Niklas Aurgrunn Ögonblick av skräckslagen nåd

Niklas Aurgrunn (tidigare Erixon), född 1962, debuterade i Grupp 84 (W&W) och har vid sidan av otaliga helt misslyckade projekt, en handfull romaner och barnböcker på eget förlag och nåt ...

Av: Niklas Aurgrunn | 10 juni, 2013
Utopiska geografier

Kallets konstruktion

Fotograf: Hans Fredrik Asbjørnsen Kallets konstruktion Fiktions- och verklighetsbegreppet har varit flitigt debatterat i samband med höstens romanutgivning. Hanne Ørstavik, en av Norges främsta författare i den yngre generationen säger bestämt: ...

Av: Theres K Agdler | 05 november, 2007
Litteraturens porträtt

3. Väster

 Å på den ena sidan. Men det är bara om man kommer nerifrån det enskilt liggande lilla bostadsområdet som kallar sig by. Om man fortsätter, om man vandrar bland fåren ...

Av: Väster | 31 december, 2011
Lund har allt utom vatten

Carl von Linné och bildningen

TEMA BILDNING För Carl von Linné utgjorde bildning, forskning och religiösa föreställningar en helhet. Det tycks bli allt svårare att förstå Linné och hans tid. Den populärvetenskapliga litteraturen vill gärna framställa ...

Av: Mikael Mogren | 10 april, 2008
Gästkrönikör

Søren Kierkegaard 200 år den 5 maj 2013



Søren A. KierkegaardDet är 200 år sedan Søren Kierkegaard föddes den 5 maj 1813 och hans verk är i hög grad aktuella idag. Idéerna, konflikterna och existensmöjligheterna som framträder i hans skrifter är nu en del av vår verklighet. Det nämns sällan att många av Kierkegaards böcker är fyllda av såväl ironi som underfundig humor och att de är språkkonstnärligt genomarbetade. Det är helt enkelt roligt att läsa vissa av hans verk.

Kärlekens gärningar är det enda av Kierkegaards större verk som skrevs och utgavs i hans eget namn. Även om Kierkegaard benämner sina andra författarnamn som pseudonymer syftar begreppet på namn som maskerar vem som skrivit. Men Kierkegaard intar skilda roller i sitt skrivande och befolkar sin bokvärld med heteronymer – andra namn – som är olika existensmöjligheter.

Författarnamnen på de tre heteronyma verk som utgavs under 1843 säger en del om hans ironi och humor. Utgivaren av Antingen – eller heter Victor Eremita, ”Den segrande Eremiten”. Fyra andra författarröster hörs också i verket, utgivet i två band på 800 sidor, estetikerns respektive etikerns bok. Namnet Johannes de silentio, ”av tystnaden” kan ses ironiskt då han är en vältalig författare till Fruktan och bävan, dessutom handlar skriften till en del om tystnaden, som såväl innerlighetens kännetecken som demonens försåt, och som ”gudomens samgående med den enskilde”. Constantin Constantius betyder ”Konsekvent Ståndaktig” och namnet kan läsas ironiskt med tanke på den litterära genreblandningen i Gentagelsen.

Kierkegaard ville bära fram idén utan att strålkastare sattes på förkunnaren, för att på så sätt få läsaren att själv ta ställning. Hans litterära metod blev i Sokrates anda – att få läsaren att föda sin insikt själv. (Tidigare hade Kierkegaard skrivit avhandlingen Om begreppet Ironi, med ständig hänsyn till Sokrates.)

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Enligt Kierkegaard kan existensfilosofi aldrig predikas eller läras ut. Den bör istället illustreras i fiktionsgestalter, så att läsaren själv kan ana vad det innebär att leva med engagemang, innerlighet och lidelse. Existensen kan inte inordnas i något filosofiskt system eftersom det inte finns något tillvarons system, då system är fullbordan och det kan tillvaron aldrig vara. Att vara människa är ingen ”färdig” med förrän i döden.

De iscensatta författarna är skilda existensmöjligheter med olika livsåskådningar och erfarenheter som ofta motsäger varandra, på såväl spirituella som allvarliga sätt, därigenom förstärks det subjektiva. Det finns inga givna svar, utan syftet är att väcka läsarens intresse och få henne att själv förhålla sig till sin verklighet och inte bara låta den glida förbi.

Kierkegaard använde sig av sin samtids litterära genrer, som dagboken och brevet som ger läsaren förnimmelse av att komma nära författaren. Inom romantiken var det då vanligt med manuskript som hittas under mystiska omständigheter, underfundiga titlar, motton och förord. Formen verkar som en trojansk häst – inuti döljer sig något annat.

I Synpunkt på min författarverksamhet skriver han:

När man verkligen ska lyckas att föra en annan människa till ett bestämt ställe måste man först och främst passa på att finna människan där hon är och börja där.

karikatyrOm du vill övertyga en annan om att denne har orätt i en viss sak är det inte säkert att du når fram genom att säga det direkt. Tvärtom finns risk att den andre då slår ifrån sig. I objektiv kommunikation av fakta finns inget behov av hemlighållande och kan förmedlas direkt, som när läkarvetenskapen vill förmedla nya rön. Men när det rör ens sanning i existentiell mening kan en indirekt kommunikation behövas för att den andre på så sätt kan tillägna sig sanningen själv. Engagemang, glädje och kärlek kommer ju inifrån var och en och kan bara hjälpas fram indirekt, så att den andre själv väcks till att bli mer uppmärksam på sin egen situation.

För att beröra har inte bara innehållet betydelse utan även hur det görs. Stilen är en del av det, en blandning av skämt, ironi och allvar som gör det omöjligt för en läsare att veta vilket som är vilket, om inte denne vet det i sig själv. Med motsägelser och underfundigheter, ibland med en falsk tonvikt på det likgiltiga, behandlas njutning, ansvar och livets svårigheter med ångest, förtvivlan och så vidare, för att göra läsaren medveten om sina livsproblem och vad det är att existera mänskligt.

Kierkegaard ger också sina olika författare skilda sätt att skriva på, som när det gäller estetikerns ofta motsägelsefulla aforismer i början av Antingen – eller:

Gift dig, du kommer ångra det; gift dig inte, du kommer ångra också det; gift dig eller gift dig inte, du kommer ångra bådadera; antingen du gifter dig eller inte gifter dig ångrar du bådadera.

I den meningen, med sin tre gånger omtagna variation av samma tema uppnås en musikalisk verkan som är övertydlig för tanken, men tilltalar hörseln. Aforismen drar sedan vidare resonemanget som handlar om att avstå från val, för estetikern är det likgiltigt vad han väljer och när denne lika gärna kan välja det ena som det andra leder inte valet till något.

Till skillnad mot etikern som menar att val är avgörande för personlighetens daning, att den förtvinar när den inte väljer längre. Val som är livsavgörande föregås av överväganden, då valet gör att du väljer bort något, medan omedelbara estetiska beslut inte har sådan tyngd, du kan besluta dig för något annat i nästa stund. För etikern blir människan vad hon eftersträvar, då etikern vill det goda och ta ställning till vad det än är, istället för att förhålla sig likgiltig som estetikern. Etikern har ett medvetande om sig själv och andra, och genom att förhålla sig till olika situationer kan etikern också ingripa i dem.

KierkegaardI Stadier på livets väg, med undertiteln Studier av skilda personer, utgiven av Hilarius Bogbinder (Munter Bokbindare), framställs tre existensmöjligheter, den estetiska, den etiska och den religiösa, och däremellan märks ironi respektive humor. Den första delen betitlas ”In vino veritas” (I vinet sanningen), en erinring återberättad av William Afham (av honom) från ett gästabud på ett värdshus i en skog där fem estetiker, på olika nivåer, håller tal till kvinnan och kärleken, som en parafras på Platons Gästabudet. Efteråt råkar de gå förbi assessor Wilhelms lantställe, som är etikern i Antingen – eller. En av dem smyger sig in och beslagtar en essä av denne, även etikerns del blir på så sätt med i första bandet, där etikern utifrån sitt äktenskapliga livsval bemöter estetikernas kvinnosyn.

Andra bandet av Stadier tar ändå priset när det gäller manuskript som hittas under mystiska omständigheter. Den har titeln Skyldig? – Icke skyldig? Och med undertiteln: En lidandeshistoria. Psykologiskt experiment av Frater Taciturnus (Broder Förtegen). Längst ned i manushögen som bokbindaren fann låg en dagbok samman med ett ”Tillkännagivande” där Broder Förtegen berättar att han följt med en vän för att fiska efter sjöväxter. Med en håv sänkt till bottnen fick han upp en låst ask insvept i en vaxduk förseglad med sigill. När asken bröts upp låg nyckeln inuti asken. ”Så inåtvänd är alltid inneslutenheten”, säger Broder Förtegen som i asken bland annat finner Quidams dagbok som tar upp dennes förlovning med en ung kvinna, skriven ett år efter den halvårslånga historien.

Om morgonen skildras vad som ägde rum den dagen ett år tidigare och vid midnatt ältar han sin skuld. Titeln antyder att det är fråga om en inre rättegång. Quidam säger om skillnaden mellan dem:

Hon väljer skriket, jag väljer smärtan.

Den 5:e i var månad är korta noveller med i dagboken som ger ledtrådar till Quidams inneslutenhet, flera av dem handlar om märkliga fader och son förhållanden.

Broder Förtegen raljerar efter dagboken i ett ”Brev till läsaren” om Quidams jämmer över förståelseklyftan mellan de två älskande:

den älskade Regine OlsenDet tragiska är att två älskande inte förstår varandra, det komiska är att två som inte förstår varandra älskar varandra.

Genom det personliga stoffet, och att lämna ut sin drygt ettåriga förlovningstid med Regine Olsen, tredje gången han behandlar den – om än maskerat så att tvättnotorna inte är direkt igenkännbara – men här är allt med, så det kan sägas att denna skuldens dagbok skrivits med hjärteblod och dessutom nog ett av Kierkegaards mest genomarbetade verk.

Alla uppslag en författare får blir förstås inte böcker. I Kierkegaards Papirer finns mängder med infall och halvfärdiga visioner. Det är framför allt i sitt inre som han gör sina resor, då den egna fantasin sätter saker och ting i rörelse. Själv kan han se sig, till skillnad mot vissa filosofiska systematiker, som ”en eftersläntrare som intet sett i världen utan bara företagit en inlandsresa inom sitt eget medvetande”.

Några sådana uppslag är ändå samlade i en liten bok betitlad Förord, då den innehåller enbart förord. Den utkom samma dag som Begreppet Ångest – av Vigilius Haufniensis, alltså Köpenhamns väktare eller vaksamme, en som känner stadens nattsidor och vad som sker bakom fasaderna – den 17 juni 1844.

Författaren till Förord heter Nicolaus Notabene, med efternamnet "Observera". Boken har undertiteln: Nöjesläsning för enskilda stunder allt efter tid och tillfälle och kan ses som söndagsutflykter från det egentliga författarskapet eller behovet av förströelser, då vi ju alla har behov av att koppla av lite emellanåt.

I ett förord till de åtta förorden berättar Nicolaus om sina svårigheter med att skriva en bok. Förord är i förhållande till en bok en obetydlighet, som att stämma gitarren innan man påbörjar spelandet. Men svårigheterna för Nicolaus ligger i att han är lyckligt gift och när han läser upp något han skrivit för sin hustru så råkar hon som av en händelse föra ljuset så nära manuskriptet att det brinner upp. Hon har bestämt sig för att konfiskera allt han skriver, då hon menar att det bara är dillerier och framför allt otrohet, eftersom han ju blir frånvarande i tankfullhet när han ska vara närvarande med henne, vilket är värre än en make som går till sin klubb varje kväll, då är han bara frånvarande så länge han är borta. Att ha en författare till äkta make är en värre otrohet, eftersom han då aldrig är närvarande. Ändå har Nicolaus fått lov av sin fru att skriva förord – för man kan ju inte skriva förord utan att skriva en bok – och passar nu på när hon är på landet att göra klart en bok med bara förord.

Först skämtar Nicolaus om när man ska utge en bok med tanken att den ska bli en smakfull presentbok till julhandeln. Hur mottas då boken? Har man läst den? Inte alls. En har hört att den inte är något särskilt, en annan har i alla fall bläddrat lite i den i bokhandeln, och så vidare. Alla de som dessvärre är en del av "mängdförsjunkenheten" och tror att det andra gör är bara för att de ska få något att snacka om.

Nicolaus menar att recensenten inte kan ses som en polis i den goda smakens tjänst utan som en medsammansvuren medlem av omåttfullhetssällskapet, alla de med en tunga och tomt huvud, liknelsen går till kyrkklockan. När recensionen publiceras är det självklart om den som de samtalar, bara snacket kommer igång så är allt bra:

 Søren Aabye Kierkegaard”Har ni läst den förträffliga recensionen?” ”Nej” ”Då måste ni läsa den. Då måste ni verkligen läsa den, det är alldeles som om jag själv kunde ha skrivit den.” – ”Märkligt nog, detsamma som den intressanta recensenten säger, var det jag själv sa, efter att ha bläddrat i boken inne hos Reitzel.” – ”Jag har ännu inte läst den, men jag hörde från en vän på landet, som är väldigt begåvad och en konnässör, att boken är förfelad, även om det finns sköna partier i den.” – Det hela hänger samman på så sätt. Den vännen på landet har inte läst boken, men fått ett brev från en man i huvudstaden, som inte heller läst boken, men läst recensionen, som var skriven av en man som inte läst boken, men hört vad en pålitlig man sa när han bläddrade lite i boken hos Reitzel. Summa summarum är det inte otänkbart att en bok utkommer, väcker sensation, föranleder en recension som blir läst medan boken lika gott kunnat vara oskriven.

I förordet ses författaren som en stackars krake som med ångest inväntar den högt ärade publikens insiktsfulla dom. Recensenten är denna publiks högt betrodda avsmakare, denne liknas även vid en rövare som överfaller en utkommen bok. Här sägs också att recensenten i en utkommen bok inte bör se en anledning till att säga något för att framhäva sig själv, utan denne bör istället sätta sin ära i att vara en tjänande ande till gagn för den läsande publiken.

Ett av förorden är ett förkastat förord till Begreppet Ångest där det skämtas om det lätta med att skriva en bok som bygger på samma material som tio äldre böcker, även om det är så ”att denna 11:e bok ska bli betydelsefullare än alla tidigare”. Om författaren inte är naiv nog att tro det skulle inte heller boken bli skriven, en författare väljer ju bort en hel del annat för att kunna skriva boken ifråga.

I avsaknad av den oerhörda uppgiften att förstå alla människor har författaren valt att förstå sig själv, som varför han vill vara författare. Han undrar om driften i honom inte är vad även driften i andra bör vara, en utåtriktad reflektion som inte handlar om att med stor inbilskhet skriva en bok för att hjälpa andra, då han även vet att var och en är lika klok som en annan och framför allt att huvudsakligen må var och en hjälpa sig själv. Först när han blivit färdig med att skriva det som drift, behov och brist fått honom att skriva, först då kan han börja tänka på en läsare.

 fragmentFörordet avslutas med ett citat av 1700-talstänkaren Johann Georg Hamann, som skriver i ett brev till vännen författaren Johann Gottfried Herder att ”inte enbart drift utan ett rasande behov till att föda har drivit till att mest skriva. Istället för att motta pengar har jag åstadkommit kärlekspengar och drivit fram återspelet från andra författare.”

Detta – furor uterinus – rasande behov till att föda förefaller även att ha drivit Kierkegaard till att skriva alla dessa skrifter som utkom i ett rasande tempo, medan det däremot, under Kierkegaards levnad, var sämre ställt med andra författares återspel.

”Subjektiviteten är sanningen” upprepas i Avslutande ovetenskaplig efterskrift till Filosofiska smulor med undertitel: Mimisk-patetisk-dialektisk samlingsskrift, existentiellt inlägg av Johannes Climacus, alltså ”Himlastormaren”, som utkom 27 februari 1846. Men Climacus utger sig inte för att vara kristen utan ser sig som en humorist som är upptagen av hur svårt det måste vara att bli kristen.

Det är främst Hegel och statskyrkan som angrips i Kierkegaards polemiska skrifter. I Hegels spekulativa filosofi finns ingen plats för den enskilda, faktiskt existerande människan.

I Efterskriften är det etikern som är den subjektiva tänkaren i ständig närvaro och stadig tillblivelse. Att bli subjektiv är en livsuppgift, ens sanning är dessutom ”provisorisk”, då en levande människa reviderar den efterhand.

Existens är rörelse, och den låter sig inte heller göras utan lidelse och innerlighet. Etiskt är det varje individs uppgift att bli en hel människa, då står inte tänkandet högre i kurs än fantasin och känslan, utan de har samma rang.

I slutet av Efterskriftens andra band förklarar Kierkegaard sig som författare till detta och tidigare heteronyma verk. Tanken var att han skulle avsluta sitt författarskap med detta verk, men efter en konflikt med den satiriska boulevardtidningen Corsaren, där han blir återkommande förlöjligad med karikatyrer under ett halvt år, ändrar han sig. Den tänkta avslutningen blir istället en mittpunkt i författarskapet.

I Om min författarverksamhet sägs:

Lika mycket förvirrat och ont och avskyvärt som det finns i människorna när det uppstår en ansvarslös och ångerlös ’publik’, ’mängd’ och liknande, lika mycket sant och gott och älskvärt är det i dem när man kan få dem till enskilda.

Ingmar Simonsson

omslagetKierkegaard-citaten är översatta av författaren Ingmar Simonsson som våren 2013 utger Människans möjligheter – enligt Kierkegaard som är en monografi, om såväl liv som verk.

http://tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteraturkritik/14506-litteratur-ingemar-simonsson

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Patricia Petibon – ett porträtt

« En av de stora njutningar som teatern kan erbjuda dig är att när ridån gar upp på scenen upptäcka en artist som genom sin blotta uppenbarelse omedelbart gör dig på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Övriga porträtt | 19 augusti, 2014

Emmakrönika XVIII, Kaikkein

"Mitä kirjailijat... yrittävät tehdä? Se kaikkein tuntematon yrittää jopa luoda universumin varsinainen nainen dokumentissa, josta tai missä hän on elänyt, mistä (joskus mihin) muut haluaisivat elää." / vet inte mer ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 28 maj, 2009

Carl R. Westerling – Det halva fotografiet

Jag föds under det sista året av det glada åttiotalet i en förort sydost om Stockholm. Men växer upp och går i skolan gör jag nere i Södermanland, ständigt omfamnad ...

Av: Carl R. Westerling | Utopiska geografier | 10 september, 2012

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 6

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 13 juli, 2013

Det underbara. Aragon, Breton och begäret

Ett av alla upptänkliga sätt att närma sig surrealismen är att studera dess teoretikers och utövares syn på sexualitet och begär, menar Tidningen Kulturens Roberth Ericsson. Åtskilligt kunde naturligtvis sägas ...

Av: Roberth Ericsson | Essäer om konst | 30 juni, 2010

Ett subjektivt försök till ett ifrågasättande av det kända

Föreställningen Farfar var Samuraj (och dödade massa amerikaner) hade sin urpremiär på Pusterviksteatern i Göteborg den 4 april. Skådespelaren David Fukamachi Regnfors kör i föreställningen en enmansshow, på utsidan till ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 19 april, 2011

Om utforskningen av våre liv

Våre personlige prosjekt og forbindtligheter er rotfestet i fortellerkategorien. Å være menneske er å ha et liv å leve og et liv å føre; og veien inn til hva det er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 maj, 2009

Aleister Crowley

Från djävulen till Buddha

Det goda rykte buddhismen har i våra dagar har den inte alltid åtnjutit. Länge sågs den som full av vidskepelse och många påstod att den var ateistisk. Numera ses ...

Av: Gustaf Redemo | Agora - filosofiska essäer | 28 oktober, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.