Illustration av Hebriana Alainentalo

Glömda poeter

Arne Melberg om tre poeters udda öde: Bengt Berg, Sam Carlquist och Lars Järlestad.

Av: Arne Melberg | 16 september, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Robert Warrebäck. Foto: Joel Krozer

En novell av Robert Warrebäck

Robert Warrebäck skriver dikter, prosa och artiklar. Han har publicerat poesi i Post Scriptum, noveller i diverse skönlitterära antologier och skrivit artiklar åt olika webmagasin och tidskrifter. Han jobbar om ...

Av: Robert Warrebäck | 28 september, 2015
Utopiska geografier

August Strindberg vid Rådmansgatans t-tunnelbanestation i Stockholm. Foto Wiki

Strindberg och Frankrike

August Strindberg är Sveriges mest franskinriktade skönlitteräre författare. Han bodde långa perioder i Frankrike, skrev själv vissa av sina verk på franska, de flesta av hans skrifter finns översatta till ...

Av: Elisabeth Tegelberg | 07 juli, 2015
Litteraturens porträtt

Karin G Engs erotisk krönika VI. En doft av inuti.

Mjuk men skönjbar slingrar den sig runt mig; rundlar en viskning, en smekning, löften. När den snuddar mig sluter jag ögonen och håller andan. Stilla. En enda evig sekund. Så ...

Av: Karin G. Eng | 26 juni, 2012
Gästkrönikör

Blaise Pascal och den rationella vägen till Gud



Blaise Pascal Vissa böcker tycks besitta en märklig förmåga att tillskansa sig såväl stor som bärkraftig betydelse. De lyckas tränga sig igenom varje skydd, de pockar på uppmärksamhet och tar sig enkelt och självklart in i medvetandet och påverkar de egna tankarna vid alldeles rätt ögonblick i livet. De finns där när behovet och mottagligheten är som störst.

I tonåren råkade jag köpa Blaise Pascals ”Tankar” som ingick i Forums förträffliga klassikerserie i en ovanligt levande översättning av Sven Stolpe. Egentligen var jag nog ännu några år för ung för att till fullo förstå dess raffinerade resonemang kring den kristna tron och de komplicerade teologiska frågor som Pascal diskuterar. Men bokens allmängiltiga och mer mänskliga iakttagelser, dess renodlade existentiella aspekter grep tag på djupet. Blaise Pascal har en klarsyn som kan framstå som närmast skrämmande i sin avskalade och osentimentala frispråkighet. Han ser på livet – med sin starka kristna tro som given utgångspunkt – med en ogrumlad och närmast kyligt registrerande blick. Det är sannerligen ingen jolmig eller lättvindig form av kristendom han gör sig till talesman för.

Jag plockar ner boken från sin hylla. Volymen vittnar vältaligt om de många gånger jag läst den, eller enbart läst om valda partier. Den är full med under- och förstrykningar, små lappar ramlar ut fulla av anteckningar och ibland med genant förnumstiga kommentarer.

Det finns böcker man kan läsa om. Och det finns böcker man ska läsa om – för sin egen skull. Pascals ”Tankar” tillhör den senare begränsande och unika skaran.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

”När man finner en stil naturlig”, skriver Pascal, ”blir man förvånad och förtjust, ty man hade väntat sig att finna en författare och man upptäckte en människa.” På få böcker passar denna beskrivning bättre än Pascals egen.

Blaise Pascal, som även var en av sin tids stora matematiska geni och fysiker, bär på en visdom, en närande och avgörande livsinsikt. ”Människans villkor: obeständighet, leda, oro”, kan han själv formulerar det i mörkast tänkbara färger. Han betraktar livet illusionslöst, ser tillkortakommanden, lidande och missräkningar; människan förblir ett ofrivilligt offer för motstridiga känslor och kraftiga begär som inger föga eller inget själsligt lugn. Kort uttryckt: Människan lever i oviss utsatthet och plågas ständigt av tomhet och känslor av meningslöshet och djupaste leda.

Dessa förutsättningar och andra fundamentala livsbetingelser som Pascal beskriver har i överrumplande liten utsträckning förändrats under de över trehundrafemtio år som hunnit passera. Det han säger är att i grunden – i den innersta kärnan, i det som gör oss till människor – är vi alla lika. Det är våra val och handlingar som skiljer oss åt.

”Det enda som kan trösta oss i vårt elände är förströelsen”, skriver Pascal, ”och ändå är denna den största av alla våra plågor. Det är nämligen den som särskilt hindrar oss från att ge akt på oss själva och som omärkligt gör att vi kommer i olycka. Utan förströelsen skulle vi ha tråkigt, och i detta låg en appell till oss om att söka ett säkrare medel mot ledan. Men förströelsen förnöjer oss och för oss utan att vi märker det lugnt och stilla in i döden.”

Tankar av Blaise PascalPascal är fullt ut medveten om livets förföriska och lockande glädjeämnen, även de mer hedonistiska. Han har rört sig i de finaste och mest lastbara av salonger. Han var vän med några av Paris mest kända – eller snarare beryktade – libertiner och högättade förförerskor som vid denna tid börjat öppnat sina populära salonger. I det arbete som han gav titeln ”Om kärlekens passioner” skildrar han ingående spelet och samspelet mellan könen. Det är en man som vet vad han talar om som träder fram där. Han har inte levt ett liv avskilt från kärlekens nöjen och besvär. Om hur en kvinna lättast kan erövras skriver han: ”Kvinnan älskar att finna något ömtåligt hos mannen; detta är, tror jag, hennes svagaste sida, när det gäller att vinna henne.” Och längre fram sammanfattar han: ”Kärleken skänker snille, och den vidmakthålles genom snille. Kärleken fordrar skicklighet”.

Det var sannerligen inte en världsfrånvänd eller oerfaren man som sedan satte sig ner för att skriva ”Tankar”.

En ytterst kunnig och initierad introduktion till det franska sextonhundratalet – med dess maktförvecklingar, intellektuella frondörer och litterära förnyare – har Stig Strömholm skrivit. ”Inte bara Versailles” är dess titel och kom ut förra året. I den ingår även en utförligare presentation av såväl Pascal som den krets som samlades kring klostret Port-Royal och var anhängare till den alltmer förföljda trosriktningen jansenismen. Det är även Stig Strömholm som tacknämligt nog nu påtagit sig den allt annat än enkla uppgiften att översatta Pascals ”Brev och småskrifter” och därtill försett boken med en mycket klargörande och kunskapsrik introduktion och gett texterna välbehövliga kommentarer.

Blaise Pascal föddes 1623 i Clermont-Ferrand och blev blott fyrtionio år. Han avled efter några mer eller mindre inaktiva sjukdomsår 1662 i Paris. Under hela sitt liv plågades han återkommande av sjukdom, det förblir oklart av vilken åkomma han egentligen led. Han led av en kronisk sjukdom, och en av hans många biografer skriver: ”Tidtals tog den sig uttryck i att underkroppen var förlamad, tidtals i att den sjuke hade svårt att svälja fast föda; nästan alltid åtföljdes den av svåra plågor, främst huvudvärk… Vid äldre år kunde han säga, att han sedan arton års ålder icke upplevt en enda smärtfri dag.”

Pascal var ett av dessa sällsynta underbarn och tillägnade sig snabbt stora insikter i tidens två populäraste och modernaste vetenskaper: matematik och fysik. Pascals ena syster, Gilberte Périer, skriver i den första biografin över sin bror hur han själv, på egen hand då fadern ansåg att matematiken tillhörde ett senare skede i utbildningen, redan som tolvåring lyckades med bevis skapade utifrån egna resonemang beskriva vad som – till faderns stora förvåning – visade sig vara Euklides trettioandra sats. Mytbildningen säger att den unge Pascal på egen hand, på ett eget språk, lyckats ta sig fram i samma tankespår som Euklides. Vad som är sant och vad som legend må vara osagt. En sak är säker: redan den unge Pascal var ett matematiskt geni.

Pascals skrivbordHan introducerades i ämnena och de ledande kretsarna av sin far Etienne Pascal. Eller som systern formulerar det: ”Min mor dog år 1626, då min bror endast var en pojke på tre år… ” Fadern ”beslöt att själv undervisa honom. Detta realiserade han också; sålunda kom min bror aldrig att gå i gymnasium och har heller inte haft någon annan lärare än min far.”

Familjen flyttade till Paris 1631 och där kom den unge Pascal genom sin far tidigt i kontakt med samtidens ledande lärda forskare och det intellektuella avantgardet. Ryktet om hans begåvning spred sig snabbt och han var berömd som matematiker och fysiker redan under sina sena tonår. Den religiösa tron tycks inte vid denna tidpunkt haft något större betydelse i hans liv. Han uppfinner – och låter en hantverkare tillverka – den första räknemaskinen 1642 då fadern arbetar som statlig intendent i Rouen. Pascal tillägnar uppfinningen den svenska drottningen Kristina och sänder en av dessa komplicerade maskiner till hovet i Stockholm.

Den avgörande händelsen som för alltid riktade Pascals intresse mot religionen och förändrade hans livshållning har närmast karaktären av en uppenbarelse, eller snarare en stark vision. Någon mystiker var aldrig Pascal. Den brukar kallas för ”eldnatten”, la nuit de feu. Det var natten mellan den 23 och 24 november 1654 – för övrigt samma år som drottning Kristina abdikerar och avsäger sig Sveriges tron – som Pascal hade sin uppenbarelse. Han var hemma i sin lägenhet vid Rue Monsieur le Prince. Den startade, enligt Pascal själv, framåt halv elva på kvällen och varade ett par timmar fram till ungefär halv ett.

Vad som hände under dessa timmar förblir oklart. Men efter den natten förändrade Pascal drastiskt livsföring. Han började dra sig undan världen och hängav sig – inte utan inslag av överspändhet – åt en självplågande och hård asketism. Han vägrade låta någon betjäna honom; inte ens disken fick någon annan utföra. Han klädde sig i de enklaste av kläder. Han avstod från att äta mer än exakt den mängd föda som han själv räknat ut att en han behövde för att överleva; det var, sade han, ”magens behov, som skulle tillgodoses, icke smakens”. Han gick så långt att hans andra syster Jacqueline, själv nunna i Port-Royals cistercienserkloster, till slut skriver förmanande till honom att åtminstone för några månader framåt försöka hålla sitt ”yttre lika rent, som det nu är smutsigt, för att härmed ådagalägga att det icke är helt enkelt av slarv”. ”Jag förvånar mig nog över att Gud har bevisar denna nåd, ty det förefaller mig, som om du skulle på många sätt ha förtjänat att ännu en tid besväras av stanken från den dy, som du så ivrigt klängde dig fast vid.… ifall detta nu är det fullkomligaste, varpå jag emellertid mycket tvivlar, eftersom den helige Bernhard icke hade den meningen.”

Han bär under en tid järnbälte kring livet försett med vassa taggar. Då tankarna vandrade eller blev alltför världsliga tryckte han hårt på bältet för att disciplinera och styra tillbaka koncentrationen mot sina andliga uppgifter. Senare forskning har dock visat att detta självgissel inte tycks ha varat någon längre period och att Pascals renlevnad och asketiska ideal inte avhöll honom från att besöka de litterära salongerna.

Margarita filosoficaPascal är som människa märkligt undflyende. Han passar inga mallar. Ingen roll tycks tillräcklig. Den empiriske och noggranne forskaren, den världsfrånvände teoretikern, den ensamhetstörstande eremiten, den ständigt släktkäre brodern, det briljerande och kvicka salongslejonet, den pragmatiske och konkrete forskaren, den fromme och asketiskt lagde gudsmannen, den grubblande filosofen, den omutlige sanningssökaren, den ohöljt äregirige vetenskapsmannen, den ödmjukt tjänande gudsmannen, den rastlöst sökande och ständigt undersökande iakttagaren. Alla dessa beskrivningar äger sin del av sanningen. Tillsammans ska de smälta samman och skapa en heltäckande bild av personligheten Blaise Pascal. Hans mångsidighet och intellektuella rörlighet var en avgörande del av hans styrka som författare och tänkare.

”Han besvärade aldrig folk med att påpeka deras fel”, skriver hans syster Gilberte Périer i sin biografi, ”men när han hade gått in för att tala om en sak talade han alltid alldeles öppet, och eftersom han inte alls förstod sig på inställsamhet och smicker var han oförmögen att inte säga sanningen när han kände sig tvingad att göra det… För övrigt avskydde han alla sorters lögner, och de minsta förvanskningar var honom outhärdliga; hans intellektuella typ utmärktes av skärpa och rättvisa, och hans mänskliga jag av rättsinnighet och allvar”.

När Pascal avled fann hans tjänare ett pergamentblad insytt i rocken. Vad det verkade hade Pascal burit med sig det alltsedan ”eldnatten”. Dess innehåll är egentligen inte märkvärdigt, utan består snarare av kristna standardfraser: ”Låt mig icke för evigt bli skild från Dig.” ”Detta är det eviga livet att känna Dig, den ende sanne Guden, och den Du har sänt.” Memorialet” – som det brukar kallas även om Condorcet i sitt ”Lovtal över Pascal” lätt raljant i upplysningens anda väljer ordet ”amulett” – har alltid tagits till intäkt för Pascals fromhet. Det krävs dock ingen större insikter i religionens egenartade psykologi för att lika lätt hävda motsatsen. Det kan varit ett ständigt tvivel, en troendes envisa sätt att påminna sig trons möjligheter och nådens närvaro som fick Pascal att bära orden han nedtecknat den märkliga natten nära sitt hjärta.

Ty det mesta Pascal skriver i ”Tankar” – särskilt i dess första hälft – vittnar om stor och självupplevd kännedom om tvivlet, tvekan, obeslutsamheten och den oro som kan hemsöka den förtvivlade, även den vilsenhet som en troende kan uppleva om han inser sig stå utanför nåden. Han känner väl religionens mörka, tysta och ekande tomma baksida. Han var ju även en man som en gång levt fullt ut – och inte nekat sig något av världens nöjen – i en tillvaro utan innerlig tro och utan varje form av religiös självdisciplin.

Cornelius JansenEtt genomgående tendens i ”Tankar” är att Pascal – ibland direkt, ofta indirekt – för en ingående diskussion med och främst emot Michel de Montaigne och de vid denna tid, knappt hundra år efter tillkomsten, alltmer populära ”Essayer”. Det ger utan tvekan framställningen en särskild nerv, en spänst och skärpa som försöker mäta sig med motståndarens elegans, oförställda blick och raka öppenhet. Det laddar orden och ibland även Pascals sätt att tänka. Montaigne är en värdig motståndare och lyckas locka fram det bästa hos sin filosofiske vedersakare Pascal.

I ”Brev och småskrifter” ingår en text som egentligen är ett utdrag ur Port-Royal-teologen Nicolas Fontaines memoarer. Det återger, ord för ord, ett samtal mellan Pascal och Monsieur de Sacy – denne tillbakadragne, lärde och fromme präst – om Epiktetos och Montaigne. Den teologiskt skolade försöker tillbakavisa de två livshållningarna med hjälp av nog så träffande citat, inte minst från kyrkofadern Augustinus. Pascal däremot går till angrepp genom sitt förnuft, sin logiska briljans och förmågan att finna tankefel och lapsusar i resonemangen. De argument som Pascal framför blir därigenom så mycket mer färgstarkt och tankeväckande.

Där finns, tror jag, en av de avgörande förklaringarna till att ”Tankar” är en så i allra högsta grad levande bok som bevarat sin betydelse genom seklerna. Pascal lutar sig sällan mot auktoriteter. Han skildrar livets villkor, utsattheten och tvivlet, smärtan och vilsenheten. Han resonerar direkt med läsaren och tar hellre sin utgångspunkt i det allmänna och gemensamma än att söka efter det sofistikerade och svårfattbara. Där är han en trogen lärjunge till sin antagonist Montaigne.

”I detta tvivel”, säger Pascal om Montaigne i samtalet med de Sacy, ”som tvivlar på själv, och i denna okunnighet om sig själv och som han kallar sin förhärskande livshållning, ligger själva kärnan i hans uppfattning … det betyder att han är en fullkomlig skeptiker.”

På ett ställe skriver Pascal följande kommentar: ”Det är inte i Montaigne utan i mig själv som jag finner vad ser hos honom.” Det är en träffande beskrivning av den starkaste och viktigaste erfarenhet som blir kvar, som för alltid lever vidare, efter läsningen av Montaignes ”Essayer”. I umgänget med denne bekännare och obarmhärtige självskärskådare ser många främst sina egna tankar utvecklas och finslipas, de framträder i ett nytt ljus. Det är en av Montaignes mest lockande sidor: en öppenhet om egna fel och brister som ger utrymme åt läsaren att själv reflektera över sina tillkortakommanden och rannsaka sig själv. På samma sätt förhåller det sig med Pascals mästerverk.

”Denne jansenist är son av Montaigne”, skriver François Mauriac med stor träffsäkerhet. ”Montaigne var hans verklige lärare, inte Jansenius, som ingalunda lärt honom vad han vet om människohjärtat… Samma mänskliga natur, samma människohjärta, som Montaigne studerade – dess dalar och höjder har Pascal på ett tragiskt sätt belyst. Hans blixt korsar himlen och dränker i sitt ljus detta hjärtats landskap, i vilken författaren till ’Essayer’ utan fruktan promenerade omkring.”


Blaise Pascals räknemaskinVid läsandet av ”Tankar” är inte de jansenistiska lärorna direkt framträdande. Pascals resonemang är avsevärt mer grundläggande och avgörande, närmare en levd och djupt erfaren verklighet, långt bortom teologins trånga horisont och ofta abstrakta luft. Det är svårt att upptäcka några ord skrivna med hjärtats övertygelse om predestinationsläran – denna protestantiska trosdogm till vilken kretsen kring Port-Royal till viss del anslöt sig. Det är en av den reformerta kristendomens grymmaste dogmer, ja en av kristenhetens mest obarmhärtiga föreställningar med rötter hos den Augustinus som skrev mot Pelagius. Läran säger, kortfattat, att redan i födelseögonblicket avgörs varje människas öde. Gud har bestämt vem som – oavsett vad den enskilda individen gör i sitt liv – kommer att hamna i himlens härlighet och vem som kommer att brinna i helvetets eviga eld. Våra handlingar saknar betydelse. Vi kan inte påverka våra liv. Viljan, all vår strävan, våra goda eller onda handlingar har ingen bäring. Nåden, den gudomliga, lyser som en död och slocknad stjärna på en alltigenom svart himmel.

Den guden tycks, trots allt och trots att han livet ut förblev jansenismen trogen, inte vara Pascals Gud. Här finns en stor diskrepans mellan vad Pascal skriver i ”Tankar” och jansenismen, även om Gud hos Pascal är hård och krävande. Pascal lägger alltför stor vikt vid människas egna och medvetna beslut och agerande för att han på ett enkelt sätt ska anses omfatta predestinationsläran.

Mest berömd är kanske den spelteoriska utläggning som Pascal gör där han med ett enkelt resonemang – framförd som dialog, på samma sätt som i ”Provinsialbreven” – visar att valet mellan att tro eller inte tro på Gud är banalt i sin enkelhet

Den som lever sitt liv utan att tro på Gud riskerar att hamna i helvetet. Den som tror på Gud hamnar i himlen. Den som gör valet att tro offrar en del av livets nöjen men får i gengäld evigt liv i Paradiset. Den som vänder sig bort från Gud får en del kortvariga nöjen men blir för alltid fördömd. Valet är, enligt Pascal, enkelt.

Det finns en hårdhet som närmar sig det oförsonliga i Pascals tro, ett drag av vetenskapsmannens orubblighet inför fakta. Ibland kan ”Tankar” framstå som ett försök att med samma metoder som används inom matematiken och fysiken bevisa trons nödvändighet. Men det är som om Pascal ryggar inför uppgiften och börjar leta efter en annan väg, ett annat förhållningssätt.

Utgåvan av ”Tankar” som utkom 1734 i Frankrike är försett med en inledning av Voltaire. ”Jag högaktar Pascal snille och vältalighet, men ju mer jag högaktar honom, desto livligare övertygad är jag om att han själv skulle ha rättat många av dessa Tankar, vilka han på måfå nedkastat på papperet för att senare undersöka dem; ty fastän jag beundrar hans snille bekämpar jag likväl hans idéer.” Och vad Voltaire främst vänder sig mot är det tycks ha varit Pascals avsikt ”att framställa oss människor i en hatfull dager; han bemödar sig om att utmåla alla som elaka eller olyckliga.” ”Jag vågar ta mänsklighetens parti gentemot denne sublime misantrop”, utbrister till slut Voltaire.

Dödmasken 1662Pascal är ingen misantrop. Han tror på människans förmåga att förändra sina liv, att bättre sig och lyfta sig över sitt nuvarande tillstånd. Det är en av paradoxerna i Pascals tänkande då den alltmer dogmatiska tolkningen av den holländske prästen Cornelius Jansenius tankegångar – främst framlagda i verket om Augustinus från 1640 – förespråkade en helt annan syn på människan. Pascal är ingen rättrogen anhängare av de läror han försökte försvara.

”Men det förblir ändå gåtfullt”, skriver François Mauriac, ”att han fortsatte att tro på Jansenius’ Gud, som från början har fördömt en stor del av mänskligheten, samtidigt som han levde i innerlig gemenskap med kärlekens och tröstens Gud”.

Blaise Pascal når med sina ord och insikter i mänskligt liv långt utanför dessa ganska snäva religiösa kretsar han tillhörde. Han låter sig inte begränsas av sin trosuppfattning. Anhängarna av jansenismen utsattes för regelrätta följelser och låg i ett ständigt krig med jesuiterna, inte heller låter han sig hindras ifrån att försvara Katolska kyrkan trots att hans egen bok ”Provinsialbreven”, dessa arton briljanta och blixtrande kvicka brev som kanske är det bästa eller åtminstone mest eleganta Pascal skrev, blivit satt på Index över förbjudna böcker av Vatikanen år 1657 – det vill säga samtidigt som han satt och arbetade med anteckningarna till ”Tankar”.

Han har högre mål eller – om så vill – större ambitioner än så. Hans avsikt är att så tydligt och övertygande som möjligt demonstrera att Gud finns och att tron på kristendomen är den väg människan måste välja för att rädda sin själ. Vad han vill slå fast och bevisa med rationella skäl och logiska resonemang så långt det är intellektuellt möjligt är att människan inte kan klara sig utan tron på Gud, att hennes liv tron förutan blir tomt, meningslöst och fullt av själsliga plågor.

Pascal skriver med sådan övertygande glöd och oförställdhet att till och med en så notorisk åttiotalsrationalist som Henrik Schück – närmast allergisk mot mystik – faller till föga. ”De är ett slags ’Confessions’”, skriver Schück, ”närmast erinrande om dem som Pascals store mästare Augustinus nedskrev, men ärligare, mindre självbespeglande än dessa, ett bland den religiösa litteraturens märkligaste dokument, som låter oss blicka in i 1600-talets måhända finaste själsliv. Och på samma gång är dessa brev en bland milstolparna i den franska prosans historia.” Och längre fram framhåller han att de språkliga satserna är ”formade med en enastående konstnärlighet, med denna underbara klarhet som är egendomlig för det franska språket, och frånser man den ålderdomliga språkliga stavningen kunde de ha varit skrivna i våra dagar.”

Genom ambitionen att visa på människans allmänna belägenhet, hennes existentiella predikament, utsattheten och ensamheten, blir ”Tankar” en bok med allmängiltig räckvidd. Den berör envar på djupet. Därför återvänder man. Därför har jag med envis oregelbundenhet läst och läst om ”Tankar”. Därav alla lappar som faller ut ur mitt exemplar som höstlöv när jag plockar ner den från bokhyllan. Och alla dessa förstrykningar likt årsringar som berättar en alldeles egen historia. Det är för hans brutala klarsyn och oförställdhet man ständigt återvänder.

”Ingenting är mer maktpåliggande än att komma underfund med sig själv”, skriver Pascal. ”Ingenting är mer fruktansvärt att emotse än evigheten… Man ser en man tillbringa dagar och nätter i raseri och förtvivlan därför att han förlorat ett ämbete eller därför han inbillar sig att han blivit ärekränkt. Men samme man inser utan oro eller sinnesrörelse att döden kommer att beröva honom allt.” ”Ty av naturen älskar människorna bara det som de kan ha nytta av.”

Crister Enander
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Digitala avtryck

Den unge svenske tonsättaren Johan Svensson (f. 1983) redogör i detta porträtt av den något äldre kollegan JoakimSandgren (f. 1965)försin fascination inför denne numera i Paris baserade tonsättaren och hans musik. Via ...

Av: Johan Svensson | Musikens porträtt | 28 mars, 2013

gudinnor

New Age – flyktväg eller kvinnorörelse i vår tid?

New Age - detta omdiskuterade, mycket breda begrepp som även fungerar som samlingsnamn för olika andliga och spirituella rörelser – kan det sägas utgöra en i vår tid betydelsefull kvinnorörelse? ...

Av: Cecilia Johansson Martinelle | Essäer om religionen | 24 december, 2017

Den samiska shamanen och vismannen - fakta och reflexioner

De största fördomarna mot samer berör enligt min mening samisk shamandom som har ansetts bygga endast på vidskepelse och ännu oftast ses så. Etnologen dr Gabriele Herzog-Schröder i München säger ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 21 oktober, 2014

Umberto Saba, geten och döden

En regnig dag i oktober 2012 besökte jag Umberto Sabas antikvariat i Trieste. Jag köpte en bok på italienska om antikvariatet och dess historia sedan 1919 då Saba blev dess ...

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 30 mars, 2013

Domenico Morelli. Iconoklasti. 1864. Museo di Napoli

Ikonoklaster, Fahrenheit 451 och kulturella folkmord

Varför ogillar vissa människor bilder som föreställer gudar och människor? Varför har det under vissa tider i en del kulturer funnits människor som bestämt sig för att systematiskt radera ut ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om samhället | 30 augusti, 2015

Man bär utlandet inom sig

Man bär utlandet inom sig Ett bokligt reportage Man bär utlandet inom sig, säger den isländske författaren Gudbergur Bergsson. Man bär och bär fram till den punkt man inte längre ...

Av: Thomas Nydahl | Kulturreportage | 24 november, 2006

Robert Halvarsson - Kooperativet Mediagruppen Karlstad - foto -  Robin Malmqvist

Känner du vid mitt namn?

En ny text av Robert Halvarsson.

Av: Robert Halvarsson | Utopiska geografier | 11 januari, 2016

Bob Dylan 1963

”Jag var inte toastmaster åt någon generation”

Linda Bönström om Bob Dylan en musikikon och en poet som har varit viktig för flera generationer.

Av: Linda Bönström | Essäer om musik | 14 februari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.