Napoleon den III, skaparen av det moderna Frankrike?

Napoleon den tredjeNapoleon den III, den kanske mest missförstådde kejsaren, föddes för tvåhundra år sedan, den 20 april 1808.  I sina memoarer skriver Hortens, Hollands drottning om sin nyfödde son ...

Av: Anne Edelstam | 15 oktober, 2008
Essäer om samhället

Benjamin 28

Av: Håkan Eklund | 25 februari, 2012
Kulturen strippar

”Även en värld som skapar sig själv, måste en gång ha blivit skapad.”

Under en resa i Indien i december 1993, arrangerad av Samuel Strandberg i Samuel Travels, kom jag till den lilla staden Rishikesh, där Ganges flyter ut ur Himalaya. Att vi ...

Av: Erland Lagerroth | 04 oktober, 2013
Övriga porträtt

Slottet i Montsegur

Göran Fant och medeltidens katarer – en över trettio år lång livsrelation

Förra året - 2016 - utsågs av katolska kyrkan till ett så kallat misskundsamhetsår, då man vill förlåta alla synder som begåtts i det förflutna. En grupp människor som drabbades ...

Av: Michael Economou | 08 september, 2017
Övriga porträtt

Mellanspråkligheter; om ingenting och om Ludwig Wittgenstein



Transitions: Bild Hebriana Alainentalo

Du. Ibland eller väldigt ofta upplever jag att du inte vet vem jag är när du är så bottenlöst försvunnen bakom ditt galler av rosenmirakel att du, som jag sa, inte har en aning om någonting. Du vet att det där är en sten. Stenen jag håller krampaktigt i min hand, handen som jag föddes med och som tilltog i takt med vad som skulle kunna logiskt bestämmas som vansinne. Vansinne, jag vet inte. När jag inte är i närheten av att vara vid mina sinnens fulla bruk;

när jag sover jag skriker utan röst
med sådan kraft att blodkärlen spricker
och näsan formligen sprutar ur sig nattpaniken.

Drömmande, min natur. Drömmarna, för jämnan: successivt har de givit efter i nyans. Kulörerna har på ett ödesmättat vis, redan för ett flertal år sedan, tagit mig i besittning genom sitt tysta upphörande, sitt makliga undflyende. Måhända är det så att jag fann ett blixtsmil och en vårvarm bröstkänsla genomsyra mina nerver då drömmarnas beslut om huruvida de skulle beröva mig färg och därefter inte efterlämna några som helst spår i något tycktes falla väl ut. Några semimedvetna associationsmönster? Nej.

 Inte något av något. Klart att en hand med en sten i är vad det är. Det är blod, ben och bergämnen vaktade av hela altruismens fanatiska chimär; en organisk jättevarelse av lögn trots att det inte finns någon realitet att tillgå. Till och med chimären är alltså en illusion. På sidolinjen.

Men jag bryr mig inte, jag ser, och kan inte hjälpa det och älskar dig, Wittgenstein, eller jag hatar dig. För du får mig att inbilla mig att jag vill vara som du, att jag är som du, att jag säger bra, bra, mycket bra, när det går kräfta i mig, i orden. Du får mig att tänka att det finns en lösning eller kanske, varför inte, att språkspelen inte bara är spleentjusande oblater under snustorra logiktungor vilkas yttranden kan te sig vind för våg, eller inte, beroende på åt vilket håll synapserna dansar.

Att det kosmiska bakgrundsvrålet, den nihilistiska lagen som varken tycker att det är rätt eller fel när barnen på den förlorade kontinenten skrikande som sina mödrar återvänder till lagen om ingenting. Var tar vi vägen sen? Ingenstans, vi vandrar i cirklar. Vill träffa det underliggande rent, desperat syntax, ett ord bland alla andra, ibland. Säg att jag drömmer om dig när jag dagdrömmer och ser himmelen breda ut sig utan färg. En bitande tystnad och sedan allt på en gång, ett myller av alla läten på en gång. 

Sakfrågor som skulle ha kunnat vara heroinsilar i hypofysen som skulle ha kunnat vara en osalig; ett barnspöke till fantom, om man litar på dem, frågorna. Man väljer vad man tror, tror man. Man väljer att man väljer att man tror att man vet, medvetenhet till trots. Du mediterar inte över döden för att du inte förstår den. Eller förstår? Vad finns det att förstå om knutna händer med opaler i? Om hjärtan som slutar slå när det åskar eller bara, ja bara begär avsked. Aldrig att det finns ingenting.

 Ludwig WittgensteinDet är språket som är gåtan, jag vet: jag vet att du precis som jag begriper tvärsigenom bröstet kring hjärtpunkten till i en passionerad metafysisk meningslöshetssmärta. Vi förstår att det gör ont att inte förstå för vi är vi och vi har ont. Hellre ett glödgat grillspett i levern än dessa oräkneliga frågetecken. Att inte förstå är att förstå. Det gör ont i skitsmutsiga harhjärtan i takt med att aningen inser och åskådliggör vad den nu tror sig tro – överlevnadsdriftens sätt att inte bara tro utan att veta, innan det går andlig mask i hjärnbalken; genom att inte vilja ha med orden att skaffa. Man kan klarlägga, vi kan prata. Du och jag – jag och du – vi. Du vet, vi vet; tillsammans. 

När vi seglar bort i diskussioner om saker vi lärt oss. Saker som vi tvärsigenom den så kallade sinkadusen; blivit ofrivilligt indragna i. I relation till vad du yttrar, yttrar jag och vi transformeras till maniskt uppmärksamma, den biologiska överjagskylan får oss att hoppas. Annars skulle vi inte finnas; vi finns ju då, när vi flyter bort i ändlösa dialoger om små nyanser i meningslösa ämnesområden då våra medvetanden inte är vid medvetande; våra munhålors celluppbyggnad yttrar autonomt saker om den filosofens kyniska inställning till stjärnhimmelen och den där poeten som skrev ljud och kallade det poesi och helt vind för våg slumrar vi bort åt Charles Bronsons munspelande i ”Once upon a time in the west”. Då är vi kanske inte bekymmersfria eftersom det är ett begrepp som inte finns just då, men vi finns åtminstone, som mest när vi inte finns.

För utan överlevnadsdriftsintressen så kanske, eller med ganska hög sannolikhet, så hade vi inte saknat den. Din och min kvasivärld av de fantastiska författarna, kvantfysiken, filmskaparna och alla de andra. Och aldrig hade vi tänkt på att vi är aparta emedan vi förstår att vi inte förstår någonting. Förutom när vi förstår, för det går att förstå. Det kan vilken vanfödd kretin som helst greppa, men att förstå vad som menas med något är inte att förstå, det är att skrapa på en yta djupare än den mest konstanta acceleration, ungefär ett ingenting av evigt vidsträckt pansar. 

Att förstå vad något betyder. Betyder inte att det begripna sträcker sig djupare än en förståelse av ett universellt tillämpligt begrepp som exempelvis det för oss så vackra stjärnfallet. Det och det och det händer och så följer det och det och detet leder till det och det och du, min vän. Utan våra intressen; bokvärlden, celluloiden, dårskapen, så vore vi ingenting och inte det ingenting som risätarna kallar nirvana. Vi vore värdelösa i våra egna ögon!

Precis som att det går att ådagalägga saker matematiskt med pedofilens torra intelligens; alltså förklara något vi inte vet något om med besynnerliga sträckningsanordningar. Även om orsakskedjan går att följa, så, jaså liksom. Vad spelar det för roll? Vad heter orsaken till orsaken till uppkomsten till det som kom innan orsakskedjan – som inte ens fanns? Hur en orsakskedja kunde uppstå ur en orsakslöshet, ur en icke-uppkomst och inte ens det; absolut inte ens det. Väg dina ord väl.

klasskompisarnaMen ändå, att känna att vi är något på spåret tills vi inser att rälsen är en matematisk storhet som alla andra. Och men igen och du; du och jag vi kanske skulle hölja oss i det gestalten förstår, skära ut den köttsliga kunskapen och leva som munkar utan kön och med mer tvivel än alla som väljer livet som de väljer tv-program.

Ingen fornromersk tonkonst kan bota det sjuka, det odefinierbara som finns inuti köttet; inuti köttet och ännu längre in. Skräcken är vibrerande strängar som vi inte vet något om och när vi väl skaffat oss kunskap om vad vi består, och uttrycker det med visuella ord så upphör vi nog och det är nog bra. Men ja, tillåt mig brista i, gråtande onani? För hur i helvete kan man tro på argument som är stöpta av köttvarelser som inte vet vad de är och tar till sig en revolterande sanning för att den inte fanns för en stund sen? Vilket den inte gör om ett ögonblick igen; för dessa kretiner vet lika lite om tiden som de vet om hur något oändligt kan expandera; att en oändlighet skulle vara rund? Alltid det enkla, alltid allt för könet. För att behålla blodet och andetagen.

Vad skall man säga?

Var tyst, väg dina ord, prata lika mycket som alla andra, eller knulla korgossarna istället. Det är säkerligen behagligare än tvångsmässiga teorier om rumstidens böjning. Pojkars stjärthål är minst lika runda eftersom allt måste vara sant när ingenting är sant. Inte för att jag ser den där gröna jävla flodhästen i kammaren. För att skepnaden är sig så pass vettskrämd att det förflutna är samma sak som framtiden och vice versa. Nu, och nu och nu och efter, innan, före. Tankarna slutar skena i banor kring kommande besvikelsers eventuella variabler, när skräcken skakar mig ur fattning. Obehaget: det förflutna.

och natten lyser over NattenNuet: en förkroppsligad väntan i förgångna sfärer av tillkortakommanden, utformat av osynliga cirklar. Framtiden: är sekundernas visare på nuets chimärcirkel, redan en del av dåtiden. Det behöver inte gå runt, ehuru – det som har hänt har hänt. Besvikelsen är en universellt hermetiskt sluten oändlighet med ett organiskt inre av pulserande sprängladdning i tidlös detonation. Inte ens några frågor att vederlägga med frågetecken. Vad som helst förnams utan tvivel likt hur den lexikaliska preciseringen av samma formulering bör interpreteras. Vad som helst.

Ovannämnda blixtflin som i lag
med min puls/geist underkuvade
mig med ett pirrande gyckel

Som flöt såsom lustgas genom mina ådror.

Miljardtals intryck betog min hjärnbark. Bet sig kvar i korsryggen och strömmande längsmed mina lemmar som en tvångströja av djupt röd elektricitet. För några tidsenheter beträdde inte bara euforin mig, utan jag kramade vilt luften omkring mig när jag slutligen, då jag gett upp att överhuvudtaget få veta vad syftet med natteskapadernas sönderfallande innebar. 

Det fanns inget syfte. Kanske har det aldrig funnits några färger, eller drömmar, eller syften. Även om jag skrattade så att det på åtminstone nästan fullaste allvar började kännas en aning som om mina inälvor ville ta sig ut så fort det gavs tillfälle, så skrattade jag lite. Så som jag tänker mig att man skrattar om man skall till att skratta med sin hals avskuren.

Mina drömmar skrämmer mig. Ibland får jag slåss mot mig själv på en spång över en malström av exkrementer, långt nere i helvetet. Ingen kan vinna och jag känner både min skuggas bortom de definierade intuitionerna och språken förmedla mig genom jag själv en vulkanångest. Känner också att jag vill överleva minst lika mycket som mig själv och det känner jag även när jag omfamnar min baneman på spångens mitt. 


Jag kan alltså inte vistas i nuet utan en stilett från en hotfull hysterika under ögongloben. När min organism finner sig i en situation där den fruktar för sitt liv, då är jag här och nu, instinkten är inte kopplad till tid och rum. Ibland önskar jag att jag vore helt dement, en tidlöshet av kroppslig smärta.Då vi oväntat sjunker in i varandra som ett oljigt vatten och försvinner ner i avgrunden. Med andra ord, när min kropp drabbas av marans ursprungliga tillstånd: hypnagogi, en sorts mörk luftlös krisdröm, då är jag i min kropp.

VargtimmenDet skulle jag kunna ta. Tills jag inte kan ta det längre åtminstone. Kan vistas i nuet korta stunder när något rör mig. När det inte går att ignorera att det jag tänker, tänker så hårt på att inte tänka. Om man kallar det att fly att ägna sig åt det man är tvungen att ägna sig åt, med om inte briljans så med lagom mycket samvetsgrannhet.

Så är det säkert att fly. Och jag flyr. Kanske inte mår bra av det. Men det finns inga andra vägar ut. En gångs sa jag till en läkare att skriva ut mycket morfin till mig. Det gjorde inte ont i mig, ont annat än i hålet större delen av min kropp består av. Han ville inte göra så, men ändrade sig när jag berättade för honom att för vissa är det ett jobb att överleva, åtminstone i tämligen mycket rejält högre grad än för andra. Jag ser inga skäl till att inte fly. Förstår inte ens vad som menas med det om jag skall vara ärlig. 

Handlar det om att hitta sig själv? Om att inte slå sitt pannben blodigt när man ser sig själv i reflekterande glas, jag håller mig borta från mig själv. Det råder annars stor risk för att jag inte kommer att veta när. Åtminstone inte exakt när jag började känna att jag levde en del i det förflutna och däremellan brann mitt kött av besvikelse. Intervallerna mellan det förflutna, det som snart – nu, nu och nu hände, var helst det nu hände så hade det redan hänt. Nuet. Det går inte.

Skulle komma att bli ett. Eller du har insett att man lever där man andas och slår upp sina himmelsblå. Airen som ansätter dina lungvägar innan den sipprar ut igen tillåter dig syre nog att vara, detta dunkla omen, att vara i det lekamliga nuet där du stirrar planlöst i en rak linje bort bortom horisonten. Förlorar ur minnet mig i det.

Islossningsblått till svartblå
till en färglöst obestämbar rodnad
ingav distinkt känsla
av vittrande benmärg.

Spökande, bittra, hjärtskärande vackra och om jag skulle bli hysterisk av att en människa ställer sig mitt i min horisontlinje och därmed rubbar mitt förflutnas borttynande så vore det inget märkligt med det. Då befinner jag mig i skuggan av mörkret, i en autistisk avbild. Kaos, förundran, häpnad. Jag kan ändå sakna livets mer tempererade tillstånd. Under epoken innan, då lidandet var på riktigt och jag brann något oerhört i min uppsyn och balanserade på ruinens brant för att känna att jag varken ville leva eller dö; jag var ämnad för något större, att skändade gravar, att andades för att det hände. Det värsta tänkbara för att det gick.

Allt som oftast och att när du befann dig i fas med den biologiska klockan, du satt här, sen satt du där; på biblioteken nere vid hamnen. En del gamla industriområden för att kunna se sig i spegeln utan att bli rädd, sen hemma. Vid smådjurskyrkogården, rostiga järnvägsspår är nästan övervuxna, i gläntan. Ja jag flyr från mina ögon. Efter att ha sett dem en stund. Då det inte längre är jag som ser. Jag ser mig själv i det ögonblicket då jag lämnar över mig med ett skrik, som ibland är roat då upplösningen är förenad med det allra heligaste; medvetandet bortanför den inre, personliga dimensionen. Känna hur en en kroppslig obeskrivlig känsla av ett förutbestämt solur. En ödesmättad irrationell intuitivångest lägger sig som en hinna över. Som en våt ullfilt över uppmärksamheten. Slår rot utan att ge sig till känna. Ett rotsystem någonstans mellan placebo, födelse och ögonblickliga livsförändrande religiösa insikter.

Johan von Fritz

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Magisk Prag

 Nyligen visade SVT den fascinerande dokumentären "Åter till Prag", där Astrid Ohlsén repriserar filmbilder från ett besök i revolutionsyrans Prag 1989. Hon intervjuade då också den tillbakadragne Vaclav Havel; regimkritikern ...

Av: björn gustavsson | Resereportage | 06 december, 2009

Skendränkning i demokratins namn

Foto: Uniforum Är västvärldens bristande intresse för moraldiskussion om möjligt ett mer grundläggande hot än terrorismens våld? Tobias Lundberg resonerar om Thomas Pogges teorier. I en intervju i det amerikanska tv-programmet The ...

Av: Tobias Lundberg | Gästkrönikör | 05 maj, 2008

Veckans porträtt: Katarina Norling om Katarina Norling

Katarina Norling om Katarina Norling    "Vaktchefen", 2006 (ur "Natten, A-Z")    The Anchor, 2006. 1. Min mor kom aldrig hem från resan till Italien. Hon fick en hjärtattack i Castiglione della Pescaia, ett fiskeläge ...

Av: Katarina Norling | Konstens porträtt | 23 november, 2006

Mjällare än älfvenben

Orden här uppe tillhör Viktor Rydberg, för våra unga läsare vill jag berätta att han inte är någon programledare från tevens barndom, utan en svensk författare som dog redan 1895 ...

Av: Bo Bjelvehammar | Essäer | 12 april, 2012

Diversity in the definitions of truth

Rig Veda 1.164.46c states as an axiom, "Truth is one; the wise call it by many names." Is this the plain narration of a fact, or a meta-narrative, which engages ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om religionen | 07 november, 2014

Erotomanen Carl Jonas Love Almqvist – en överraskande upptäckt

Mina barn gav mig en läsplatta i födelsedagspresent, och den första bok jag laddade ner var Johan Svedjedals imponerande trebandsverk om Carl Jonas Love Almqvist, med titlarna Kärlek är, Rosor ...

Av: Mats Myrstener | Övriga porträtt | 09 augusti, 2013

Bilmekanikerskojaren och döden

Plötsligt men jag har fått nog mer än ett pluralis, mer än impulsivt tvingat. Jag ger upp, orken släpper. Börjar afträda bokbranschen och avsluta författarskapet. Har närmast redan i tio år ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 27 oktober, 2014

Postemmakrönika 7 Post krönikawc

Vad i helgjutna mässingshelgon, gjort jag hade beställt en bok om bokomslag, eftersom, så eftersom jag skulle slippa läsa, avförkorta proceduren, läsa 58 romaner och böcker från art deco-tiden i ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 20 maj, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.