När litteratur färdas väl. Om det engelska språkets globala särställning

(Översatt från engelska av författaren. Den engelska originaltexten finns att läsa på netzinet Bewildering Stories) Eftersom jag lever i ett begränsat språkområde - bara drygt 9 miljoner människor talar svenska - ...

Av: Bertil Falk | 24 april, 2010
Kulturreportage

Gåramålaren Carl Ljungberg från Hammenhög

Kringvandrande målare var en vanlig syn på landsbygden för hundra år sen, särskilt i Skåne. De knackade på hos bönderna och erbjöd sig att måla av gården för mat och ...

Av: Lena Månsson | 18 september, 2017
Konstens porträtt

Om att dö, om att leva

Min pappas morfar var hundraåringen som hoppade ut genom ett fönster och försvann, på riktigt. Han rymde från ålderdomshemmet och dog i en snödriva. Hemmet hade aldrig blivit hans hem. Min ...

Av: Björn Augustson | 30 april, 2012
Gästkrönikör

Mylingar under mossan, varulvar i Stockholm, häxor i Bergslagen … fantasin övertar Sverige!

Martin OlczakIllustratör: Anna SandlerSerie: Jakten på Jack - 4 böckerTrolldom i gamla stanVarulvar i StorkyrkanVålnader på WasaskeppetHäxor i TunnelbananBonnier Carlsen Amanda HellbergJag väntar under mossanBonnier Carlsen  Mats Strandberg och Sara Bergmark ElfgrenCirkelnEldRabén & ...

Av: Belinda Graham | 01 maj, 2013
Kulturreportage

Epistemologi för ”herrar” och ”slavar”: Nietzsche som politisk filosof



  Språket och begreppsbildningen är enligt Nietzsche metaforisk och metonymisk och uttrycker det allmänna och gemensammaDen samtida filosofiska situationen kan tyckas en smula paradoxal. Friedrich Nietzsche – som av den danske kritikern Georg Brandes utnämndes till aristokratisk radikal och som enligt egen utsago inte var en människa utan ”dynamit” – tycks numera i princip oskadliggjord i seminarierummen. Tänkaren som förde krig mot demokrati och mänskliga rättigheter omfamnas av moderna demokrater och rättighetsförespråkare. Den mest kontroversielle av filosofer – vill jag hävda – framstår idag som inte särskilt kontroversiell. Nietzsche har blivit filosofen für alle.

Samtidigt har denna syn på Nietzsche utmanats. Det börjar bli alltmer tydligt att de som argumenterar för en apolitisk/antipolitisk Nietzschebild har svåra hinder att övervinna: såsom Nietzsches synpunkter på arbetarfrågan, den sociala frågan och kvinnofrågan; hans tankar om socialism, anarkism, liberalism och konservatism; attackerna på demokrati och folksuveränitet; beundran för Napoleon, Ceasar och Bismarck; skräck inför franska revolutionen och Pariskommunen. Mot detta kan man invända att det inte gör Nietzsche till en genuint politisk tänkare. Spridda åsikter om Bismarck eller staten gör inte en politisk filosofi. Det visar bara att Nietzsche vid sidan av sitt tänkande hyste fragmentariska, och kanske också ointressanta, politiska åsikter om samtidsfenomen. Men Nietzsches politik går djupare än så. Vi återkommer till detta.

Nietzsche var en politisk tänkare av ett något ovanligt slag. Idéstoffet organiseras inte systematiskt som hos John Locke, Thomas Hobbes och de äldre idealistiska filosoferna Immanuel Kant och G. W. F. Hegel. Nietzsche var ingen systembyggare, han ogillade filosofiska system och undvek tydliga begreppsdefinitioner. Emellertid var Nietzsche minst lika formmedveten som sina filosofiska föregångare, men han ger sitt innehåll en mer litterär utformning. Huvudsakligen rör det sig om korta koncentrerade textpassager, ofta numrerade och indelade i kapitel, avdelningar eller huvudstycken. Idéerna presenteras allt som oftast i en aforistisk form. Nietzsche opererar i gränslandet mellan filosofi, litteratur och politik vilket gör honom speciell men inte unik i den politiska idéhistorien (tänk på Platons dialoger och Kierkegaards skrifter). Det gör honom emellanåt också svårtolkad – tolkningsarbetet blir lite grann som att lägga pussel – men det gör honom inte mindre politisk. (Det ”osystematiska” i Nietzsches skrivsätt skall heller inte överdrivas. Man behöver bara erinra sig hur Till moralens genealogi är uppbyggd i traditionell avhandlingsstil.)

Hur ser relationen ut mellan stilen (aforistiken) och filosofin? Det är inte ovanligt att dra paralleller mellan Nietzsches stil och skrivsätt och hans tänkande och därefter landa i slutsatsen att också tänkesättet är osystematiskt och ”aforistiskt”, motsägelsefullt och mångtydigt. Och visst är tänkandet rörligt, ”nomadiskt” och i vissa stycken motsägelsefullt. Men utesluter det en ordning och ett mönster i tankeinnehållet? Man frågar sig inte om inte de aforistiska uttrycksmedlen ingår i en tankestruktur, om inte bakom det osystematiska finns en systematik. Martin Heidegger tolkade filosofen systematiskt i Nietzsche I-II (1961). Andra uttolkare, både före och efter Heidegger, har valt att närma sig Nietzsche på detta sätt. Det är också min utgångspunkt.

Om vi nu kan tala om en filosofisk systematik hos Nietzsche så kan man fråga sig om inte beteckningar som ”aforistiker” och ”kulturkritiker” lämnar en del att önska. De har den nackdelen att de är snäva och att de inte riktigt fångar in det nietzscheanska projektets särart. De exkluderar tänkandets kanske vitalaste del: den sociala och politiska dimensionen. De litterära stilmedlen till trots var Nietzsche en tänkare med den stora uppgiften att förändra människan och mänskligheten. Filosofin såg han lika mycket som en intervenerande som en reflekterande verksamhet. Nietzsche var ingen skrivbordslärd; han ville praktiskt kunna åstadkomma något i världen. Han må ha varit opraktisk som privatperson – nästan blind och ständigt sjuk – men sitt tänkande och sina skrifter betraktade han som politiska redskap och rekryteringsinstrument. Filosofen är ”kulturens caesariska betvingare och våldsmänniska” som ”har mänsklighetens utvecklig i stort för ögonen” förklarar Nietzsche. Om man däremot reducerar filosofin till ”kunskapsteori”, fortsätter Nietzsche, får man en ”avhållsamhetslära”. En filosofi ”som inte lyckas ta sig över tröskeln” är ”filosofins sista andetag”, ty den kan inte ”härska”.

”Det politiska” hos Nietzsche kan sökas på ställen där man kanske inte förväntar sig finna det, i det ”rent” filosofiska innehållet, det vill säga sådant som rör språk, kunskap och ontologi. Vi ställs inför ett om inte nytt så i alla fall ett otraditionellt sätt att bedriva politisk filosofi. Det är fråga om ”politik” i en bredare mening som överskrider det traditionella snäva politikbegreppet, vilket huvudsakligen inskränker sig till frågor rörande individ, stat och samhälle. Mot bakgrund av Nietzsches politiska förståelse av filosofin och filosofins uppgifter kan man närma mig frågan om just politiken via Nietzsches syn på kunskap – hans kunskapsteori. Anledningen till detta är inte att vi där och endast där finner Nietzsches mest grundläggande tankar eller att det var kunskapsfrågan som var det centrala för honom. Tvärtom bör vi ta Nietzsches ord på allvar om filosofin som ”härskande” – den ”mest andliga vilja till makt” som han också skriver – och undersöka vad hans ringaktande syn på kunskapsteorin som ”avhållsamhetslära” betyder. Den ingången kan ge oss en bättre bild av Nietzsches egenart och originalitet som politisk tänkare, samtidigt som den förmår visa på djupet och omfattningen av den politiska filosofin. Min utgångspunkt är att det är det politiska stoffet och viljan som skänker en enhet och en kärna i Nietzsches filosofi. Det är så att säga via den politiska filosofin som Nietzsche blir begriplig och rimlig.

Nietzsche slaveripositiva inställning formuleras som ett svar på industriarbetarnas självständighetskravNietzsches skriver mycket om kunskap. Kunskapskritiken är ett genomgående inslag i hans filosofi. Men den är svår att få grepp om. Vi konfronteras med en komplicerad och motsägelsefull bild. Den allmänna grundhållningen är förvisso tydlig: skepticism och kritik av tänkandets former genomsyrar Nietzsches skrifter. Få filosofer – om ens någon – har så radikalt tagit avstånd från förnuftstro och rationellt tänkandet som Nietzsche. Denna extrema antirationalism utgör ett intressant och originellt inslag i hans tänkande.

Nietzsche tar sig an kunskapsproblemet på ett i filosofihistorien ovanligt sätt. Den allmänna utgångspunkten är att det vi kallar kunskap är de redskap för förenkling som vi behöver för att ta ting i besittning. Med logik, förnuft och språk förgrovar och reducerar vi verkligheten. Förnuftets och logikens grunddrift är att skapa likhet och anta ”lika fall”. Logiken ägnar sig åt en falsk identifiering och ett falskt liksättande. Bakom detta krav döljer sig ett maktbegär: ”Vilja till likhet är vilja till makt.” Vi tänker och fordrar ”identitet”, men det finns inga ”identiska fall”. Människan ”återfinner i tingen” vad hon ”lagt in i dem”. Språkliga och logiska föreställningar om konstans projiceras på verkligheten, förfalskar verkligheten, ty i verkligheten finns ingen konstans. Tillvaron saknar varaktiga och varandra lika objekt (ting). Allt är i rörelse, allt flyter. (Nietzsche stödjer sig på Herakleitos när han talar om verkligheten som ett ”evigt vardande”.) Ord som ”träd” eller ”blad” motsvarar inte något i tillvaron, påpekar Nietzsche i det tidiga efterlämnade fragmentet Om sanning och lögn i utommoralisk mening (1873). Vi talar om ”bladet” som om det förutom alla enskilda och från varandra skilda blad existerar en ”urform”. Men varje blad är unikt (det finns alltid avvikande bladformer). Språket och begreppsbildningen är enligt Nietzsche metaforisk och metonymisk och uttrycker det allmänna och gemensamma; det unika och individuella stryks.

Språket är gemenskapens redskap. Liknande – kritiska – perspektiv riktar Nietzsche mot människans medvetande. Även här har vi att göra med en ”hjord-natur” som dras till det gemensamma. Medvetandet är en evolutionär följd av ”meddelelsebehovet” och tvånget att kommunicera, ett sätt att i en nödsituation göra sig förstådd inför andra människor. Det har således fyllt en ”nyttig funktion”. Men det är först som ”socialt djur” som människan utrustas med självmedvetande. Det hör det inte till ”människans individual-existens” utan till ”gemenskaps- och flocknaturen inom henne”. Medvetande är medvetande om det generella, ”icke-individuella” och flockartade. Och enligt Nietzsche är självmedvetandet inget grundläggande och ursprungligt hos människan. Egentligen behövs det inte får vårt handlande, tänkande, kännande och viljande.

Så långt Nietzsches kunskaps- och språkfilosofiska reflektioner som pendlar mellan två helt olika och egentligen oförenliga perspektiv: kunskap som nytta och kunskap som illusion. Den kunskapspessimistiska slutsatsen blir att naturen har ”kastat bort nyckeln” till sin hemlighet och att ”intellektet” är något ”skugglikt och flyktigt”. Ja, ”kunskap och vardande utesluter varandra”. Nietzsches ontologi – världen som ett kaotiskt evigt vardande – omöjliggör kunskapen. Talet om ”vilja”, ”drift” och ”makt” signalerar dock att perspektivet inte är ”rent” inomfilosofiskt och att Nietzsche inte så mycket fokuserar på vetenskapen och vetenskapens metoder och teorier som på utomfilosofiska, praktiska, psykologiska och biologiska aspekter. Nietzsche vill avslöja motiven och drivkrafterna bakom kunskapsbildningen och begreppen. Fokus ligger på människan bakom teorin/vetenskapen.

Men när tas steget över till den politiska filosofin? Egentligen tas det i det ögonblick Nietzsche ställer rationalitet och socialitet mot irrationalitet och individualitet. Men när blir kunskapsteorin öppet politisk? Ja det finns inte en disciplin eller ett verklighetsområde som inte Nietzsche utvärderar och kritiserar ur ett motrevolutionärt politiskt perspektiv. Vad har Nietzsche egentligen mot logik och dialektik? Om samtidens judiska intellektuella heter det att de tillgriper logiskt tvingande argument eftersom ingen annars tror på dem: ”Ingenting är nämligen mer demokratiskt än logiken: den känner inget anseende till person och skiljer inte på krokiga och raka näsor.” Citatet är från Den glada vetenskapen (§ 348). Det är en politiskt motiverad vetenskapskritik som dessutom bär på antijudiska övertoner (judarna har, såsom socialt underprivilegierad grupp, ett särskilt behov av rationellt tänkande).

Ett annat exempel gäller Nietzsches behandling av Sokrates och det rationella tänkandet. Av västerlandets filosofer är Sokrates förmodligen den som angrips hårdast (”despotisk logiker”). Från ungdomsskrifterna till det mentala sammanbrottet i Turin 1889 utsätter Nietzsche Sokrates för förödande kritik. I den tidiga skriften Tragedins födelse (1872) intar Sokrates den filosofiska rollen av den grekiska tragedins dödgrävare; en symbol för den grekiska antikens andliga förfall. Sokrates satte förnuft och vetande högst. Han trodde att man kunde förstå och förklara tillvaron, ”utröna tingens natur” och ”nå kunskap om varat”, ”rentav korrigera det”. I Sokrates logik och dialektik, där förnuft, dygd och lycka kopplas samman, döljer sig, menar Nietzsche, en optimism. Problemet är emellertid mycket större än Sokrates, därför talar Nietzsche om ”sokratismen” som fortsatt prägla den europeiska kulturen. Sokratismens förnuftiga anda bär på en obegränsad optimism som när den sprids till breda folklager får omvälvande följder, väcker förhoppningar om ”allas jordiska lycka” och föder ”förskräckliga krav” på rättigheter och ”arbetets värdighet”. Den sokratiska kulturens optimistiska livs- och samhällssyn förnekar behovet av en slavklass, påpekar Nietzsche i sin Tragedibok.

Sokratismen kommer i många filosofiska, estetiska och ideologiska former; upplysningen och den moderna socialismen är två av dessa. Mot teoretiskt vetande och tron att man kan korrigera varat – det vill säga förändra världen – sätter Nietzsche ”tragisk kunskap”. Immanuel Kant och Arthur Schopenhauer åberopas och prisas för att ha segrat över optimismen – logikens optimism – och pekat ut kunskapens gränser och avvisat vetenskapens ”anspråk på universell giltighet”. Nietzsches skepticism riktas mot Sokrates och logiken för att kunna underminera den objektiva sanningen och det allmänna vetandet. Men i och med att upplysning och socialism – ja hela ”vår moderna värld” – räknas till sokratismens arvtagare får kunskapskritiken en politisk och samtidskritisk funktion: den blir en modernitetskritik men också ett sätt att tillbakavisa socialismens universalistiska krav som verklighetsfrämmande och ovetenskapliga (!) Nietzsche använder den kunskapsteoretiska skepticismen och osäkerheten som ett socialt vapen i en social kamp.

Vi kan gå vidare med (natur)vetenskaperna. Vad har Nietzsche emot fysiken? Som ”gammal filolog” vill han läxa upp fysikerna. Nietzsche vänder sig mot fysikens/fysikernas naturuppfattning och särskilt idén om ”naturens lagbundenhet”. Det finns inga ”lagar” förklarar filosofen i Bortom gott och ont (§ 22). Det är ”dålig interpretationskonst”, ”inget faktum, ingen ’text’”, snarare ett ”naivt-humanitärt tillrättaläggande” för att tillmötesgå ”den moderna själens demokratiska instinkter”. Långt ifrån att vara neutral är fysiken alltså genomsyrad av en destruktiv nivellerande anda. Den genomsyras av ett jämlikhetstänkande. ”’Överallt likhet inför lagen, - i naturen står det därvidlag varken annorlunda eller bättre till.’” Bakom denna egalitära tolkning av naturen anar Nietzsche pöbelns hat mot ”privilegier”. ”’Ni dieu, ni maitre’ [varken Gud eller herre] – så vill ni också ha det: och därför ’leve naturlagen!’”

 Den sokratiska kulturens optimistiska livs- och samhällssyn förnekar behovet av en slavklassVad finns det för Nietzsche att säga efter att ha upplöst kunskapen och sanningen? Hur skall han själv kunna filosofera efter att ha eliminerat de begrepp varmed man filosoferar? Det är en berättigad fråga, som relaterar till den komplicerade frågan om motsägelsernas roll i filosofens tänkande. Vi kan nöja oss med att konstatera att motsägelsefullheten inte tycks bekymra Nietzsche, eftersom den politiska logiken är överordnad den vetenskapliga. Nietzsche vill inte bara kritisera och riva ner, förklara att allting flyter, att allt är villfarelser och att vi ingenting kan veta. Han vill också skapa, bygga upp. Naturen har kastat bort nyckeln, så heter det i Nietzsches kunskapskritik, vilket dock inte hindrar honom från att själv försöka vrida upp låset till naturens och samhällets hemlighet. Nietzsche gör således – i alla fall stundtals och trots att han aldrig helt överger sin misstro mot sanningen och logiken – anspråk på sanning och på att ha veta hur världens är beskaffad. (Vi har redan kort stött på den ”kunskapsform” som Nietzsche benämner ”tragisk kunskap”.)

Det finns därför en annan tendens hos Nietzsche, en positiv idé om kunskap och sanning. Denna utvecklas i motsättning till sin motsats. Nietzsche utgår från två olika epistemologier och förnuftsformer – en variant på den beryktade striden mellan olika moraluppfattningar, dualismen mellan ”slavmoral” och ”herremoral”, som Nietzsche beskriver i Till moralens genealogi. Med sin moralfilosofi bröt Nietzsche med västerlandets moraltänkande (Kants pliktetik och Benthams utilitarism), universalistiska moralläror som självklart utgått från en moral med normer och handlingsregler för alla människor. Mot detta satte Nietzsche två olika moraler (en grupp- eller klassmoral skulle man kunna säga) för olika människotyper (eftersom ”kravet på en moral” ”är ett inkräktande på den högre människan”). Vi kan nu se att samma mönster och tudelningar går igen på det epistemologiska fältet. Kunskapen och sanningen omvandlas till en kampplats. En maktamp rasar mellan olika världstolkningar och människogrupper. På ena sidan finner vi de sjukas och svagas – ”slavarnas” – epistemologi. De som tror på det universella, det allmänna, det obetingade och det objektiva; de som i överlevnadskampen har behov av en oföränderlig och trygg logisk ordning. Drivna av hämndbegär försöker de pådyvla de härskande sina idéer.

Motbilden mot slavarnas förnufts-tolkning av världen skulle då vara en de friskas och starkas – ”herrarnas”, ”de fria andarnas” – tolkning och epistemologi som arbetar i livets tjänst; en instinktiv, subjektiv och skapande syn på världen utan behov av logisk bevisföring. Nietzsche förklarar att de äkta filosoferna är ”vänner av ’sannigen’”. Men denna sanning är aldrig ”en sanning för envar”. Den aristokratiska och instinktiva existensformen behöver man inte argumentera för. ”Vad som först måste bevisas har ringa värde” påpekar Nietzsche i Avgudaskymning i sin hårda uppgörelse med ”Sokrates problem”.

Nietzsche degraderar intellektet och det västerländska förnuftet och utnämner istället kroppen och sinnena till kunskapsorgan. (”Kroppens stora förnuft” är en term han använder.) Ibland är det smaken, ”gommens ja och nej” som gäller; man han kan också, som i Ecce Homo, lovorda luktsinnet: ”Mitt geni sitter i näsborrarna…” Det är pregnanta formuleringar. Men vart leder kroppen och sinnena filosofen? Nietzsche luktar sig till om något är friskt eller sjukt, rent eller orent, högt eller lågt, värdefullt eller värdelöst. Med näsan, ”det delikataste instrument, som står oss till buds”, fäller han värdeomdömen. ”Böcker för alla är alltid illaluktande böcker: småfolksodören sitter i dem. Där folket äter och dricker, ja till och med där det förärar, brukar det stinka.” Nietzsches fysiologiska och biologiska kompass – hans kroppsliga förnuft – skapar distans och rangordningar mellan människor. Det radikalt omformade förnuftsbegreppet slår en bro över till den politiska filosofin genom att det är grundat i enskilda, högre människor. Kroppens stora förnuft, även kallat ”det stora förnuftet” (Nietzsche hade en förkärlek för ordet ”stor” som i ”stor politik” och ”den stora stilen”), är en disposition hos de välartade som ”höjer den enskilde över mängden”.

Nietzsche degraderar intellektet och det västerländska förnuftet och utnämner istället kroppen och sinnena till kunskapsorganDärmed har vi, via omvägen om kunskapsteorin, kommit fram till Nietzsches explicita politiska filosofi och samhällsvision. Den aristokratiska kunskapsteorin motsvaras av och sammanhänger med en aristokratisk politik. Det sammanbindande kittet utgörs av rangordning och kamp mot jämlikhet. Problemet stavas Gleichheit. Likhetsidén är det centrala problemet för Nietzsche – ett i grunden politiskt problem. Språk, förnuft och vetenskap skapar likhet och eliminerar skillnad. Vetenskapen bygger på demokratiska jämlikhetstankar. Det gör också kristendom, demokrati och socialism. All rangordning går förlorad.

Genomgående hos Nietzsche är förordandet av en hierarkisk klass- eller kastskiktad samhällsstruktur. Han utvecklar sina politiska och sociala tankar i polemik mot idéarvet från judendom och urkristendom, Sokrates, över den franska revolutionen (Rousseau) och vidare framåt till Pariskommunen (1871). Men framför allt utgör Nietzsches samhällsidéer en motvikt till de samtida socialisternas och demokraternas ”fria samhälle”, ”den autonoma hjordens” samhälle. Självstyre och suveränitet, invänder Nietzsche, kan endast tillfalla ”herremänniskan”. ”Hjorden”, det vill säga massan av människor, skall inte förstås som ”individer” utan blott som ”medel” och kan inte styra sig själv. De flesta människor är ”misslyckade, sjuka, degenererade, bräckliga”.

Sin pyramidformade samhällsordning karaktäriserar Nietzsche som ”aristokratisk”. Han skisserar en social organisation och arbetsdelning delvis efter platonska linjer. I pyramidens botten finner vi en kast för tvångsarbete och i toppen en arbetsbefriad kast av högre människor. Nietzsche benämner samhällsformen en ”naturordning” bestående av fysiologiskt olika samhällsgrupper eller ”typer”. Nietzsche naturaliserar och rasifierar samhällsklasserna (han talar exempelvis om ”arbetarrasen”) på ett sätt som var vanligt i den aristokratiska och rasistiska tanketraditionen (1700-talstänkaren Henri de Boulainvilliers och 1800-talstänkaren Joseph Arthur de Gobineau). Med den italienska filosofen Domenico Losurdos ord är det ett slags ”social apartheid” som Nietzsche förespråkar; det vill säga en (åt)skillnadspolitik som inte primärt grundar sig i etnicitet och hudfärg utan i social, fysiologisk och andlig härkomst.

Nietzsche slaveripositiva inställning formuleras som ett svar på industriarbetarnas självständighetskrav och de politiska rättigheter de tilldelats i Bismarcks Tyskland. Avgudaskymning (§ 40) beklagar det samtida politiska läget: ”Men vad vill man? frågar jag ånyo. Vill man ett mål, måste man även vilja medlen: vill man slavar, så är man en narr och om man uppfostrar dem [arbetarna] till herrar. –” Merparten av människor är som sagt underkastade slaveri medan en liten grupp av undantagsmänniskor, mänsklighetens ”lyxöverskott” som Nietzsche skriver, är kulturens och konstens bärare. Enligt Nietzsche utgör slavklassens ”merarbete” ett absolut nödvändigt villkor, ”en betingelse för varje kultur, för varje höjande av en kultur”. Sammanhängande därmed är den ”sysslolöshet” (otium) hos de härskande som tvångsarbetet möjliggör. Utan otium ingen kultur enligt Nietzsche.

Med sin moralfilosofi bröt Nietzsche med västerlandets moraltänkandeAtt ”framavla” – i bildlig och bokstavlig mening – en europeisk ”härskande kast” och ”herreras” (och med ras avses här en högre stående människogrupp eller samhällsklass, en ”bestämd typ av härskande människor” som Nietzsche skriver) var den allt överskuggande uppgiften. Platon önskade som bekant fördriva diktarna och konstnärerna från sin idealstat. Nietzsche sätter tvärtom denna grupp högt i sitt tänkta fåtalsherravälde. Men man bör notera att det inte är konstnärer i en snäv mening utan ”filosofiska våldsmänniskor och konstnärstyranner” eller ”statskonstnärer” som, likt Napoleon eller renässansfursten Cesare Borgia, förvandlat liv till konst och konst till liv, och som i sin skapande maktutövning använder massan som material och verktyg.

Den moderna frågan om hur en samhällsgemenskap skall kunna skapas och hållas samman är mot denna bakgrund ingen nietzscheansk fråga. ”Vi” är ett vanligt tilltal i Nietzsches skrifter men det syftar alltid på en exklusiv skara av ideala läsare och ”framtida filosofer”. Samhällsgemenskapen är ett problem eftersom den är kopplat till ”hjorden” och ”de-mycket-för-många”. Nietzsche avvisar den typen av socialitet och gemenskap. Föreställnigen om det ”gemensamma goda” är en ”självmotsägelse”; det gemensamma är samtidigt det ”gemena” säger Nietzsche (och anspelar på tvetydigheten hos tyskans gemein). Nietzsches fråga skulle istället kunna formuleras så här: ”Hur skall vi leva skilda men tillsammans bland likar”? Vi har bara plikter mot våra likar, och endast bland dessa är vi jämlika. Därför måste ”lika rättigheter” ersättas av olika rättigheter (rättigheter som privilegier). Därför kan inte en moral för alla gälla utan olika moraler. Och slutligen: inte en kunskap eller sanning för alla utan ingen kunskap eller sanning alls – eller kanske snarare olika kunskaper och sanningar för olika människor.

 

David Brolin

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Goebbels - den intelligente fanatikern

  Goebbels bland gymnasiekamrater 1916. Goebbels - den intelligente fanatikern Kejsardömet står i full blomning när Paul Joseph Goebbels föds 1897 i småstaden Rheydt strax nordväst om Köln. Efter segern över Frankrike drygt ...

Av: Bo I Cavefors | Essäer om samhället | 25 januari, 2007

Vildapel foto CCBYSA3.0

Vildapel

Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och att det var en lust för ögonen, och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man därav fick förstånd, och hon tog av ...

Av: Johannes Söderqvist | Kulturreportage | 13 februari, 2017

Om Skönheten

I en tid då skönhetens motiv och uttryck är stadda i ständig förändring är det lätt att känna ett sting av saknad vid minnet av den tid då Logos regerade ...

Av: Mattias Lundmark | Essäer om litteratur & böcker | 03 september, 2013

Kaurismäki – absolut finskt?

Aki Kaurismäki kan ses som någonting absolut finskt även om många finländare tycker att han förmedlar en felaktig bild på Finland i sina filmer. Ändå tilltalar Kaurismäkis filmer en internationell publik ...

Av: Mirva Huusko | Övriga porträtt | 17 januari, 2014

Tankens Ambivalens: IX (Delningen)

Som en sten, som en sten i din flod, förbereder jag mitt ansikte Som ett hav, som en droppe av ditt blod, öppnar jag mitt hjärta Min första tanke när jag vaknat ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 24 februari, 2014

Emmakrönika XXIV. Om allt går i lås

Om det här året går helt riktigt i lås får jag äntligen inte mindre än fem böcker utgivna, 1, 2, äntligenskarabéerboken I-III, Hotellogram, därtill en bok antagen på ett av ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 20 augusti, 2009

Helhetstänkandets suveränitet – en slutsats utifrån människans väg genom historien

Det finns en bok av Jean Gebser som överträffar det mesta. Originalet heter Ursprung und Gegenwart och är från 1949/1953/1973. Översättningen till engelska från 1984 av Noel Barstad m fl ...

Av: Erland Lagerroth | Övriga porträtt | 21 december, 2013

Manfred Stier en hjälte på Växjö frimärkscentrum

En av Sveriges intressantaste aktörer på marknaden för mången filatelist, är nog onekligen detta omtalade centrum i Växjö, grundades 1984 när Manfred Stier köpte tillsammans med Uno Olofsson Sydsvenska Frimärkslagret, en ...

Av: Stefan Hammarén | Allmänna reportage | 14 augusti, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.