”Språket är ett begränsningens verktyg”. Om Stefan Hammarèn

Författaren och lyxpoeten Stefan Hammarèn låter inte nåd gå före rätt i sin konstnärliga kompromisslöshet. I sina mest hårdföra hardcorebetydelser är hans konst kemiskt ren från all insmickrande medgörlighet. ”Språket ...

Av: Benny Holmberg | 09 januari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

En dag för kärlek sedan Romarrikets dagar

Tillägnad min älskade hustru Carolina Ek på St. Valentins dag 2014 Den 14 februari infaller den kalenderhögtid som i Sverige kallas för Alla hjärtans dag, och dagens namn ger oss det ...

Av: Carl Ek | 14 februari, 2014
Kulturreportage

Monika Orski, dikt

  Monika Orski Datoringenjör och skribent. Bland annat är hon samordnande redaktör för www.noveller.nu. Hennes skönlitterära debutbok kommer att ges ut under 2011 av förlaget King Ink.

Av: Monika Orski | 15 augusti, 2011
Utopiska geografier

Handling och handlingsgrund ur ett primärt ekosofiskt perspektiv

  En handling måste förstås i relation till sin kontext, eller - sitt språkspel. Man ser mönster, men vilket mönster man ser beror på vilka begrepp som ingår i ens varseblivning ...

Av: Carsten Palmer Schale | 30 september, 2011
Agora - filosofiska essäer

Handling och handlingsgrund ur ett primärt ekosofiskt perspektiv



 

Om språket är ett sätt att gestalta den av människan upplevda verkligheten, så förblir verkligheten i sig någonting som ligger bortom orden.En handling måste förstås i relation till sin kontext, eller - sitt språkspel. Man ser mönster, men vilket mönster man ser beror på vilka begrepp som ingår i ens varseblivning (Wittgenstein, 1978).

Varje gång vi står inför en annan människa, står vi också inför ett betydelsefullt etiskt val: skall vi bemöta denna människa med respekt eller skall vi ignorera henne; skall vi visa henne den uppmärksamhet som mänsklig anständighet kräver; skall vi lyssna på henne och ge ett uppmuntrande ord på vägen; eller skall vi försöka undvika henne, avvisa hennes frågor, och

hasta vidare? Moralen är förbunden med individen på ett sätt som de juridiska normerna inte är. Moralens normer är internaliserade och uppfattas inte som något utifrån pålagt honom utan som något inifrån kommande, en 'samvetets röst'. Individen tar ansvar för sitt handlande och känner också ett ansvar för medmänniskornas agerande. Hans beteende är styrt av hur han uppfattar moralens krav. Naturligtvis kan man också känna ett krav att handla moraliskt i och/eller visavi naturen.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Begreppen handling och handlingsgrund
Handling är ett ord med flera betydelser. Två av särskild vikt för oss är: (1) En gärning (2) Handlingen i exempelvis en bok eller film eller berättelse. En handling (gr. praxis) är någonting som personer utför, och begreppet används för att göra en skillnad mellan blotta händelser och utförda handlingar. Aristoteles skrev i Poetiken att vi betraktar handlingar som uttryck för någonting bakomliggande, såsom en avsikt eller mening. Inom handlingsteorin diskuteras frågor som hur man skiljer mellan medvetna och omedvetna handlingar, vilka handlingar som är fria, och vilka handlingar man kan sägas vara moraliskt ansvarig för. En handlings avsikt är också åtminstone en av dess grunder.

Handlingsgrund och handling i nuvarande, förändrade och kommande förståelserum
Vi lever i ett svenskt och europeiskt förståelserum av vår tid och på vår plats. Andra människor lever i andra förståelserum under andra tider och på andra platser. Alla förståelserum förändras kontinuerligt. Förståelserum kan också smälta samman och frambringa åter andra förståelserum. Förståelserum kan dock knappas helt ”försvinna”. Jag tror att vi måste se helheten vari vår aktuella diskussion äger rum på det sättet, om vi skall vara uppriktiga inför oss själva, och trogna vårt ekofilsofiska perspektiv och aspektskeende.

Vårt samtida europeiska förståelserum uppvisar vissa dominanta drag beträffande exempelvis människosyn, natursyn, vetenskapliga metodläror och kunskapsformer, ekonomiska idéer, teknologier, religiösa föreställningar, etiska/moraliska uppfattningar, relationer mellan individer och grupper/kollektiv, maktstrukturer, normalitetskriterier och estetiska ideal. Samtidigt är detta förståelserum både en produkt och en producent av sina förutsättningar i form av artefakter, social materia och naturbetingelser. Förståelserummet är med andra ord både andligt och materiellt. Dessutom hyser det inom sig såväl sin historia som sin framtid, och är dock ändå och alltid ett levande nu.

människan står utanför och över naturen, och mannen över kvinnanI detta förståelserum existerar problem och möjligheter i form av mer eller mindre eftersträvansvärda sociala relationer, kulturella relationer, relationer mellan människan och hennes miljö - och relationer mellan dessa relationer. Allt hänger ihop. Det är i och utifrån vårt förståelserum, i varje fall preliminärt, vi har att grunda och utföra de handlingar som syftar till att lösa olika problem. I fokus, och inte minst i detta sammanhang, står miljöproblemen i vid mening; ett problem med fäste både i naturen och i kulturen. Eller: i naturenkulturen.

Förenklat uttryckt måste vi åtminstone inledningsvis då beakta, att såväl grunderna för våra handlingar som de faktiska handlingar vi utför, eller strävar efter att utföra, mycket starkt är beroende av en rad intrikata – och högst påtagliga – premisser; premisser som s.a.s. är förståelserummets uttryck i dess konkreta skepnad. Sålunda lever vi i en ”verklighet” som betonar att

- människan står utanför och över naturen, och mannen över kvinnan
- kunskaper är detsamma som en enskilda faktapåståenden producerade m h a positivistisk metod
- ekonomisk tillväxt är ”utvecklingens” innersta kärna och mål
- storskalig och avancerad teknik är bättre än småskalig och mindre avancerad teknik
- städernas urbana täthet är att föredra framför landsbygdens rurala gleshet
- den sekulära humanismen är det enda rätta
- utilitaristisk konsekvens- och nyttoetik är överlägsen varje annan form av etik
- individen är viktigare än kollektivet
- makten utgår från centrum i ett hierarkiskt system av styrmekanismer i händerna på en manlig, vit och medelklassig elit
- den europeiska, heterosexuelle, skolutbildade mannen är alltings norm

Intressant nog är de flesta – för att inte säga alla – av de i vid mening sociala och kulturella problemen som uppmärksammas nära släkt med de nu uppräknade och värdeladdade (fast det senare får inte sägas) premisserna: städerna är fyllda med monolitiska ”ikonbyggnader”, asfalt och smuts, buller och våld, ensamhet och kroppsfixering; maskiner, vägbyggen och dammar tränger undan naturen och absorberar kulturen; kvinnor och invandrare i alla åldrar, såsom hbt-personer av alla sorter, marginaliseras; livserfarenhet och sensualitet är snabbt utgångna varor på en marknad; människor vantrivs i sina underordnade positioner och planerar in kvalitetshelger på landet; solidaritet och medkänsla inom gemenskaper kommer snabbt till korta mot den inautentiska individens glorifiering; umgänget datoriseras; den kalkylerande effektetiken räknar och beräknar, kvalitetssäkrar och evidensbaserar – dygder, medmänsklighet, plikt är snart objekt i TV:s auktionsprogram; humanismen är inte bara antropocentrisk utan också ultraindividualismens överideologi; tekniken automatiserar och digitaliserar människors identitetssökande; boten mot den globala tillväxtekonomins kollaps är ”mer av samma”; inga kunskaper som inte legitimerats av frontmännen inom ”hard science” äger värde; kvinnor misshandlas och förbigås – och alla dessa delproblem belastar både indirekt och direkt naturen. Alternativa synsätt och förståelser för en tynande tillvaro i samhällets utrymmen för kuriosa.

Miljöproblemen i vidast tänkbara mening är föremål för konferenser i regi av förståelserummets patriarker och nykolonisatörer men tas inte på verkligt allvar. Det hela underlättas sannerligen inte av att alltfler negativa utvecklingsförlopp fått en allt starkare exponentiell karaktär. Åtgärder inom förståelserummet ändrar mycket sällan förståelserummets karaktär – vilket i sin tur leder till självupprätthållande dysfunktionalitet och en omfördelning av problemaspekter. Vi är i skriande behov av alternativa strategier. Strategier som poängterar det dominantas omvändning. Strategier som lyfter fram människan och naturen som aspekter av varandra, strategier som återupprättar människans värdighet och respekten för naturen – vilket djupast sett är samma sak.

Kunskapen
Låt oss genast slå fast följande:

1. Vår kunskap kommer alltid att vara ofullständig, oavsett vilket förståelserum vi befinner oss i.
2. Inom vårt förståelserum vet vi dock ett och annat: t.ex. att vi bidrar till miljöförstöringen och mellanmänskliga problem.
3. Kunskapen – viken den än är – är inte tillräcklig grund för handling.

”Jag tycker”, skriver Capra (i Kumar (red) 1981, s. 60), ”att dr de Bono uttryckt det mycket klart när han säger att 95 procent av vårt tänkande kan vara (i traditionell mening, min anm.) rationellt men att 5 procent måste vara lateralt (på tvärs, annorlunda, kreativt; min anm.). Jag tror att man på ett liknande sätt skulle kunna säga att man kan studera de detaljerade mönstren förutsatt att man aldrig förlorar helheten ur sikte, och det är det som är skillnaden. Vad man än kommer att säga om dessa mönster eller individuella organismer eller funktioner kommer att vara ungefärligt. Föreställningen om modeller är oerhört viktig. Kartan är inte området. Den är bara en ungefärlig framställning av verkligheten. Det är en mycket stor attitydförändring, en riktig omvälvning.”

Jag tänker mig att vissa väsentliga relationer förhåller sig till varandra på följande sätt:

Vetenskap Sätt att tänka, se, (upp)leva Förståelserum

Detta är avgörande. Jag finner vidare, att naturvetenskapliga och encyklopediskt lärda forskare som Fritjof Capra, Ilya Prigogine och Ken Wilber starkt kan bidra till vår ekosofiska attityd eller hållning. Alla har påtalat svagheter i vårt dominanta förståelserum. Ingen av dessa – och i synnerhet inte Wilber – är däremot särskilt lättillgänglig. Oavsett detta har de alla – ihop med många andra – perforerat vårt förståelserum på allvar.

Utöver dessa intressanta, och djupsinniga, tänkare finns det ändå en rad andra – exempelvis Naess, Kvalöy och Schumacher. Med flera. Utrymmet tillåter dock inte här någon längre utläggning.

Tid och intuition
Det har sagts - med avsevärd rätt - att Bergsons filosofi bara innehöll en stor idé, den att tiden är verklig. Det sunda förnuftet torde finna en sådan idé föga originell." Men denna idé är, sedd med filosofins historia som bakgrund, ganska så duktigt originell. Platon talade om de eviga idéerna som det enda riktigt verkliga, för de kristna är det Gud som är det eviga bortom all förändring, och för naturvetenskapen är tiden ofta något som bara definieras i relation till annat - "framtid" och "förflutet" är ingenting, om det inte definieras utifrån ett "nu". Bergson menade dock att vi upplevde tiden på ett annat sätt, och att det var en upplevelse av något verkligt. Denna upplevda tid kallar Bergson för "la durée", som på svenska översätts till det vackra "nuflöde". Tiden är inte en serie punkter, som vi kan mäta på samma sätt som vi mäter upp en linje i rummet. Tiden är något som flödar, där ögonblicken inte är klart och tydligt åtskiljda, utan finns närvarande i varandra genom minnen och förväntningar. Av detta drar Bergson en hel del konsekvenser, som bland annat berör orsak och verkan, den fria viljan och intuition.

Det sistnämnda är ett centralt begrepp för Bergson, och används i allmänhet om någon vag typ av kunskap. Hos Bergson är "intuition" något som står i kontrast mot det vetenskapliga och begreppsliga tänkandet, som han menar ger en förvrängd bild av verkligheten. Det handlar om att förstå världen och tiden genom vår direkta upplevelse av den, innan den har förstelnats i logik och trubbiga ord. I denna upplevelse kan vi nå en typ av kunskap, som vi inte kan få på annat vis.

Synvändor och handling
Verkligheten är. Samtidigt är den upplevd, beskriven, förklarad/förstådd, påverkad (av oss), manipulerad (av oss) och konsekvensrik. Beroende på vår deskription och tolkning drabbar den sig själv (genom bl.a. oss) i kraft av olika deklarationer. Dessa deklarationer – inom ett förståelserum; just nu vårt – frambesvärjer vår bild, och vårt förhållande till, varandra, naturen och helhetligheten. Med andra beskrivningar och tolkningar framträder andra konsekvenser, som i sin tur – pga. reaktioner – också reproducerar sig själva. Det finns ett oändligt antal sätt att se på, kunskapa om och bilda förståelserum av verkligheten som sådan. Allt detta pekar på, att kunskapen ingalunda är tillräcklig för att generera moraliskt laddad eller på annat sätt ”fixerad” handling. Så exempelvis kan inte positivismen och reduktionismen uppstå i vilket förståelserum som helst – men inte heller hermeneutiken och holismen.

Tiden är något som flödar, där ögonblicken inte är klart och tydligt åtskiljda, utan finns närvarande i varandra genom minnen och förväntningarI grunden – i handlingens grund – finns de epistemologiska, ontologiska och etiska fundamenten för handling. Vårt förståelserum, som alla förståelserum, är konsekvensrikt därvidlag: utvändiga kopplingar mellan krafter skapar kausalreaktioner mellan entiteter och företeelser – i andra fall kan invändiga relationer mellan subjekt/subjekt, subjekt/objekt och objekt/objekt skapa helt andra grunder för handling och faktisk handling. Från ett ekosofiskt eller eko-filosofiskt perspektiv är detta centralt. Det ena sättet att se skapar uppdelning, kausalitet, tidpunkter, frusna strukturer, komplikation, reduktion, förutsägbarhet osv. – det andra sättet att se skapar sammanhang, interaktion och relation, flöden och processer, komplexitet, holism och oväntade variationer.

Ur speciella synvändor (Hermodsson) på handlingsgrund och handling initierar detta olikartade hållningar, attityder och beredskaper. Kanske kan det väsentliga här sammanfattas just med hjälp av begreppet/företeelsen ”attityd”. En attityd, tror jag, uppstår ur vår brottning med världen, i vår dialog med berget, i våra erfarna konsekvenser av tidigare handling. Möjligtvis är vägen till en ekosofiskt rimlig handlingsgrund och handling meditationens och kontemplationens – men även, misstänker jag, erfarenheten av oavsiktliga konsekvenser av avsiktliga handlingar.

Kunskapens relativitet och nödvändiga komplement
Känslor, intuitioner, erfarenheter, moraler och kunskapsrelationer blir därmed akut nödvändiga, ur ett ekosofiskt perspektiv, för att handla grundlagt och ”adekvat”. Summan av alla detaljer är större än den enkla summan. Ordning kan uppstå ur kaos. Verkligheten är komplex, snarare än komplicerad, och det oväntade lurar bakom hörnet. Termodynamikens andra huvudsats – entropilagen – har genom Prigogine visat sig vara partiell, däri att energi inte bara kan förflyktigas, utan även – åtminstone lokalt – intensifieras och aggregeras. Annars vore evolutionstanken (och dess komplexitet) oförenlig med termodynamikens (dissipativa) energiförskingring.

Vidare: dualistiskt tänkande är cartesiskt; icke-dualistiskt tänkande är såväl komplext som processuellt och varande. Colin M. Turnbulls berättelse om Skogspygméernas relationer med stadsborna är här måhända en drastisk illustration – men: ”vi dör om skogen dör”, säger pygméerna, medan stadsborna, i sin agrikulturella ”fälla”, kan leva vidare – mer och mer tömda på magi och intuition utan konkret närvaro i naturen. De senare lever förvisso ett komplicerat liv – men inte komplext i den mån som de förra gör.

Medvetande – samvetande
På latin finns två huvudbetydelser av con-scientia, varav den första refererar till ett kollektivt vetande: mångas gemensamma vetskap, delaktighet i något. Den andra har två konnotationer:

1. Medvetande, kännedom, övertygelse och 2. Samvete, känsla av rätt och orätt. Kollektiv vetskap, med-vetande och sam-vete har sålunda länge varit begreppsligt länkade till varandra. Kan en individ själv skapa sig ett samvete? Det skulle vara en underlig tanke med hänsyn till ordets etymologi.

Vanans makt och vanmakt
Det förs i dag en diskussion om "den nya kunskapsproduktionen". Det ifrågasätts om det beprövade vetenskapliga sättet att närma sig vissa frågor är relevant. Detta gäller både naturvetenskap och samhällsvetenskap. Kritikerna anser att man måste finna ett nytt språk och en ny praxis för att belysa frågor som i dag inte ges tillfredsställande svar. Vetenskap som håller fast vid en olämplig diskurs "tystar" snarare än befriar kunskapen.

En av dessa kritiker är den belgiske vetenskapsfilosofen Isabelle Stengers som arbetade nära den belgiske nobelpristagaren i kemi Ilja Prigogine. Prigogine visade att den traditionella vetenskapen med dess grundantaganden stod handfallen inför en del av de fenomen som demonstrerades i hans försök. En slutsats han drog av dessa var att de regelmässigheter vi observerar i naturen har växt fram ur något som kan kallas en "vana". Denna vana har därefter befästs genom det system som skeendet i sig skapat. En konsekvens är att ett oändligt antal andra alternativ skulle kunna tänkas.

Men processen är irreversibel. Den kan inte gå tillbaka. Tiden är en pil. Därför har vi de naturlagar vi har. En annan insikt som Prigogine kom fram till är att processen fortfarande pågår. Systemens stabilitet bestäms av de förutsättningar inom vilka de existerar. De flesta är långt från jämvikt. De kan därför komma att förändra sina tillstånd och därmed förändras också de regelmässigheter som tidigare observerats. Stenger påpekar att detta är en viktig utgångspunkt för att också beskriva levande system och mänskliga förhållanden. Stengers formulering av Prigogines upptäckter bryter mot tidigare uppfattningar som bygger på att någon skulle kunna formulera en objektiv och sann bild av världen och en önskad framtid som är realistisk och som alla kan omfatta. Då vi alla ingår i systemet finns det ingen plats från vilken vi objektivt kan observera det och ingen kan därför formulera och hävda existensen av en sådan sanning. Vi är alltid både deltagare och observatörer. Vi deltar i processen genom att formulera beskrivningar av vad som pågår, uppfatta en mening i vad som händer och agera utifrån denna. Därmed är vi alla medskapare av vår värld.

En viktig erfarenhet som kom från Prigogines försök var bland annat frågan om systems komplexitet. Genom att man inte förstod att använda dessa begrepp, som nu är vedertagna, på ett relevant sätt, kom viktiga fenomen orsakade av systemen att betraktas som "slump", brus och mätfel när de egentligen hade en inbyggd (inbäddad) ordning och kunde förstås och förklaras. Det finns motsvarigheter till detta i samtal om och analyser av mänskliga system. I samtal om dessa är det ofta människors omoral, ondska, oförmåga, bristande ansvarskänsla etc. som man skyller på. Dessa är analogier till naturvetenskapens slump, brus och mätfel. På samma sätt som när Prigogine kunde konstatera att dessa fenomen inte var något obegripligt och oförutserbart visar det sig att också dessa mänskliga reaktioner är fullt rimliga och naturliga även om de är oönskade. Det är snarare vår förståelse av dem som det är fel på och som producerar dessa anklagelser.

Vad Stenger konstaterar är att det som karaktäriserar mänskliga system, till skillnad från alla andra levande system, är att människan har möjlighet att medvetet ta ställning till sin situation och vad hon medverkar till. Människan har en autonom potential och förmåga till medvetenhet. Och därmed till moraliskt handlande utifrån genomtänkta grundvalar. Grundvalar, som i internaliserat och inövat skick, yttrar sig systembestämda dygder.

När denna potential inte utnyttjas blir hon offer för omständigheter och ingår i förutbestämda mönster även om hon tror sig om att handla självständigt. Detta skapar stort lidande. 1900-talets revolution inom humaniora har utgått från möjligheterna att utnyttja just denna potential för att förändra människans livsvillkor. Förändringar har således med hjälp av denna potential kunnat åstadkommas inom en mängd fält, exempelvis när det gäller psykiska störningar, arbetsorganisation, diskriminering, demokrati etc. Det är därför möjligt att på saklig grund påstå att totalitära och fundamentalistiska försök att styra utvecklingen i vissa bestämda riktningar är människofientliga. Inte främst för att de mål och visioner man strävar efter kan visa sig vara orealistiska utan av det enkla skälet att vägen dit kräver att man kväser människors autonomi och därmed också den enda möjlighet som finns att bryta destruktiva, vanemässiga mönster.

Det finns inga vattentäta skott mellan handlingsgrund och handlingDet vetenskapligt intressanta med denna insikt är att de leder till att man, när det gäller människan, inte kan nöja sig med att studera henne utifrån. Både de beteendemönster hon redan etablerat och de tänkbara nya mönster hon kan komma att tillämpa har växt fram inifrån henne själv i samspelet med omvärlden och andra människor. De har förstås med tiden blivit lika befästa som alla andra vanemässigt etablerade beteendemönster i naturen och skulle kunna betraktas som naturlagar om det inte vore för individens autonomi. Den grundläggande skillnaden är att de som utforskar och försöker begripa dessa mönster har möjlighet att med de inblandade människorna samtala om och utröna betydelsen av dessa mönster, finna alternativ för dem och skapa förutsättningar så att de kan ändras.

Ego och Eco
Inom naturalismen råder fortfarande samma två 200-åriga paradigm med deras slitna argument: Ego mot Eco. Ken Wilber klargör här hur han tänker sig att Eco-sidan, miljörörelsen, skadar sig själv, går mot sina egna strävanden. Miljörörelsen är ständigt fixerad vid biosfären, men denna kan bara räddas genom att människor kommer överens om nya strävanden och mål (och därmed en ny grundläggande etik). Och en sådan överenskommelse fordrar en utveckling av människors tänkande och kännande, alltså av noosfären, inte av biosfären.

Problemet är alltså inte att demonstrera att Gaia är i desperata svårigheter. Bevisen är redan så många och överväldigande, att en idiot kan förstå dem. "Men de flesta idioter bryr sig bara inte". Och det har att göra med att ekologiska prognoser på basis av dessa fakta är svåra att förstå. De kan bara fattas av den som förmår gripa över tänkta sammanhang, tentativa utvecklingslinjer, alltså inte av dem som blivit stående på conop-stadiet och bara kan tänka på det konkret existerande. Det är naivt att tro att man kan ändra på de människor, som skall genomföra den stora omsvängningen, genom att ändra på objektet i stället för att få subjektet att växa. Att växa i förmåga att tänka och känna.

Eco-lägret förstår alltså inte vikten av att stimulera den inre utveckling hos människan som fordras för att Jorden skall kunna räddas. "Överallt samma gamla historia: Ego och Eco som de vulgära tvillingarna i den eländiga dansen kring Gaias frånfälle". Från Charles Taylor anförs omdömet att den "natur" som man i båda fall närmar sig är "en denaturerad natur i jämförelse med Platon/Plotinos uppfattning, där naturen är ett direkt uttryck för och ett förkroppsligande av Anden ".

Av de två står Ego för dem som vill röra sig uppåt, mot Gud, och Eco för dem som vill fördjupa sig i den storhet och outgrundlighet hos naturen, som kan ses som ett utflöde av Gud. Båda parter har alltså en förnimmelse av det gudomliga i tillvaron, men i sitt antingen-eller-tänkande förstår de inte att packa upp och tolka detta rätt. Att förstå att var och en har tillgång till en viktig sanning, men att detta bara är en del av sanningen. "Efter tvåtusen år flyger uppstigarna och nerstigarna fortfarande i strupen på varann, [...] och varje part gör sig skyldig till samma sönderbrutna vansinne som den föraktar hos den andra".

Men det saknas alltså inte upplevelse av storheten i tillvaron, och "vid historiens gräns" finner Wilber överallt tecken på en ny sakernas ordning, en ordning som han uttrycker med de speciella termer som han löpande lanserat: en "integration av kropp och själ hos kentauren förankrad i visionslogik med världen i centrum [...] och viktigast, inom och bortom kentauren framträder nu glimtar av översjälen som världssjäl".

"Men de avgörande komponenterna har redan kämpat sig igenom för oss. Icke-dualitetens genombrott har redan fullbordats av Plotinos i väst och Nagurjana i öst (och inte bara av dem). Och förståelsen av icke-dualiteten som utveckling har redan vunnits av Schelling i väst och Aurobindo i öst (och inte bara av dem). [...] Och medan de i sin tid var sällsynta och isolerade, håller medelnivån nu på att hinna fatt dem: deras vägar kan bli våra, kollektivt, nu.

"Som Plotinos visste och Nagurjana lärde: alltid och alltjämt är den andra världen denna världen sedd på rätt sätt".

Den [Gud] som skall kommaOch under mottot från Heidegger: "Den [Gud] som skall komma" avslutar Wilber hela den stora boken med en honnör för den vetenskap om självorganiserande och självöverskridande system – alltså Prigogines vetenskap – som han haft som bas för sitt väldiga bygge men ständigt har desavouerat. Det vill säga han kallar honnören för ironi, och så kan det kanske te sig för den som kommer från insikter vunna genom meditation. Ironi, nämligen, att det just var vetenskapen som under de slutande decennierna av 1900-talet skulle återupptäcka evolutionens karaktär av självöverskridande och därmed "bereda vägen för en utveckling bortom rationaliteten, eftersom den tydligt har demonstrerat att utvecklingen inte hejdas av någon, att varje stadium övergår i ett större i morgon".

Ja, så kan man ju säga, men man kan också säga att Prigogine et consortes har skapat en ny och annan vetenskap, att de brutit med den gamla atomistiska och deterministiska 1600-talsvetenskapen. Wilbers bok är i själva verket den bästa bekräftelsen på det. Först den visar vilka oerhörda konsekvenser upptäckten och klarläggandet av självorganisation och självöverskridande får: nämligen en ny treenighet av vetenskap-världsbild-sätt att tänka, där Platons tanke på "Eros" som drivkraft för utvecklingen får ny aktualitet.

Men därtill innebär Prigogines teori, för att inte säga världsförklaring, att man aldrig kan förutsäga vad som sker vid överskridandet, vid instabilitetströskeln; det är fråga om naturvetenskaplig indeterminism. Det finns alltså ingen garanti för att utvecklingen skall gå just den väg som Wilber önskar. Men det hindrar inte att han kan ha rätt, och han lovar återkomma i de två följdvolymer, som han förutskickar, med bevis för att vi befinner oss "vid historiens gräns", där den nya guden kommer.

Den som har arbetat sig igenom Wilbers stora bok – ett oerhört äventyr – känner ett behov att artikulera sina reaktioner i en slutbetraktelse. Hur har Wilber lyckats med att framställa ett alternativ till vad han kallar "hoppsanfilosofin", den "hoppsanfilosofi" som alltid finns i botten till alla moderna vetenskapers "säkra" resultat?

Till det är för det första att säga att vi aldrig kan undgå att hålla oss med en världsbild, även om vi till äventyrs inte är medvetna om det. Och för det andra att en sådan världsbild aldrig går att slutligt bevisa. Det är därför, för det tredje, fråga om ett val: den som blivit medveten om detta sakernas tillstånd har att utifrån egna erfarenheter och kunskaper göra ett val mellan olika alternativ. Och då är ett slumpuniversum kanske inte bästa valet.

Möjligen har Wilbers alternativ mer som talar för sig. Föreställningssätt, sådana som han pläderar för, har varit rådande under större delen av mänsklighetens tillvaro i historisk tid. Skulle dessa i dag vara alldeles obsoleta? Det är möjligen ett oerhört högmod att vi idag anser oss kunna avfärda sådana idéer som passerade och försumbara. Snarare är det genant att vi inte har något förhållande till denna tradition, som det ändå är svårt att kasta överbord som ett enda blamant misstag.

Man kan peka på att Arthur Lovejoy i den bok, som kanske varit Wilbers viktigaste förebild, The Great Chain of Being från 1936, behandlat dessa idéer som högst beaktansvärda. Liksom att E F Schumacher, den kloke författaren till den berömda Small is Beautiful, i sin skarpsinniga bok A Guide for the Perplex (Vägledning för vilseförda), diskret men konsekvent hänvisar till visdomen hos tänkare före renässansen.

Från kristendomen är vi vana vid att betrakta Gud som en personlig instans, om inte en farbror med skägg, som lyssnar till barnens böner ungefär som jultomten, så i varje fall som Gud fader i himlen, som något slags personlig garant för etiken, som den som bestämt hur vi skall leva och som belönar och bestraffar.

Hos Wilber finns inga sådana aspekter – man kunde snarare förebrå honom att han inte tagit ställning till Gud som "intelligens", vilket är ett av alternativen på inledningens första sida. I stället rör han sig på den "transpersonella" nivån. "Ordningen" där finns sammanfattad i en framställning av de "Icke-dualistiska skolorna (Platon/Plotinos, Vedanta, Mahayana Buddhism, Tantra etc.) "Det Absoluta är den Icke-dualistiska Grunden till både det Ena och de Många".

Att allting har en grund tycks rimligt nog, liksom att denna grund är icke-dualistisk, om man nämligen som Wilber uppfattar världen så att det inre alltid har ett korrelat i det yttre. Och ur denna grund framgår alltså det Ena, som både är det Goda, till vilket allting dras, och Godheten, från vilket allting flyter och blir många.

Alla dessa begrepp, som i dag ter sig främmande eller överspelade, är väl samtidigt försök att sätta ord på storheter och kvaliteter, som upplevs under meditation. Och det är här "bevisen" ligger, de bevis som vi, som inte har tillgång till detta tredje öga, inte kan ta del av, inte kan uppleva. En annan svårighet hos Wilber, är "indragandet" av etikens och känslans begrepp i ontologin. Här gäller det godhet och medkänsla, men oftast gäller det kärlek. Platons sätt att använda "Eros" kan kanske göra detta mer förståeligt och acceptabelt. För Platon är Eros den makt som drar "allting" uppåt, mot det högsta (liksom "Agape" är det högstas kärlek neråt, som får det att sprida ut sig till världens underbara mångfald).

Men detta Eros är ju inget annat än den gåtfulla kraft, som ligger i botten på Prigogines teori om dissipativa strukturer: alla sådana strukturers förmåga, "drift", "vilja" att vid behov överskrida sig själva och skapa något nytt och mer funktionsdugligt. Att kalla denna kraft för "Eros" ter sig inte orimligt.

Men även den som vägrar i vändningen inför sådana tankar har mycket att hämta i Wilbers bok. Till exempel insikten att det finns olika sätt och nivåer att tänka och att den som tänker på en högre nivå inte kan räkna med att bli förstådd av den som tänker på en lägre. För att inte tala om den visdom som ligger i de fyra kvadranterna och som bland annat spelar metafysikens motståndare i händerna: för människan finns det inga friseglande "pies in the skies", utan all upplevelse och erfarenhet går genom hjärnan och kroppen, allt "inre" på vänstra sidan har sitt korrelat på den högra.

Det märkligaste med Wilbers prestation är till sist att han lyckats förbinda det bästa i vår tids vetenskap med hela den klassiska filosofin och religionen i väst och öst till en stor, allomfattande världsbild – en prestation som han möjligen är ensam om. Den klassiska icke-dualistiska filosofin: Platon, Plotinos, Augustinus, Schelling, Hegel, förklarar han därtill på ett sätt och i ett sammanhang som gör dem förståeliga för vår tids människor. Och gör dem till en del av en världsbild, för att inte säga en filosofi och religion, som tycks ha mer för sig än "hoppsanfilosofin".

Se Erland Lagerroths hemsida, på vilken jag här i hög grad profiterat!

CERN
CERN betraktas som det ledande laboratoriet i världen för högenergifysik och världens största laboratorium för forskning inom partikelfysik. Den forskning som bedrivs är i första hand elementarpartikelfysik men även fundamental fysik inom angränsande områden.

En stor händelse vid CERN var invigningen av partikelacceleratorn Large Hadron Collider, LHC, där man kommer att studera materiens minsta beståndsdelar för att bland annat försöka förstå hur universum bildades och vilka fundamentala krafter som styr vår värld. Experimenten vid LHC planerades starta under 2008. Pga. felaktiga elektriska kopplingar mellan två av acceleratorns magneter misslyckades de preliminära körningarna av LHC 19 september 2008. 16 oktober samma år publicerades en ingående rapport över vad som hade gått fel. LHC planeras att fortsätta med sina experiment under hösten 2009. Trots detta fullföljdes invigningen av LHC.

CERN har för närvarande ungefär 2 600 heltidsanställda. Ungefär 8 000 forskare och ingenjörer (som representerar 500 universitet och 80 nationaliteter), ungefär hälften av världens partikelfysiker, arbetar med experiment som genomförs vid CERN.

Medlemsländerna betalade 2008 omkring 1 076 miljoner CHF (ungefär 6 miljarder svenska kronor) till CERN.

Drömmen är att någonstans i alla siffror om krockande partiklar finna spåren av Higgs, den gäckande partikel som förklarar varifrån tingen får sin massa. Men att finna "Higgs" i strömmen av vardagspartiklar är långt ifrån lika enkelt som att hitta en nål i en höstack. Indikationerna kommer från virtuella partiklar som uppstår spontant och försvinner blixtsnabbt. De lyder under Heisenbergs osäkerhetsprincip, inte under de vanliga energilagarna. Därför kan de ha mycket högre energier än de som åstadkoms i acceleratorn, bara de existerar under tillräckligt kort tid.

Sannolikheten för att en virtuell Higgspartikel ska uppstå ökar ju mindre skillnaden är mellan acceleratorns energi och partikelns verkliga massa (energi=massa).

Det vore en synnerligen intressant ironi om ett fullständigt nytt förståelserum framföddes ur mänsklighetens största naturvetenskapliga apparat!

Dygdeetiken
Teorier om dygden vill bl.a. ge svar på följande fråga: finns det moraliska egenskaper hos den handlande personen, vilka kan uppfattas som nödvändiga betingelser för den handlandes förverkligande av sina etiska övertygelser? Efter att, som pliktetiken, länge ha legat på is har dygdeetikens frågeställningar som denna på nytt blivit aktuella – inte minst inom vårdforskning och feministisk filosofi. Vad är alltså en dygd; och vilka dygder finns det? Man skulle kunna sammanfatta ett av de väsentligaste resultaten av en lång - för- och efterkrigstida - diskussion om vad en dygd är på följande sätt: med dygd förstår vi berömvärda karaktärsegenskaper, som förvärvats genom övning och som innebär en varaktig beredskap att handla enligt accepterade moraliska motiv. Personligen har jag inget besvär med att applicera dygdeetiken också på naturenkulturen, och därmed göra den åtminstone mer begränsat antropocentrisk. Allt liv har moraliska kvaliteter och intrinsikala värden.

En dygdelära, som spelat en utomordentligt viktig roll i västerländsk etik, utformades ursprungligen av Aristoteles. Enligt Aristoteles teleologiska etik är det ett kriterium på en rätt handling, att den leder till det som är gott för en människa; och med det goda - eller godaste - förstår Aristoteles människans och medmänniskans självförverkligande. Dygdens uppgift är att ställa begär och vilja under förnuftets kontroll. Dygden uppkommer genom övning av förnuftets två sidor, det teoretiska förnuftet och det praktiska. Det teoretiska förnuftet uppfattar eviga och oföränderliga sanningar - dit Aristoteles bl.a. räknar metafysik, matematik och naturvetenskap. Genom övning av det teoretiska förnuftet kan en människa uppnå den teoretiska visdomens dygd. Den utgörs av ett intuitivt användande av förnuftet i kombination med vetenskapligt vetande. Förnuftet är därtill praktiskt; och det är praktiskt i den mån det sysselsätter sig med föränderliga objekt (subjekt). Vi bör kunna handla utifrån denna grund även i naturenkulturen.

Övning av det praktiska förnuftet leder till dygden praktisk visdom. Den praktiska visdomen utgörs av förmågan att avgöra vilken handling som är rätt. Denna förmåga har två sidor: att räkna ut mål eller konsekvenser, samt att bedöma vilka medel man bör använda för att nå ett mål (vi märker att Aristoteles betoning av vishet och uträkning, teoretiskt och praktiskt samt övning åtminstone tenderar att överskrida gränsen mellan det som vi i vår tid nog oftast avser med effekt- och pliktetik).

alltid och alltjämt är den andra världen denna världen sedd på rätt sättOfstads kriterier
Den norske moralfilosofen Harald Ofstad (1972) har som ett kriterium för vad som är moral eller inte, beaktat möjligheten att fästa vikt vid de psykologiska reaktionerna som infinner sig om man handlar i strid med normerna, och hävda att endast när reaktionen kan karaktäriseras som skuldkänsla kan normerna räknas som moralnormer. Om man däremot reagerar med t.ex. fruktan eller skamkänsla så har man brutit inte mot moralregler, utan mot gruppnormer av annan art. För Ofstad är åter en annan möjlighet att se det väsentliga i moralen i attityden till lösningen av normativa och värderingsmässiga problem. För Ofstad bör för övrigt ett viktigt kriterium på moralens område vara ömsesidighetskriteriet. Enligt vår åsikt är detta vidare släkt med det som enligt Ofstad karaktäriseras av att leva sig in i andra människors situation och därmed uppleva dem som "analoga" med sig själv - snarare än att förhålla sig indifferent, d.v.s. amoraliskt, till andra människor. Det senare - och amoraliska - beteendet är dessutom i en viktig mening befryndat med likgiltighet.

Det finns inga vattentäta skott mellan handlingsgrund och handling. Inte heller mellan människan och den övriga naturen.

Språket
Den tyske hermeneutikern Hans-Georg Gadamer talar om språket som en nedärvd förståelsehorisont som vi socialiseras in i och som vi förstår oss själva och världen utifrån – bortom horisonten kan vi inte veta någonting, men vi kan utvidga vår horisont genom att ”bilda oss” en uppfattning om det som vi inte redan kände. När vi möter en främmande människa försöker vi ställa de frågor som gör att vi lär känna den andre, som får vår förståelsehorisont att närma sig hans. Denna horisontsammansmältning är en bildningsprocess, en omformning av vår referensbakgrund som får oss att förstå mer – och annorlunda – än vad vi tidigare kunde göra. Detsamma kan inträffa vid möten över tidsliga och kulturella gränser.

Den unge Wittgenstein, som 1921 publicerade boken Tractatus logico-philosophicus, menade att alla filosofiska problem i grunden är skenproblem som uppstått för att man missförstått språkets logik. Filosofens uppgift är inte att lösa problemen, utan att upplösa dem – genom en mot språket riktad kritik. I likhet med Kant ville Wittgenstein göra sig av med metafysiska oklarheter, genom att visa var gränserna för vår kunskap går och vad som faller utanför dem. Hans övertygelse var att allt som över huvud taget kan sägas kan sägas klart och allt det övriga inte kan sägas alls – utan endast visas; och detta är filosofens andra uppgift: att genom etiken och estetiken, som är transcendentala eftersom de inte säger någonting om verkligheten utan är sätt att förhålla sig till den, visa vad som har värde och mening.

Om språket är ett sätt att gestalta den av människan upplevda verkligheten, så förblir verkligheten i sig någonting som ligger bortom orden. Språket upprättar gränser för vårt vetande – åtminstone så länge vi tror att ett egentligt språk beskriver verkligheten sådan den är. Men språket är i grunden metaforiskt. Jaget och det medvetna, det språkliga resonerandet, är blott en kommentar till en obegriplig men intuitivt uppfattad verklighet. Vi tror att vi kläder våra egna tankar i ord, men kanske är det snarare så att orden ger upphov till de tankar vi är medvetna om. På sätt och vis kan vi i varje ögonblick endast formulera de tankar, för vilka ord råkar finnas till hands som på ett ungefär kan uttrycka dem. Istället för att vi finner ord som kan uttrycka våra tankar, kanske det är så att vi finner de tankar som motsvarar orden – då är vi språkets redskap och inte tvärtom.

Det vetenskapliga språket hanterar fakta (det som föreligger), begripliggjort genom en förankring i någon viss meningsförståelse. Etiken däremot är i likhet med estetiken transcendental, hävdade ju den tidige Wittgenstein, då den inte säger någonting utan endast förhåller sig. Ändå har vi utvecklat en omfattande muntligt och skriftligt traderad moralfilosofi såväl som en motsvarande estetik.

Det religiösa språket, med anspråk på att tala om det absoluta, måste av denna anledning förstås metaforiskt – då det absoluta ligger utanför det diskursiva vetandets gränser. Intuitiv kunskap om det absoluta är möjlig, men sådan kunskap kan aldrig iklädas ett informativt språk. Däremot ett mystiskt, meditativt, kontemplativt något.

Kristendomens förvaltarskap, agapism och mystik
Eftersom vi ännu primärt befinner oss i ”vårt eget” förståelserum, känner jag att det är viktigt att ta upp kristendomens enorma betydelse för detta – direkt och indirekt – sedan åtminstone 1500 år (nja, I Sverige kanske 900 år). Jag vill då påstå, att det finns stora skillnader mellan ”kristna” och ”kristna” ståndpunkter. Och mellan en typ av kristen handlingsgrund och handling och en annan typ av kristen handlingsgrund och handling.

För det första kan man se på förvaltarskapstanken: denna har både mindre och mer insiktsfulla och djuplodande företrädare. Ett exempel på det första slaget är, enligt min mening, majoriteten (inte alla) av våra svenska kristdemokrater. Ett exempel av det andra slaget är, enligt min mening, den mycket bildade, humanistiske och finstämde dominikanermunken, prästen och latinprofessorn Anders Piltz. Så t.ex. utvecklar Piltz i boken ”Se ansiktet” en fyllig plädering för vördnad inför och harmoni med Naturen. Detta bör inte förglömmas. Den aktuella boken har för övrigt vissa spindelvävstunna trådar till den litauiskt-franske existentialisten Lévinas verk ”Totalité et Infini”(vari en ansiktets etik utvecklas). Vidare kan naturligtvis Bibeln, särskilt NT, tolkas i riktning mot en kärlekslära, agapismen, som i djup – anser jag - inte står ekosofismen efter. Särskilt skrivningarna i bergspredikan i Matteus och Paulus första brev till Korintierna är värda all uppmärksamhet.

Det Absoluta är den Icke-dualistiska Grunden till både det Ena och de MångaDen kristna mystiken – tyvärr sällan tagen på fullt allvar inom den kristna kyrkans huvudfåra - är ett annat inslag. Mystiker som Theresa av Avila, Johannes av Korset, Jacob Böhme och Mäster Eckehart är här exempel på prominenta företrädare för den ”holistiska extas” som för mig placerar den kristna Gudens närvaro i världen (Hans immanens) på ett sätt som ingalunda är främmande för en genomträngande kärlek visavi universum in totu. Alla är de också bekanta med den form av helhetlighet som av den franske författaren Romain Rolland benämnts ”oceanism”. Thomas ab Aquino är här också värd begrundan. Det inspirerande samspelet mellan poesi och mystik, och därmed konst och religion (och kunskap, estetik och etik), har på ett synnerligen pregnant sätt illustrerats och kommenterats av enmansuniversitetet Hans Ruin d.ä. i boken ”Poesiens mystik” (1935, 1978). Här, om inte annorstädes, inser man både mystikens och poesins/konstens direkta släktskap med visst ekosofiskt tänkande – och eko-filosofiskt filosoferande.

Istället för att frigöra människan, vilket var dess ändamål, riskerar modernitetsprojektet att alienera henne från den politiska makten och reducera hennes reella frihet att kunna välja mellan de olika symboler för identitet, status och välfärd som konsumtionssamhället erbjuder. Livskvalitet underordnas levnadsstandard.

Men: Ett leende ansikte kan betyda mer än pengar på banken. Och eftersom ett erkännande aldrig betyder någonting om det inte är frivilligt, måste jag börja med att erkänna varje människa jag möter som en jämlike. Detta intersubjektiva, dialogiska eller personliga förhållningssätt är egentligen grundläggande för allt moraliskt handlande. Därför talar judiska filosofer som Martin Buber och Emmanuel Lévinas om Gud som ”det eviga Du” eller ”den Andre” som Guds ansikte, på samma sätt som den kristna teologin talar om en personlig Gud.

Förnuft och känsla
Eftersom människans kunskap är felbar äger hon också en frihet som på ett radikalt sätt skiljer henne från de lägre livsformer som inte på samma sätt kan reflektera kring sina handlingar. Moral handlar bl.a. om att hamna i valsituationer, där man kan utföra handlingar som inte är förutbestämda, och för detta krävs frihet. Om vi redan på förhand vet hur vi ska välja är det inget val, och därför heller ingen moralisk handling. Därför finns det en gräns för i vilken grad vi kan resonera oss fram till vad vi ska välja – och där kommer känslan. Spinoza – en filosof som Naess ständigt återkommer till – talade om vissa känslor som aktiva affekter, t.ex. glädje, kärlek och vänskap, medan han menade att andra, som ilska, hat och avund, är passiva. Detta tror jag beror på att de aktiva affekterna upprättar eller bevarar ett positivt förhållande till en annan person, ett förhållande som ger ömsesidigt erkännande – medan de passiva förhindrar eller motverkar detta.

Ibland hamnar vi i situationer där konsekvenserna av våra handlingar inte är på förhand givna, som t.ex. om vi står inför det ultimativa valet att antingen göra något som vi vet förbättrar tillvaron för en människa, eller att göra något som kanske förbättrar tillvaron för hundratals människor. I det valet måste vi gå på vår känsla, och denna känsla har att göra med vad Aristoteles kallade arête. När Naess talar om känslornas grundton, tror jag att det rör sig om någonting liknande. Hur odlar man då sin dygd? Jag tror att det i grund och botten handlar om att försöka motverka eller avleda det som Spinoza kallade passiva affekter, till förmån för de aktiva affekterna.

Ekologisk ekonomi
I början av januari gästade 2006 Robert Costanza, en av världens ledande ekologiska ekonomer Stockholm och Cogito. Som professor i systemekologi tröttnade Costanza i slutet av 80-talet på att hans egen disciplin inte svarade på de stora och viktiga frågorna om global överlevnad. För att göra det behövdes en korsbefruktning mellan olika discipliner. Tillsammans med några likasinnade ekologer och nationalekonomer tog han initiativ till ett nytt ämne. Ekologisk ekonomi hade sett dagens ljus. Återkommande i Costanzas och många andra ekologiska ekonomers forskning, är en kritisk syn på ekonomisk tillväxt som lösning på allt ifrån välfärds- som miljöproblem. Andra hade tidigare framfört liknade kritik. Störst uppmärksamhet rönte Romklubben med sin bok Tillväxtens gränser (1972) men även andra forskare och författare var tongivande.

I boken Small is Beautiful – economics as if people mattered (1973) presenterade Schumacher sin tillväxtkritik och en syn på ekonomin där människan och hennes behov sätts i centrum. Schumacher menar att tillväxt inte alltid är av godo, vilket däremot är underförstått inom neoklassisk nationalekonomi.

Försiktighetsprincipen och sopsortering
Att sopsortera, köpa kravmärkt och rättvisemärkt, försöka minska energikostnaderna och utsläppen av växthusgaser osv. må betraktas som i någon mening ”ytligt”. För att få till stånd en förändring på bredden och djupet får dessa beteenden emellertid inte – det är min bestämda mening – inte underskattas. Försiktighetsprincipen är en annan tråd i denna väv. Att försöka genomdriva förändringar inom juridiken och utbildningssektorn är väl även det värd uppskattning – om även den norske sociologen Mathiesens varningsord (att inte absorberas av Makten) bör begrundas.

varför befinner sig så många människor idag i ett utanförskap visavi naturenkulturen?Radikal teori i förening med radikal praktik
Sådana kombinationer är ovanliga – särskilt med kvantitativa och, här, kvalitativa mått mätt. Ändå finns de. Storartade exempel återfinns exempelvis hos Naess, Kvalöy, Gandhi osv. – låt vara med vissa reservationer för svårtillgänglighet och – för gemene man – interfolierade excentriteter. De har – med andra – banat väg. En intressant ”åttafaldig väg” återfinns också hos Bolof Stridbeck i dennes intresseväckande och inspirerande avhandling ”Ekosofi och etik” (1994). En intressant travesti vore ”Det finns ingen väg till harmoni med naturen, harmonin är vägen”.

Att återerövra språket
Detta förefaller mig vara en både taktisk och fr.a. strategisk (d.v.s. mer långsiktig) uppgift att ta sig an. Vissa ord och begrepp har koloniserats – och inte bara i Shivas Indien. Låt oss med andra ord försöka återerövra begrepp – eller formulera nya begrepp – genom vilkas samlade perspektiv vi kan komma att se på världen på ett annat och mer holistiskt/ekosofiskt sätt. Vilket också skulle leda till produktionen av mer tillämpbar kunskap i ”vår” anda. Exempel: varför befinner sig så många människor idag i ett utanförskap visavi naturenkulturen? Dekonstruktion eller diskursiva brott vore här direkt ändamålsenliga metoder. Massmedia intar för övrigt här en central position: hur alltså påverka denna i en annan riktning (i god subversiv mening)? Diapraxis skulle förmodligen också ändra språkbruket – liksom att med Edward de Bono utveckla förmågan att tänka ”på tvärs” eller lateralt (annorlunda).

Global samverkan
På många håll och på flera nivåer pågår information och aktioner avsedda att påtala vikten av förändringar inom väsentliga områden för jordens - och därmed också vår egen överlevnad. Och övertygelsen är sedan länge dokumenterad om nödvändigheten av samarbete mellan grupper, organisationer och enskilda inom tidigare skilda aktionsområden. Fred, miljömedvetenhet, omsorg om den jord som föder oss, jämlikhet, fattigdomsbekämpning, resursfördelning, alternativa levnadssätt hänger samman och bildar grunden för livet.

Wangari Maathai tog initiativet till att återplantera träd och grundade Green Belt Movement i sitt hemland Kenya för drygt 30 år sedan då skogsskövling hotade jordbruket med ökenutbredning och jorderosion. Något som i första hand hade drabbat de fattigaste kvinnorna. Rörelsen kom sen att utvidgades till att omfatta även medborgarutbildning, opinionsbildning i miljö och demokrati såväl som studier i hållbara jordbruksmetoder. Inte minst för de fattigaste och mest marginaliserade kvinnorna.

Lester Brown, agronom och mångårig miljökämpe har dokumenterat ekologiska katastrofer, och påtalar nödvändigheten av omfattande åtgärder för att stoppa en kommande apokalyps om ingenting eller för lite görs. Han tar ett helhetsgrepp om jordens och därmed vår belägenhet genom fyra åtgärdspunkter: Klimatförändringarna måste stabiliseras och sen minska.

Ekosystemen återställas. Stabilisering av befolkningsmängden. Utrotning av fattigdomen. Det ena går inte att göra något åt med mindre än att de övriga punkterna också beaktas och åtgärdas. Fattiga, instabila stater hotas av kollaps, där ekologiska katastrofer och strider om knappa resurser leder till ökad fattigdom, flyktingströmmar våld, och terror.

Lokala insatser
Även i det lilla sammanhanget på det lokala planet finns motstånd, kamp och påverkan. Privata initiativ som hjälp till självhjälp i Indien och Afrika. Svenska getbanken startat av en svensk konstnär bidrar till utbildning av kvinnor på landsbygden i Uganda. En lokal fredsförening driver utbildning av kvinnor i Indiens slumområden. En kvinna, Vera Billing, intervjuar, skriver, fotograferar, översätter, layoutar och trycker tidningen Fri Jord för inspiration, vakenhet och ideologiska samtal ”om jorden och maten på livets villkor”.

Kristendomens förvaltarskap, agapism och mystikEkologisk estetik
// Fulheten går inte att ta miste på. Den avslöjar naturens och samhällets förstörelse. Motpolen är ekologisk estetik, där skönhet visar det enskildas sammanhang med helheten. För det är inte nya tekniska lösningar som ska frälsa oss från undergången, utan istället ett nytt sätt att se på världen.// Ju mer det sätt vi lever och producerar på riktar in oss på att främja planetens ekologiska välstånd och livsformernas mångfald desto starkare kommer vår produktion och vårt levnadssätt att förbinda oss med naturen, planeten och universums helhet. Därmed förenar den ekologiska estetiken vetenskap, konst och religion i ett samlat kulturfält. (Morten Skriver, dansk bildkonstnär med ett särskilt intresse för gränsområdet mellan konst, vetenskap och religion. Ur sammanfattande artikel av Skrivers senaste bok ”Skoenhetens befrielse, förslag til en oekologisk aestetik” i Fri Jord 2009:2).

Handlingsgrunder och handlingar – en sorts sortering och summering

S O R T E R I N G

Vetenskap och kunskap
Synvändor
Känslor, attityder och hållningar
Rädsla
Egoism
Kalkyl
Instrumentalism
Vördnad
Intuition
Aktiva affektioner
Tro och ideologi
Jesus och Paulus
Konsten och mystiken
Etik och estetik

S U M M E R I N G

Att angripa kärnan: vetenskapen, ekonomin, tekniken, religionen, språket osv.

En oavslutad avslutning
Vår frihet visar sig tydligast för oss genom ångesten, menar Sartre. Han bygger då på Sören Kierkegaards tankar. Kierkegaard myntade uttrycket ”Abrahams ångest” och syftade då på Abraham som av en ängel befalldes att offra sin son. Var det verkligen en ängel? Är jag verkligen Abraham? Dessa frågor kan naturligtvis inte besvaras och därför måste Abraham själv ta beslutet om det är en bra eller dålig handling att utföra. Detta borde medföra ångest. Sartre menar att ångesten inte bara är en ridå som skiljer oss från handlingen utan att ångesten tvärtom ingår som en integrerande del i handlingen. Det är ofta ångesten som gör att vi blir handlingskraftiga. Människor som inte är ängsliga söker, enligt Sartre, dölja sin ångest eller fly från den.

Man kan tänka sig åtminstone fyra huvudmodeller av människa/naturförhållanden:

1. Den mekanistiska och exploaterande
2. Den delvis insiktsfulla och vårdande men försiktiga
3. Den heliga och vördnadsfulla
4. Den bara-varande: bortom eller före medvetandet

Det är mot 3 och 4 vi måste sikta – ofta via 2. 1 måste vi överge. Detta förhållande har en livsfientlig grund och leder till livsfientliga handlingar.

 

Carsten Palmer Schale
Bilder: Hebriana Alainentalo

Referenser (i starkt begränsat urval, väglett av relevans)

Fulheten går inte att ta miste på. Den avslöjar naturens och samhällets förstörelse. Motpolen är ekologisk estetik, där skönhet visar det enskildas sammanhang med helhetenLitteratur av Ilya Prigogine

Is Future Given? World Scientific, Singapore, 2003

Modern Thermodynamics: From Heat Engines to Dissipative Structures (with D. Kondepudi), John Wiley & Sons, Chichester , 1998

The End of Certainty, Time, Chaos and the New Laws of Nature, (with I. Stengers), The Free Press, New York , 1997

Exploring Complexity (with G. Nicolis), W. H. Freeman & Co., San Francisco ,1989

Order Out of Chaos, (with I. Stengers), Bantam Books, New York, 1983

From Being to Becoming: Time and Complexity in the Physical Sciences, W. H. Freeman & Co., San Francisco, 1980

Self-Organization in Non-Equilibrium Systems: From Dissipative Structures to Order Through Fluctuations (with G. Nicolis), J. Wiley & Sons, New York .1977

Böcker av Fritjof Capra

1975, The Tao of Physics.

1982, The Turning Point: Science, Society, and the Rising Culture

1997, The Web of Life

2002, The Hidden Connections: A Science for Sustainable Living

2007, The Science of Leonardo: Inside the Mind of the Great Genius of the Renaissance

Böcker av Ken Wilber

The Spectrum of Consciousness, 1977, anniv. ed. 1993: ISBN 0-8356-0695-3

Sex, Ecology, Spirituality: The Spirit of Evolution, 1st ed. 1995, 2nd rev. ed. 2001: ISBN 1-57062-744-4

A Brief History of Everything, 1st ed. 1996, 2nd ed. 2001: ISBN 1-57062-740-1

Integral Psychology: Consciousness, Spirit, Psychology, Therapy, 2000, ISBN 1-57062-554-9

A Theory of Everything: An Integral Vision for Business, Politics, Science and Spirituality, 2000, paperback ed.: ISBN 1-57062-855-6

Integral Spirituality: A Startling New Role for Religion in the Modern and Postmodern World, 2006, ISBN 1-59030-346-6

 

Ur arkivet

view_module reorder

Situasjonslogikk

I essayet Praktisk rasjonalitet nevner jeg at livet alt allerede innebærer både pretensjon og retensjon, men uten at jeg utdyper hva dette er om: I herværende skrift tar jeg fatt ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 29 oktober, 2009

I Gauguins värld

Hur många atombomber är vår prisvärda civilisation värd? Och hur många akademier behövs det för att vi med gott samvete skall kunna leva vidare i denna civilisation? Vad skulle konstnären ...

Av: Percival | Konstens porträtt | 22 september, 2013

Pacifister i det virtuella kriget

I maj 2003 beslöt sig det amerikanska försvaret för att bege sig in på dataspelsindustrins territorium. Stridsklädda soldater ur specialstyrkan invaderade E3 (Electronic Entertainment Expo) understöd av svarta Black Hawk ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 01 oktober, 2008

Melker Garay. Foto: Gian-Luca Rossetti

Melker Garay. Gud finns bortom Gud.

Melker Garay är en mångfacetterad författare som Tidningen Kulturen har bland sina medarbetare. I allt från filosofiska berättelser till hyllade novellsamlingar har Melker Garay, född 1966 i Chile och boende ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 12 augusti, 2015

Skrivandet och Sfinxen: verkligheten som spöke

Idag upplever vi en verklighetskris som är en verklighetsförlust. Alla meningssystem har kollapsat och lämnat kvar den utelämnade mänskliga subjektiviteten. Verkligheten har blivit spöklik och fragment av mening hemsöker subjektiviteten ...

Av: Bo Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 26 Maj, 2013

Porträtt av fyra kraftfulla samekvinnor

En gemensam nämnare för de fyra samekvinnor som jag avbildar är att de är speciellt aktiva i samiska frågor eller har på annat sätt förtjänat att bli omnämnda. De varseblir ...

Av: Nina Michael | Essäer om samhället | 24 oktober, 2013

Den första kyssen

Min familj flyttade från Tornfalksgatan med sitt rödbrända tegel och sina glidtacklade gräsmattor till Ormvråksgatan på andra sidan konditoriet där vi brukade handla stadens godaste Schwarzwaldtårta och två påsar mandelskorpor ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 november, 2013

Ercole de' Roberti Distruzione di Gerusalemme

Från skapelsen till Jahves förbund med Abraham, det utlovade landet och Jerusalem, enligt…

En intressant och lärd research av Tarja Salmi-Jacobson om det riktiga ursprunget av Israel, Jerusalem och Bokens olika religioner. Jerusalem samlar Abrahams alla ättlingar, judar, muslimer och kristna.

Av: Sammanställningen gjort av Tarja Salmi-Jacobson | Essäer om religionen | 09 januari, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts