Inför den Internationella kvinnodagen

I den bästa av världar skulle inte den här dagen behöva finnas i almanackan.I den bästa av världar skulle inte den här dagen behöva finnas överhuvudtaget.I den bästa av världar ...

Av: Solveig Olsson-Hultgren | 06 mars, 2013
Gästkrönikör

Shushan Purim i Jerusalem

Purim är en judisk högtid som firas till minne av judarnas räddning från en utrotnings komplott ledd av Haman i det Persiska riket på 400-talet före Kristus. Historien berättas i ...

Av: Loulou d'Aki | 22 Maj, 2010
Bildreportage

Vad är musikkritik?

Musikkritiken som vi känner den idag är omöjlig att tänka sig utan framväxten av dels den borgerliga offentligheten, dels de moderna teknologierna för reproduktion, distribution eller konservering. Likväl är det ...

Av: Thomas Sjösvärd | 25 Maj, 2009
Essäer om musik

Gör Bologna-processen yrkesskolor av Europas universitet?

Bildning är i motsats till utbildning inte direkt kopplad till ekonomiska syften - så uttryckte sig Wilhelm von Humboldt, men ett visst perspektiv på arbetsmarknaden vill de flesta studenter ändå ...

Av: Lilian O. Montmar | 28 mars, 2010
Allmänna reportage

Wittgenstein och civilisationen



Ludwig WittgensteinDen tidigare kulturen kommer att bli en ruinhög och till slut en askhög, men andar kommer att sväva över askan”

Ludwig Wittgenstein (1889-1951) är, hur man än ser på saken, en av de mest inflytelserika filosoferna över huvud taget under de senaste hundra åren. Utöver sina två huvudverk, Tractatus (T) och Filosofiska undersökningar(FU), skrev han en mängd mer eller mindre intressanta verk – som alla (inklusive för övrigt FU) gavs ut efter hans död 1951. Trots detta var Wittgenstein emellertid, som jag ser det, nästan lika intressant som människa. Jag börjar här med det senare, för att övergå till det förra, för att återigen landa i det senare; eller, rättare sagt: i kombinationen av hans liv och verk.

Wittgenstein föddes i en stenrik och extremt kulturintresserad familj i Wien 1889. Tre av hans bröder begick självmord. Själv var Wittgenstein känd för sin aggressiva stil. Vidare var han mycket arkitektoniskt intresserad, frivillig i både första och andra världskriget, synnerligen intelligent – och, uppfattar jag det som, synnerligen övermodig.

Inte konstigt därför, att en av mina gamla kollegor, Sten Andersson, nyligen gav ut en bastant bok (Filosofen som inte ville tala : ett personligt porträtt av Ludwig Wittgenstein, Norstedts, 2012) som (bland annat) påstod att det hela var löjligt, och att Wittgensteins texter var ett tydligt uttryck för att ”kejsaren var naken”. Här vill jag fläta in dels det faktum, att Sten är en av de mest begåvade människor jag någonsin haft äran att träffa, dels det faktum att jag i just det här fallet inte är ense med honom. Det var jag däremot, när han gav ut sitt berömda, utskällda och beundrade verk om Max Weber (Som omett porträtt av Max Weber). Men i fallet Weber – för övrigt en av mina favoriter – tror jag helt enkelt att diverse prominenta figurer inte förstod vad Sten var ute efter (mer kanske om detta en annan gång). I ”fallet Wittgenstein” förefaller dispyten dels handla om att man inte heller denna gång förstått vad Sten är ute efter, men också om vad Wittgenstein egentligen stod för under sitt krumbuktiga och kaotiska liv.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Wittgenstein kom hursomhelst att varva sitt liv som filosof med – exempelvis – arbete som byskollärare i de österrikiska alperna. Någon egentlig – närgranskad - doktorsavhandling skrev kan knappast. 1929 sysslade han dels med att hjälpa en syster med hennes hus, dels med att renovera sitt tänkande. Mer eller mindre piskad drevs han också att närvara vid Carnap-kretsens möten runt nypositivismen (alltså den idag egentliga positivismen, Comte eller inte). Under ett senare skede i sitt liv blev han både ett slags religiös grubblare i en hytte utanför Trondheim och en slags nytänkare på bred front; ofta i filosofiskt aforistisk stil. Många har därför – som Sten Andersson så infamt påpekar – gjort karriär på ”sin Wittgenstein”.

Wittgenstein blev alltså 62 år. Under denna hans livstid ägnade han – i motsats till vad många kanske tror – förvånansvärt lite tid åt sin uppstyckade gärning som fellow (1930-36) och professor (1939, krigsuppehåll, 45-47). Men, nja. T och FU är milstolpar inom den moderna västerländska filosofin, och allt annat – och det är mycket! – är en blandning, som jag ser det, av högt och lågt. Sammantaget inrymmer dock även hans senare produktion en guldgruva. Wittgenstein efterträddes (1948-51) av G. H. von Wright som professor i filosofi i Cambridge. Wittgenstein hade bl.a. – och främst – Bertrand Russel som företrädare på ”världens mest prestigefyllda professorsstol”. Moore var både företrädare (det var honom Wittgensten mer direkt tog över efter) och en sorts partner.

Vad då med T och FU – till att börja med?

Ja, om detta finns ju extremt mycket att säga, och extremt mycket har redan sagts (också av mig). Men detta är alltså inte ärendet – åtminstone inte i huvudsak. Kort sagt kan jag väl därför påstå, att T handlar om att språket speglar världen, och att språket under en mängd villkor kan göra just det – annars inte (och då skall man som bekant hålla käft). FU handlar i princip om att allt vi gör, med en vardagsspråklig och mooresk vändning (vilket von Wright skulle opponera sig emot), handlar om hur vi använder orden.

Wittgenstein fick en gång den elaka frågan: ”och om nu verkligheten/språket beror på hur man använder varje ord i varje situation, hur skall vi då förhålla oss till ordet/begreppet användning?”. Wittgenstein svarar: det beror på hur man använder ordet/begreppet användning. Ja, och detta är kontentan. Vad mer? Jo, det är nu, åtminstone i detta sammanhang, det verkligen börjar bli både intressant och kritiskt. D.v.s. vad tyckte egentligen Wittgenstein om världen?

Som rubriken antyder var Wittgenstein, och blev så alltmer efterhand, mycket kritisk till upplysningsfilosofins framstegstanke i enkrel och renodlad form. Liksom hans lärjunge och efterträdare, den finske filosofiprofessorn Georg Henrik von Wright (som ju rentav skrivit en bok som heter Myten om framsteget). Vissa konvergenser i Wittgensteins och von Wrights tänkande bör dock inte, som jag uppfattar det, skymma det faktum, att Wittgenstein under sina sista decennier odlade ett religiöst och/eller mystisk grubbleri som knappast ligger nära vad von Wright själv skrev (även om han kommenterat det hela).

Dock: Låt mig som hastigast rekapitulera just T och FU.

TractatusTractatus logico philosophicus

Tractatus logico philosophicus (Tractatus, eller T) är ett försök att klargöra vad som kan sägas (och vad som inte kan sägas). Den är uppbyggd kring sju huvudsatser, resten är kommentarer och förtydliganden, vars logiska relation visas genom numrering så att huvudsats 1 kommenteras närmast av 1.1, vilken i sin tur kommenteras av 1.11 och 1.12. (jfr gärna med www.filosofi.gotland.se/wittgens.htm). De sjuhuvudsatserna ger en uppfattning om innehållet:

  1. Världen är allt som är fallet.

  2. Vad som är fallet, faktum, är att sakförhållanden består.

  3. Den logiska bilden av fakta är tanken.

  4. Tanken är den meningsfulla satsen.

  5. Satsen är en sanningsfunktion av elementarsatserna.
    (Elementarsatsen är en sanningsfunktion av sig själv.)

  6. Sanningsfunktionens allmänna form är ( N())
    Detta är satsens allmänna form.

(Det första tecknet i formeln innanför parentesen antas betyda: alla atomära satser. Med andra ord: alla elementarsatser. Det andra tecknet alla kombinationer av dessa elementarsatser. N framför parentesen symboliserar negationen och markerar således negationen av alla kombinationer av elementarsatser. Det kan vi förstå i enlighet med lagen om det uteslutna tredje, som innebär att varje sats är antingen sann eller falsk. Tolkad så uttrycker alltså formeln alla tänkbara satser).

  1. Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga.

    De sanningar, som vårt språk låter uttrycka, uttalar sig (1) om allt som är fallet och de kan prövas med hjälp av korrespondenskriteriet. (Detta är centralt vid deduktiv slutledning. Dess slutsatser är nödvändigt sanna, d.v.s. de måste vara sanna, men under en förutsättning, att deras förutsättningar, premisserna,, är sanna. Studera till exempel följande deduktion:

Alla svenskar

är tystlåtna

Carsten

är svensk

Carsten

är tystlåten

För att slutsatsen: Carsten är tystlåten, ska vara nödvändigt sann, krävs att det faktiskt är så att alla svenskar är tystlåtna och att Carsten är svensk. Huruvida Carsten är svensk eller inte går att avgöra med korrespondenskriteriet, förutsett att man kommer överens om vad det innebär att vara svensk. Men hur är det med den första premissen? Vilken grund har man för den? Ingen har mött alla tänkbara svenskar. Premissen har uppstått genom induktion. Den som ställer upp deduktionen har slutit sig till att alla svenskar är tystlåtna, antingen utifrån egen erfarenhet eller genom att acceptera någon annans omdöme).

Eller också handlar de om logiken (2) och är analytiska, dvs nödvändigt sanna eller falska utifrån sin egen logiska struktur, och då är de triviala. Wittgensteins två typer av satser motsvarar uppdelningen i syntetiska och analytiska satser.

Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga

Denna avslutande sats är den mest citerade och har givit upphov till flest spekulationer - inte minst av icke-filosofer, som inte sällan velat tolka in något mystiskt. Den bygger ju på gränsbegrepp och dessa refererar ju inte till något sakförhållande i världen utan är endast tänkta, alltså metafysiska. Och det som inte finns i världen kan man inte ha någon bestämd uppfattning om. Endast de utsagor som speglar världen är meningsfulla, de andra är meningslösa. ”Gränsen för min värld är mitt språk”, skriver Witttgenstein också i många sammanhang. Frågan är dock om han verkligen menar detta. Eller vilken värld han avser. Senare kommer ju också nya tankar än de som får sin form i Tractatus.

De apokalyptiska ryttarna av Peter von CorneliusFilosofiska undersökningar

Först efter Wittgensteins död kom (en del av) de nya tankarna i tryck i boken Filosofiska undersökningar(FU). Han kritiserar här sin egen uppfattning i Tractatus och hans utgångspunkt är kyrkofadern Augustinus språksyn, som, enkelt uttryckt, handlar om att orden inte bara är beteckningar, utan också har andra funktioner.

Han utgår här från vardagsspråket och menar att det inte i första hand avbildar utan att språkutövandet är en social aktivitet, som närmast kan jämställas med att spela ett spel. Först i sitt sammanhang blir ordet begripligt, och man visar att man förstått ett ord genom att använda det rätt. Visst är substantiv avbildande men språket rymmer så många andra ord som inte kan sägas avbilda. "Hit" och "dit" t ex är ord som får sin betydelse av användningssituationen. Att förstå uttryck som "katt" är inte att förstå kattens "väsen" utan att kunna använda begreppet i språkspelet; att känna till reglerna för hur begreppet ska användas i en speciell situation. Om jag säger: "Jag tog hunden till jobbet idag i stället för att cykla eller ta bussen", så verkar jag ha använt ordet "hunden" fel.

Wittgenstein som både person och filosof – rond 2

Centrum i denna text är ju dock Wittgensteins civilisationskritik. Denna kritik – upplever jag det – framträder delvis i hans livsstil, delvis – och kanske främst – i några av de många verk (och anteckningar!) han skrev i övrigt. Här växer den värld fram, om vilken man i T inte kunde tala, och den värld fram som inte bara handlar om ”användningssituationer”. Kort sagt den levande kultur i vid mening som – och inte minst pga den euro- och antropocentriska vetenskapen - snävats in till mekanisk och kall civilisation. Och han är inte ensam om denna utveckling. Två paralleller är exempelvis Isaac Newton och Auguste Comte. Många andra finns också. Man kan exempelvis komma att tänka på Nietzsche (Tragedins födelse) och Eliot (Det öde landet) när de beklagar mytens död. Man kan komma att tänka på undergångsprofeten Spenglers distinktion mellan just kultur och civilisation eller Max Webers framtidsscenarier. Man kan också, något mindre upphettat, komma att tänka på kollegan och lärjungen Georg Henrik von Wright.

von Wrights skriver (Ajatus 18, 1954, ss 5-23) bl.a:

”Wittgenstein skydde offentligheten. Han sökte avvisa all beröring med omgivningen, som han fann ovidkommande. Utanför kretsen av hans släktingar och personliga vänner visste man så gott som intet om hans liv och karaktär. Wittgensteins otillgänglighet har bidragit till allsköns osund mytbildning kring hans person och till talrika och vida spridda missförstånd rörande hans lära. De biografiska upplysningar, som ingått i artiklar efter hans död, ha ofta varit felaktiga. /…/. Det är troligen riktigt att säga att han levde nära den gräns, där sinnessjukdomen börjar. Han ansattes av en nästan ständig fruktan att en gång nödgas överskrida densamma. Men ingen kan säga om hans verk, att det bär en morbid prägel. Det är djupt egenartat, men inte i det minsta excentriskt. Och det har samma fullständiga naturlighet, frihet från all förkonstling, som utmärkte hans sätt att vara.

Wittgenstein uppfostrades till sitt fjortonde år i hemmet. Därefter besökte han under tre år en skola i Linz. Det torde ha varit hans önskan att börja studera fysik i Wien för Boltzmann. Denne avled emellertid samma år Wittgenstein slutade skolan, 1906. Wittgenstein sökte sig till Technische Hochschule i Berlin-Charlottenburg. /.../ Wittgenstein stannade i Berlin till våren 1908. Sedan reste han till England. På sommaren sist nämnda år finna vi honom sysselsatt med aeronautiska experiment med drakar vid The Kite Flying Upper Atmosphere Station nära Glossop i Derbyshire. Hösten samma år inskrevs han som »Research Student» vid den tekniska fakulteten vid universitetet i Manchester. Här stannade han tre år eller till hösten 1911(sammar år, som han som okänd 22-åring uppsökte den världsberöne Russel för att diskutera logik!, min anm).. Från försöken med drakarna synes han ha övergått till experiment med en reaktionsdriven propeller för flygplan. Till en början var det motorn, som upptog hans intresse, men sedermera synes han ha koncentrerat sig på propellern. Ritningen av denna var väsentligen en matematisk uppgift. Wittgensteins intressen förskötos nu i riktning mot ren matematik och frågor om matematikens grunder. /…/

I början av hösten 1913 besökte han Norge tillsammans med en ungefär jämnårig vän från Cambridge, matematikern David Pinsent. Efter ett kort uppehåll i England i oktober återvände han allena till Norge och slog sig ned på en bondgård i Skjolden i Sogn. Här bodde han i stort sett hela tiden till krigsutbrottet följande år. Både folket och naturen tilltalade honom mycket. Han lärde sig med tiden norska tämligen bra. På en otillgänglig plats nära Skjolden byggde han sig en stuga, där han kunde leva i fullständig ensamhet.

Decenniet före det första världskriget var en tid av utomordentlig andlig aktivitet i Cambridge. Bertrand Russell stod då på höjden av andlig kraft. Tillsammans med A. N. Whitehead skapade han »Principia Mathematica», som är en milstolpe i logikens historia.

/.../ Krigsåren inneburo en kris i Wittgensteins liv. I vilken mån tidens oro och Wittgensteins erfarenheter från kriget och fångenskapen medverkat till denna kris, kan jag inte säga. En omständighet av stor betydelse var bekantskapen med Tolstojs religiösa och etiska författarskap. Tolstoj har övat en stark inverkan på Wittgensteins livsuppfattning. Han förmedlade också för Wittgenstein den närmare bekantskapen med Evangelierna”.

Författaren till T ansåg sig ha löst alla filosofiska problem. Det var därför konsekvent, att han lämnade filosofin. Själva offentliggörandet av boken låg väsentligen i Russell’s händer. 1919 sammanträffade de två vännerna i Holland för att diskutera manuskriptet. Frågan om förläggare beredde svårigheter. Saken komplicerades av Wittgensteins missnöje med Russell's företal. Slutligen vände Wittgenstein hela företaget ryggen. Boken utkom 1922 på Kegan Paul's förlag i England i tysk-engelsk parallellupplaga (Ajatus, ibid.) Men Wittgenstein återkom ju, som vi vet, ett knappt decennium senare.

Ludwig med sin kompisFrån 1929 till sin död levde Wittgenstein med avbrott i England. Han blev engelsk medborgare. Men han älskade inte engelska livsformer, och han vantrivdes nog rejält i den akademiska miljön i Cambridge. När tiden för hans fellowship i Trinity College gick ut 1935, umgicks han med planer på att slå sig ner i Sovjetunionen. Han besökte landet tillsammans med en vän och synes ha varit nöjd med resan. Att överflyttningen gick i stöpet berodde åtminstone delvis på den tillstramning, som i mitten på 30-talet inträffade i ryska förhållanden. Så kom Wittgenstein att vara ännu läsåret 1935 — 36 i Cambridge. Därefter levde han nära ett år i sin stuga i Norge (Ajatus, ibid.). Det var nu han började nedskriva sitt magnum opus, ”Philosophische Untersuchungen” (FU). 1937 återvände han till Cambridge, där han två år senare efterträdde G. E. Moore på lärostolen i filosofi. Där han alltså satt till och med 1947. Allsedan 1930, åtminstone (ja, långt före det), och fram till 1947, förde Wittgenstein parallellt anteckningar som vetter åt olika håll. Sina sista fyra år i livet ägnade han, dödligt sjuk i cancer, alltmer åt civilisationskritik och allt mindre åt ”filosofi” i mer gängse mening. Åtminstone ser jag det så.

Jag tror, såsom för övrigt von Wright, att man kan skilja mellan två huvudformer av allvar hos en karaktär. Den ena formen är mer släkt med begreppet ”religion” den andra mer med begreppet ”moral”. Allvaret och strängheten i Wittgensteins väsen var bestämt av det förra slaget. Likväl var Wittgensteins religiositet knappast under något enda skede av hans liv identisk med en kristen tro. Men den är inte heller okristen i samma mening som Goethes. Wittgensteins världsbild är mörk. Hans uppfattning om människans vanmakt var kanske inte olik vissa läror om predestinationen. På tidsläget såg han med bottenlös pessimism. Tanken på Gud, sade han till von Wright, var för honom i främsta rummet tanken på en dömande och fruktansvärd makt.

Hos Wittgenstein har många motsatser ingått förening. Författaren till aforismerna ”Das Rätsel gibt es nicht” och ”Was gesagt werden känn, känn klar gesagt werden”, menar von Wright, var själv en gåta och hans satser har ett implicit tankeinnehåll, som ofta sträcker sig djupt under den språkliga ytan. För mig var Wittgenstein reell mystiker – också.

I vad består alltså egentligen Wittgensteins civilisationskritik?

Skugga Foto Hebriana AlainentaloSlutklämmen i T förringade på intet vis för Wittgenstein etikens eller religionens värde: den 7 paragrafen undandrar bara dessa områden från Vetenskapens område, alltså området för sanna eller falska satser. Etiska och religiösa – och existentiella – problem är livsproblem, inte intellektuella. Det etiska och det religiösa visas i handlandet, inte i vad man säger. I ett förklarande brev till en tänkt förläggare skriver också Wittgenstein*:

”Bokens poäng är etisk/.../. Mitt arbete består av två delar : den som presenteras här plus allt som jag inte har skrivit. Och det är just denna andra del som är den viktiga. Min bok drar gränserna för etikens sfär från insidan, och jag är övertygad om att det är det enda rigorösa sättet att dra dessa gränser” (min anm).

Citaten av Wittgenstein i denna text kommer i huvudsak från Lars Hertzbergs översättning av Särskilda anmärkningar(Thales, 1993). I övrigt är de översatta av mig.

Kontentan i FU kan sägas vara, att mening i sista hand bestäms av våra språkspel (i vid bemärkelse); dvs av vårt faktiska handlande, våra språkhandlingars praxis: vårt sätt att leva. Men om T explicit drar gränsen för tänkandets gränser, drar FU åtminstone implicit gränserna för våra kulturellt beroende handlingsmönster. Här anmäler sig en hel rad av ingångar till en personlig tolkning av Wittgensteins mångfacetterade liv och verk: än från mystikens håll, än från Habermas; än från Augustinus håll (Bekännelser) och än från Tönnies (Gemeinschaft und Gesellschaft).

Enskilda föreställningar generar tillsammans komplexa bilder, och i dessa är det svårt att peka ut de enskilda föreställningarnas bidrag.

Wittgenstein skriver: ”Filosofin löser upp knutar i vårt tänkande, därför måste dess resultat vara enkelt, men filosoferandet måste vara lika komplicerat som de knutar som de löser upp.”

En mycket viktig verksamhet i vår moderna, västerländska kultur är vetenskapen – som i sin tur är både klargörande och subversiv. I denna verksamhet samverkar exempelvis synen på kunskap, sanning, evidenskriterier, objekt och subjekt. Wittgenstein kritiserar dem alla ingående i sina manuskript. Bland annat, menar han, har våra föreställningar om vetenskap lett till uppfattningen, den felaktiga uppfattningen, att all kunskap handlar om sanna påståenden, att kunskap är möjlig på alla områden, att ju mer kunskap vi skapar på detta sätt ju bättre är det. Etiken reduceras till kalkylerande nyttoetik. Religionerna uppfattas som ssanningsfält, och myter och riter avfärdas som primitivsm och magi. Wittgenstein menar, att djupt förankrade tanke- och handlingsmönster snarare ligger närmare begreppens ”laddning” än de sterila vetenskapliga analysernas begreppsdefinitioner.

Graffiti Foto Hebriana AlainentaloVår syn på relationen mellan kropp och själ avfärdas med argumentet att de psykosomatiska och mentala processerna inte kan fångas in med hjälp av enkla, entydiga eller ”klara begrepp”, utan istället måste ses i djupare och holistiska perspektiv, som s.a.s. halkar på den rena västerländska vetenskapens altare. Vidare hävdar Wittgenstein, att vi har en tendens i vår moderna civilisation att sätta ett likhetstecken mellan förändring och framsteg. De filosofiska problemen uppstår därmed inte sällan i kollisionen mellan kulturellt förankrade föreställningar och vetenskapliga begrepp. Inspirerad av bl.a. Spengler hävdade han 1930 att vi lever i en prekär brytningstid under vilken äldre kulturella drag håller på att förtvina. Och hans dom är hård (och påminner mycket om Webers):

”Kulturen är liksom en stor organisation som anvisar var och en som tillhör den en plats där han kan arbeta i helhetens anda, och hans kraft kan med all rätt mätas med hans framgång sedd ur helhetens synvinkel. Men under okulturens tid splittras krafterna och den enskildes kraft förbrukas genom motsatta krafter och friktionsmotstånd /.../ Det skådespel denna tidsålder erbjuder är inte tillkomsten av ett stort kulturverk i vilket de bästa arbetar för samma stora syfte, utan är ett föga imponerande skådespel av en massa, i vilken de bästa bara strävar efter privata mål.”

Filosofiska problem är inte enbart privata. I en mening är de gemensamma, eftersom de hos var och en genereras av de tanke- och handlingsmönster som tillsammans utgör vår kultur. Filosofin behövs för att klargöra begreppen, och låta dem sammanfalla med våra egentliga föreställningar. För att på djupet förändra kulturen (och vi får väl här tänka oss en sådan förändring som eftersträvansvärd) krävs däremot uppfostran och handling – ett annat sätt att leva.

Vi är nog inte klara med Ludwig Wittgenstein på länge än. Kanske kan man till och med bli professor på honom, eller skriva en tillplattande pamflett. För egen del ser jag honom som en ledsagare i vår ensamma och gemensamma tillvaro. Som lärare och med-meditatör.

 

Carsten Palmer Schale

Ur arkivet

view_module reorder

Alla hjärtans dag

De första solstrålarna letade sig in i Wards kök och Doug tittade ut på den krispiga, blåa februarimorgonen och rörde sig så tyst han kunde medan han gjorde i ordning ...

Av: Henrik Johansson | Utopiska geografier | 06 juni, 2011

Vegetarianism – Om vördnad för livet

En nations storhet och dess moraliska utveckling kan bedömas utifrån hur deras djur behandlas. (Ghandi) Mänskligheten tycks idag stå vid ett vägskäl. Den stora välfärdsökningen i västvärlden har tveklöst andra mindre goda ...

Av: Lena Månsson | Essäer | 15 september, 2013

Bland tomtar, troll och mylingar: Har nordiska oknytt en chans mot amerikanska vampyrer?

Amanda Hellberg blev uppmanad av självaste Philip Pullman, den brittiske Astrid Lindgren pristagaren 2005 (ALMA priset), att skriva ”Jag väntar under mossan”, en ungdomsbok som handlar om Matilda som kommer ...

Av: Belinda Graham | Essäer | 21 december, 2012

Tonsättaren Lucio Garau och livets stora gåvor

  Lucio Garau är en tonsättare från Sardinien i Italien som har komponerat många verk som speglar musiken och ljuden från hans hemtrakter. Inte så mycket för folkmusiken i sig, utan ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 04 Maj, 2011

Sten Barnekow

Zazen och den omöjliga boken

Det är svårt för mig försöka formulera frågor om Sten Barnekows minst sagt mastodontiska bok, 2 144 sidor, Än zen då: En japansk zenmästares första besök i Sverige (Bokförlaget Nya ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om litteratur & böcker | 07 januari, 2017

Detalj från omslaget av Tiphaine Samoyault: Roland Barthes

Den polymorfe Roland Barthes

Poeten och essäisten Bo Gustavsson bjuder oss på ett poetiskt minne av den franska författaren Roland Barthes som skulle ha blivit 100 år i år.

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 09 augusti, 2015

Le Chat Noir Gaudeamus

Bortglömd radikal från konstnärernas Montmartre

En ny bild av det tidiga nittonhundratalets Montmartre framträder när den politiskt medvetne målaren Théophile-Alexandre Steinlen får ta plats på Musée de Montmartre i Paris. Tidens strömningar och politiska dramatik ...

Av: Eva-Karin Josefson | Konstens porträtt | 27 februari, 2015

Stefan Whilde

Konsten att resa inkognito

Jag hade ätit Paila marina, en skaldjursgryta med för mycket mussla i, och avnjutit ett högst mediokert bordsvatten i samma trista lokal som två svettiga tanter och en krokryggad ...

Av: Tidningen Kulturen | Stefan Whilde | 02 april, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.