Den nya flaggan?

Nytt från Nya Zeeland – flaggan fortsätter flamma stolt

I ”Sörgården”, den trevliga läseboken för folkskolans yngre åldrar som kom ut kring början av förra sekelskiftet och som trycktes om i många upplagor, finns en trevlig bild på en ...

Av: Ivo Holmqvist | 26 mars, 2016
Essäer om politiken

Benjamin 12

Håkan Eklund OM BENJAMIN Benjamin är en serie skapad och ritad av kulturella mångsysslaren Håkan Eklund. Det handlar om en-rutingar och serien används ofta av skaparen för att belysa dumma företeelser i allas ...

Av: Håkan Eklund | 05 november, 2011
Kulturen strippar

Tillvarovävens formvärld och vävfront Torsten Hägerstrands andliga testamente

Som första universitetsämne läste jag 1944-45 geografi i Lund och minns väl de sympatiska lärarna Karl Erik Bergsten, Sven Björnsson och Torsten Hägerstrand. Liksom Helge Nelson, som tillika var min ...

Av: Erland Lagerroth | 14 oktober, 2010
Essäer

Om tro och vetande och behovet att ett gemensamt samtalsrum

En sentida hypotes hävdar att det finns en gen som styr individens spiritualitet. Den så kallade gudsgenen. Denna hypotes framlades i modern tid av den amerikanska genetikern Dean Hamer, och har ...

Av: Aje Björkman | 20 juni, 2010
Essäer

Om Prokrustes och tankens förstörelse. Apologi för den omständliga processen



Theseus dödar ProkrustesAtt uppleva en personlig attack på ett vitalt område är förödande. Kan inte glömmas, eller förlåtas.

Det finns en legend om detta… om fursten Prokrustes som hade en bädd avsedd att korrigera sina gäster, skära till dem enligt de mått han själv ansåg vara de ideala. Viken sanning som döljer sig bakom denna myt är inte möjlig att finna. Men det finns ju snarlika om ett otal envåldshärskares framfart i dåtid och idag.

I dagens ”fria” värld kan vi lätt återfinna dem i redaktörernas och förläggarnas gestalt… I olika lärares gestalter, i politikers och maktmänniskors gestalter.

Själv minns jag den bild den finske konstnären Mauri Fave’n gav i föredrag någon gång på sjuttiotalet i Helsingfors. Han berättade om de principer han använde i sin undervisning vid Ateneum. Han började med minnet från sin första seans som ny elev. Hur hans tavla med ett brutalt rött kritstreck ”rättades” av dåvarande professorn under en lektion. Han sade: jag bestämde mig för att aldrig i livet göra så mot en annan människa.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En text, en dialog, ett samtal kan brytas ner, malas sönder eller klippas till meningslösa fragment. John Claggart gav sig på Billy Budds stammande hämmade tal, Caligula minns vi väl med hans sadistiska terrortaktik. Tanken är skör och behöver tid att ta gestalt. Fjärilen som lämnar puppan behöver i lugn och ro veckla ut sina vingar… Psyche…

Men för den okunnige finns bara otåligheten, ilskan och avunden där. Han vill inte ställas inför den insikten: detta kan jag inte, behärskar jag inte… Den som i sin okunnighet saknar anknytningarnas väv, avigsidan av mönstret återstår endast klamrandet vid det manifesta. Och han förväxlar kritisk tanke och analys med meningslöst käbbel… Och kommer att förbli fjättrad i sin självtillräcklighets håla. Hur mycket han än tar hån och löje till försvar för att dölja sin okunnighet.

Theseus och ProkustesMan kan göra förslag, ställa frågor. Men kan man ”korrigera”, rätta till en annan människa?  Hans eller hennes ”stil”, uppfattning av världen?  Och är ett sådant förhållningssätt överhuvudtaget fruktbart, berättigat eller ens moraliskt och etiskt försvarbart? När blir eller är det annat än ett en form av fascistoid våldtäckt eller destruktiv attack?

I mitt minne dyker nobelpristagaren John B. Gurdon upp, han som av sin professor ansågs alltför obegåvad och omöjlig för att få studera naturvetenskap vidare… Helt enkelt därför att han inte delade professorn övertygelse om cellers utveckling.

Subrahmanyan Chandrasekhar som förlöjligades av auktoriteten Arthur Stanley Eddington så att hans avgörande upptäckt förblev i glömska i decennier, eller varför inte inom musiken Hans Rott, som av Brahms drevs till sinnesjukdom och förtida död… exemplen är legio.  När passeras gränsen för det vi kan kalla karaktärsmord, själamord, ondska. Tyvärr kan sådana tendenser ingå i akademiska discipliner vilka omfattas av ett "legitimt" krav på auktoritet. I den andra änden hotar den totala nivelleringens, banaliseringens och anti-intellektualismens träsk. Godtycke och slem vidskepelse, stillöshet och förslappning.

Om läsning som konstart, kommunikation, underhållning och utforskning.

Här kommer jag att utgå från tänkandets modaliteter. Vi kan då börja med Shakespeares bevingade formulering: Upp flyga orden, tanken stilla står… ord utan tanke aldrig himlen når…

Den som yttrar dessa ord är Claudius, huvudskurken, arkitekten bakom allt det som blivit och är ont och ruttet i landet Danmark, han som vridit tiden ur led… I den stunden har han bett om nåd från himlen, förlåtelse för sitt dolska dåd, Mordet på sin broder den rättmätige kungen. Men hans bön har endast varit en läpparnas bekännelse… Och med en mer poetisk läsning ser vi att orden flyger upp likt en skrämd fågelflock inför den hotfulla mörka tanke som stilla står, dold och dolsk i dunklet… Vi kan här bakom fratricidet ana patricidet, mordet på fadern, och hamnar då i det som av Harold Blum visat nämligen att Shakespeare i själva verket beskriver förkristna hedniska stämningar och gestalter i sina dramer… De innehåller aldrig något "kristet" budskap, och aldrig något av evangelium… Den dunkla avsikten är givetvis avsikten att röja även Hamlet ur vägen. Men här närmar vi oss den mimetiska läsningen av offerritualen, dess förankring i det tema Frazier, Freud och Girard beskrivit. Den som även finns i sagan om Ane den Gamle, vars hög vi kan se i Uppsala.


Vad är då en tanke?  Och förutsättningen för ett tänkande?

Jäntelagen När  är det möjligt att tänka, när blir tanken omöjlig? Och vilka är tankens modaliteter?  Vi lever i en verbalkultur som allt snabbare tenderar att övergå i ett bildtänkande. Ytterligare finns det kroppsliga muskulära tänkandet, affekter, känslor, minnen, associationer. Och tänkandets olika nivåer, medvetet, förmedvetet och omedvetet tänkande… Med en något krystad och farlig metafor kan vi hävda att det omedvetna tänkandet är lika otillgängligt för oss som partikelfysikens partiklar och rörelser för oss. Och lagarna ör detta tänkande är lika absurda som kvantfysikens lagar… De förmedvetna är de närmast under ytan fördolda, och de kan visas som aningar, något obestämt som plötsligt klarnar då vi minns något eller kommer på det. Och sedan det mest gåtfulla” medvetandet” det som vi tror oss ”begripa” och fatta… något som är självklart och klart evident i sig. Men som det är sagt; ögat kan inte se sig självt… det är för evigt ogripbart och ofattbart, Att man sedan avfärdar det med ordet "illusion" när man stöter på problem kring dess definition och bestämning är att vika undan. Fortfarande gäller Freuds tanke att medvetandet är det organ som gör det möjligt för oss att iaktta våra tankars och känslors oupphörliga, oavbrutna ström. Men tanke och medvetande är inte ett och det samma… tänkandet är en oavbruten polyfon ström varav medvetandet endast urskiljer ytan speglingen "verkligheten", och då och då spritter en något upp över ytan som en fisk på flykt.

Men vi uppfattar kanske sällan medvetet detta att jaget, det medvetna jaget utgör världens centrum, horisontlinjen som delar upp allt i under och över, lodlinjen som delar allt i höger och vänster, sedan finns det som ligger framför oss och det vi anar bakom.

Och ovanom vår horisont, ovanom vårt huvud och under våra fötter. Vi vet alla hur ångestväckande ja förfärande det är om den komplicerade apparatur sviktar, om vårt synfält berövas sin förmåga att korrigera den minsta rörelse med huvudet eller då vi vänder på blicken… Yrsel, svindel och plötsligt är allt hotat. Fasan vid en jordbävning, den vi nordbor sällan upplevt… Men kanske vid en häftig sjukdom, ett slag mot huvudet, ett svårt migränanfall… Så för att det vi till vardags avser med tänkande förutsätter att vår hjärna kan utföra alla de komplicerade uppgifter som behövs utan att vi är medvetna därom för att vi skall kunna tala om det kognitiva tänkande som vi i vardagligt tal menar med tänkande.

Detta ska få plats!Men hur är tänkandet i sig beskaffat? Vi talar om dess oavbrutna flöde, dess olika nivåer. Dess väsen bygger i sig på ständig förändring, variation men samtidigt på periodicitet, upprepning, igenkännande och reaktion på det nya ännu obekanta. Men så fort något sådant inträffat söker tanken in ordna det i en rytm, ett återkommande.

I sin enklaste form är det givetvis det som vi kallas on off. Grunden för all struktur. Det är lagens, lagbundenhetens formskapande gestaltande grund som utgör vår förutsättning för att kunna gestalta och uppfatta världen. Vi kan se att detta visar att musiken, ja tanken om världen som musik är nära, evident och oundviklig. En bekräftelse av strängteorin? Eller är det endast så att vårt psyke är organiserat så? Att vi upplever allt i en tidsdimension som obevekligt löper mot entropi. "Uret står/ Står still har domnat, /och visarn faller ner"…Sein und Zeit.

Vad är då tankens motsatts? Bion har talat om ’attac on linking’ alltså detta att attackera det som binder samman tanken… Att klippa sönder fragmentera. Vi lever måhända i en tid där detta är ett fenomen som breder ut sig. Oförmågan att följa en tankegångs vindlande vandring, sökande trevande… Vi ersätter "tankearbete" med krav på snabb och omedelbar tillfredställelse, underhållning, analys och penetrering ersätts av snabba reaktioner och omdömen, ointressant, tillkrånglat, omständligt, essens ersätts med yta. Problemet blir alltmer gravt då dessutom kunnighet och bildning ersätts med bekvämligt ’googlande’, snabbkurser…

Fenomenen förlorar sin åskådliga fyllighet, som Roman Ingarden och fenomenologin visat på… Det finns ingen botten utan ett associationsnät något som vi ser hos de dementa, deras tankar släcks ner och övergår till just det rent elementära kroppsliga varseblivandet men eftersom minnet utslocknat finns ingen periodicitet och rytm inget igenkännande av det som passerat…

I dag känner jag att själva skrivandet blivit problematisk då allt mer av de referenser jag väver in i min text saknar anknytningspunkter hos mottaggaren. Följden blir ett ständigt sönderhackande, ständiga invändningar vilka förstör hela den väv tanken består av. Varje text kräver i själva verket alltid en genomläsning av helheten, och sedan en eller flera omläsningar på djupet, med eftertanke. Dagens tvångsmässiga ständiga ifrågasättande tyder inte på självständigt tänkande trots att det utges för att vara ’kritiskt tänkande’ utan på okunnighet och brist på bildning… Kritiskt tänkande är en filosofisk tradition delvis grundad på en marxistisk-dialektisk process…

O quanta species,et cerebrum non habet neque sensum!Sinnebilden för den omständlige, grundlige analyserande förnuftsmänniskan är i Hamlet den narraktige Polonius… Problemet är givetvis att han egentligen har rätt i sina logiskt dialektiska resonemang men som de upplyste inte kan se mörker, kaos och ondska, utan förtvivlat försöker resonera bort sådant… I sin framtoning är han en profetisk nidbild den många har av psykoanalysen… Men han tolkar ju som den klassiske psykoanalytikern Hamlets problem just som sexuella… Både rätt och fel…

Ett angeläget ärende

Mitt ärende här är att skapa en tillåtande attityd inför den sökande trevande tanken, skrivandet som en associativ utforskande process, ’work in progress’.  Jag anser att den nu vanliga införda konventionen med en ingress där "utforskaren" inleder med vad hela essän artikeln skall handla om i ett slags "abstrakt" för att sedan i artikeln steg för steg berättade hur han gått tillväga för att nå den fastställda slutsatsen är förödande för tanken. Vem i hela världen skulle starta ett vetenskapligt, filosofiskt eller annat samtal med: att nu skall vi från början fastställa vad vi vill nå fram till… och hålla den kursen tills vi nått målet… Sådana diskussioner förde inkvisitionen med judarna men det ledde ju inte till några teologiska eller filosofiska framsteg. Däremot till Stagnation, tankedöd och utarmning. Lögnen omger sig alltid med våld och hot för att överleva. En ond läsning av en text bottnar i en ond avsikt, vilken givetvis kan döljas, rationaliseras och förnekas även omedvetet…

Men den manifesterar sig i ödeläggelse. Ett fall kan beskrivas med en ung, lovande instrumentalist som gjorde så stora framsteg i sina studier och via uppträdanden att han sändes som stipendiat till ett av de främsta konservatorierna i världen för at kröna sin lärotid. Allt gick väl en tid men sedan byttes professorn ut, och denne nye ”mästare” eller snarare mästrare fäste sig omedelbart vid hur det unga löftet höll vänsterhanden på greppbrädan och ansåg att det var ett felaktigt grepp… Detta måste åtgärdas… Greppet måste ändras. Den unge mannen försökte förtvivlat ”lära” sig det ”riktiga” greppet. Hans hand och fingrar började slinta, han kunde inte spela de snabba passagerna, de blev sluddriga, snart allt orenare och till slut kunde han inte spela alls längre för att handen blev obrukbar i en krampaktig ställning… Han skickades tillbaka till sitt hemland där han intogs på en psykiatrisk klinik men försjönk i en allt djupare melankoli, och till slut kastade han sig i döden från en hög byggnad…

Paul Klee - Ad ParnassumLiknande historier finns det många av. De är legio.  Strävan efter det absolut perfekta må vara vårt personliga, självvalda mål, men påtvingat utifrån är och förblir det dödens, Thanatos agent…  Hur kan det fullkomliga få plats eller existens i en ofullkomlig, trasig värld?

Floskeln ” det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” kan leda till att den explorativa, sökande trevande ovissa gestaltandet av den intuitiva aningen stängs ute från bearbetning. Till tanke. ” Det är stort att tänka fritt, att tänka rätt är större”… Attacken mot den fria tanken i dess vindlande gång är den okunniges vapen i den eviga kampen mot strävan till insikt …och ökad klarhet.  Ty den skenbara tydligheten är i sin entydighet den yta som döljer, stänger in och fjättrar associationernas flöde…

Mefistofeles   

Jag är anden som förnekar!
Och det med rätt; vart livets frö
Som spirar här är vart att dö.
Det vore bäst om inget kommer fram
Till liv och ljus. Allt vad du kallar skam,
Förstörelse och brott, kort sagt, det onda är
Min egen rätta atmosfär…

Ställ detta mot:

O spång
av mellanord
Du som förtiger halva livet
Och halva döden
Och dock av liv och död är fylld,
du som lik en flod speglar stränderna
och förmäler om deras djup…

Oliver Parland

 

Ur arkivet

view_module reorder

Skenhistoria

 Nästan längst söderut på Attika, en halvtimmas bilfärd från Atens Internationella flygplats, ligger det en liten hamnstad som bär namnet Lavrio. Den tillhör inte det grekiska fastlandets pärlor, faktum är ...

Av: Magnus Alkarp | Kulturreportage | 21 oktober, 2012

Loserförfattarfabriken III

Ny sen årstid på loserförfattarfabriken. Den varma tredjedelslängre sommarén av få ord förbyttes till höstens meningslösa tystnad först. Loserförfattarna hade för det mesta glömt sin första iver att skriva enahanda ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 11 augusti, 2011

Göran Sonnevi

Den unge Göran Sonnevi och språket

1961 skriver Göran Sonnevi: Nästan ingenting – Varsamhet. Dess klang. Också frågor är möjliga. Det är ur dessa fyra korta rader som Göran Sonnevis diktning tar form. Kortfraserna visar upp en trevande början. En ...

Av: Hans-Evert Renérius | Litteraturens porträtt | 17 september, 2017

Gustaf Broms – Det oskyldiga ögats vitalitet

Foto · Carl Abrahamsson Gustaf Broms – Det oskyldiga ögats vitalitet Konstnären Gustaf Broms och hans partner Trish Littler vandrade i över ett års tid från Sverige ned till Ukraina, som ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 30 oktober, 2007

Skenet bedrar ― tradition och förnyelse i Chaucers Canterbury tales

 “Whether saistou this in ernest or in play?”“Nay”, quod Arcite,“in ernest, by my fay”Ur ”The Knight’s Tale”  And eek men shall not make ernest of game.Ur “The Miller’s Prologue”1   Historiska traditioner är ...

Av: Katarina Båth | Essäer | 14 november, 2012

Och Gud skapade Lili von Wallenstein

Lili von Wallenstein är en av de mest intressanta författarinnorna som jag har läst den senaste tiden. Hennes nya bok Och Gud skapade kvinnan har beskrivits som "en postfeministisk Jägarna ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 07 juli, 2011

”Tre par skor” av Vincent van Gogh (1886)

Skor, kängor och stövlar i konsten

Längs kanten av Davidshallsbron i Malmö står det nitton par skor. Skorna är gjorda i brons och tillhör verket Way to go, en offentlig installation av konstnären Åsa Maria Bengtsson.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 04 november, 2016

Aleksis Kivi – Finlands nationalförfattare

Den 10 oktober firas i Finland varje år Aleksis Kivi dagen. I det finsktalande Finland är Aleksis Kivi nationalskalden. Hans ”Sju bröder” är märkligt tidlös och har alltid inspirerat finländska ...

Av: Rolf Karlman | Litteraturens porträtt | 14 september, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.