Önskas: Fler driftiga tomtenissor

Det blir en konstig jul i Sverige. Glittret och shoppinghysterin får en ovanligt fadd smak när gatorna svämmar över av människor med sorgsna ögon, tandlösa munnar och utsträckta pappersmuggar. Och de ...

Av: Marja Beckman | 24 december, 2014
Gästkrönikör

Slaveriet och övergången från antiken till feodalismen

De antika samhällena var, trots att det fanns många städer, baserade på jordbruk. I Grekland fanns visserligen 1500 städer men de flesta var små och levde på handel med olivolja ...

Av: Martin Oskarsson | 29 december, 2017
Essäer om samhället

Ulf Stenberg ur Den gamle stinsen Del 12

Ännu kortare berättelser av Ulf Stenberg från boken Den gamle stinsen.

Av: Ulf Stenberg | 26 juni, 2017
Stefan Whilde

Benjamin

Av: Håkan Eklund | 16 augusti, 2011
Kulturen strippar

Veckan från hyllan. Vecka 21-2013



Gregor FlakierskiVeckans megahändelse, och pseudo dito, är utan tvekan Eurovisionsschlagerfestivalen i Malmö. Gapigt, glittrigt, hurtfriskt, inställsamt och utslätat. Ett evenemang som säger ganska mycket om vår tid.

Och så har Arktiska rådet haft möte i Sverige, och Carl Bildt fick göra det han gillar bäst, nämligen att leka statsman och brösta upp sig inför internationella storheter. Betydligt roligare än att behöva jävlas med obstinata väljare i Sverige, som inte ens förstår Carls världsomfattande betydelse.

Arktiska rådet är också ett mycket lämpligt forum för Carl Bildt, det är mest en sällskapsklubb, där man helst inte fattar alltför viktiga, och framför allt kontroversiella, beslut. De kan ju hindra någonting annat. Skulle man till exempel besluta något drastiskt om miljön kan det vara till men för den ekonomiska tillväxten.

Miljöbeslut är ofta det.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är bättre med enighet. Och ett givetvis också ett visst mått av förutseende. Därför fattade man i alla fall ett viktigt beslut. Om samarbete vid oljeolyckor. Inte för att det finns någon risk, men bara utifallatt.

Bra med enighet.

Och så veckans domslut, som lärde oss att människor kan lätt bli blyga om någon vill köra upp en vinflaska i underlivet på dem. Det verkar rimligt. Jag menar, vem skulle inte bli blyg i det läget?

Man kanske kunde testa på rättens ledamöter?

Det är totalt bedrövligt, och det blir så lätt att tappa tron på rättssamhället, och mänskligheten, och… Men det finns så mycket annat. Som är vackert, och gör livet värt att leva. Som kärlek.

Redaktören har länge tjatat på mig att skriva något vackert om kärlek, så nu är det dags. Äntligen!

Liknelseboken
Per Olov Enquist
Norstedts, 2013

Per Olov Enquists författarskap kan liknas vid en cirkelrörelse. Han går varvet runt med olika ämnen, genrer och stilar. Snävar in allt mer för att till slut nå den innersta kärnan, det som är inte bara viktigt utan viktigast, inte bara bra utan utmärkt, inte bara skrivande utan liv.

För Enquist är en författare som tar sitt skrivande på största allvar. Det är viktigt vad och hur man skriver, och ska så vara! Därför har man också ett ansvar som författare.

Och när den åldrande författaren, snart 80 år, efter närmare 30 romaner, av vilka den senaste ”Ett annat liv” ansågs som starkt personlig och mycket utlämnande, upptäcker att det är något viktigt som fattas, ja i själva verket kanske rent av det viktigaste, blir han tvungen att skriva en ny roman. En kärleksroman.

Till saken hör förstås att ju äldre man blir desto mer blir man varse hur mycket man sitter fast i sin barndoms värderingar och normer. För Enquist som är uppvuxen i en frikyrkomiljö i Västerbottens inland innebär det, bland annat, att kärlek är tabu. Ja inte kärleken till Gud, men kärleken människor emellan, och sådant som sexualitet är fullständigt onämnbart.

Egentligen är det än värre. Enligt frikyrkans stränga moral skall man icke förhäva sig, och att skriva betraktas definitivt som ett sätt att försöka göra sig förmer. Och inte är det ett riktigt arbete heller!

Men det finns en väg ut. ”När jag var barn lärde jag mig att det trots allt fanns en typ av poesi som inte var synd. Det var Bibelns liknelser.”

Redan tidigt under hans författarbana meddelar hans starkt troende mor att det kan vara OK att skriva, men det måste vara sant!

Det visar sig också att hans far skrev dikter – kärleksdikter – vilket kan vara förklaringen till Per Olov Enquists författarådra, men också hans anlag före alkoholism. Häftet med faderns dikter spelar för övrigt en viktig roll genom hela romanen.

Det är tacksamt med liknelser när man ska skriva om ett tabubelagt ämne, och det passar också bra för Enquists cirkelliknande författarskap. Han går runt runt, cirklarna blir allt snävare och mindre, och han närmar sig sitt ämne med full respekt, det är viktigt med hela bakgrunden på det att ingenting ska missförstås.

Språket är fullt av dialektala uttryck och vändningar, för det kanske är så att ju äldre man blir desto mer faller man in i barndomens naturliga uttryckssätt, och desto mindre bemödar man sig om att ”prata fint”, den svenska som lärs ut vid lägre och högre lärosäten, och som av någon anledning anses vara ”korrekt”.

Enkelt och utan åthävor skriver han sig fram till den avgörande händelsen då han blir av med oskulden. På ett sätt lite lustigt, och definitivt symptomatiskt, då skuld – och indirekt oskuld – intar en så central plats i den frireligiösa förkunnelsen.

Enquists skildring är rakt genom äkta i alla sin naturliga enkelhet, det är den skälvande osäkerheten, lyckan bortom orden, den allvarsamma tacksamheten, tillsammans bildar de en sensualismens Höga visa.

Den unge, eller om det är den gamle, Per Olov Enquist hädar ohämmat när han jämför sexualiteten med frälsning. Visserligen var Kärlek ”lika svårfångad som Gud”, men för den som ”kommer genom” är det till och med större än frälsning, det är det som är livets mening. Sexualiteten är ”som att öppna den innersta dörren till en annan människa.” Vilket är viktigt inte minst för den icke-troende, som är visserligen fri men riskerar att bli ensam. Föreningen med en annan människa är det enda ögonblicket då man är ”skyddslös utan att vara rädd”.

Romanen börjar och slutar med en begravning. Det är kanske först i dödens närhet som livet blir som mest närvarande.

Jag vet inte om ”Liknelseboken” kommer att tilltala yngre läsare, eller bara förbli en läsfest för de medelålders och äldre. Jag vet inte heller om det inger hopp eller förtvivlan.

 

Gregor Flakierski

 

Ur arkivet

view_module reorder
Fint väder för Bokmässan. Foto: Belinda Graham

När jag blir en fetkänd författare ...

La Babitz om bokmässan i Göteborg.

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 05 oktober, 2015

Cecilia Persson

Uppgörelsen I och II av Cecilia Persson

Två nya dikter av Cecilia Persson

Av: Cecilia Persson | Utopiska geografier | 11 augusti, 2017

Den utopiska socialismen

De utopiska socialisternas ädla ideal var inte tillräckligt för att skapa ett jämlikt samhälle, hävdade Marx och Engels, som i stället baserade sin kommunistiska vision på handfasta teorier utifrån produktionsförhållanden ...

Av: Björn Gustavsson | Essäer om politiken | 10 oktober, 2009

Bild av Melker Garay

Livet har alltid en mening

Melker Garay om livets stora fråga som ofta inte får ett riktigt svar.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 31 oktober, 2015

Sašo Sedlaček  Beggar Robots

Tiggarrobotar och heliga trashankar

Ett av de hetaste och mest känsliga ämnena i dagens samhällsdebatt är tiggeriet. Och konstnärerna har börjat ta tag i saken. Temat har alltid funnits, och vi lär oss mycket ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 14 juni, 2015

Stillbild ur Rewell Altunagas “Elegia” från 2015

Det grymma havet

På stranden ligger den lilla pojken i vattenbrynet. Det ser ut som om han sover. Fotografiet av treårige Alan Kurdis döda kropp som spolades upp på en turkisk strand 2015 ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 07 oktober, 2017

Östersjöfestivalen jubilerar

Östersjöfestivalen fyller tio år, ett initiativ av trojkan Esa-Pekka Salonen, Valery Gergiev och Michael Tydén, med den förstnämnde som konstnärlig ledare. Det är en festival med ambitioner, inte bara konstnärliga ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om musik | 01 september, 2012

Stefan Whilde

Lika och olika. Eller: 1 + 1 = 3

Vi får ju inte glömma det gamla anarkistiska slagordet som i mångt och mycket tagit oss människor framåt genom historien: ”Var realistisk, kräv det omöjliga!”

Av: Tidningen Kulturen | Stefan Whilde | 01 oktober, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.