Roberto Bolaños svarta karneval

Roberto Bolaño (1953-2003) är en av de senaste årens största internationella författarsuccéer. På svenska finns sedan i fjol inte bara de båda stora romaner som grundlagt hans berömmelse, De vilda ...

Av: Ulf Lindberg | 10 januari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Stigmatisering

Ansträngningarna och framgångarna inom vårdvetenskaperna och deras praktiska tillämpningar hotas alltjämt av en kvardröjande och utbredd stigmatisering av psykisk sjukdom. En psykiskt lidande människa tvingas därför mer än ofta att ...

Av: Carsten Palmer Schale | 25 april, 2012
Essäer

Anders Björnsson

Tre prosastycken Av Anders Björnsson

27 september 2016. Författaren, översättaren, skribenten, samhällsdebattören med mera Anders Björnsson fyller 65 år idag. Tusen gratulationer på födelsedagen Anders!

Av: Anders Björnsson | 27 juli, 2017
Utopiska geografier

En Julsaga

Den här söndagen i Stockholm firade man advent i gråregnet. Trängseln på gatorna i Gamla Stan fick hela stadsholmen att kränga och svaja. Väldiga människomassor pressade sig uppför gränderna, bort ...

Av: Bo Jörgen Sandberg | 23 december, 2008
Utopiska geografier

Veckan från hyllan. Vecka 26-2013



GLAD MIDSOMMARSveriges egentliga nationaldag Midsommarhelgen är här. Men nu går vi mot mörkare tider, och som luttrade gamlingar i Norrland brukar säga ”nu är det int´långt till jul”.

På Nordirland är det G-8 möte. Vill ni veta vad de har för sig kolla med den brittiska säkerhetstjänsten. De vet.

Senaste nytt från försvarsfronten: Sverige har två artilleribataljoner men inga artilleripjäser. Det får mig osökt att tänka på Jörn Donners ord: svenska försvaret är som att onanera inför ett samlag som aldrig blir av. Fast nu utan snopp.

Svenska läkare tillbringar minst tid med patienter av alla i Europa. Dessutom tycker allt fler att sjukvårdspolitiken, med bland annat vårdgarantin, leder helt fel, med fullständigt felaktiga prioriteringar. Det tycker inte socialminister Göran Hägglund (Kådisarna). Vad vet väl en läkare?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den frågan är inte helt lätt att få svar på, av den enkla anledningen att det är få förunnat att få träffa en läkare. Det tycker inte Hägglund (Kådisarna) är något problem. De vet i alla fall ingenting.

Och Sverige är i alla fall bäst. Det vet alla som aldrig har haft med sjukvård i utlandet att göra.

Och nu är det semestertider, så risken är stor att någon medborgare kan hamna utanför Sveriges gränser, och bli vilseledd.

Risken att någon som verkligen behöver är i och för sig inte så stor, de har oftast inte råd. Det är sådant som kallas valfrihet.

Om ni ändå funderar på en resa utomlands har jag ett blygsamt tips: Lanzarote. Anledningen är enkel och som följer:

En favoritdestination är den kanariska ön Lanzarote. Postvulkanisk, inramad med storslagna vyer av vulkantoppar insvepta i dis, med en färgsättning av landskapet med grus och aska som går i rostrött och grafitsvart. Det är originellt och vackert.

Lanzarote är förvisso lika exploaterat och turistiskt som de andra Kanarieöarna, eller andra likanande turistorter, men ändå inte. Det första man slås av när man kommer till Lanzarote är arkitekturen. Här finns inga massiva hotellkomplex på höjden, inte heller den spretiga och anarkistiska smaklöshet som utmärker bebyggelsen på så många andra turistställen.

Inga vulgära reklamskyltar i bländande neon förpestar synfältet.

Denna estetiska befrielse, så ovanlig på turisterorter, och egentligen överallt runt om i världen, har vi att tacka Lanzarotes store son, konstnären och arkitekten Cesar Manrique, för. Det var han som lyckades genomföra ett förbud mot ”moderna” mastodontbyggen. Manrique ville så långt det var möjligt bevara Lanzarotes natur och kultur, och han såg också till att husen på ön byggs i traditionell stil, med låga vitkalkade hus, med detaljer i brunt eller grönt.

Även om det finns undantag, är det mest byggt stilenligt, och det ser faktiskt riktigt äkta ut.

För de som inte är så bevandrade i konsthistorien kan påpekas att Cesar Manrique ingalunda är bara någon lokal kuf. Han räknas som en av 1900-talets största spanska konstnärer, och är också internationellt erkänd.

Hans hem, beläget ungefär mitt på ön, har efter Manriques död i en bilolycka 1992, förvandlats till ett konstmuseum, Fundacion Cesar Manrique. Här finns representerat hela det breda registret av Manriques egen konst, men också verk av Picasso och Miró, och en rad andra kända spanska konstnärer.

Men jag tycker att det trots allt är själva huset som är den stora begivenheten.

Huset är byggt på en plats där en lavaström efter ett vulkanutbrott (det var på 1800-talet tror jag) gick fram. I strömmen bildades lavabubblor, som stelnade sedan, och blev till en form av grottor. Kring dessa bubblor är husets rum uppbyggda. Natur och kultur har växt ihop, människans boning öppnar sig och sträcker ut i ett samspel med det omgivande landskapet.

Det är mäktigt i sin symbolik, utan att vara överväldigande eller monumentalt. Dimensionerna är också mänskligt hanterliga. De känslor som jag upplever när jag söker mig genom rummens labyrint i flera nivåer är ”mysigt” och ”trivsamt”. Eller kanske rent av just ”mänskligt” – ett människovärdigt boende.

Inte ens vetskapen om att Cesar Manrique slogs som frivillig i spanska inbördeskriget på Francos sida kan riktigt minska min beundran för honom.

Åker man en bit längre norrut från museet kommer man plötsligt till… Nasaret. Namnet är förmodligen inte ett utslag av biblisk vurm, utan snarare en fantasifull geografisk förvirring – inte långt från Nasaret ligger nämligen Florida!

Väljer man att åka åt andra hållet kommer man snart till Monumento de Campesino – lantarbetarmonumentet – som är Cesar Manriques hyllning till Lanzarotes lantarbetare som sedan århundraden har slitit i La Geriadalens vinodlingar.

Det mesta av marken på Lanzarote är visserligen obrukbar, men just i La Geria har man kommit på ett klurigt sätt att odla vin på vulkansluttningarna. Man gräver en trattformig grop, som man sedan täcker med jord och vulkangrus, picón, som bevarar fuktigheten mycket väl. Man planterar en vinstock per grop, och bygger stenmurar som vindskydd.

Utifrån ser det ut som en gigantisk labyrint som sträcker sig upp mot molnen, udda och spännande.

I området finns det flera bodegor som erbjuder vinprovning och gårdsförsäljning. Där finns också ett vinmuseum.

Inte långt från kustens turistanläggningar, några kilometer inåt land, ligger samhället Tias, som med sina 11 000 invånare är Lanzarotes näst största stad. Här bodde den portugisiske Nobelpristagaren i litteratur José Saramago de sista 18 åren av sitt liv, fram till sin död 2010.

Författarens hus är numera öppet för allmänheten, och vandringen i de många rummen är som resa genom ett liv i spänningsfältet mellan konst och litteratur, mellan vänskap och enskildhet. Många stora namn från den litterära Parnassen, liksom från konstens värld, har varit på besök här, vilket har lämnat tydliga spår, inte minst i form av konst och utsökt hantverk.

Samlingarna är mycket sparsmakade, deras tydliga budskap är kvalitet och personlighet.

Biblioteket i huset bredvid tar andan ur besökaren. Högt i tak, med hyllor som aldrig tycks ta slut, och man får nästan ett intryck av att all världens litteratur finns samlad här. En storslagen hyllning till det skrivna ordet.

Märkligt nog träffades aldrig Saramago och Manrique. Det påstås att de hade ett möte inbokat samma dag som Manrique omkom så tragiskt i en bilolycka. Jag vet inte om det är sant, men även om det är en skröna, har den onekligen en dramatisk touch värdig två stora konstnärer.

Natur och kultur, sol och bad och spännande utflyktsmål, avkoppling och intressanta sevärdheter, Lanzarote är på många sätt den perfekta semesterplatsen. Men vart har alla kanariefåglar tagit vägen?

Krisen har än så länge inte drabbat de kanariska öarna lika hårt som det spanska fastlandet, men det börjar märkas av även här. Framför allt befarar man minskade turistströmmar, med arbetslöshet som följd.

Själv tänker jag synnerligen egoistiskt att det skulle föra med sig det goda att fastighetspriserna sjönk ännu mer än vad de tydligen redan har gjort. Och då kunde jag kanske köpa ett hus i Tias.

José Saramago och jag, det skulle vara något det!

Gregor Flakierski

Ps
Jag tar några veckor ledighet.

Men jag återkommer den 27 juli!

Ds

Ur arkivet

view_module reorder

Håller Vilhelm Moberg på att bli ett varumärke?

Håller Vilhelm Moberg på att bli en bortglömd författare? I hans rika författarskap har de stora romanerna allt mer kommit att dominera. Inte minst utvandrarsviten riskerar idag att bli ett ...

Av: Mikael Löwegren | Essäer om litteratur & böcker | 03 november, 2011

STATSKUPPENS TEKNIK

SEXTONDE KAPITLET I början av 1930talet gavs ut i Frankrike en bok Statskuppens teknik av journalisten och författaren Curzio Malaparte. Mussolini tyckte om boken men gav alldrig tillståndet att publicera den ...

Av: Curzio Malaparte, Översättning Torbjörn Elensky | Reportage om politik & samhälle | 30 november, 2009

Göran af Gröning

SÅ MÅNGA NÄTTER … SÅ MÅNGA SPRIDDA TANKAR

Om man kunde utplåna allt det neurosen ristat in i anden och hjärtat, alla de osunda avtryck som den lämnat efter sig, alla de orena skuggor som åtföljer den! Allt ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 25 januari, 2016

Samuel Taylor Coleridge. Midnattsfrost

Midnattsfrost När natten fallit, i en vindlös tystnad nu frosten hemligt genomför sitt uppdrag. Hör uggleungens gälla skrin i dunklet! De andra som bor i mitt hus har gått till vila och överlämnat mig åt ...

Av: Samuel Taylor Coleridge | Kulturreportage | 11 december, 2013

Gimmel i Toran

Glädjen att läsa Bibeln, den fick jag del av i helgen. Då ringde min vän Bert Lehmann från New York. Han är ortodox jude och lämnade Sverige 1939, av lätt ...

Av: Mikael Mogren | Gästkrönikör | 21 juli, 2012

Förlorad i det allslukande världsalltet

Poe dog 1849, 40 år gammal, efter att ha påträffats på en krog i Baltimore i ett förvirrat och medtaget tillstånd, iförd någon annans kläder. Vad han några dagar senare ...

Av: Nikanor Teratologen | Essäer om litteratur & böcker | 26 juni, 2012

Varför finns opera?

Också en fråga! Opera finns. Jamen varför? Det finns som en del av vårt kulturarv. Jamen varför? Opera är skrik och bråk, var det någon som skrev för länge sedan ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer om musik | 07 oktober, 2017

Jan Stenis

Jan Stenis. Skönheten charmar

En diktsamling av Jan Stenis

Av: Jan Stenis | Utopiska geografier | 04 februari, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.