Hur mår din själ?

"Hur mår du?" säger jag och ler lite låtsascoolt. Men så - helt plötsligt, exakt när jag ska få mitt svar, står allt still: det är som om tiden stannar ...

Av: Sara Shams | 05 mars, 2009
Gästkrönikör

C'est la vie!

Vår granne, vi kan kalla henne Ewa, huvudsakligen för att hon hette så, levde fram till sin 12-årsålder hos en familj som slog och skändade henne från morgon till kväll ...

Av: Vladimir Oravsky | 07 september, 2013
Gästkrönikör

Slå i glasen och låt oss lustiga vara

Jag har haft mina uppgörelser med julen. Jag har barrikaderat mig, dragit ur telefonjacket, hyrt en stuga i ödemarken, sjukskrivit mig efter att frivilligt smittat ner mig med vinterkräksjuka. Jag har ...

Av: Stefan Whilde | 06 december, 2011
Stefan Whilde

Gunnar Lundin

Prosadikter av Gunnar Lundin

Gunnar Lundin är tillbaka med en skönlitterär text

Av: Gunnar Lundin | 17 maj, 2017
Utopiska geografier

Tankar runt viktiga filosofiska steg under det senaste århundradet del I



Bild: Hebriana AlainentaloAllmänt

De här tankarna är avsedda att försöka skapa ett brett filosofiskt grepp om det senaste århundradets viktigare tankesteg. Valet av steg har däremot varit något

personligt. För övrigt avser jag att återkomma med några tankar om en del andra filosofer. Från Kant till Zizek. Däremellan kanske om nypositivismen, hermeneutiken, Gadamer, Kuhn, Sartre, Bachelard, Foucault, Derrida. Vi får se. Det som här presenteras är för övrigt – och naturligtvis – en högst personlig redogörelse; en presentation av en tänkbar uppfattning, och samtidigt en översiktsbild. Att utgå ifrån inför vidare övningar. Ingenting annat. Jo, kanske: en dristig redogörelse som pockar på utfyllnad, kritik och dialog.

Begreppsanalytiska variationer: Russel och Moore

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

G:E Moore vände sig redan 1903 mot den Hegelska idealistiska filosofi, som då länge varit ledande i England. Därvid påverkade han också i betydande utsträckning Bertrand Russel, som i sin tur - och därefter- övergav idealismen till förmån för en sträng och nominalistisk formallogik. Det icke-idealistiska, och realistiska, i detta projekt hos Russel yttrade sig i en fast tro på en slags ”pragmatisk” konventionalism (i motsats till en ”andligt-immateriell” och idébaserad ”idealism”).

Moores metod är logisk begreppsanalys - men den logiska analysen hos Moore och hans efterföljare har ganska lite med modern logik att göra. Annorlunda är det med Russel. Hans filosofi grundar sig på utpräglat intellektualistiska ideal, och är i hög grad inspirerad av den nya logik, som han själv varit med om att skapa. Russel sysslar företrädesvis med nominaldefinitioner - eller konventioner och överenskommelser. I motsats till en nominaldefinition handlar en realdefinition om en sak och inte ett ord. Realdefinitioner uttrycker ett faktum, nominaldefintioner uttrycker en överenskommelse om två uttrycks betydelselikhet. Enligt Russel är filosofins uppgift - bl.a. - att föreslå överenskommelser om hur man bör använda ord som t.ex. själ, materia, ande, medvetande, kunskap, erfarenhet, kausalitet, vilja, tid.

Den av Russel föreslagna - men otillfredsställande (se von Wright) - (logiska) begreppsanalysen exemplifieras tydligt av Russel själv, och utgör den ena halvan av hans filosofiska arbete (den andra rör sig i gränsområdet mellan logik och matematik med boken Principia Mathematica (1910), som han skrev tillsammans med Whitehead). Tre viktiga begreppsanalytiska exempel är teorin om bestämda beskrivningar, tesen om reducerbarhet till bekantskap och idéen om logiska konstruktioner. Ehuru dessa exempel har varit av stor vikt för logiken har de alltså föga gemensamt med t.ex. Moores (realistiska) begreppsanalys.

Russel är nära den moderna vetenskapen, Moore är betydligt mer sysselsatt med den vardagliga omgivningen. Russel har fr.a. varit en djärv och uppslagsrik experimentator med idéer. Moore har i synnerhet varit en enveten och ihärdig ”djupborrare”, som von Wright uttrycker det: hans filosofi är ytterst kritisk.

Beteckningen ”den nya realismen”, som ofta används i samband med bl.a. Moore, syftar på att man utgår från att man i medvetenhetsakten har att göra med ett realt objekt eller innehåll, som existerar oberoende av medvetandet självt (jfr Frege och Husserl), medan den s.k. subjektiva idealismen i likhet med Berkeley endast räknade med förnimmelseakten hos subjektet. Man måste enligt Moore strängt skilja mellan objektet (jfr åter Husserl - samt t.ex. Kant) i förnimmelseakten och själva förnimmelsen. Medvetande är nämligen medvetande om någonting (se Husserl), om t.ex. något blått eller grönt, som skiljer sig från varandra, men båda är förnimmelser. På motsvarande sätt skiljer sig föreställandet från det föreställda och begripandet från det begripna.

Moore representerar en modern variant av den i England omhuldade common-sense-filosofin. ”Common sense” betyder inte bara ”sunt förnuft” utan också ”allmänt vedertagen uppfattning”. Mot vissa enligt hans mening egendomliga filosofiska teorier framhåller Moore ett antal satser, som han anser obetingat vissa och som han förmodar att också folk i allmänhet accepterar.

Bild: Hebriana AlainentaloHär skiljer sig Moore från de logiska empiristerna - och Russel, som inte tar fasta på att språket är någonting givet och används enligt bestämda regler. Moore menar sig sålunda alldeles säkert veta, att han har en kropp, att jorden existerat ganska lång tid etc. Av dessa skäl avvisar han t.ex. två metafysiska satser, som han anser falska, nämligen

1. Tiden existerar inte - I så fall skulle det enligt gängse språkbruk vara meningslöst att säga: ”Jag åt middag för 20 minuter sedan” .

2. Yttervärlden är overklig eller immateriell. - I så fall skulle jag inte godta varken Dina eller mina händer.

Han förutsätter följaktligen att tiden är verklig, att rummet är verkligt, att det finns materiella föremål och många ”jag”. Vardagsspråkets ord måste användas enligt vardagsspråkets regler (jfr den sene Wittgenstein). Filosofins uppgift är inte att kritisera vårt vanliga sätt att begagna orden utan att undersöka det.

För övrigt var Moore en betydande moralfilosof - och Russel var en mycket moraliskt engagerad pacifist.

Från bild till användning: Wittgenstein

I ”Tractatus” sökte Wittgenstein (W) ett svar på frågan: vad är språk? Hans svar lydde, att språket är en bild av verkligheten. W:s bildteori om språket är ett gott exempel på en filosofisk abstraktion. Frågan om språkets väsen är, menar åtminstone Georg Henrik von Wright (von Wright, G.H.: ”Den senare Wittgenstein” i von Wright, G.H: Logik, filosofi och språk. Strömningar och gestalter i modern filosofi. Nya Doxa, Lund, 1993, s. 205; LFS), grundproblemet också i W:s senare filosofi. Det framgår inte minst i ”Filosofiska undersökningar” (1953, FU) och i ”Den blå boken” (Wittgenstein, L. Den blå boken (i urval och översättning av Lars Hertzberg och Alexander Muttori), Thales, Stockholm 1999, ss 1-23; BB). Ett slående drag i den senare W:s språkfilosofi är emellertid, i motsats och opposition till hur fallet var i Tractatus, att ämnet här utvecklas synnerligen konkret.

FU börjar med ett citat från kyrkofadern Augustinus ”Bekännelser”, vari Augustinus beskriver hur han lärde sig språk. Han lärde sig språk, kan man kort säga, genom att koppla ihop åsyftade ting med vuxna människors läten, gester och mimik. Detta sätt att utveckla saken påminner mycket om hur den senare W påbörjar sitt studium. T.ex. utgår han från primitiva språksituationer, som han kallar ”språkspel”, där ting (t.ex. ”kub”), tal (t.ex. ”tre”), färger (t.ex. ”röd”) och några demonstrativa pronomina (”denna” och ”dit”) lärs in/(ut) genom verbala och ostensiva (uppvisande) definitioner.

Sålunda visar W. här, att man genom att använda ord (ja, ljud) och gester/mimik mm i befallande form, kopplade till det som skall definieras, relativt lätt kan lära ut för någon (eller själv lära in) vad just t.ex. kub, tre, röd och dit ”betyder”. Men mer än så: vi kan också - relativt - lätt lära oss satsen ”Gå dit med tre röda kuber” på detta sätt.

Om vi återgår till Augustinus - och samtidigt parallelläser LFS, FU och BB - visar det sig emellertid att det är lättast att lära sig substantivet ”kub” och svårast att lära sig det demonstrativa pronomenet ”dit”. Kub kan man upprepade gånger peka på samtidigt som man säger ”kub!”. ”Tre” kan man lära ut genom att t.ex. stapla kuber på varandra under det att man i turordning uttrycker - nedifrån och upp - orden ”ett!”, ”två!” respektive ”tre!”. Färgen röd inlärs genom att lära sig ett färgmönster - t.ex. att peka på en röd kub och en röd kvadrat. Med ”dit” förhåller det sig dock på ett märkligt och betydelsefullt sätt annorlunda. von Wright skriver:

”Kan man säga att ordet ‘dit’ inläres ostensivt? A visar på en ort och säger ‘dit’. Detta är förvisso ostension om något. Men, väl att märka, här hör den uppvisande gesten inte bara till l ä r a n d e t utan också till a n v ä n d n i n g e n av ordet. /.../ Ordet dit kan /alltså/ inte i språkspelet frikopplas från den uppvisande gesten.”(LFS, s. 207)

Utifrån detta enda rudimentära exempel kan man sedan utveckla en hel språkfilosofi, vilket ju också är vad W gör (och inte gör; i själva verket funderar han bara, utan ambition att etablera en hel lärobyggnad). Ord kan läras in på många olika (ostensiva) sätt - och de kan (därför) också betyda många olika saker beroende på rudimentärt sammanhang, inlärningsbakgrund och partikulär situation. Ytterst innebär detta, att ett uttryck, vilket som helst, som inte skall missförstås, måste förutsätta, att deltagarna i ”språkspelet” i vilket ordet uttrycks, redan känner till ordets användning.

Bild: Hebriana AlainentaloFrån kuben - som von Wright särskilt uppmärksammar - breder därefter W ut sig över en hel värld. Och världens språkliga mångfald är i princip oändlig. Språkspelen bildar ingen en gång för alla given mångfald. Språkspel föds, ändrar regler, dör ut och återuppstår. Befallningar (om vilka vi ju talade inledningsvis) är en mycket liten del av alla möjliga satsformer. Vi kan önska, fråga, konstatera osv. Men vi kan gå ännu mycket längre än så. Hälsningar, böner och svordomar kan t.ex. både vara rituella och inte rituella i betydelsens konventionellt formelartade. W säger föv någonstans, att han kan tänka sig religioner utan ord. Språk handlar med andra ord inte heller bara om ord. Nej, många religiösa ritualer, symboler och element talar till oss ordlöst, utan att vi för den skull behöver missförstå något väsentligt. Vi vet hur t.ex. ritualerna går till, vad de betyder och - alltså - hur de används. Ofta rent instinktivt.

Redan på sidan 2 i BB kommer för övrigt W in på detta med ord-språk. (skilda sådana, t.ex. tyska och engelska, och - senare - icke-sådana, t.ex. gester, ritualer, minspel). Strax därpå kommer han in på att tecken - t.ex. ”ljusblå” - kan tyckas sakna mening om vi inte ger oss in i och förutsätter de själsliga processerna. Dock hejdar sig här W (tillfälligt) i steget och skriver:

”Men om vi var tvungna att namnge någonting som är ett teckens liv så borde vi säga att det är dess användning”(BB, s. 5) Men vad är användning? Ja, inte ett ting, d.v.s. ett substantiv, skriver W i BB. Vad ”betyder då ”användning”? Språkfilosofer i W:s efterföljd har sagt att W skulle ha sagt att betydelsen av ”användning” beror på hur ”användning” används(!).

”Varför är förresten begreppet ‘tid’ en så egendomlig sak inom filosofin?” frågar också W. Han svarar själv: ”Det är inte nya fakta om tiden som vi (som vanliga människor, min anm) vill få reda på. Alla de fakta som angår oss ligger i öppen dag. Utan det är användningen av substantivet ‘tid’ som mystifierar oss (som filosofer, min anm ”(BB, s. 7; jfr Moore!)

Dessutom: uttryck har mening om vi ger det en mening (jfr ibid, s. 9). Och: jag vet vad ett ord betyder i ett visst sammanhang (ibid, s. 11).

Härefter följer i BB ett resonemang som i koncentrat redan diskuterats av von Wright och oss i anslutning till LFS/FU. Emellertid sker också en successiv övergång från en redogörelse av de ”enkla, primitiva språkspelen”, över en redogörelse för hur vi kan se på vårt ”ytterst komplicerade vardagsspråk” som en enorm kvalificering av språkspelen till något som vi kunde kalla för W:s grundläggande kritik av språkfilosofin (jfr återigen Moore).

Bland de filosofiska idéer om språket som W. kritiserar genom att betona användningen märks då i BB (ss 20-23; jfr också von Wright i LFS, ss 209-15, om familjelikhet):

1. Idéen om att ett allmänbegrepp är en egenskap som alla enskilda fall har gemensamt. (”skönhet är en ingrediens i alla sköna ting liksom alkohol i öl och vin”).

2. Idéen om att ett ords betydelse är ett ting samordnat med ordet (”Detta innebär att vi betraktar ord som om de vore egennamn, och att vi därefter förväxlar namnets bärare med dess betydelse”)

3. Idéen om allmängiltighet som mål och generalisering som metod (”den föraktfulla inställningen till det enskilda fallet”)

Sammanfattningsvis skriver W i BB bl.a.: ”Om man å andra sidan vill ge en definition av önskande, dvs dra en skarp gräns, så är man fri att göra det efter behag; och denna gräns kommer aldrig att sammanfalla helt och hållet med det faktiska bruket, eftersom detta bruk inte har någon skarp gräns.”(BB, s. 23)

Carsten Schale

 

Ur arkivet

view_module reorder

Vita Frun och andra gengångare

Varje europeisk adelsfamilj med anseende verkar ha sitt eget slottsspöke. Överallt på slotten bultas, knackas och hånskrattas det. De äldsta spökhistorierna härstammar från 1100-talet, men tron på gengångare hade sin ...

Av: Lilian O. Montmar | Allmänna reportage | 21 maj, 2009

Andrzej Wajda 1974

Några ord om Andrzej Wajdas konst med lång hållbarhet

Den 9 oktober 2016 dog Andrzej Wajda nittio år ung och han var aktivt skapande in i det sista. Förutom allt konstnärligt och politiskt och organisatoriskt och utbildningsmässigt annat, regisserade ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 oktober, 2016

Porrslinsblomman

Av min okända och förvackra porrslinsblomma. De toaornas fler tvenne antal på det. Vuxit innan i en lavoar vara, ser man brunt envist kvar det lavoariska havets tidvattensbevis. Dessa varit ...

Av: Stefan Hammarèn | Stefan Hammarén | 21 oktober, 2010

Varför gnäller männen?

– Det är svårt att tala om män som offer, sade Jens Liljestrand. – Jamen vad beror det på, frågade Belinda Ohlsson. Och längre kom de inte, trots att de drog över ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 28 september, 2011

Från penselhår till pixelporr – en essä om pornografi i konsten

Hur många unga pojkar slet inte ut sin joystick på 80-talet i dunkla pojkrum framför en flimrande TV-skärm? Det var inte bara plattformsspel och shoot-em-up spel som visades på skärmarna ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 december, 2012

Grattis Sverige

När medicine doktor Naděžda Kavalírová dog 93 år gammal i början av 2017, förlorade Förbundet av politiska fångar i Tjeckien (Konfederace politických vězňů České republiky) och Institutet för studier av totalitära regimer (Ústav pro studium ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 11 februari, 2017

Jubeldårar

Åter ser man hur bra förlag riktigt läser manuskript, de vet inte ens om de läser. Visst kan man ju ana att de inte orkar läsa manuskripten, med minsta motståndets ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 11 december, 2013

Omöjliga intervjuer. Bertil Falk intervjuar Aurora Ljungstedt

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Bertil Falk | Litteraturens porträtt | 11 mars, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.