet av 1800-talet. Men som Peter Bowler och Iwan Rhys Morus skriver var det, fram till mitten av 1800-talet, samtidigt ganska få manliga vetenskapsmän som faktiskt hade studerat sina forskningsämnen vid universitetet. I och med att vetenskapen allt mer började flytta in i de lärda akademierna – och dvs. bli allt mer professionaliserad – kom sedan kvinnors exklusion ur den officiella vetenskapliga praktiken att institutionaliseras.

d'un jour a l'autre1600-talets vetenskapsakademi hade rötter både i det medeltida universitetet och i renässanshoven. I de fall akademierna härstammade från universiteten var kvinnors exklusion förklarlig. Men i de kungliga akademierna var den inte lika självklar. Den första akademin utanför Italien, l’Académie Française, grundades 1635 och var också den första akademin som inte tillät medlemmar av kvinnligt kön. Faktum var att varken Paris, Londons eller Berlins akademier på pappret uttryckligen förbjöd kvinnliga medlemmar. Ändå blev inga kvinnor invalda. Även om namnkunniga kulturpersonligheter och vetenskapsmän sökte till akademierna i Paris blev de inte antagna, varken George Sand till l’Académie des Beaux Arts eller ens Marie Curie till l’Académie des Sciences (så sent som 1910). Fastän deras litterära eller vetenskapliga bedrifter aldrig var ifrågasatta.

Men detta innebar ändå inte att kvinnor inte ägnade sig åt vetenskap. Exempelvis utgjorde kvinnor ungefär 14% av Tysklands alla astronomer mellan 1650 och 1710.

Medan mycket av vetenskapen fortfarande sköttes innanför hemmets väggar var det vanligt att kvinnor deltog i den vetenskapliga praktiken som assistenter till sin fäder eller bröder. Men det var även vanligt att man gifte sig – som en form av kvinnlig strategi – med en utbildad man att forska tillsammans med. Konstnären och illustratören Maria Sibylla Merian (1647-1717) gifta sig med Johann Graff, en av sin styvfars lärjungar, för att kunna fortsätta sin verksamhet; astronomen Maria Eimmart (1676-1707) säkrade sin position på observatoriet genom att gifta sig med Johann Heinrich Müller; Maria Winkelmann (1670-1720), också hon astronom, visste att hon inte skulle kunna fortsätta med astronomin själv utan kunde genom sitt giftermål bli assistent åt Gottfried Kirch, en av sin tids stora astronomer. Men i och med den stundande professionaliseringen av vetenskapen i samhället var även denna plats för kvinnor (trots att den var marginell och förskjuten till skuggan) hotad. I rörelsen från det privata till det offentliga, då astronomin flyttade ut ur privata observatorier till publika arenor, försvann kvinnorna på vägen. Detta skedde även inom de fält som tidigare varit dominerade av kvinnor, t.ex. barnmorskekonsten. De av erfarenhet tränade barnmorskorna i England tvingades att ge vika för manliga, vid universitetet utbildade, ”experter”.

La visiteFör att åter knyta an till de i inledningen anslagna teman av kvinnlighet och storhet, skulle jag vilja påstå att det finns vissa skillnader i hur man i tal och skrift förhöll sig till olika kvinnliga vetenskapsmän beroende på deras äktenskap (och så klart även framgångar) under den moderna vetenskapens framväxt. Kvinnor som vetenskapligt stod på egna ben verkar överlag ha kritiserats hårdare än de som samarbetade med eller arbetade som assistenter åt sina makar eller bröder. Émilie du Châtelet (1706-1749) – vars översättning av och kommentarer till Isaac Newtons Principia Mathematica (1687) fortfarande idag gäller som den officiella franska översättningen, gjord i en tid då knappt en handfull människor i Europa kunde förstå denna bok – ansåg ju Kant lika gärna kunde ha haft ett skägg. Och Voltaire, vem Madame du Châtelet också hade en relation med, ska ha skrivit att hon var en stor man med det enda felet att hon var kvinna. Margaret Cavendish (1661-1717), som gick i hård polemik mot den framväxande kulten av den empiriska vetenskapen, kallades för galen. Kritiken av henne som galen kan självklart härledas till hennes oppositionella position gentemot det rådande vetenskapliga klimatet – att man passade på att förkasta hennes teorier på basis av hennes kön istället för att granska hennes resonemang. Men jämför man dessa personers öden med kvinnor som istället arbetade i skuggan av män, verkar de senare ändå överlag ha blivit mer respektfullt bemötta.

Caroline Herschel (1750-1848) blev t.ex. på sin ålders höst belönad med ett flertal bemärkelser – hedersmedlem i Royal Astronomical Society, medlem i Royal Irish Academy, guldmedaljer av kungen av Preussen och the Astronomical Society of London – för sina upptäckter, men inte mindre för sin assistans av sin geniförklarade bror, William Herschel.

les carcansNär Caroline blev hedersmedlem i the Royal Astronomical Society 1835, behövdes det dock ändå påpekas att ”testerna av ens meriter i astronomi bör inte i något fall tillämpas mindre strängt på en kvinnas verk än på en mans, könet på den tidigare bör inte längre utgöra ett hinder för henne för att få erkännande vilket kan hållas på grund av den senare”. Att detta var nödvändigt att understryka vittnar om en underliggande problematik, att det fram till detta datum långt ifrån varit självklart att ge en kvinna en dylik hedersbetygelse.

Kanske ligger det en hel del i det som Cavendish skriver när hon hävdar att filosoferna och vetenskapsmännen Galileo, Gassendus, Descartes, Helmont, Hobbes, H. More, etc. ”var fina geniala skribenter, men ändå såpass självgoda att de skulle se på förakt på att vara skrivare åt en kvinna”.

Det verkar alltså ha varit möjligt som kvinna att uppnå en relativt hög nivå av erkännande och storhet och ändå anses behålla någon form av kvinnlighet så länge hon var underställd en ännu mer erkänd och framgångsrik man (bror eller make); var hon inte det – utan stod på egna ben – verkar det hela ha varit mycket mer problematiskt.

Idén att den manliga och den kvinnliga kroppen av naturen är olika och vitt skilda från varandra är en relativt ny sådan. Under antiken ansåg man att män och kvinnor skilde sig åt endast i gradskillnad. Mannen uppställdes som ensam idealbild för hur och vad en människa ska vara, vilket resulterade i att kvinnor ansågs vara kort och gott ofullkomliga män. De kvinnliga genitalierna betraktades t.ex. som inverterade manliga könsorgan. Det var sedan inte förrän på 1600-talet som denna enkönsmodell byttes ut mot en s.k. tvåkönsmodell – som t.ex. Kants text i inledningen är ett tydligt uttryck på – varigenom kvinnor och män betraktades som både anatomiskt och själsligt olika.

Men denna olikhetstanke hade likväl grund i en vid den här tiden ny tanke om just relationen mellan det kön man har och den person man är. Under antiken hade begrepp som maskulinitet och femininitet ingenting med män och kvinnors specifika sexuella natur att göra. De var resultat av en viss blandning av de fyra elementen, vilket gällde allt vara i universum, och utan att vara begränsat vare sig till män eller kvinnor. Den nya anatomiska revolutionen på 1700-talet innebar då en omvärdering av det kvinnliga könsorganet. Det innebar att man nu började betrakta könet som att det genomsyrade hela den mänskliga kroppen. Dock ansåg man ändå att det fanns tydliga skillnader mellan män och kvinnor angående deras relation till sina kroppar: Medan den manliga kroppen ansågs vara styrd av sinnet ansågs det kvinnliga sinnet tvärtom vara kontrollerat av sin kropp och i synnerhet av sina reproduktionsorgan.

l'étrangerÄven om man på 1700-talet alltså ansåg män och kvinnor vara, som Schiebinger skriver, ”i sin essens perfekta i sin skillnad, var skillnaden ordnad hierarkiskt”.

Samtidigt under 1700-talet utvecklades tanken om att män och kvinnor på grund av sin olikhet därför skulle komplettera varandra. Enligt Schiebinger var denna tanke en del i ”den ideologiska apparat som var associerad med professionaliseringen av vetenskapen och framväxten av modersidealet”. Denna teori låg då till grunden för att etablera arbetsfördelningar i samhället med anspråk på att vara av naturen givna och som gjorde skillnad mellan manliga och kvinnliga domäner, där kunskap och vetenskap tillhörde den förre och hushållsarbete och barnpassning den senare. Associationen mellan maskulinitet och vetenskap förstärktes sedan ytterligare av att neo-platonister, vilka ansåg att kreativitet var ett resultat av en förening mellan maskulina och feminina principer, fann det vara ingenting annat än naturligt att vetenskap också skulle uppstå i föreningen mellan en vetenskapsman (som var man) och hans motståndare: vetenskapen – som av gammal tradition porträtterades som musan Scientia, dvs. som en kvinna.

För att rekapitulera en aning har jag i stora drag diskuterat den diskurs om kvinnor och vetenskap som omöjligt kan separeras från den moderna vetenskapens framväxt. Professionaliseringen av vetenskapen var en karakteristisk och betydelsefull del av denna nya vetenskap, samtidigt som den också utgjorde själva den rörelse som skulle komma att utestänga kvinnor, efter det att rummet för forskning och vetande flyttat ut ifrån klostren och hemmens kammare in i akademierna och universitetens salar. Så länge som vetenskapen fortfarande kunde bedrivas privat fortsatte kvinnor att ägna sig åt vetenskap men i skymundan som assistenter åt en släkting eller make. Att gifta sig med en man som ägnade sig åt vetenskap kan ses som en form av kvinnlig strategi för att just kunna fortsätta forska även om det endast kunde ske inofficiellt och vid sidan av.

För de som arbetade tillsammans med sina män – och dvs. åtminstone utåt kunde sköta hushåll och barn samtidigt – var detta en möjlighet att göra det man önskade utan att ändå helt ställa sig emot sin tids ideologi. Som konsekvens har de dock blivit mindre ihågkomna av eftervärlden och kommit att exkluderas ur historieböckerna.

La silenceVärre var det för de framstående kvinnor som inte gifte sig samt för dem som överträffade sina män i kunskap och intelligens. Inom teorin om könens komplettering var kvinnor sedda som ”underlägsna män men som fundamentalt olika och därför också ojämförliga med män”. Att ge sig in i vetenskapen, som var en manlig domän, var inte enbart att göra någonting atypiskt för det kvinnliga könet utan också samtidigt en utmaning och en öppning för jämförelse mellan könen inom vetenskapen.

En intressant sida av denna diskurs är, som Kant också skriver, att kvinnor självklart kunde excellera inom vetenskapen (dock ingenting alla var överens om). Problemet var att de helt enkelt inte borde göra det, eftersom deras sköna, kvinnliga natur då förgås och de tappar sin charm och makt över det nobla könet. Å ena sidan är det en (heteronormativ) tanke om kärlek, sexualitet, reproduktion och om en specifik dynamik mellan män och kvinnor; å andra sidan är det en tanke om att sexualitet och vetenskap var någonting oförenligt för en kvinna. Inte ens under tiden då klostren var centrum för lärande var vetenskap – på grund av klosterlöftena – möjlig att associera till kvinnlighet eller sexualitet. Problemet här är helt enkelt att kvinnlighet har definierats på ett sådant sätt att kvinnor som ägnar sig åt intellektuella verksamheter i sin omgivnings ögon transformeras till skäggiga damer eller könlösa varelser. De betraktas som en abnormitet, någonting onormalt.

Denna syn lever fortfarande kvar i vissa former som en kvarleva efter 1700-talet, om man t.ex. ser på hur Yrsa Stenius i Makten och kvinnligheten (1993) talar om Simone de Beauvoir, vilket har kritiserats av bl.a. Nina Björk. När Beauvoirs far uppmuntrar henne som barn till att utveckla intellektuella intressen, uppmuntrar han henne, enligt Stenius, inte som flicka utan som pojke. Tanken om hjärnan och intellektet som associerade till manlighet genomsyrar symptomatiskt kan man säga hela hennes läsning av Beauvoirs liv och person.

L'Êntre DeuxDessa ideologier har självklart krupit in under huden även på många av de framstående kvinnor som var förtryckta under denna diskurs. Det kan man t.ex. se i Caroline Herschels memoarer och brevväxlingar. På tal om sina insatser i arbetet tillsammans med sin bror William kan hon kalla sig själv saker som en ”vältränad hundvalp” som endast gjorde vad den blev tillsagd, eller ”endast ett verktyg som han [William] hade problemet med att vässa och anpassa för vilket syfte han än ville, i brist på ett bättre”. Dock kan hon ändå känna sig ”säker på att ha förtjänat det [beröm] för mitt tålamod och min uthållighet, men ingenting för stora förmågor eller kunskap”.

Men i ett brev från 1798 kan man urskilja en lite annan typ av övertoner:

Men att du har ansett det värt för publicering har inte lite smickrat min fåfänga. Du ser, sir, jag är skyldig mig själv att vara fåfäng, eftersom jag inte skulle vilja vara enastående; och har det någonsin funnits en kvinna utan fåfänga? eller en man för den delen? endast med den skillnaden, att bland herrar är denna företeelse ofta kallad ambition.

I detta brev tillåter hon sig själv att också ta emot den beröm hon faktiskt också får, och sedan kommer att fortsätta att få, av astronomer, kungligheter och vetenskapsmän i Europa. Dessutom sätter hon fingret på tydliga olikheter mellan mäns och kvinnors förutsättningar, dvs. att det som för kvinnor benämns som ”fåfänga”, hos män snarare betraktas som ”ambition”. Denna medvetenhet om de olika könens möjligheter är kanske mer närvarande än vad hennes självförminskande fraser ger sken av.

Kanske var det trots allt en strategi att genom William kunna profilera sig och färdigställa sin stora kalender utan att riskera att förlora sin – ur omgivningens ögon betraktat – naturlighet och ”charm” även om hon själv aldrig kom att gifta sig.

 

 

Carl Magnus Juliusson

 

 

 

la chat chez les chatsREFERENSLISTA

 

Björk, Nina, Under det rosa täcket: Om kvinnlighetens vara och feministiska strategier (Norhaven, 2008 [1996])

Bowler, Peter J. & Morus, Iwan Rhys, Modern Science: A Historical Survey (Chicago, 2005)

Cavendish, Margaret, Duchess of Newcastle, ”The Description of a New World Called the Blazing World”, i The Description of a New World Called the Blazing World And Other Writings, ed. by Kate Lilley (London, 1992)

Eliot, George, Middlemarch: Del I (Stockholm, 1961)

Herschel, Caroline, Memoir and Correspondence of Caroline Herschel, ed. by Mary Herschel (Cambridge, 2010 [1876])

Kant, Immanuel, Observations on the Feeling of the Beautiful and Sublime (Berkeley, Los Angeles, London, 2003 [1960])

Karlsohn, Thomas, ”Det romantiska universitetet”, i Psykoanalytisk Tid/Skrift, 2009: 26-27

Schiebinger, Londa, The Mind Has No Sex? Women in the Origins of Modern Science (Cambridge, 1991 [1989])

Ur arkivet

view_module reorder

SPARKS

Thomas Renhult intervjuar keyboardisten och låtskrivaren Ron Mael från Sparks, med anledning av en konsert i Malmö i oktober.  Sparks, som består av bröderna Ron och Russell Mael, har hållit på ...

Av: Thomas Renhult | Musikens porträtt | 13 november, 2012

En gammal idiots bekännelser

Marseille. Skit … Jag är fortfarande bara i Marseille … Illustration: Hannes Iversen Varje gång tror jag att jag ska vakna upp i djungeln. När jag var hemma efter min första resa ...

Av: Jonas Wessel | Utopiska geografier | 27 november, 2007

Skulptur av fallos i Pompeji

Sapfo och Catullus som antika inspiratörer

Carsten Palmer Schale om den erotiska poesin i antiken: Sapfo och Catullus.

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 13 oktober, 2015

Drömmen om Pontus En kort romantisk novell av Charles E.J. Moulton

Charles växte upp trespråkigt i Göteborg och i Kalmar som son till en operasångerska och en författare. Hans första roll var Klampe-Lampe i föräldrarnas pjäs, turnéproduktionen ”LEVE TROLLEN”, på 80-talet ...

Av: Charles E.J. Moulton | Utopiska geografier | 08 april, 2013

Emma Sundström

Det tar en livstid att dö, och ingen tid alls

För nio veckor sedan dog min mamma. Hon blev 60 år gammal, och var den enda, vars kärlek, jag aldrig tvivlat på. Jag gråter redan här. Det gick för fort.

Av: Emma Sundström | Gästkrönikör | 27 april, 2015

Bild: Melker Garay

De skapande våndorna

Ett tankefragment om skapandets våndor av Melker Garay.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 10 april, 2016

Om Sohrab Rahimi, en intervju om och kring skapelseprocessen

En gång sade du, Sohrab, till mig, i ett annat sammanhang, om kritiken som sådan, vilken jag framhävde som en gestaltning: ”Ja. jag gillar ordet gestalt. För då skriver man ...

Av: Freke Räihä | Litteraturens porträtt | 16 juni, 2012

Samtal med Witold Gombrowicz.

- Hitler skymmer fortfarande sikten... Ett överjordiskt samtal mellan Thomas Nydahl och Witold Gombrowicz någonstans någon gång i Berlin...

Av: Thomas Nydahl | Litteraturens porträtt | 15 september, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.