Den mediala explosionen och skriftkulturens upplösning - om McLuhan och mediernas utveckling

  Foto: Lorenzo Colloreta Den mediala explosionen och skriftkulturens upplösning – om McLuhan och mediernas utveckling I sin text Understanding media söker Marshall McLuhan etablera frågan om vad som händer med konsten ...

Av: Roberth Ericsson | 13 juli, 2007
Essäer om samhället

Frank Heller på Casa Collina

Dervischen bleknade

”Berättelserna, vilka förvisso äro bagateller, bära tydliga spår av sättet och tidpunkten för sin tillkomst. Jag bodde i första världskrigets Danmark, där man i lugn och ro lyssnade till stormen ...

Av: Ivo Holmqvist | 07 september, 2016
Essäer om litteratur & böcker

Vid det förtvivlade havet...

Hans-Evert Renérius (Mallorca i oktober 2017)

Av: Hans-Evert Renérius | 02 november, 2017
Utopiska geografier

Fortelling og personlig identitet

Innledning Til hvert eneste arbeid svarer det en eller flere historier. Hver eneste historie har en forhistorie. I mitt tilfelle består denne forhistorien av en skisse, et utkast, som utgjøres av 10 ...

Av: Thor Olav Olsen | 15 september, 2014
Agora - filosofiska essäer

90 POETISKA SENTENSER



Jag väntar på en lång, vit vinter med tyst musik och stolthet. En flamma av ljus i oss och oss emellan.1

 

Tänker att frukten i handen är så sig att jag nästan gråter. Bryter av med ett solo av Jimmy Page.

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

2

 

Skriver med blyertspenna de ord jag vill dela med mig av och inte. Varm mjölk kan vara gott som omväxling. Två hundar och en katt närvarar. Deklamerar Donne.

 

3

 

Sommarhusen står med tomma ögon. Packade som släktingar i sina gravar. Går genom skutskepparsamhället som på kyrkogårdsstigar. Livas upp av ett rådjur, som dristigt ser mig rakt i ögonen. Känner mig avklädd. Känner mig sedd.

 

4

 

Efter återkomsten rinner hågkomsterna in i ett befriat sinne. Ingenting väntat inträffar. Allt står upp i givakt som inför en diffus auktoritet.

 

5

 

Kvällen var gråtmild idag i Göteborg. Ljuset vänligt och bestämt. Fransmannen på puben hade en liten bok i sitt knä. Jag råkade skymta titeln: Derrida for dummies. Och helt plötsligt var jag säker på allt. 52 kronor kostade detta genombrott.

 

6

 

 

Det är inte utan att jag faktiskt funderar på att gå ut. Just nu högt höstrum ute och mat i ugnen. I övrigt är det väl så, att det hela inte står rätt till i världen. Själva tonen hos en Vysotskij speglar detta.

 

 

7

 

Vid stranden har jag aldrig bråttom, trots att jag ständigt riskerar att drunkna i tanken.

 

8

 

Jag väntar på en lång, vit vinter med tyst musik och stolthet. En flamma av ljus i oss och oss emellan.

 

9

 

Månens äpple och den sövande ugglan smakar iskallt vatten och barndom. Men numera ser jag lite suddigt och har tappat en del av smaken. Södergrans klomärken väcker.

 

10

 

För övrigt står jag just nu ensam på scenen utan instrument. I en stunds tystnad medan vinden tänker efter.

 

 

11

 

 

Nyss hemkommen från centralorten Henån, där jag har inhandlat de flesta nödvändigheterna för nästan två veckors (materiellt) liv. Men vad det kostade! Smygköpte för övrigt några grova tyska korvar med ost i. Läser om Duinoelegier av Rilke.

 

 

12

 

 

Den som ser dig ser mig. Denna mörka natt. 00:20 har det sista tåget gått. Det Kierkegaard nu gör är att konstatera att vi inte existerar utanför tiden. I mig finns ändå en klocka som sprider ut sina verkligheter. I en sådan sitter jag oändligt ensam.

 

 

13

 

 

Kroppen har ett språk och ett fäste som är rörelse och vila i ett. Låt oss gå in i våra svårigheter på det att vi må komma ut som välsignade oceaner. Var och en av oss är båda komma och punkt.

 

 

14

 

 

Den osynliga horisonten är både eggande och skrämmande. Vet bara inte riktigt i vilken riktning jag bör stappla iväg efteråt.

 

 

15

 

Börja inte från himlavalvet som välver sig över dig. Börja på den mark som är sträv och tung. Börja där tiden och livet samlat sig till din utmaning. Det är ditt liv och vår mark.

 

 

 

16

 

Att ta den andre på allvar är detsamma som att vara villig att ta upp hennes meningar till eftertanke. Venetianska fönster slår upp och slår igen. En gång var jag en ung man.

 

17

 

Efter många år slår jag mig nu till ro för att slippa grubbla. Nyfikenheten har drabbats av afasi. Samtidigt ser jag långa soliga somrar växla med år är av regn och kyla. Min ro oroar mig.

 

 

18

 

Fredag. Så ledigt döden andas. Ändå är vi. Några av oss just nu i mindre grad; andra i högre. Tänk: en lång promenad. En blixt. En metamorfos. Tänk det - du som jag tänker på.

 

Min hjärna går varm när man jagar de kvarblivna och eftersatta. Det finns en grund för förakt och en gräns för hur mycket vi tål. Eller gör det inte det? Fast vi slagit följe halva livet händer det att vi går skilda vägar. Indien. Jag är faktisk på väg dit. Chennai.

 

Svala, kyska gestalter viskar sina hemligheter. Jag fryser med mitt visitkort i handen.

 

 

 

19

 

 

Kanske fann jag en sång idag. Utrest från orten, på väg mot staden. Tätt tryckt mot ansikten klädda i frusna tankar.

 

 

20

 

Propparna smäller som popcorn. Atlanten ligger på. Själv har jag vandrat klädd i pudervitt, innan jag återtog min position framför ugnen. Läs gärna Boye. Igen, menar jag.

Jag förflyttar mig genom tundran mot havet, som ännu inte ligger. Tyngd av min ballast, och doft. Tänker på alla som jag inte alltid tänker på. Kölden är en slags katalysator.

 

 

21

 

Håller på att tina upp. Ser skymningen i ögat. Hör fugor vila i sina isar. Ser grenverk sila frost och skuggor.

 

Lindad i tång flyter hoppet iland. Snödrivor sträcker upp halsen. Inomhus vankas tankar.

 

Kvällen tätnar runt systrarnas hus. De är över 300 år gamla. Jag har köpt en liten, liten påse chips. Livet är faktiskt ibland mycket, mycket värt att leva.

 

22

 

Ingen kan se någon annan genom lånade glasögon. Var den oplogade stigen ringlar eller var människor står. Ändå är vi alltid på väg mot varandra. Idag köpte jag en medelstor julskinka, som fick mig att känna mig delaktig.

 

23

 

Under natten läktes såren. Så vaknade jag. Nu halkar jag inte långt härifrån.

 

24

 

Det finns motiv. Det finns kemi. Det finns motiv och kemi som sträcker sig mot varandra och flätar ihop sina händer. I sådana fall kan vi tillsammans bli en rörelse rotad i det annorlunda. Bilden blir din i min och den rör sig ändå i ett trots att den är frusen.

 

Under natten läktes såren. Så vaknade jag. Nu halkar jag inte långt härifrån.25

 

Master. Båtar i led på led på redden. Mitt minne. Min glänta.

 

26

 

I sömn som vaka, som rader i en bok plägar de att komma. Okrypterade signaler fram till mitt isslott här. De svarta träden sträcker sig upp som rötter ur min vakna dröm. Munnar hungrar i grenen. Vintern är en skröna.

 

 

27

 

Tillsammans är vi skyddsnätet som fångar upp oss i fallet.

 

 

28

 

Minns ett skratt. Mjukt som grön mossa. Det är vad vintern lämnat kvar i sitt nya andetag. Men något bidar.

 

 

29

 

 

Bristen kan växa sig större än tryggheten. Ensamheten kan bli en klo som river sönder en sårskorpa. Vi kan finna oss simmandes runt i vattenpölar. Men jag vill mäta vårens djup med all frånvaro. Veta att allt lever kvar under ytan.

 

 

 

 

30

 

Stickspåren är underskattade. Det är ofta där vi hittar våra tranströmerska gläntor. Där rörelsen är den vari vi dras in. När skymning övergår till gryning.

 

31

 

Låt oss ta ett steg i taget. Låt oss ta till oss världen och inte bara filmremsan. Och se: vintersolen blommar redan över längtans dörr. Och orden plägar spika oss tillbaka. Gråhårsskägget talar om vilken årstid det är.

 

32

 

Nu flöt en död kvinna in lindad i tång och trutskrik. Snart klarnar det hela. Genom alla hålen ser man ut. Svart är det med rosa prickar längst därinne.

 

33

 

Jag längtar efter svart spindelväv. Trött på den vita. I övrigt håller jag två mot ett.

 

 

Is drar över himlen. Havet fäster sitt sänke. Kärleken skapar sina moln. Tränger på. Vägarna finns. Världen är just nu vänd i motsolsvind. Kallkall är den.

 

 

34

 

 

Källfrisk luft spränger mig. Linjespelet i svarta träd förför mig. Ögonblickskort hör jag min andhämtning.

 

Först dör vi utom oss. Sedan dör vi inom oss. Runt detta spel leker livet.

 

Vi anländer till templet, där de svarta fåglarnas kraxar. Själv är jag så rädd att jag torkar mig med Aspenström. Arkadien ligger i Hälleviksstrand. Tunnelbanan skriker.

 

Tanten i sängen suger på sina tänder som vore de ett munspel. Känslan etsar sig in. Där, någonstans, finns både en eld och en sorg.

 

Höga ögon. Är du. Och ingen tid finns kvar. Klockan är 22:06. Men mina glasögon är faktiskt inte att lita på.

 

 

35

 

Vind finns inte bara ute. Det blåser också i hjärnan. Monokroma dagar beblandar de sig.

 

Tiden lägger sig över landet. Snön. Varje morgon släpper jag ändå ut en mild själ. Vi delar ursprung. Vinterstenen, med sin alldeles speciella klang.

 

Undringarna silas genom mina ögonfransar. Blundar jag bottnar mitt liv i befriande ordlöshet.

 

Flodens igloo har störtat samman. De sista isfingrarna kämpar mot den allt fuktigare stranden. Fortfarande vandrar grusstigen upp mot fyren. Det finns; vi finns.

 

Till slut står vi nu runt det avdukade bordet. Gömda för varandra, på väg att bryta ut. Växla spår.

 

 

Först dör vi utom oss. Sedan dör vi inom oss. Runt detta spel leker livet.36

 

 

Poesin växer ur motsägelser, utan att våldföra sig på dessa.

 

Bussresor genom morgonmörker bedövar samtalen. Det som nått oss kan äntligen leta sig neråt och inåt. Vi tänker ingenting. Vi kan slå rot.

 

Att i oss finns ett grenverk, och att vi. I sydvästlig vind; nedströms.

 

En kvinna spelar på sitt hårs strängar. Fladdermössen i Stala kyrka hänger obekymrade.

 

Varför är dagarna så vita och grå när barnen växer?

 

37

 

 

All sprit är svagare än all annan sprit. Men löften är bindande; de går inte att späda ut.

 

Ingenting jag skriver skriver jag för att påverka världen. Världen påverkar mig, så att jag tvingas skriva.

 

Bland de andra relikerna. Tornseglare. I djupet sover ännu kullen härovanför.

 

Myror som tränger in. Substantiven. Tolkarna.

 

Molnen stiger. Trossarna kapas. Mina tankar förångas.

 

38

 

 

Kvällen tätnar. Systrarna lever i glipor. Solen sänkte sitt sänke i havet. Trots att vi är så ofta vi kan.

 

Stenarna; vinterstenarna. De finns, som jag. Och vi klingar i varandra.

 

Det tickar. Det bevisar att vi lever. Det är livets klocka. Det är hjärtat. Som vi ofta sliter så förbannat på.

 

Det är snart klart. Ingenting kvar. Endast en liten fågel utan ord.

 

Bäckenbenet är en del av livsträdet. I vinterkvällen formerar sig det svarta grenverket mot snön. Livet sprider sig genom slingror.

 

39

 

 

Snöhögarnas grumliga ögonvitor. Den frasande rimfrosten på altanen. Min svängande själ.

 

Att vi ofta föds ur tystnaden mellan oss. Såg det på busshållplatsen i morse. Ser det i spegeln där jag möter mig.

 

Köksljuden. Något orientaliskt. Mitt vänstra öga i ett fönster. Hotellens överdimensionerade versaler.

 

De monokroma dagarna har upphört. De polyfona har anlänt. Stolen är stadig idag.

 

En gredelin torsdag. Tortyrlila. Djupt nedsänkt i dystra tankar. Bara halvt gångbar, men med hopp vid den röda horisonten.

 

 

40

 

Plötsligt händer det. Du skrapar fram ett - liv! JA! där är det. Och så: schvuss: borta. Men det fanns faktiskt fyra spiltor i det stall där jag växte upp.

 

En violinkonsert river mig i skrevet. Tanken står på svag värme. Isen har smält.

 

Luften är het över det gamla elementet. Runt mig fryser känslorna samman. I detta finns ett i.

 

En skarp solstråle kilade in i mina mörkaste vrår. Jag finns kvar som levande och kännande individ. Bara det. Broar och tunnlar är subversiva.

 

Änglar stod just utanför min dörr. När jag öppnade vingade de till mig. Jag känner att jag lever. Stoppet i vasken antar mindre proportioner.

 

 

41

 

Ett vadsomhelst kan inrymma en ocean av koder. Jag ligger på rygg och undrar vilken jag tillhör.

 

Ord är som vind. Vind är som eller.

 

Det regnar apelsiner. Jag är glad och mörbultad. Kallt regn hyser agg. Hos oss är vi.

 

Som befarat. Ingenting fanns där. Bara dimma. Och i denna fanns en kust.

 

Månen skiner genom taket. Hon går ut och svingar sig upp. Jag äter vidare.

 

 

42

 

Såg en fjäril idag! Fastnålad hos en granne. Beklämde mig hem.

 

För min inre syn växer blåbären till äpplens storlek. Vinden växlar med oss. Ett nybakat bröd lindat i linneduk väntar hemma. Varmt är det också.

 

Det finns sekter med bara ett halvt dussin proselyter. Skuggor i vår skugga. Den stora sekten, som vill leva skamlöst och skuldfritt. Intill den gräns där varje människa uppgår i varje annan. Där inga skillnader kan skära isär oss.

 

Samspelets magi. När en fiol möter en röst. När en människa möter en annan. När ringdansen förblir samspelt. När samhället intet klyvs till ett sär-hälle.

 

Rå björk brinner jämrande. Gåvornas nätter skimrar. Skimmer och jämmer kan samsas som värme och köld.I framtiden vilar ett ögonblick där människorna flätar samman sina händer. Jag hoppas att detta ögonblick är här mycket snart. Annars har vi nog ingen framtid.

 

Idéerna bottnar inte längre. Jag flyter ovanpå stålet. Jag sitter i ett vitt rum.

 

En gubbe. Försedd med broddar. Går runt som en spik.

 

Ett vitt papper. En vit utsida. En vit skärm. Något finns där.

 

I ögonen är vi individer. I framtiden är vi ögonblick. Nu är vi tillsammans.

 

43

 

Gumman är bara en liten kulle i snön. Men hon är centrum i universum.

 

Orgelpipor. Blygrått regn. Sömfria nätter och grusstigar. Där.

 

Ofrånkomliga minnen kristalliseras på köksfönstren. Mitt liv i symmetrisk form.

 

Tillsammans skulle vi väl någon gång kunna tillhöra samma hand. Samma sköte. Samma prostata. Samma whatever. Samma.

 

Det finns ihärdighet. Det finns erotik. Det finns väntan. Väntan är ofta god.

 

 

44

 

En stolt fågel blev min sorgekälla. Den frös ihjäl på min skorsten, samtidigt som jag.

 

I ena handen håller jag en apelsin, tung som en hjärna. Klyftig som en hjärna. I andra handen håller jag en sten. Tung nog att hålla mig på marken. Fast som en klippa. I skyn upptäcker jag ett öga. Det begrundar sitt byte.

 

Kvällen var mjuk som asfalt. Två tolvåringar stod i var sitt hörn i ensliga tystnader. Den ene var jag. Detta är inte historia.

 

Den hösten när min mor dog adopterades jag av en stjärna. Under klara natthimlar ser jag mors händer. Det var dem som fostrade mig på gott och ont.

 

Vi ser inte längre våra händer. Vi ser inte längre våra munnar. Vi är blinda. Men vi håller varandra om axlarna. Livet är en stormby mot ett fönsterglas. Vi ryggar - trygga.

 

45

 

Sorlet av ord skapar vinklar av sällsam sort. Triangelns vinkelsumma är inte längre 180 grader. I detta tillstånd kan man ligga lågt på hypotenusan. Kan man lojt spegla sig i det vita papperet.

 

En förmiddag i barndomen rinner upp i mitt minne. Jag insåg plötsligt att vi alla - alla! – bor på samma ö.

 

Mitt språk är mitt teleskop. Mitt språk är min hud och mitt hjärta. Tystnaden är ofta mitt liv.

 

Träden. Deras gnistrande vinterskrud. Men jag ville ju egentligen skänka dig en grönskande äng som vårgåva. Innan tiden rann ut. Jag minns dig ändå som blommor i doftande hår.

 

En liten, liten fågel utan ord. Med doft av mynta och ros. Vinden genomtränger världen.

Ingen förstår vad jag skriver, antydde Björling, och det är därför jag skriver.

 

46

 

 

Sänggavlar är en förbisedd detalj i livet. Sänggavlar umgås jag med många timmar om dygnet. Hur mycket tänker du på din sänggavel? Själv brukar jag meditera rakt in i ytan. För att fördjupa.

 

Vän. Jag går hem. Sitt kvar en stund. Planterar ett träd.

 

Jag ser inte längre allt. Jag glömmer din blick, din mun, dina axlar, din rygg. Jag är helt enkelt off. Eller något äldre. Däremot minns jag en del annat.

 

Enformigheten är ersatts av förfrysningen. Sömnen är jagad av täcket, som lagt sig på sidan. Till och med katten, i sin egna päls, ligger kloss an elementet. Endast Södergran duger.

 

Ännu så länge är jag större än min ångest.

 

 

47

 

Suger på Duinoelgierna. Igen. Klapprar tillsammans med Aspenströms träskor som vill ut. Smeker katten i flykten. Är Viss.

 

Det finns regler för allt. Varje kyss har ett pris. Varje förtroende ingår i det sociala kretsloppet.

 

Sällan händer det att vi träffas i samma ordförråd. När det händer kokar livet.

 

Jag har älskat som vinden älskar träden, vattnet sin tång, djuren sina kroppar, papperet sina bokstäver. Jag försöker älska fortfarande, men har ibland problem med vallan.

 

Det är en kväll i mars. Jag stod nyss på en bro med söndervittrade brädor. Nu sträcker jag mig ut över hela Skandinavien, och mer därtill. Tripoli.

 

48

 

Att byta preferenser är förknippat med bytet av ord. Ord är kärl.

 

Ord i täta linjer hindrar mig att bryta igenom med mitt budskap. Orden, skuldra vid skuldra, är fel ord. Fel ord denna råkalla marseftermiddag.

 

Det kanske oftast är enformigheten som gör mig deprimerad. Men ibland är det faktiskt omformigheten.

 

När isen smälter blommar språket. Als ich krank war schickte sie mir Blumen.

 

Katarakten är fridfull just idag. Paraplyerna hotfulla. Hungern pockar på uppmärksamhet.

 

49

 

Vart jag än förs fortsätter jag till floden. Min rygg bryter man inte så lätt. Men det är svårt att dyka genom isen.

Glasögonen framför ögonbindeln förstärker känslan av djup. Längtar efter Göteborgs kranar. Men de gömmer sig i sina hågkomster.

 

Det är en massiv tystnad som råder. Molnen skockas. Du är dock en ängel som står där och rör på axlarna. Vingarna slår ut som blåklint. Drömmer jag.

 

Tiden tunnas ut. Kristallerna är döende. Onsdagen närmar sig med ljusa kliv.

 

Tillsammans skulle de alla en gång gräva fram Graal. Spikmattan satte stopp. En matta med sylvassa reservationer.

 

 

50

 

Dikten begynner i sin sista rad. Det är där och då tangenterna klapprar i spiltan.

 

Man kan alltid påstå, att man väljer att vara ensam. Väljer att ta ett stickspår. När loket skriker.

 

Ser ett snöblandat regn som vägrar falla till marken. Värmer mig i gräsmattorna.

 

Vintertrötta grenar drömmer sina doftande underjordar. Stränderna höjer sina vita händer och applåderar.

 

Marskvällen blinkade alldeles nyss. I den gråblå himlen seglar en dikt med grönröda ögon.

 

 

51

 

Livet är en ljuvlig utmaning innan döden. Eeva Kilpi väntar i min telefonkö. Hon har nummer 42. Och jag gör så gott jag kan.

 

Ögonen är själens spegel. Två hål har själen. Ett i vilket man tar sig in.

 

I din fläta sover havet. Griper i halvsömn efter din rygg. Ankarkättingarna kryper ner i sängen.

 

Varje pulsslag kan växa till ett hjärta. Varje hjärta söker sina eller sitt.

 

Samhällets suturer brister. Idag kanske ministrarna äter popcorn. Här blir det på bit.

 

52

 

Dagen vecklade ut sig själv. Krönte sig med vitt guld. Snart fäller kvällen sin dom och natten sin bila.

 

Här hänger klasar av frukt under himlens iskalla fotsulor. Blommorna förbereder revolutionen.

 

Genom fönstret ser jag samma stjärnor som New Yorks, under vilka jag en gång blev av med min andra oskuld.

 

En liten slända. Den gömmer sig i kylskåpet bakom leverpastejen. Tänker sig att slå ut och dö under vårdagjämningen.

 

Ibland är det som återstår utan riktig bärkraft. Då kan orden fungera som simdynor.

 

53

 

Saknar ibland dina läppar som ett par avsigkomna vantar. Men ofta hänger de ju ändå där som vinterlöv i värmegalgar.

 

Mälden mellan stenarna. Det goda som tränger in i det onda. Gryningen som luckrar upp skymningen. Jag talar om framtiden.

 

Dricker vitt. En fredagsritual. En ny dags ändlösa vidder ligger i startgroparna. Gravarna glöder. De levande begraver ännu inte alltid sig själva.

 

Med koppel, vita batonger och breda grin går vi om julikvällarna ut och hälsar på sommargästerna. Sedan grillar vi vidare tillsammans. Med vitt för min del.

 

Vi stod där på gatan. Regnet. Snart visste vi inte vad vi skulle säga. Din pappa räddade oss med sitt rytande.

 

 

54

 

Det händer att mina aktiviteter är undanflykter. Det händer att mina undanflykter blir väsentliga aktiviteter.

 

Ett hjärta är sällan förstenat. Även om det ofta är tystlåtet.

 

Drar nya slutsatser av gamla misstag. Känslan har öppnat ett nytt synfält. Det gråmulna landskapet rymmer ett budskap om rockader.

 

I varje mörk glänta står vita hästar och betar.

 

Skall hoppa över natten när dagens sol har drunknat. Avstånden bärs fram på diktens fat för att röntgas i dagsljus och skymningsskimmer.

 

 

55

 

 

Koltrasten är stark som en oxe, smart som en ko och vintervig.

 

Ett uns av skugga i dina ögonfransar formar kvällens vågskål. Månens kretslopp föder sitt granatäpple värt att väga.

 

I en grenklyka gulnar fjolårsredet fram. Det väntar på sin fågel, som dog i Afrika.

 

Katedralens kupolhöjd sänktes plötsligt till lägenhetsnivå. Besökarnas mummel övergick i skratt.

 

Sedan en tid tillbaka talar jag ibland med mig själv. Det är långtifrån alltid jag är enig.

 

 

56

 

 

Fragment av min spegelbild sprids över nejden. Men baksidan finns kvar intakt.

 

Under vissa tider upphör alla språk. På vissa platser förstummas vi. Eller är det bara stiltje efter den stora nattliga stilen, som dragit förbi? I väntan på att ordens vindar på nytt tar fart.

 

Det finns en kör av felsägningar i varje rum. Felsägningar som vrider sig in i varandra och komponerar nya verkligheter. Skogen förstår vattnets virvlar, vindens byar, åskans muller. Som träd kan vi svänga oss med våra gröna kronor. Sociala rörelser är felsägningar som går i takt.

 

Husets gavel vetter mot gatan. Husets inre är en rymd av reflektioner. Går in i och ut ur ett hus gör man genom samma dörr.

 

En vindil förblev arrogant inför dammets applåder, och vinden fortsatte sin färd när dammet åter lade sig ner över återvändsgränden.

 

 

 

57

 

Andedräkter ur munnar med läppar av fjolårsgräs. En marsdagseld, pupiller och otåliga katter.

 

Tångskogarna har börjat bubbla. De har hört ett rykte om en kommande tid. Jag hittar till hällen med runor.

 

Vitmåne på senhimlen. Strax dags för klockan att stanna. Här är det flödande varat. Nu är det flödande varat här.

 

När orden vi uttalar uttalas mäts tiden ut. När orden uttalas som de gör formar vi varandra som människor. Det är detta som är livet. Det är detta som begränsar och frigör. Det är detta som utgör förberedelsen inför döden. Att intala, uttala och samtala är människans predikment.

 

Ingenting jag skriver handlar om mig. Allt jag skriver handlar om mig. Det det handlar om växer i glipor och balanserar på gränser.

 

 

58

 

 

Vinden viskar om andra stränder. Ibland kan man uppfatta ett ord eller en kort fras. Närbilder från läsidan i andra trakter. Här gåtfulla meddelanden i lovart.

 

Under rov och himmel vill jag skydda fjärilvingarnas lena stoft. De är här. De får en slängkyss genom ett nålsöga.

 

Vinden, ständigt denna vind, skingrar andedräkter. Vinden, ständigt denna vind, släcker lampan jag styrslar mig fram med.

 

Den ena sjöng i Stockholm. Den andra sjöng i Göteborg. De sjöng dessutom samma sång. Kanske har de samma mor? Själv är jag bonusfarfar till alla barnen på bryggan i Hälleviksstrand. ¨

 

Jag inväntar din ankomst. Hänförd och skräckslagen. Infångar höjder, rymd och oändlighet. Vet ännu inte om du denna gång är en blixt som förbränner eller en stråle av nåd som får mig att le likt en nyöppnad blomma.

 

 

59

 

 

Poeter bär som poeter inga ryggsäckar eller kameror. Poeterna har annat för sig och är ständigt beredda att begå de brott de egentligen inte vill begå.

 

Censorn i oss är alltid beredd. Orakad sitter han i skorstenen och väntar ut våra skuttande hugskott. Omärkligt kan han tidvis tömma oss på mening. Men när han sover kan vi dansa. Ljusa, friska, fria, frivola. Tillsammans i ring. Öppna för tveksamma intryck och burleska uttryck.

 

Den första måsen uppenbarar sig. Gör en inflygning i min hembygd för att landa på mitt hjärta. Träden nynnar så här mitt i natten.

 

Mars lurar oss med sina glimtar av hopp. Mars är en oberäknelig månad. Mars är en del av ett historiskt flöde, som ibland både skrattar och gråter på fel ställe.

 

Här, på Orust, bodde för ungefär 9 000 år sedan människor som nästan enbart åt musslor. Enahanda kan man tycka. Men musslor är väldigt goda. Deras konstitution leder dessutom mina tankar åt andra håll.

 

60

 

 

 

Om detta ljus är verkligt, och handen som skriver dessa rader också är det, är då mina ögon, som betraktar det i ljuset skrivna lika verkliga? Vi lever ofta mellan parenteser och i fotnoter. Åtminstone jag, som knappast kan se något som helst, utan att ha ett ”men” på tungan. Ett ”men” som visserligen tenderar att flyta som vrakgods genom tidens flod.

 

 

Huset tindrar. Katten söker sin mat. Huset och katten pockar båda på uppmärksamhet. En buljongtärning kan vara både kubisk och tegelstensformad, sa Tranströmer och Bly till varandra, under en djupsinnig diskussion om översättning av poesi. När jag växte upp fanns det väl, vill jag då tillägga, en buljongsort som till sitt utseende var droppformad. Och det ändrar ju hela världsbilden.

 

Det händer att den ljusa dagen rispar natten. Det händer att mörkret får oss att minnas, Det händer att vi känner igen oss. Vi kan se fram mot ett större lidande och ett större ljus. Ur drömmen att du finns återkommer jag.

 

Efter alla år av frågvishet vill jag ibland stanna upp. Men just då fortsätter jag.

 

En gång skall vi alla flätas in i en vacker krans. Vare sig vi vill eller inte. Vi är trådar som är sammanbundna. Vare sig vi vill eller inte. Jag vill.

 

 

61

 

 

Vinden risslar i de kala grengallren. Ur den första vårens kalla eld lyfter kajorna som sotflagor. Över granithällen mumlar gestalter från gångna tider. Den gråblå himlen varslar om kommande livskraft.

 

Nattregnets ljuvliga sömnmedel. Vattenpumpens sång på sommarstugans tomt. Pojkens stråle i pottan strax innan sängdags. Allt detta minns jag med glädje. Somligt finns där en. Skvalljud är underskattade.

 

Endast humlor kan riktigt sjunga om ljung. Endast flugor kan flyga i vinklarvinklar. Endast min katt kan genomskåda mig fullständigt. Vi människor är mindre skickliga än vi ibland tror.

 

Skorna bär inte längre utan sina existentiella sulor. Utan käpp går jag med käpp. Det är en käpp som är ett träd som är min personliga tro.

 

Hunden nosade på mitt ben. I sin bur sjung en lärka. Uppe på berget växer ett träd, som funnits där sedan urminnes tider.

 

 

62

 

I den absoluta sången hörs det som vi hämtar ur evigheten. Trädet åldras i trädet. Den åtrådda sfinxen ruvar på partituret. Vårt liv är vitt i mörkret. Det vita är finstämt, speciellt här på gränsen till april.

 

Trasten tolkar flöjten. Sommarskogen rycker till i sitt ide.

 

Fåordigheten kan förefalla disträ, men är ofta vass som ett rakblad. Det har jag åtminstone lärt mig sedan jag flyttade från bruset till suset.

 

Månen hämtar sitt vatten. Jag vill fyllas av vilja. Även under mina unga björkars ljusa sorgflor. En lätt lila nyans kan förresten skönjas.

 

Häromdagen tänkte jag som hastigast på vad det skulle bli av allt. Solen spann i marmormorteln på spishyllan.

 

 

63

 

Alla anhängare lider martyrdöden. I kön till bussen pratar man i var sin mobil. Jag hänger inte ens med.

 

På stranden bestämmer sig barnen för att låta musselskalen förbli. Aprilljuset förefaller uppfordrande.

 

Fågelflockens larvfot hoppar dröjande över åkrarna. I valet mellan att skratta och gråta slår plötsligt ett mjukt leende ut bland de spirgröna förtrupperna.

 

Molnens mjuka interpunktioner dämpar den fåfänga himlen. Saknar ibland ditt ögonfnitter. Kvarsitter i dagens uppförsbacke.

 

En fläck av en handflatas storlek skymmer solen. Men under våra fötter gungar ändå den friska, lugnande, runda oceanen. Sagan porlar i ett lerkärl ovanför spisen.

 

 

64

 

 

Andras nackar kan vara dina speglar. Dina speglar kan vara felstavade.

 

Just nu är det två timmar till nästa buss. Ändå står en ensam flicka i väntkuren. Jag hoppas att hon inte står där för att hon inte har någon annanstans att stå.

 

Diagnoserna viner som yxor. Ändå kan de aldrig träffa målet, eftersom detta alltid är så ofantligt mycket större än yxorna.

 

Nåldynorna är tygspjutens viloläger. Finns det längre nåldynor? Finns det fortfarande viloläger? Jag minns mormors nåldyna. Mormor var min barndoms bädd.

 

Om röken från huset saknades skulle huset kanske inte finnas. Men den som hyser känslor är ofta ouppmärksam. Kanske är känslor en form av ouppmärksamhet. Kanske är känslor de rökslingor som stiger ur hus utan eldstäder.

 

 

65

 

 

Tidlösheten skänker det tidlösa namn. Det tidsbundna är bundet vid kronologiska tillfälligheter.

 

Kärleken är flikar av moln genom vilka solen blinkar. Ombytliga som landskap vandrar vi genom varandra.

 

Vårens minuter siktas ner. Ljuset dansar. Bara träden tycks susa oberörda.

 

Jag skriver ibland till Aten via Jerusalem. Det händer att svar kommer. Själv har jag bara att försöka tyda chiffren; särskilt mitt eget.

 

En klarblå måndag. Sitter i altanvärmen och uppgår. Vet att det är så som jag vet att det är.

 

 

66

 

 

Åskans ikon över ön ute i havet. En paradoxal trygghet. Bildstormar kan berika oss.

 

Morgonens ansikte lyser över stenen i ditt öga. Runt denna sjö fransar jag mig.

 

Bildens eld tar fart först när den möter sitt plån. Oss.

 

Molnen kapar solens rep. Nu får vi själva ro dagen i hamn. Även här finns dagar när vinden kommer med budskap från norr.

 

Senaprils vimmelflyn. Månens klot. Dina steg i frasgräset.

 

 

Jag har börjat vänja mig vid att mina händer har svårt att forma sin handslag. Litar istället till ansiktena runt mig. Där finns ofta svaret.67

 

 

I grådunklet står hästen besynnerligt sadlad. Är det jag som väntas?

 

Vankelmodet styr mig. Beslutar mig att segna i sankt dike. Därefter spritta fritt.

 

Skär mig ut ur mina åtbörder. Vill vara viskningsnära. Ser dig när du inte anar det.

 

Raspande röster. Gloende tuppar. Tystnader. Centralstationen i Göteborg igår.

 

Jag har börjat vänja mig vid att mina händer har svårt att forma sin handslag. Litar istället till ansiktena runt mig. Där finns ofta svaret.

 

68

 

 

Hon var så ödmjuk att hon försvann. Men som vittne kan jag intyga att hon fanns.

 

Tunnhår över jaggubben - som gråvitgles hampa. Har likafullt längtor i bröstfickan.

 

Hineingehaltenheit in das Nicht. Visst, Heidegger. Men min ångest har mer att göra med exogena och endogena förväxlingar.

 

Flugornas ljudstråk mäter upp köket. Potatiskoket drar mig mot jorden. Det finns värden i detta.

 

Livets kamp och fridens lugn möts strax innan månen stiger upp. Mellan värmen, som kan vara het, och svalkan, som kan vara allt.

 

 

 

69

 

 

Musiken tar ton. Vattnets silverklanger ackompagnerar. Kroppens lågor dansar.

Munnen talar. Ändå verkar du ofta bara studera läpparnas rörelser. Vackert så. Men det händer att den som säger något säger något.

 

Naken som kroppen skrittar mina idéer ut på grönbete.

 

Genom ditt hår rinner ljuset som en påminnelse om tidens transcendens.

 

I evighetens perspektiv är vi alla lika. Evigheten strömmar alltid vidare. Den strömmar nu.

 

 

70

 

 

Ingen tar omhand motivens styvbarn. Jag vill adoptera den asfalterade vägstumpen.

 

Landskapet vet allt om oss. Vi är en del av landskapet. Allt är ett.

 

Min trosbekännelse går möjligen att humma. Men inte bland människor, eftersom jag och andra ingår i varandra.

 

Psykiatrin har börjat stamma. Själv önskar jag mig en tårta.

 

I det långa ljusa håret sitter ett skratt inflätat. Sonen är trygg som en pärla.

 

 

71

 

Måttfullheten kan många gånger vara ett hinder. Livsbejakelser aldrig.

 

För att en dikt i april, eller maj, skall överleva, krävs att den värms i din hand, ”som cognac i en kupa”. Andra dikter framstår som mer tänkta än skrivna. Åter andra låter sig inte ens återges eller tolkas.

 

Snart har vår enda gatlykta lärt sig något om ljus. Den står bredvid en skirgrön björk.

 

Flöjtens ensliga a. Ensamheten i det flöde som visar sitt försvinnande, samtidigt som vi ständigt återfinner dess signatur. Stämgaffelns ensliga a får mig att tanka på heliga violiner.

 

Söker du en rebell kan vi möjligen bli bundsförvanter. Söker du en applåd hänvisar jag dig till merparten av våra inhemska kultursidor. De senare bör dock numera uppfattas som koncentrerad saft. Poeterna i Ghana är av annat slag. Men du kanske inte hittar dit? Du är inte ensam. Idag läser man bara de svenska huvudtidningarnas tragiska runor.

 

 

72

 

 

Solblommornas lögner ryter sina sanningar i mitt tondöva högeröga. Till vänster lyssnar jag till försvunna mistlurar.

 

Strandklang. Vattenyta. Kattsprång. När daggen uppgår i sinnet. Den ensamma vinden bortser från dammets idéer.

 

Om hans förfäder sade vi att det är bättre att vara förslavade människor än fria djur. Vi bär på gener från våra förfäder. Märk orden i massmedia. Märk vad som uppmärksammas.

 

Eldar lyser upp den mörka staden Jag söker mig till dem som en fluga. Ord flås. Kärlekens vingar flammar upp en sista gång. Människor möts på minerad mark.

 

Det ekar sällan i trädkronor. Däremot dånar det under vattnet. Det finns skillnader jag inte förstår. Det är i klyftorna mellan dessa allting blir till.

 

 

73

 

 

I försommarens andedräkt lever vi tillsammans. Tiden förlöper med sina lappkast. Essensen är den del av världen som består av ett expansivt vi.

 

Det är inte poesi jag egentligen vill delge andra. Det är mitt kluvna liv gjutet i hel gestalt. I bästa fall faller det sig också så.

 

En strand. Popplar. Vågskum i vackerbygd. Avstånden: de ljuva, och de mörka. Föreningen: den alltid väsentliga.¨

 

Inne i Göteborg. Mitt hjärtas hem. Bötfälld för att jag försökte ta mig fram med sparkstötting.

 

Skrift är syra. Molnen kondenserad dikt. Knivarna interpunktioner. Jagen approximationer.

 

 

 

74

 

 

Mina händer känner det mina ögon inte ser. Ändå är jag bara delvis blind. Selektivt seende, kanske.

 

De vita husen gruffas. Från altanen ser jag en man på huk. Han rensar fisk. Dimman fångar in den buss som harklar förbi.

 

Jag betraktar bladet. Drar täcket av dig. Återuppstår i synvända.

 

 

Min åldrande näthinna tynar undan som lömskefiskarens nät. Detta betyder att jag får mer plats för det som är större än det som är, varit och förblir smått.

 

Tänk att ligga naken i gräset och låta solen dricka upp vinet. I en sådan stund föds man på nytt.

 

 

75

 

 

Jag drömmer om is som springer över himlen som kalvar över sommaren.

 

Hackspettar och braxen finns egentligen inte. De gömmer sig mellan mina blad. Men en bröt sig ut genom min rygg.

 

 

När jag var liten sökte jag mig ofta till en vrå. Även om mörkret sved i mina ögon, som hade de fått peppar i sig. Mitt öra var riktat mot solen, och är så än.

 

Tiden särar sina lår. Jag ser de infrusna, och de skyggt mumlande. Är det så här det kan vara?

 

Ännu en tragedi. Men se! Båtarna står upprätta med stinna segel. Jag ingår i vinden.

 

 

76

 

 

Lyckan svävar över dikeskanten. Den dansar som en vinge. Dy kan fördjupa.

 

Vägen till Apollon är lång. Från Käringön till Boxviks kile. På bussen fraterniserar jag med Demeter, som vet att hon är vacker, i sin studentmössa och sin välsvarvade kropp. Gubben minns sin studentexamen.

 

Funderar över varför vi så sällan här har slagregn. Slagregn har något definitivt över sig. Reellt. Autentiskt.

 

Jag ror kvällen i hamn, och faller ut i regnets månfjäder. Ingenting är konstigt.

 

Mannen på gatan försvann när diset lättade. Tvärsigenom mig seglar skepp. Lasten är orglar.

 

 

77

 

 

Vi delar alla djupa insikter som vi försummar. Det är som om vi vore rädda att tala med varandra. Rädda för att vara medmänniskor.

 

Vem är renare eller enklare än du? Sa han till henne. Ändå räknas du inte bland dem som sätter sig över. Nej, sa hon till honom. Vi existerar inte längre annat än som varumärken – och jag har inget varumärke. Jag är ju bara människa.

 

Jag är en bjälke som flammar upp när du ser mig. Jag är en blick som kan tända eld på den mest avtända hud.

 

Ivrig ringaktning röjer dold rädsla. Dold rädsla kan lätt förvandlas till ivrig ringaktning.

 

 

En droppe av en droppe kan vara allt. En staty är ingenting. Ett korn är liv.

 

 

78

 

 

Betraktar Carlos Fuentes vackra mustascher. Virar in mig i hans sentenser. Står samtidigt upp på egen hand.

 

Inte! Kulan flyger från slangbågen. Gömmer mig i min barnslighet för grannen.

 

 

Du låtsas gråta. Samtidigt rör sig dina kvävande fingrar mot min hals. Ur detta moment 22 hoppas jag på försoning.

 

Kyrkklockor klingar klanligast på håll. Präster gör sig oftast bäst på bild. Men undantag finns. Det är dem vi skall ta vara på.

 

Åren mognar understundom som druvklasar. Ur dessa kan sånger utvinnas. Åren får oss ibland att skrumpna som russin. Vi är lite av båda. Det är skönt. Russin är söta granater.

 

 

 

79

 

Hon dansar som en spinnrock som slukar sitt garn. Detta in blanco-lån från Barbro Snickars passar precis in på en av mina grannar. Hon spinner med indragna klor och ler med läppar som vaktar hennes huggtänder.

 

Genom lågorna springer människor över hela världen. I hela världen brinner det. Vi är lågor, hoppas jag, av annat slag. Men fan vet?

 

I detta rum skall mina minnen blekna och försvinna ut genom fönstret som fågelsång.

 

Ljust skummande ungdomar driver käckt omkring som vitsippor i svarta oceaner. Strävar likt laxen mot strömmen.

 

Skönt är att vara ombord och sitta vid rodret. Än skönare är att få en tolvumsspik genom foten, så att man förstår att man lever.

 

80

 

Jag bor i ett inhägnat paradis. Invid en strandremsa som sträcker sig efter stjärnhimlen. Det händer att post ankommer.

 

81

 

För den tvivlande är alla berg för höga att bestiga. Varje å för bred. Varje tanke för invecklad. För den tvivlande dör träden i tvivel om att ha levt.

 

82

 

Döden skrämmer mig inte alls. Jag kommer att följa de stigar mina vänner redan trampat upp. Ur döden växer dessutom livet. Tror jag.

 

83

 

Sedd! Därefter: känslan av en privat storm. Känslan av att inte längre ha en uppgift.

 

 

84

 

Det uppstår ingen kärlek utan rättvisa. Ingen rättvisa utan kamp, ingen kamp utan en front vi delar tillsammans.

 

85

 

 

Inifrån eller utifrån. Utifrån eller inifrån. Någonstans finns en motor. ”Power”. Som Pia Tafdrup skrev redan för många år sedan.

 

86

 

Så tyst. Mitt i allt detta ett utrop: duggregn! Tystnaden djupnar härefter alltmer. Språk av främmande tecken kvarstår. I en bild i bilden går jag fram till en gestalt, kvarsomrig, med höga kindknotor och frätande blick.

 

87

 

Det är du som är rummet. Min sömn rör vid din. Okända händelser följer oss som molande aningar.

 

 

88

 

Möjlighetens puls. Katten sover i soffan. Våra fötter vidrör het lava.

 

 

89

 

Jag kommer inte till dig längre. Jag är oviss. Jag ser på dig bara genom fönster efter fönster. Fönster som är blod som är det tysta samtalets avklarnade blick.

 

 

90

 

Röda vokaler sjunger oss till sömns. Gula adjektiv slänger sig om halsen. Tänk om det här är det som är.

 

Stenen. Blodet. Gräset. Det var mellan ingenting och ingenting och någonting. Med din smak kvar i mungipan och på spetsen av tungan.

 

 

Carsten Schale

Ur arkivet

view_module reorder

Krönika från Maspalomas 3

Lyssnar mycket på Olle Adolphson dessa dagar. Charlotta delar min förtjusning. Tänker på ett par i Jönköping när jag hör Sängen. Återkommer till det. Nu i stället till den stora ...

Av: Christer B Johansson | Gästkrönikör | 27 september, 2012

Domenico Losurdo - samtidsintellektuell kritiker i marginalen

Europeiska intellektuella med genomslag i vårt land tenderar att på ett eller annat sätt ha försänkningar i den postmoderna traditionen. Inte sällan har de sin hemvist i Frankrike. Men det ...

Av: David Brolin | Övriga porträtt | 06 december, 2010

En känsla av förundran. Van Morrison, del 1: Inledning

Ska man beskriva honom måste man ta till en gammal klyscha: Van Morrison är som en lök. Man skalar och skalar men man kommer aldrig till någon kärna. Faktum är ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 22 augusti, 2014

Flödande kulturliv i New York

New York är mer än Broadway och Times Square. För att uppleva en lugnare och kulturellare del av staden är Upper East Side väl värt ett besök. Redan kring sekelskiftet flyttade ...

Av: Lena Andersson | Resereportage | 15 april, 2014

Om blicken från WM-Data

Ibland när jag blickar på något kan jag snarare, eller mer än det jag ser, föras vidare av detta tillstånd jag bevittnar mot ett annat. Idag är det emot vad ...

Av: Eleonora Bru | Utopiska geografier | 20 juli, 2009

Inuti en Edward Hoppermålning

22 grader varmt var det när jag lämnade Rom häromveckan. Förutom värmen, all gelato och bilden av Colloseum på min näthinna så hängde något annat kvar i mitt inre. Det ...

Av: Annelie Babitz | Essäer om konst | 18 juni, 2010

EN TEXT OM KONST AV CARL KÖHLER (1919-2006)

Henry Köhler son till den berömda bildkonstnären Carl Köhler har skickat till oss en artikel som hans far skrev för många år sedan. Vi hedrar minnet av Carl med denna ...

Av: Carl Köhler | Essäer om konst | 08 september, 2011

Den gamla världens undergång

I en av vårens böcker beskriver den franske kulturskribenten Olivier Poivre D’Arvor hur den globala erans tekniker osynligt bidrar till amerikaniseringen av världen. Men problemet förblir i slutändan en fransk ...

Av: Jonas Elvander | Essäer om litteratur & böcker | 06 augusti, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.