Stefan Whilde

En 50-årings anteckningar (Del 2 av 4)

Här ska det inte knusslas. Skål ta mig fan! Och det bör tilläggas med rakryggad ärlighet; julmat kan man äta när fan man vill, till och med i svartmuskiga februari!

Av: Stefan Whilde | 01 februari, 2017
Stefan Whilde

Förtryckets smuts undansopat från gatorna

Nya femtonåringar har blivit sydafrikaner, födda efter att apartheid upphört. Hur kommer dessa nya generationer minnas den lagliga rasismens era? Under eftermiddagen sitter i tystnaden, bara en vägg avskilda från centrala ...

Av: Gustav Broms | 16 Maj, 2009
Resereportage

Sceniska rum: Verkligt, overkligt och allt däremellan – i samtal med John Jakobsson…

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | 02 oktober, 2014
Reportage om scenkonst

Fabrik chic

Fabrik chic – industri som estetik Gnissel från en travers, det rytmiska surrandet från ett ventilationssystem och ljud från cisterner minner om en tid då tjänstesamhället låg i sin linda och ...

Av: Erling Persson & Maria Holm | 10 mars, 2007
Kulturreportage

Veckan från hyllan. Vecka 21-2013



Gregor FlakierskiVeckans megahändelse, och pseudo dito, är utan tvekan Eurovisionsschlagerfestivalen i Malmö. Gapigt, glittrigt, hurtfriskt, inställsamt och utslätat. Ett evenemang som säger ganska mycket om vår tid.

Och så har Arktiska rådet haft möte i Sverige, och Carl Bildt fick göra det han gillar bäst, nämligen att leka statsman och brösta upp sig inför internationella storheter. Betydligt roligare än att behöva jävlas med obstinata väljare i Sverige, som inte ens förstår Carls världsomfattande betydelse.

Arktiska rådet är också ett mycket lämpligt forum för Carl Bildt, det är mest en sällskapsklubb, där man helst inte fattar alltför viktiga, och framför allt kontroversiella, beslut. De kan ju hindra någonting annat. Skulle man till exempel besluta något drastiskt om miljön kan det vara till men för den ekonomiska tillväxten.

Miljöbeslut är ofta det.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är bättre med enighet. Och ett givetvis också ett visst mått av förutseende. Därför fattade man i alla fall ett viktigt beslut. Om samarbete vid oljeolyckor. Inte för att det finns någon risk, men bara utifallatt.

Bra med enighet.

Och så veckans domslut, som lärde oss att människor kan lätt bli blyga om någon vill köra upp en vinflaska i underlivet på dem. Det verkar rimligt. Jag menar, vem skulle inte bli blyg i det läget?

Man kanske kunde testa på rättens ledamöter?

Det är totalt bedrövligt, och det blir så lätt att tappa tron på rättssamhället, och mänskligheten, och… Men det finns så mycket annat. Som är vackert, och gör livet värt att leva. Som kärlek.

Redaktören har länge tjatat på mig att skriva något vackert om kärlek, så nu är det dags. Äntligen!

Liknelseboken
Per Olov Enquist
Norstedts, 2013

Per Olov Enquists författarskap kan liknas vid en cirkelrörelse. Han går varvet runt med olika ämnen, genrer och stilar. Snävar in allt mer för att till slut nå den innersta kärnan, det som är inte bara viktigt utan viktigast, inte bara bra utan utmärkt, inte bara skrivande utan liv.

För Enquist är en författare som tar sitt skrivande på största allvar. Det är viktigt vad och hur man skriver, och ska så vara! Därför har man också ett ansvar som författare.

Och när den åldrande författaren, snart 80 år, efter närmare 30 romaner, av vilka den senaste ”Ett annat liv” ansågs som starkt personlig och mycket utlämnande, upptäcker att det är något viktigt som fattas, ja i själva verket kanske rent av det viktigaste, blir han tvungen att skriva en ny roman. En kärleksroman.

Till saken hör förstås att ju äldre man blir desto mer blir man varse hur mycket man sitter fast i sin barndoms värderingar och normer. För Enquist som är uppvuxen i en frikyrkomiljö i Västerbottens inland innebär det, bland annat, att kärlek är tabu. Ja inte kärleken till Gud, men kärleken människor emellan, och sådant som sexualitet är fullständigt onämnbart.

Egentligen är det än värre. Enligt frikyrkans stränga moral skall man icke förhäva sig, och att skriva betraktas definitivt som ett sätt att försöka göra sig förmer. Och inte är det ett riktigt arbete heller!

Men det finns en väg ut. ”När jag var barn lärde jag mig att det trots allt fanns en typ av poesi som inte var synd. Det var Bibelns liknelser.”

Redan tidigt under hans författarbana meddelar hans starkt troende mor att det kan vara OK att skriva, men det måste vara sant!

Det visar sig också att hans far skrev dikter – kärleksdikter – vilket kan vara förklaringen till Per Olov Enquists författarådra, men också hans anlag före alkoholism. Häftet med faderns dikter spelar för övrigt en viktig roll genom hela romanen.

Det är tacksamt med liknelser när man ska skriva om ett tabubelagt ämne, och det passar också bra för Enquists cirkelliknande författarskap. Han går runt runt, cirklarna blir allt snävare och mindre, och han närmar sig sitt ämne med full respekt, det är viktigt med hela bakgrunden på det att ingenting ska missförstås.

Språket är fullt av dialektala uttryck och vändningar, för det kanske är så att ju äldre man blir desto mer faller man in i barndomens naturliga uttryckssätt, och desto mindre bemödar man sig om att ”prata fint”, den svenska som lärs ut vid lägre och högre lärosäten, och som av någon anledning anses vara ”korrekt”.

Enkelt och utan åthävor skriver han sig fram till den avgörande händelsen då han blir av med oskulden. På ett sätt lite lustigt, och definitivt symptomatiskt, då skuld – och indirekt oskuld – intar en så central plats i den frireligiösa förkunnelsen.

Enquists skildring är rakt genom äkta i alla sin naturliga enkelhet, det är den skälvande osäkerheten, lyckan bortom orden, den allvarsamma tacksamheten, tillsammans bildar de en sensualismens Höga visa.

Den unge, eller om det är den gamle, Per Olov Enquist hädar ohämmat när han jämför sexualiteten med frälsning. Visserligen var Kärlek ”lika svårfångad som Gud”, men för den som ”kommer genom” är det till och med större än frälsning, det är det som är livets mening. Sexualiteten är ”som att öppna den innersta dörren till en annan människa.” Vilket är viktigt inte minst för den icke-troende, som är visserligen fri men riskerar att bli ensam. Föreningen med en annan människa är det enda ögonblicket då man är ”skyddslös utan att vara rädd”.

Romanen börjar och slutar med en begravning. Det är kanske först i dödens närhet som livet blir som mest närvarande.

Jag vet inte om ”Liknelseboken” kommer att tilltala yngre läsare, eller bara förbli en läsfest för de medelålders och äldre. Jag vet inte heller om det inger hopp eller förtvivlan.

 

Gregor Flakierski

 

Ur arkivet

view_module reorder

Hösten

Dimma över Moon Road Alley tidig september och nattlighet En mjuktovad fukt ...

Av: Anna Nyman | Utopiska geografier | 06 september, 2010

En bemerkning om Martin Heidegger og hans filosofi

Filosofi som teoretisk innstilling er funksjon av livet og følgelig er filosofi verken identisk med sett av teoretisk utsagn om hva filosofi er nå, hva den var før eller at ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 26 januari, 2010

Detalj från omslaget av Tiphaine Samoyault: Roland Barthes

Den polymorfe Roland Barthes

Poeten och essäisten Bo Gustavsson bjuder oss på ett poetiskt minne av den franska författaren Roland Barthes som skulle ha blivit 100 år i år.

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 09 augusti, 2015

Courting av Aniko Bodoni Lind

Museer ska vara minnespalats

För ett tjugotal år sedan försökte dåvarande kulturministern Marita Ulvskog att slå samman de tre ”utomeuropeiska” museerna i Stockholm – Östasiatiska, Etnografiska och Medelhavsmuseerna – till ett enda världskulturmuseum. Det var ...

Av: Sven Hofman | Gästkrönikör | 03 oktober, 2016

Hur angår oss Indien?

Plötsligt och lite oväntat har turismen dit ökat, hälsoresorna inte minst. Det gamla ayurvediska systemet väcker intresse i västvärlden vid sidan av yoga och meditation. Själva intresset är emellertid inte helt ...

Av: Annakarin Svedberg | Kulturreportage | 08 oktober, 2014

Men han var inte ensam

Den 5 november 1954 dog Stig Dagerman, 31 år gammal. I sin bil, i garaget utanför huset i Enebyberg, koldioxidförgiftade han sig själv till döds. Tankar på att begå självmord ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 02 januari, 2012

Prins Eugen och den monumentala väggen

I denna korta essä, med det svenska monumentalmåleriet som fond, är förhållandet mellan väggmålning, rum och arkitektur det huvudsakliga. Förgrunden består av formalistiska aspekter som rör relationerna i Stockholms stadshus ...

Av: Allan Persson | Essäer om konst | 05 februari, 2013

Jesaja: vredgad hovnarr. En julbetraktelse

How long shall they kill our prophets,While we stand aside and look? -- Bob Marley "Redemption Song"Profeten Jesaja blev en klassförrädare. Han tillhörde aristokratin i Jerusalem och hade ingångar såväl ...

Av: Mikael Löwegren | Essäer om religionen | 25 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.