Ett museum för stulen konst

Ett konstverk kan försvinna på många sätt, och stöld har inte varit ovanligt i historien. Det finns många sätt att ta tillbaka verken på, och med hjälp av digitala tekniker ...

Av: Mathias Jansson | 15 juli, 2015
Essäer om konst

Ragnar och Alice ligger på utdragssoffan

På rygg ligger de och Ragnar håller i Alice' vänsterhand med sin högra. Stryker med långfingret sakta över hennes ringfinger. Efter en lång stund reser han sig. Han ...

Av: Theres K Agdler | 24 Maj, 2010
Utopiska geografier

Mäktiga män föredrar lantlig mat!

Winston Churchill är bland annat känd som den premiärminister som ledde Storbritannien till seger i andra världskriget. Han är också känd som författare, som Nobelpristagare i litteratur, som konstnär, som ...

Av: Belinda Graham | 04 mars, 2014
Allmänna reportage

Tiden som återvändsgränd

Snart bryter ett helt nytt år ut mitt bland oss. Vi vet inte vad det kommer att leda till, förutom själva ledan, men det sägs att det ska kallas 2011 ...

Av: Stefan Whilde | 28 december, 2010
Essäer

Apostlar utan uppdrag



Friedrich NietzscheEn av Nietzsches tankspridda verk, i bemärkelsen att den består av spridda tankar, är hans skrift Mänskligt, alltför mänskligt. I ett utdrag jag läst för att stifta bekantskap med mannens tänkande, mötte jag en intelligent cyniker, som inte utan viss humor vill förmedla en rad vitt skilda sanningar om tillvaron. Utdraget i sin tur kom från Carl-Henning Wijkmarks urval av Nietzscheskrifter, utgiven på Prisma förlag 1966.

I denna lätt nötta pocketbok fann jag en väldigt väldigt träffande iakttagelse över det som kanske bäst kan kallas för en tragisk realitet hos människan som uppfattar sig själv som särskild. Så här låter det i aforism nummer 345 ur delskriften Vandraren och hans skugga:

"De överlägsna andarna har svårt att frigöra sig från en illusion: de inbillar sig nämligen att de väcker avund bland medelmåttorna och uppfattas som undantagsvarelser. I själva verket uppfattas de bara som något som är överflödigt och som man inte skulle sakna om det vore borta."

Det krävs ett mått av svart humor för att fullt ut kunna uppskatta innehållet i ovanstående citat, som givetvis generaliserar en erfarenhet hos den människa som uppfattar sig själv som unik i skicklighet eller talang – detta lär ju också Nietzsche ha iscensatt som sin egen offentliga personlighet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

För inte är det lätt att sticka ut - vill det sig riktigt illa kikar inte bara folk snett på en, utan man riskerar verkliga faror bortsett från en och annan elakt ord. Ju större gapet blir mellan den självbild man äger, över vad man upplever att man har att erbjuda, och omgivningens likaledes egenupplevda avsaknad av uppskattning, kan begäret dessutom eldas efter en sorts avancerat självbedrägeri. Egentligen, ja egentligen går nog den där omgivningen omkring och avundas mig, för mina välutvecklade talangers skull.

Men mest av allt, skulle kritikerna hävda, är du en jobbig typ, och detta gäller nog särskilt mycket när du i någon mening verkligen har rätten på din sida och är som mest angelägen över att göra något du anser är gott, som innefattar oss. Skulle du skrika att huset håller på att brinna ner, som vi sover i, skulle vi istället för att släcka elden be dig att hålla käften och gå och lägga dig.

För mig är kopplingen till Platons berättelse om den underjordiska grottan i Staten tydlig. I den berättas en symbolisk historia om en person som återvänder från dag till natt. Från en tillvaro ovan jord till ett fängelse i en grotta där han tidigare kom ifrån, där han har sina kamrater. Om den som har sett ljuset från solen försöker beskriva detta för människorna, som ingen har sett, skulle kommunikationskatastrofen blir ett faktum. Platon konstaterar syrligt för sin samtalsvän Glavkon följande:

”Och om någon försökte att befria dem och föra upp dem i ljuset, skulle de väl döda denne, om de på något sätt kunde få honom i sina händer?”

En närmare realitet som rör sig bortom den platonska metafysiken är de människor som i kör alla försöker förmå den konstituerade makten att hejda undergrävande av livet självt. En process som sedan industrialismen har skett genom artutrotning, utsläpp och bruk av icke-skonsam teknik. Kritikerna av det rådande riskerar här att vara ”apostlar utan uppdrag”, för att låna den tyske författaren Ernst Jüngers ord, varningarna finner ingen mottagare som verkligen vill och förmår att lyssna. Kritikerna av det rådande blir till de överflödiga andar som Nietzsche beskriver i denna texts inledning.

Och inte för att den människa som är särskild i sin kunskap ska upphöra att vara just detta, men illusionerna om hur man betraktas gör vi kanske lämna bakom oss. Avund, om den över huvud taget uppstår, väcks nog mer sällan än vissa önskar. Kanske särskilt sällsynt är den bland de som har något att lära av verklig storhet. Vi rör här vid något som kan kallas för en tragisk insikt, men istället för att låta den vara slutet i en sorts uppgivenhet, gör vi nog klokt i att låta det vara ett förhållande vi strävar att övervinna och vandra förbi eller bortom.

Robert Halvarsson

Ur arkivet

view_module reorder

Lakrits och benproteser. Tredje generation Skarabéerbok

Ett jamesjoycianskt ordflöde, strindbergskt egensinne och ett näst intill postnorénsk uttryck i den underliggande kärlekssagans navelexponerande privatexhibitionism och i övrigt något som i sina mest kroppsfilosofiska intimiteter kan liknas vid ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2012

Viva Verdi!

Han anses ha samma avgörande betydelse för Italiens nationella identitet som de nationalromantiska författarna hade för de europeiska folkens befrielsekamp under 1800-talet. Giuseppe Verdi föddes för 200 år sedan den 10 ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 19 oktober, 2013

Hundens genius

"Jag fick order att inställa mig hos en kapten som sade att han inte ville ha en kvinnlig chaufför. Han tyckte inte om atmosfären, han ville inte ha en kvinnlig ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer | 08 juni, 2014

Abbas Kiarostami Foto CC BY-SA 3.0

Att begravas: bildspråk i Kiarostamis Smak av körsbär

Abbas Kiarostami är en av Irans mest hyllade filmskapare. Med Smak av körsbär blev han belönad med Guldpalmen i Cannes för snart tjugo år sedan. Många som skrivit om filmen ...

Av: Sonya Helgesson | Filmens porträtt | 04 mars, 2016

Lux aeterna

Dödens kalla hand berörde mig   Hans finger träffade mitt öga   Att inte längre se den tanken tröstar föga berör den dig?

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 31 Maj, 2010

Pirkko Lindberg pratar lika intensivt som hon skriver

Pirkko Lindberg. Foto Henry StrengPirkko Lindberg är en fascinerande författare och en fascinerande person, och det var därför med stor förväntan jag häromveckan räknade ned dagarna till vår planerade träff ...

Av: Björn Gustavsson | Litteraturens porträtt | 04 oktober, 2008

Ljuden i en indisk palmlund

Ljuden i en indisk palmlund Folke Rabe reser i södra Indien och fascineras av de tre största religionernas ljudbilder.

Av: Folke Rabe | Allmänna reportage | 04 september, 2006

Det humanistiska fotografiet

I jämförelse med sina generationskamrater, fotograferna Henri Cartier-Bresson och Robert Doisneau, har Willy Ronis (1910-2009) länge intagit en märkligt undanskymd plats i franskt kulturliv. Med den stora retrospektiva utställningen på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 22 september, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.