Under ordens skuggor. En natt med Gunnar Ekelöf

Det är stilla och stjärnklart, snön nypackad och gnistrande därute, klockan är tre i den mörka vinternatten när jag sakta läser mig in under Gunnar Ekelöfs djupa ordskuggor. Här talar ...

Av: Benny Holmberg | 01 januari, 2013
Litteraturens porträtt

Ett finskt trauma

”Kvinnogardisterna står i stadshusets fönster och skjuter mot de överlägsna vita styrkorna. Männen vill ge upp, men kvinnorna vägrar. Likhögarna på gatorna växer och Tammerfors står i brand. Det är ...

Av: Rolf Karlman | 02 februari, 2017
Essäer om politiken

Näsornas näsbänderska

Så som de en del såg ut nånting i likhet amasonskorna, amasonskara, amasonszons tyngdupplyfterskorna till yes no right boxare som dotter H Duda Dada Yankovich plulubaschschiskans en rotryckerska avsluttråderska näsbänderska ...

Av: Stefan Hammarén | 21 november, 2012
Stefan Hammarén

Detalj ur Begravningen av greve Orgaz (1586–1588), El Greco

Greken från Kreta

I skuggan av de välvda gångarna nere vid Heraklions hamn på Kreta stötte jag på ett par skyltar som berättade att den gamla hamnen från den venetianska tiden hade varit ...

Av: Mathias Jansson | 30 juli, 2016
Konstens porträtt

Veckan från hyllan. Vecka 26-2013



GLAD MIDSOMMARSveriges egentliga nationaldag Midsommarhelgen är här. Men nu går vi mot mörkare tider, och som luttrade gamlingar i Norrland brukar säga ”nu är det int´långt till jul”.

På Nordirland är det G-8 möte. Vill ni veta vad de har för sig kolla med den brittiska säkerhetstjänsten. De vet.

Senaste nytt från försvarsfronten: Sverige har två artilleribataljoner men inga artilleripjäser. Det får mig osökt att tänka på Jörn Donners ord: svenska försvaret är som att onanera inför ett samlag som aldrig blir av. Fast nu utan snopp.

Svenska läkare tillbringar minst tid med patienter av alla i Europa. Dessutom tycker allt fler att sjukvårdspolitiken, med bland annat vårdgarantin, leder helt fel, med fullständigt felaktiga prioriteringar. Det tycker inte socialminister Göran Hägglund (Kådisarna). Vad vet väl en läkare?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den frågan är inte helt lätt att få svar på, av den enkla anledningen att det är få förunnat att få träffa en läkare. Det tycker inte Hägglund (Kådisarna) är något problem. De vet i alla fall ingenting.

Och Sverige är i alla fall bäst. Det vet alla som aldrig har haft med sjukvård i utlandet att göra.

Och nu är det semestertider, så risken är stor att någon medborgare kan hamna utanför Sveriges gränser, och bli vilseledd.

Risken att någon som verkligen behöver är i och för sig inte så stor, de har oftast inte råd. Det är sådant som kallas valfrihet.

Om ni ändå funderar på en resa utomlands har jag ett blygsamt tips: Lanzarote. Anledningen är enkel och som följer:

En favoritdestination är den kanariska ön Lanzarote. Postvulkanisk, inramad med storslagna vyer av vulkantoppar insvepta i dis, med en färgsättning av landskapet med grus och aska som går i rostrött och grafitsvart. Det är originellt och vackert.

Lanzarote är förvisso lika exploaterat och turistiskt som de andra Kanarieöarna, eller andra likanande turistorter, men ändå inte. Det första man slås av när man kommer till Lanzarote är arkitekturen. Här finns inga massiva hotellkomplex på höjden, inte heller den spretiga och anarkistiska smaklöshet som utmärker bebyggelsen på så många andra turistställen.

Inga vulgära reklamskyltar i bländande neon förpestar synfältet.

Denna estetiska befrielse, så ovanlig på turisterorter, och egentligen överallt runt om i världen, har vi att tacka Lanzarotes store son, konstnären och arkitekten Cesar Manrique, för. Det var han som lyckades genomföra ett förbud mot ”moderna” mastodontbyggen. Manrique ville så långt det var möjligt bevara Lanzarotes natur och kultur, och han såg också till att husen på ön byggs i traditionell stil, med låga vitkalkade hus, med detaljer i brunt eller grönt.

Även om det finns undantag, är det mest byggt stilenligt, och det ser faktiskt riktigt äkta ut.

För de som inte är så bevandrade i konsthistorien kan påpekas att Cesar Manrique ingalunda är bara någon lokal kuf. Han räknas som en av 1900-talets största spanska konstnärer, och är också internationellt erkänd.

Hans hem, beläget ungefär mitt på ön, har efter Manriques död i en bilolycka 1992, förvandlats till ett konstmuseum, Fundacion Cesar Manrique. Här finns representerat hela det breda registret av Manriques egen konst, men också verk av Picasso och Miró, och en rad andra kända spanska konstnärer.

Men jag tycker att det trots allt är själva huset som är den stora begivenheten.

Huset är byggt på en plats där en lavaström efter ett vulkanutbrott (det var på 1800-talet tror jag) gick fram. I strömmen bildades lavabubblor, som stelnade sedan, och blev till en form av grottor. Kring dessa bubblor är husets rum uppbyggda. Natur och kultur har växt ihop, människans boning öppnar sig och sträcker ut i ett samspel med det omgivande landskapet.

Det är mäktigt i sin symbolik, utan att vara överväldigande eller monumentalt. Dimensionerna är också mänskligt hanterliga. De känslor som jag upplever när jag söker mig genom rummens labyrint i flera nivåer är ”mysigt” och ”trivsamt”. Eller kanske rent av just ”mänskligt” – ett människovärdigt boende.

Inte ens vetskapen om att Cesar Manrique slogs som frivillig i spanska inbördeskriget på Francos sida kan riktigt minska min beundran för honom.

Åker man en bit längre norrut från museet kommer man plötsligt till… Nasaret. Namnet är förmodligen inte ett utslag av biblisk vurm, utan snarare en fantasifull geografisk förvirring – inte långt från Nasaret ligger nämligen Florida!

Väljer man att åka åt andra hållet kommer man snart till Monumento de Campesino – lantarbetarmonumentet – som är Cesar Manriques hyllning till Lanzarotes lantarbetare som sedan århundraden har slitit i La Geriadalens vinodlingar.

Det mesta av marken på Lanzarote är visserligen obrukbar, men just i La Geria har man kommit på ett klurigt sätt att odla vin på vulkansluttningarna. Man gräver en trattformig grop, som man sedan täcker med jord och vulkangrus, picón, som bevarar fuktigheten mycket väl. Man planterar en vinstock per grop, och bygger stenmurar som vindskydd.

Utifrån ser det ut som en gigantisk labyrint som sträcker sig upp mot molnen, udda och spännande.

I området finns det flera bodegor som erbjuder vinprovning och gårdsförsäljning. Där finns också ett vinmuseum.

Inte långt från kustens turistanläggningar, några kilometer inåt land, ligger samhället Tias, som med sina 11 000 invånare är Lanzarotes näst största stad. Här bodde den portugisiske Nobelpristagaren i litteratur José Saramago de sista 18 åren av sitt liv, fram till sin död 2010.

Författarens hus är numera öppet för allmänheten, och vandringen i de många rummen är som resa genom ett liv i spänningsfältet mellan konst och litteratur, mellan vänskap och enskildhet. Många stora namn från den litterära Parnassen, liksom från konstens värld, har varit på besök här, vilket har lämnat tydliga spår, inte minst i form av konst och utsökt hantverk.

Samlingarna är mycket sparsmakade, deras tydliga budskap är kvalitet och personlighet.

Biblioteket i huset bredvid tar andan ur besökaren. Högt i tak, med hyllor som aldrig tycks ta slut, och man får nästan ett intryck av att all världens litteratur finns samlad här. En storslagen hyllning till det skrivna ordet.

Märkligt nog träffades aldrig Saramago och Manrique. Det påstås att de hade ett möte inbokat samma dag som Manrique omkom så tragiskt i en bilolycka. Jag vet inte om det är sant, men även om det är en skröna, har den onekligen en dramatisk touch värdig två stora konstnärer.

Natur och kultur, sol och bad och spännande utflyktsmål, avkoppling och intressanta sevärdheter, Lanzarote är på många sätt den perfekta semesterplatsen. Men vart har alla kanariefåglar tagit vägen?

Krisen har än så länge inte drabbat de kanariska öarna lika hårt som det spanska fastlandet, men det börjar märkas av även här. Framför allt befarar man minskade turistströmmar, med arbetslöshet som följd.

Själv tänker jag synnerligen egoistiskt att det skulle föra med sig det goda att fastighetspriserna sjönk ännu mer än vad de tydligen redan har gjort. Och då kunde jag kanske köpa ett hus i Tias.

José Saramago och jag, det skulle vara något det!

Gregor Flakierski

Ps
Jag tar några veckor ledighet.

Men jag återkommer den 27 juli!

Ds

Ur arkivet

view_module reorder

Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 juni, 2014

Dikter av Sven André

Rivning   Långsamt ritar deras drömmar om bilden av det obeständigas landskap Några vinklar här Några rutmönster där Vad som är i vägen för de becksvarta pulsslagen bryts sönder till sin döda natur Vad som undslipper årens marsch mot Utopia står ...

Av: Sven André | Utopiska geografier | 07 december, 2009

Porkkala. Kusten 2009 Foto Matti Paavola

Porkalas parentes

Till september 1944 var Porkala mest känd som ett stycke vänlig skärgårdsnatur några mil utanför Helsingfors. Ett stycke havsomsusad nyländsk skärgård med blankpolerade klipphällar och martalls bevuxna kobbar. Längre inåt ...

Av: Rolf Karlman | Reportage om politik & samhälle | 15 juli, 2016

En rökares försvarstal

 En av mina väninnor försöker leva ett hälsosamt liv, för att må bra. Nu äter hon rätt, a la diet nya modellen och motionerar som sig bör. Hon springer varje ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 30 december, 2013

Care Santos på Bokmässan i Göteborg 2014 Foto Per A J Andersson

Några reflektioner kring Care Santos prisbelönta roman Media vida

Elisabeth Tegelberg om Care Santos nya roman

Av: Elisabeth Tegelberg | Essäer om litteratur & böcker | 25 april, 2017

Pièta och den röda hästen

Thomas Notinis högintressanta uppsats här på sidan om Kasimir Malevitj fick mig att fundera över några bildminnen, det ena mitt eget, det andra min mors. Som ung glop för femtio ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 10 december, 2014

Julen är inte vad den alltid har varit

Det är lätt att tänka sig att julen är vad den är och att den alltid har varit vad den är idag.  Den klassiska sagan En julsaga av Charles Dickens beskriver ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 01 november, 2013

Paddington anländer till Paddington Station med en lapp runt halsen

Paddington - En björn för alla tider

Paddington är urtypen för den artige främlingen. Han kommer som flykting till Storbritannien med en lapp runt halsen och hittas av den snälla familjen Brown på en tågstation i London ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 02 december, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.