ICA och de svarta kärnfria druvorna

Som boende mitt emellan Jönköping och Linköping i Ödeshög har vi en oerhörd bas, två rätt så stora och starkt växande städer med högskola respektive universitet. Häromdagen var jag på sammanträde ...

Av: Per-Inge Planefors | 15 januari, 2014
Gästkrönikör

Rilkes andra lyra

Under några veckor i februari 1922 fullbordade Rainer Maria Rilke sitt livsverk genom att skriva merparten av Duinoelegierna och Sonetterna till Orfeus. Det var enligt hans egna ord som ”en ...

Av: Bo Gustavsson | 27 februari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Olästa och omlästa böcker

I den hög av böcker som ligger på golvet, nere till vänster, har jag äntligen börjat botanisera. De är företrädesvis ”äldre” och svenska, och några – men inte alla – ...

Av: Carsten Palmer Schale | 05 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Erik Jorpes

Ett märkligt åländskt läkaröde

En ung åländsk läkare kom att kom att spela märkliga roll i det röda upproret som inleddes i Finland i januari1919. Erik Jorpes från Kökar hamnade på den röda ...

Av: Rolf Karlman | 31 januari, 2017
Essäer om politiken

Opplysningstidens konsepsjon om dannelse av et selv




Innledning

Jan Baptist Weenincks DescartesBåde R. Descartes (1596 – 1650) og I. Kant (1724 – 1804) regnes som opplysningstenkere. Kant skrev til og med et stridsskrift, som er kjent som Hva er opplysning? For meg betyr ‘opplysning’ det samme som ‘selv – opplysning’, eller at jeg får en økt forståelse av hva som menes med å ha eller å være, et selv.

Jeg begynner med å ta opp idéen om høyere og lavere selv, for så å foreslå en alternativ teori, Deretter skriver jeg om Kant og hans syn på relasjonene mellom fornuft og liv.

Konsepsjonen om høyere og lavere selv

En kan undres over hva Descartes har ment med cogito; ergo sum:Erdetet argument Descartes framfører, eller er det en slutning fra underforståtte premisser? Eller noe tredje, så som at det er noe som tenker i meg. Gitt at vi er til så lenge vi tenker, hva hender med oss når vi sover? Descartes mener neppe at vi ikke fins når vi sover, det vil si at også den som sover tenker. Således er det slik at så vel den som er våken som den som sover tenker.

Ser vi på tenkningen fra perspektivet til den som sover, så vet vi at oppfattelsen av begrep som tid, sted og omstendigheter er annerledes under søvn, i den mening at drømmens verden og de tankene en har mens en sover, er en annen enn den verden en er i våken tilstand.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Gitt at rasjonalitetsbegrepet ikke er umiddelbart anvendbart på de tanker en har mens en drømmer; det er heller ikke slik at i våken tilstand tenker en i rasjonale baner, der argument følger på argument, og hvor argumentene alltid er holdbare, for noen ganger er det slik at tanke følger på tanke, uten at det gis logiske sammenhenger mellom dem. Dette kalles da å la tankene gå. Følgelig, til begrepet om den våkne tilstand svarer det ikke med nødvendig at denne tilstand, og de tanker som en derigjennom har, er preget av rasjonalitet, eller diskursive overveielser.

Descartes skrev ikke bare om kognitive saker, for han var også opptatt av menneskehjertet, det vil si følelser og deres betydning i og for livet, og dermed ville han nok ha tilsluttet seg ytringen ‘at noen ganger tenker jeg, andre ganger føler jeg’ (Paul Valery). Det er for øvrig blitt sagt at sosiologisk sett orienterer franskmenn seg i kraft av følelseslivet, mens den kognitive delen hos mennesket – hjernen – er langt mer karakteristisk for den tysktalende befolkning. At Descartes var et fintfølende menneske, betyr, naturligvis, ikke at hans diskursive metode ikke var av sentral betydning for ham. Descartes er kjent for den radikale tvil, og Descartes går rasjonalt til verks, og som betyr at han analyser de enkelte tanker og idéer og tanker han får og har, inntil det er slik at om han bestrider deres sannhet, så oppstår det en kontradiksjon. Dette inkluderer så vel tankegjenstander som gjenstander i følelsenes verden.

Med henblikk på den ytre verden, så var det ikke bare slik at noen ganger så det ut til at gjenstandene for vår sanseiakttakelse så ut til å tilkomme bestemte egenskaper; det forholdt seg snarere tvert imot. Descartes argumenterte for at de faktisk hadde helt andre egenskaper enn de egenskaper vi tilla dem ut fra vår subjektive sikt. Følgende eksempel illustrerer hva som menes.

På avstand kommer et tårn til syne for oss i termer av ‘rundhet’, mens det som er tilfellet er at det har en ‘firkantet’ form: Under visse betingelser er det slik at sansene, og her er det synssansen, bedrar oss.

På den annen side, etableringen av et selvstendig og uavhengig indre selv var et stort framskritt på den tiden Descartes levde, i den mening at Descartes hevdet tanken og idéen om et selv som et universelt selv – gyldig for alle mennesker. Det indre selv, ego, eller jeg, er om menneskenes identitet som menneske, det vil si at hvert enkelt menneske har et jeg, et ego, eller et selv, og denne visshet er hos Descartes en grunnvisshet, som han deduserer andre vissheter fra. Her følger et par eksempler på det. Det første er med henvisning til regnekunsten, og som ikke bare beror på vaner, for en har også å gjennomføre bevis for at resultatet en har kommet fram faktisk er korrekt. Det betyr at en har å forstå det en gjør når en legger sammen tall, trekker fra, ganger eller driver med deling. For det andre, det samme har gyldighet for logisk argumentasjon, at en trenger å forstå hva som menes med at et argument er logisk holdbart. Jeg oppfatter det slik at hos Descartes spiller forståelse store roller.

Hva angår oss selv som selv, så hersker det knapt nok tvil om at det har mange ulike sjikt eller lag, og at det finner sted en viss form for tankevirksom i de dypere sjikt av oss selv, skjønt fornuftige overveielser og avgjørelser finner sted i våken tilstand, og ikke at beslutninger skjer mens en sover, og at en legger disse til grunn for den våkne tenkning og handling.

Gitt at en godkjenner tesen om at et selv har flere enn ett sjikt, og at det også foregår en viss tankevirksomhet i de øvrige selv, er det så at en skal godkjenne tanken og idéen om flere selv?

Det å tenke langsetter nevnte bane passer godt inn med konsepsjonen om at det fins høyere selv og at det fins lavere selv, og at begge former for selv fins i én og den samme person. Gitt at konsepsjonen om lavere selv bindes opp til tanken at når en tenker og handler ut fra det lavere selv, så er en underlagt impulser, begjær og drifter, istedenfor at det er det høyere selv som har styring på impulser, begjær og drifter; det er jo en lang tradisjon innenfor europeisk filosofihistorie at en tenker på fornuften som overordnet følelsene, og som, i det minste, går tilbake til Platon.

Det forgangne selv, det nåtidige selv og det framtidige selv

Kant

Ut fra min alternative teori om begrepet selv, har jeg følgende innsigelse overfor konsepsjonen om høyere selv og lavere selv. Innsigelsen bygger på at motsetningen mellom fornuft og følelser ikke er absolutt: Tanken er at når et menneske er på sitt beste, når det lever på sitt alle mest intense, så er det med referanse til de dypeste følelser i det selv. Dermed trenger det ikke å kjenne seg som et splittet selv, eller som et menneske med flere selv. Splittede selv, eller flere selv, i den mening jeg skriver om her, gjelder dermed i patologiske tilfeller; det helt vanlige hos mennesker er ett og bare ett selv. Resonnementet mitt er slik. Etter som enkeltindividet får erfaringer, og dermed erverver seg nye kunnskaper om seg selv, så endres også den oppfatningen det har om seg selv. Dette pågår gjennom hele livet, slik at selvforståelsen alternerer over tid: Individene lever sine liv gjennom foranderlige situasjoner, og som betyr at livet består av kjeder av uoverensstemmelser mellom hvordan selvforståelsen var før i tiden og hvordan den er nå, og, sannsynligvis, hvordan den kommer til å bli i framtiden.

Med andre ord, her gis det ingen binær opposisjon mellom ‘høy’ og ‘lav’, ‘edel’ og ‘gemen’; opposisjonen finner en langsetter tidsaksen: Dermed kan en snakke om det forgangne selv, det nåtidige selv og det framtidige selv. Slik jeg har nevnt over, så svinger følelseslivet med i våre rasjonale dommer – hele tiden. En kan uttrykke dette på den måten at det er om å ha et integrert selv, eller at et selv ikke skal sprike i ulike og uforenelige retninger, skjønt det neppe betyr at det fortidige selv, det nåtidige selv og det framtidige selv kan skiftes ut med hverandre, uten at deres innhold endres. Legg merke til at det er tale om ‘mitt’ selv eller ‘ditt’ selv, eller at det er med henvisning til ‘de der nede i gaten’, som også har eller er et selv, der grunnen til at det er slik, er at det er et personalisert selv, og ikke til et anonymt selv, som viser til enhver eller ingen.

Fra Descartes til Kant

For Descartes er forbindelsen til følelsenes verden ennå av positiv karakter; dette endrer seg med Kant: I perspektivet til Kant er autonomi og frihet av svært stor betydning, og for ham er det slik at ingen universell moral kan begrunnes med henvisning til det Kant beskrev i termer av ‘tilbøyeligheter’, som, ifølge Kant, er egenskaper ved vår eksistens i fenomenenes verden. I fenomenenes verden gjelder loven om årsak og virkning, uten unntak. Således mente Kant at om han støttet seg på sanseverden kausale forløp av hendelser, eller sansefenomenenes verden, så ville det innebære at han ble ‘heteronom’. I egenskap av ‘fornuftssubjekt’, eller ‘fornuftsperson’, trodde og mente Kant at han holdt til både i den ‘intelligible’ verden og fenomenenes verden, og, i fortettet og forenklet form, det vil si i kraft av sin agent status og ved å gripe aktivt inn i sanseverden, vant Kant friheten sin.

Det var denne to-delingen mellom den intelligible verden og den empiriske verden som gjorde at Kant kunne etablere poengene sine om autonomi og frihet. En slik splittelse mellom fornuftspersonen, slik denne er i seg selv, og slik fornuftspersonen trer fram i den subjektive, empiriske verden, viste seg å volde store problem for Kant, nemlig hvordan en skal forklare at det fins et intelligibelt selv som eksisterer uavhengig og selvstendig i forhold til et psykologisk selv, samt sammenhengen mellom disse to selv. Kant betegnet det intelligible selv med den sammensatte termen «transcendentalt selv», som dermed får en posisjon som er utenfor historie, samfunn og den allmenne kulturen. Det er således ikke urimelig å hevde at Kants redsel for heteronomi medførte at han kom til å innta en svært ekstrem posisjon – utenfor dialogiske sammenhenger. Eventuelt, at all plutselig forandring tvinger fram en posisjon med et løfte om en langt mer stabil selvforståelse enn det er reelt mulig å oppnå på det vilkåret vi lever vårt liv.

 

Thor Olav Olsen 

Ensamrätt för samtliga artiklarna som Thor Olav Olsen publicerar i Tidningen Kulturen tillhör författaren. Tillståndet för citat, länkar eller publicering i andra media än Tidningen Kulturen måste skriftiligt ges av författaren på denna adress                            Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. 

Ur arkivet

view_module reorder

Konsten är för mig extrem anti-vardag. En intervju med Martin Tistedt

Martin Tistedt är en bland de bästa av Vertigos författare. Han skiftar mellan dröm och mardröm i det han skriver. Hans senaste roman heter Vår och där har drömmen ingen ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 25 maj, 2014

Vad är det nu i mig som brister

Det fanns en tid då jag drömde, då jag vaknade upp mitt i natten med häftigt bultande hjärta kall av svett och ångest, uppfylld av märkliga drömlika bilder känslan av att inte veta och ...

Av: Susann Wilhelmsson | Utopiska geografier | 12 oktober, 2009

Peyote-scenen, foto Gençer Yurttaş

Istanbuls viktigaste klubb

När man talar om Istanbuls oberoende musikscen måste man prata om Peyote, stadens viktigaste och äldsta klubb. Peyote har fått sitt namn från kaktusen som är välkänd för sina psykedeliska ...

Av: Aylin Ünal | Essäer om musik | 26 november, 2016

Människorna och språken

Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om samhället | 03 december, 2010

Tonsättaren Lucio Garau och livets stora gåvor

  Lucio Garau är en tonsättare från Sardinien i Italien som har komponerat många verk som speglar musiken och ljuden från hans hemtrakter. Inte så mycket för folkmusiken i sig, utan ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 04 maj, 2011

Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 november, 2011

Ett ständigt misslyckande – dataspelens berättarstruktur inspirerar filmvärlden

Det ständiga misslyckandet är grunden för dataspelets berättarstruktur. Precis som i film och litteratur har ofta dataspel ett linjärt berättande. Huvudpersonen ska ta sig från berättelsen början till slutet genom ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 24 september, 2014

Vem är rädder för vargen här?

Jakob (1785 – 1863) och Wilhelm Grimm (1786 – 1859) hör till 1800-talets stora europeiska kulturpersonligheter. De var språkforskare, sagosamlare, bibliotekarier och upptäckare och påverkade sin samtid genom att bana ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 24 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.