Omslag  av boken ” Mikronationer - på besök i hemgjorda länder”

Mikronationer - på besök i hemgjorda länder

"Mikronationer - på besök i hemgjorda länder" (Gidlunds förlag, 2017) är namnet på en ny bok som handlar om mikronationer. Mikronationer det är länder som inte är riktiga länder

Av: Mathias Jansson | 12 oktober, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Konrad Lorenz. Djurvärldens Einstein

Konrad Lorenz ansåg att den tidiga barndomens händelser är de mest avgörande för en människas vetenskapliga och filosofiska utveckling. Lorenz föddes år 1903 och tillbringade barndomen i ett slottsliknande hus ...

Av: Lilian O. Montmar | 06 april, 2014
Övriga porträtt

Fragment från en önation. En resa till Indonesien

Vi var ett delvis nytt och ett delvis gammalt gäng med rötter ifrån möten på Sigtunastiftelsen, som flög via Singapore till Jakarta, huvudstaden på den stora ön Java i världens ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | 29 Maj, 2014
Resereportage

"Kinas terrakottaarmé" på Östasiatiska i Stockholm

"Det var Chi Hoang Ti,kung av Tsin,"Ur "Muren och böckerna" av Evert Taube Det var aldrig meningen att de skulle utföra några krigiska bedrifter, dessa tusentals soldater som skapades på kejsaren ...

Av: Birgitta Milits | 11 september, 2010
Kulturreportage

Tankar runt viktiga filosofiska steg under det senaste århundradet del I



Bild: Hebriana AlainentaloAllmänt

De här tankarna är avsedda att försöka skapa ett brett filosofiskt grepp om det senaste århundradets viktigare tankesteg. Valet av steg har däremot varit något

personligt. För övrigt avser jag att återkomma med några tankar om en del andra filosofer. Från Kant till Zizek. Däremellan kanske om nypositivismen, hermeneutiken, Gadamer, Kuhn, Sartre, Bachelard, Foucault, Derrida. Vi får se. Det som här presenteras är för övrigt – och naturligtvis – en högst personlig redogörelse; en presentation av en tänkbar uppfattning, och samtidigt en översiktsbild. Att utgå ifrån inför vidare övningar. Ingenting annat. Jo, kanske: en dristig redogörelse som pockar på utfyllnad, kritik och dialog.

Begreppsanalytiska variationer: Russel och Moore

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

G:E Moore vände sig redan 1903 mot den Hegelska idealistiska filosofi, som då länge varit ledande i England. Därvid påverkade han också i betydande utsträckning Bertrand Russel, som i sin tur - och därefter- övergav idealismen till förmån för en sträng och nominalistisk formallogik. Det icke-idealistiska, och realistiska, i detta projekt hos Russel yttrade sig i en fast tro på en slags ”pragmatisk” konventionalism (i motsats till en ”andligt-immateriell” och idébaserad ”idealism”).

Moores metod är logisk begreppsanalys - men den logiska analysen hos Moore och hans efterföljare har ganska lite med modern logik att göra. Annorlunda är det med Russel. Hans filosofi grundar sig på utpräglat intellektualistiska ideal, och är i hög grad inspirerad av den nya logik, som han själv varit med om att skapa. Russel sysslar företrädesvis med nominaldefinitioner - eller konventioner och överenskommelser. I motsats till en nominaldefinition handlar en realdefinition om en sak och inte ett ord. Realdefinitioner uttrycker ett faktum, nominaldefintioner uttrycker en överenskommelse om två uttrycks betydelselikhet. Enligt Russel är filosofins uppgift - bl.a. - att föreslå överenskommelser om hur man bör använda ord som t.ex. själ, materia, ande, medvetande, kunskap, erfarenhet, kausalitet, vilja, tid.

Den av Russel föreslagna - men otillfredsställande (se von Wright) - (logiska) begreppsanalysen exemplifieras tydligt av Russel själv, och utgör den ena halvan av hans filosofiska arbete (den andra rör sig i gränsområdet mellan logik och matematik med boken Principia Mathematica (1910), som han skrev tillsammans med Whitehead). Tre viktiga begreppsanalytiska exempel är teorin om bestämda beskrivningar, tesen om reducerbarhet till bekantskap och idéen om logiska konstruktioner. Ehuru dessa exempel har varit av stor vikt för logiken har de alltså föga gemensamt med t.ex. Moores (realistiska) begreppsanalys.

Russel är nära den moderna vetenskapen, Moore är betydligt mer sysselsatt med den vardagliga omgivningen. Russel har fr.a. varit en djärv och uppslagsrik experimentator med idéer. Moore har i synnerhet varit en enveten och ihärdig ”djupborrare”, som von Wright uttrycker det: hans filosofi är ytterst kritisk.

Beteckningen ”den nya realismen”, som ofta används i samband med bl.a. Moore, syftar på att man utgår från att man i medvetenhetsakten har att göra med ett realt objekt eller innehåll, som existerar oberoende av medvetandet självt (jfr Frege och Husserl), medan den s.k. subjektiva idealismen i likhet med Berkeley endast räknade med förnimmelseakten hos subjektet. Man måste enligt Moore strängt skilja mellan objektet (jfr åter Husserl - samt t.ex. Kant) i förnimmelseakten och själva förnimmelsen. Medvetande är nämligen medvetande om någonting (se Husserl), om t.ex. något blått eller grönt, som skiljer sig från varandra, men båda är förnimmelser. På motsvarande sätt skiljer sig föreställandet från det föreställda och begripandet från det begripna.

Moore representerar en modern variant av den i England omhuldade common-sense-filosofin. ”Common sense” betyder inte bara ”sunt förnuft” utan också ”allmänt vedertagen uppfattning”. Mot vissa enligt hans mening egendomliga filosofiska teorier framhåller Moore ett antal satser, som han anser obetingat vissa och som han förmodar att också folk i allmänhet accepterar.

Bild: Hebriana AlainentaloHär skiljer sig Moore från de logiska empiristerna - och Russel, som inte tar fasta på att språket är någonting givet och används enligt bestämda regler. Moore menar sig sålunda alldeles säkert veta, att han har en kropp, att jorden existerat ganska lång tid etc. Av dessa skäl avvisar han t.ex. två metafysiska satser, som han anser falska, nämligen

1. Tiden existerar inte - I så fall skulle det enligt gängse språkbruk vara meningslöst att säga: ”Jag åt middag för 20 minuter sedan” .

2. Yttervärlden är overklig eller immateriell. - I så fall skulle jag inte godta varken Dina eller mina händer.

Han förutsätter följaktligen att tiden är verklig, att rummet är verkligt, att det finns materiella föremål och många ”jag”. Vardagsspråkets ord måste användas enligt vardagsspråkets regler (jfr den sene Wittgenstein). Filosofins uppgift är inte att kritisera vårt vanliga sätt att begagna orden utan att undersöka det.

För övrigt var Moore en betydande moralfilosof - och Russel var en mycket moraliskt engagerad pacifist.

Från bild till användning: Wittgenstein

I ”Tractatus” sökte Wittgenstein (W) ett svar på frågan: vad är språk? Hans svar lydde, att språket är en bild av verkligheten. W:s bildteori om språket är ett gott exempel på en filosofisk abstraktion. Frågan om språkets väsen är, menar åtminstone Georg Henrik von Wright (von Wright, G.H.: ”Den senare Wittgenstein” i von Wright, G.H: Logik, filosofi och språk. Strömningar och gestalter i modern filosofi. Nya Doxa, Lund, 1993, s. 205; LFS), grundproblemet också i W:s senare filosofi. Det framgår inte minst i ”Filosofiska undersökningar” (1953, FU) och i ”Den blå boken” (Wittgenstein, L. Den blå boken (i urval och översättning av Lars Hertzberg och Alexander Muttori), Thales, Stockholm 1999, ss 1-23; BB). Ett slående drag i den senare W:s språkfilosofi är emellertid, i motsats och opposition till hur fallet var i Tractatus, att ämnet här utvecklas synnerligen konkret.

FU börjar med ett citat från kyrkofadern Augustinus ”Bekännelser”, vari Augustinus beskriver hur han lärde sig språk. Han lärde sig språk, kan man kort säga, genom att koppla ihop åsyftade ting med vuxna människors läten, gester och mimik. Detta sätt att utveckla saken påminner mycket om hur den senare W påbörjar sitt studium. T.ex. utgår han från primitiva språksituationer, som han kallar ”språkspel”, där ting (t.ex. ”kub”), tal (t.ex. ”tre”), färger (t.ex. ”röd”) och några demonstrativa pronomina (”denna” och ”dit”) lärs in/(ut) genom verbala och ostensiva (uppvisande) definitioner.

Sålunda visar W. här, att man genom att använda ord (ja, ljud) och gester/mimik mm i befallande form, kopplade till det som skall definieras, relativt lätt kan lära ut för någon (eller själv lära in) vad just t.ex. kub, tre, röd och dit ”betyder”. Men mer än så: vi kan också - relativt - lätt lära oss satsen ”Gå dit med tre röda kuber” på detta sätt.

Om vi återgår till Augustinus - och samtidigt parallelläser LFS, FU och BB - visar det sig emellertid att det är lättast att lära sig substantivet ”kub” och svårast att lära sig det demonstrativa pronomenet ”dit”. Kub kan man upprepade gånger peka på samtidigt som man säger ”kub!”. ”Tre” kan man lära ut genom att t.ex. stapla kuber på varandra under det att man i turordning uttrycker - nedifrån och upp - orden ”ett!”, ”två!” respektive ”tre!”. Färgen röd inlärs genom att lära sig ett färgmönster - t.ex. att peka på en röd kub och en röd kvadrat. Med ”dit” förhåller det sig dock på ett märkligt och betydelsefullt sätt annorlunda. von Wright skriver:

”Kan man säga att ordet ‘dit’ inläres ostensivt? A visar på en ort och säger ‘dit’. Detta är förvisso ostension om något. Men, väl att märka, här hör den uppvisande gesten inte bara till l ä r a n d e t utan också till a n v ä n d n i n g e n av ordet. /.../ Ordet dit kan /alltså/ inte i språkspelet frikopplas från den uppvisande gesten.”(LFS, s. 207)

Utifrån detta enda rudimentära exempel kan man sedan utveckla en hel språkfilosofi, vilket ju också är vad W gör (och inte gör; i själva verket funderar han bara, utan ambition att etablera en hel lärobyggnad). Ord kan läras in på många olika (ostensiva) sätt - och de kan (därför) också betyda många olika saker beroende på rudimentärt sammanhang, inlärningsbakgrund och partikulär situation. Ytterst innebär detta, att ett uttryck, vilket som helst, som inte skall missförstås, måste förutsätta, att deltagarna i ”språkspelet” i vilket ordet uttrycks, redan känner till ordets användning.

Bild: Hebriana AlainentaloFrån kuben - som von Wright särskilt uppmärksammar - breder därefter W ut sig över en hel värld. Och världens språkliga mångfald är i princip oändlig. Språkspelen bildar ingen en gång för alla given mångfald. Språkspel föds, ändrar regler, dör ut och återuppstår. Befallningar (om vilka vi ju talade inledningsvis) är en mycket liten del av alla möjliga satsformer. Vi kan önska, fråga, konstatera osv. Men vi kan gå ännu mycket längre än så. Hälsningar, böner och svordomar kan t.ex. både vara rituella och inte rituella i betydelsens konventionellt formelartade. W säger föv någonstans, att han kan tänka sig religioner utan ord. Språk handlar med andra ord inte heller bara om ord. Nej, många religiösa ritualer, symboler och element talar till oss ordlöst, utan att vi för den skull behöver missförstå något väsentligt. Vi vet hur t.ex. ritualerna går till, vad de betyder och - alltså - hur de används. Ofta rent instinktivt.

Redan på sidan 2 i BB kommer för övrigt W in på detta med ord-språk. (skilda sådana, t.ex. tyska och engelska, och - senare - icke-sådana, t.ex. gester, ritualer, minspel). Strax därpå kommer han in på att tecken - t.ex. ”ljusblå” - kan tyckas sakna mening om vi inte ger oss in i och förutsätter de själsliga processerna. Dock hejdar sig här W (tillfälligt) i steget och skriver:

”Men om vi var tvungna att namnge någonting som är ett teckens liv så borde vi säga att det är dess användning”(BB, s. 5) Men vad är användning? Ja, inte ett ting, d.v.s. ett substantiv, skriver W i BB. Vad ”betyder då ”användning”? Språkfilosofer i W:s efterföljd har sagt att W skulle ha sagt att betydelsen av ”användning” beror på hur ”användning” används(!).

”Varför är förresten begreppet ‘tid’ en så egendomlig sak inom filosofin?” frågar också W. Han svarar själv: ”Det är inte nya fakta om tiden som vi (som vanliga människor, min anm) vill få reda på. Alla de fakta som angår oss ligger i öppen dag. Utan det är användningen av substantivet ‘tid’ som mystifierar oss (som filosofer, min anm ”(BB, s. 7; jfr Moore!)

Dessutom: uttryck har mening om vi ger det en mening (jfr ibid, s. 9). Och: jag vet vad ett ord betyder i ett visst sammanhang (ibid, s. 11).

Härefter följer i BB ett resonemang som i koncentrat redan diskuterats av von Wright och oss i anslutning till LFS/FU. Emellertid sker också en successiv övergång från en redogörelse av de ”enkla, primitiva språkspelen”, över en redogörelse för hur vi kan se på vårt ”ytterst komplicerade vardagsspråk” som en enorm kvalificering av språkspelen till något som vi kunde kalla för W:s grundläggande kritik av språkfilosofin (jfr återigen Moore).

Bland de filosofiska idéer om språket som W. kritiserar genom att betona användningen märks då i BB (ss 20-23; jfr också von Wright i LFS, ss 209-15, om familjelikhet):

1. Idéen om att ett allmänbegrepp är en egenskap som alla enskilda fall har gemensamt. (”skönhet är en ingrediens i alla sköna ting liksom alkohol i öl och vin”).

2. Idéen om att ett ords betydelse är ett ting samordnat med ordet (”Detta innebär att vi betraktar ord som om de vore egennamn, och att vi därefter förväxlar namnets bärare med dess betydelse”)

3. Idéen om allmängiltighet som mål och generalisering som metod (”den föraktfulla inställningen till det enskilda fallet”)

Sammanfattningsvis skriver W i BB bl.a.: ”Om man å andra sidan vill ge en definition av önskande, dvs dra en skarp gräns, så är man fri att göra det efter behag; och denna gräns kommer aldrig att sammanfalla helt och hållet med det faktiska bruket, eftersom detta bruk inte har någon skarp gräns.”(BB, s. 23)

Carsten Schale

 

Ur arkivet

view_module reorder

Världen är kall och ödslig

Det finns inte längre några drömmar. Det finns inget hopp.Invånarna i Världsstaten framlever sina liv instängda och avskärmade djupt nere i de underjordiska städernas vittförgrenade nätverk av kulvertar. Arbete, sömn ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 17 mars, 2010

Jesaja: vredgad hovnarr. En julbetraktelse

How long shall they kill our prophets,While we stand aside and look? -- Bob Marley "Redemption Song"Profeten Jesaja blev en klassförrädare. Han tillhörde aristokratin i Jerusalem och hade ingångar såväl ...

Av: Mikael Löwegren | Essäer om religionen | 25 december, 2010

Kultur og livsform

Innledning Emnet for artikkelen min er at livet består av mye mer enn jobbing og shopping, instrumentell vitenskap og teknisk politikk. Dette beskriver jeg i termer av ‘progressivt framskritt’, som er ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 10 september, 2013

Duccio di Buoninsegna Den sista måltiden

Det nya förbundet

”När de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget!”

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 02 april, 2015

Filosofi og framskritt. Del 3

De filosofiske tradisjonenes betydning for epistemiske og etiske framskritt Nåtiden er ikke spesielt opptatt av at det gis relativt lange linjer i filosofihistorien; i vår tid driver en med filosofi uavhengig ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 28 augusti, 2013

Om maktmekanismer i det sydkoreanska samhället. Intervju med Cheol-soo Jang

Sydkorea kännetecknas av en vital filmindustri, en filmindustri som ofta kännetecknas av en extrem omsorg för det tekniska så till vida att alla filmtekniska medel musik, foto, skådespeleri ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 28 januari, 2011

Fornuft, følelser og liv

Innledning I dag er det svært mange konflikter og kriger rundt om i verden, som betyr at den pasifistiske idé har elendige kår. Tesen jeg forsvarer er denne: At sammen har ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 08 september, 2014

Höstdag i Provence

Jag befann mig, än en gång, på resa: destination Marseille för att därifrån ta mig via flyg till London, dit jag blivit inbjuden för att hålla ett litet anförande och ...

Av: Lars Holger Holm | Kulturreportage | 25 oktober, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts