Ett museum för stulen konst

Ett konstverk kan försvinna på många sätt, och stöld har inte varit ovanligt i historien. Det finns många sätt att ta tillbaka verken på, och med hjälp av digitala tekniker ...

Av: Mathias Jansson | 15 juli, 2015
Essäer om konst

Ragnar och Alice ligger på utdragssoffan

På rygg ligger de och Ragnar håller i Alice' vänsterhand med sin högra. Stryker med långfingret sakta över hennes ringfinger. Efter en lång stund reser han sig. Han ...

Av: Theres K Agdler | 24 Maj, 2010
Utopiska geografier

Mäktiga män föredrar lantlig mat!

Winston Churchill är bland annat känd som den premiärminister som ledde Storbritannien till seger i andra världskriget. Han är också känd som författare, som Nobelpristagare i litteratur, som konstnär, som ...

Av: Belinda Graham | 04 mars, 2014
Allmänna reportage

Tiden som återvändsgränd

Snart bryter ett helt nytt år ut mitt bland oss. Vi vet inte vad det kommer att leda till, förutom själva ledan, men det sägs att det ska kallas 2011 ...

Av: Stefan Whilde | 28 december, 2010
Essäer

Veckan från hyllan. Vecka 11-2013



Gregor FlakierskiKinas folkkongress började sammanträda, och samtidigt lanserade IKEA i jättelandet i öster en tårta med fågelbajs. Om det finns ett samband mellan dessa två händelser, låter jag vara osagt. Klart är att möbeljätten snabbt drog tillbaka den något speciella svenska delikatessen. Vad som finns i köttbullarna som serveras till hugade möbelköpare i Shanghai, Beijing med flera, vågar jag inte ens tänka på.

Venezuelas president Hugo Chavez har dött. Den svenska hyckleriministern Birgitta Olsson sa att hon ”hoppades på förändringar”. Undrar vad hon menade, att allmänna val avskaffas? Stopp för sociala reformer? Fler statskupper kanske, Folkpartiet stödde ju den senaste, som Chavez dock med folkets stöd lyckades avvärja.

Inte heller vår oljeminister Carl Bildt gillade Chavez något vidare. Bildt var upprörd över att presidenten ”plundrade” landets oljeinkomster. Carl Bildt tycker förstås att pengarna borde stoppas i egen ficka, att ge dem till fattiga, och satsa på sjukvård och utbildning, är ren stöld.

En skola har försatts i konkurs. Ägaren har plockat ut stora vinster under flera år. Äntligen blir det begripligt varför det heter ”friskola”.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Apatiska barn utvisas, vilket har upprört många. Men det är egentligen inget konstigt med det. Barn kan vara hur jobbiga som helst, skrika, springa och leva rövare så att ingen vill ha de på café ens en gång. De är mycket lättare att hantera i apatiskt tillstånd. Det blir inget bråk då. Ännu en seger för den svenska humanismen.

Lynchjustisminister Beatrice Ask, ni vet hon med de färgglada kuverten, har uttalat sig om polisens klappjakt på papperslösa. Hon tycker att det är ”bra att frågorna belyses, vilket är ministersvenska och betyder på vanligt språk att det är alldeles utmärkt att snuten jagar livet ur blattarna, och att alla andra ska vara tacksamma att de inte ser svartskalliga ut, och bara skita i det.

Och så har det varit val i Kenya. Den ena kandidaten är misstänkt för folkrättsbrott, vilket omtalas upprört i västliga media. Konstigt, ingen var särskilt upprörd när George W Bush valdes till president i världens (än så länge) mäktigaste stat. Det är skillnad på folk och folk, land och land. Vilket möjligen kan förklara varför det är bara afrikanska politiker som hittills har dömts av ICC. Eller beror det på att det bara begås folkrättsbrott i Afrika?

Litteraturen är nyckeln till att förstå ett land. För att förstå Kenya bör man läsa Ngugi wa Thiong´o, som för övrigt är en alldeles fantastisk författare.

ROMANER

Drömmar i krigets skugga
Ngugi wa Thiong’o
Övers: Jan Ristarp
Norstedts, 2012

En blomma av blod
Ngugi Wa Thiong’o
Övers: Jan Ristarp
Norstedts, 2012

Kenyanen Ngugi wa Thiong’o räknas jämsides med Wole Soyinka som det svarta Afrikas viktigaste författare. Han är övertygad marxist, och har suttit fängslad ett år i Kenya, och sedermera tvingats i exil. Sedan 1978 skriver han enbart på kikuyufolkets språk gikuyu.

Nyutgåvan av två av wa Thiong’os romaner är en viktig litterär händelse.

Den unge pojken Ngugi i 1940-talets Kenya har ingen koll på vilket i ordningen av sin fars 28 barn han är. Men han vet att han är sin mors femte, hon som är faderns tredje hustru. Storfamiljen inom kikuyu-samhället är en komplex organism, med komplicerade regler och intrikata relationer, som erbjuder mycket trygghet och värme, men hotar också med mobbning och utstötning.

Ngugi springer varje morgon tio kilometer till skolan. Särskilt på morgonen gäller det att springa på ordentligt för att inte komma för sent och undvika drakoniska straff, på vägen hem på eftermiddagen kan man däremot ta det lite lugnare. Tio kilometer är inte så långt, det finns elever som får springa femton (nästa gång ni ser svenska skolbarn som knappt orkar ta sig till skolbussen kan ni fundera över vilka genetiska faktorer som främjar de östafrikanska långdistanslöparnas framgångar).

När Ngugi som en av de få privilegierade ska börja gymnasiet, har han aldrig ägt ett par skor. Skolavgiften är mycket hög, uniformen dyr, och hans mor får slita ont och familjen försaka mycket för att han ska kunna gå i skolan. Modern har nämligen en dröm om att han ska genom utbildning få ett bättre liv, och det är en dröm som också är hans egen, inte minst när han upptäcker att ”skrivna ord kan också sjunga”.

Den lilla världen i wa Thiong’os barndomsskildring vävs hela tiden samman med den stora världen. Han är född i andra världskrigets skugga, och har släktingar som deltar som soldater i den koloniala brittiska armén. Efter kriget belönas de afrikanska soldaterna på samma sätt som efter första världskriget, de vräks från sin mark, som istället tilldelas vita soldater.

Den antikolonialistiska självständighetskampen tar fart, och får stöd av en indisk gud som heter Gandhi. Britterna slår tillbaka med metoder som redan framgångsrikt har praktiserats i andra kolonier, och som de tyska nazisterna drev till fulländning.

Även det kenyanska traditionella samhället genomgår en förändring. Striden mellan modernitet och tradition går som en röd tråd genom hela berättelsen. Sedvanerätten hamnar i konflikt med skriven lag, kristendomen ersätter de urgamla religionerna, utbildning gör sig gällande bland allt fler, med större inslag av inhemsk kultur och historia. Kvinnorna, som Ngugis mor, vägrar att finna sig längre i förtryck och misshandel.

Ngugi wa Thiong’o är en underbar berättare, med ett språk lika konkret som poetiskt, med barnets oförfalskade blick och den intellektuelles knivskarpa analys. Förankringen i den muntliga traditionen är uppenbar, med de olika tidsdimensionerna som vävs ihop, där det förflutna är ständigt närvarande i nuet, och alltid pekar hän mot framtiden.

Ngugi wa Thiong’os berättargåva kommer till närmast fulländat uttryck i hans klassiska roman ”En blomma av blod”. Den kom ut första gången 1977, och betraktas av många som en av de absolut viktigaste afrikanska romanerna. I den skapar wa Thiong’o ett eget universum med samhället Ilmorog, vars historia är en spegelbild av utvecklingen i Kenya, om inte rent av hela det svarta Afrika.

Thiong’o skildrar ett traditionellt samhälle, där jordbruket utgör ett centrum och bildar en andlig värld som reglerar hela tillvaron. Det är också ett vitalt samhälle som sjuder av liv, bedriver handel och har en rik kultur.

Men kolonialismens förtryck och söndra-och-härska-politik slår sönder det traditionella sättet att leva. En ekonomisk tillbakagång på landsbygden följs av fattigdom och misär, och en tilltagande massflykt, framför allt av unga, till städerna.

Samtidigt pågår en hård och blodig självständighetskamp som kräver många offer, men som också splittrar samhället, då många väljer att bli kollaboratörer och medlöpare. Bitterheten är stor när striden äntligen blir vunnen, och Kenya blir fritt från kolonialmakten. Än större är förväntningarna – på en jämlik och rättvis utveckling av landet.

Det är välkänt att dessa förhoppningar grusades snart. De segerrika frihetskämparna hittade snabbt en överenskommelse med de tidigare samarbetsmännen, förtrycket bestod, den enda skillnaden var en ny färg på förtryckarna. Kenya förvandlas till ett land där ingenting är gratis och allt är till salu, något som Wa Thiong’o tecknar med plågsam tydlighet.

Ngugi wa Thiong’o är inte de små nyansernas mästare. Hans samhällsengagemang är stor, och han vill gärna skildra sociala problem. Det är ofta övertydligt, och symboliken är tung. Styrkan ligger istället i människoskildringar. wa Thiong´os personer är mycket komplexa, och högst levande i all sin motsägelsefullhet.

Så också i En blomma av blod. Romanen har fyra huvudpersoner: den vankelmodige läraren Munira, den slutne Abdulla med ett hemlighetsfullt förflutet, den vackra och egensinniga Wanja, och den unge och radikale fackföreningsmilitanten Karega. Deras inbördes komplicerade relationer, som genomgår en drastisk men inte rätlinjig utveckling, belyser ett antal allmänmänskliga men också samhälliga teman som kärlek, vänskap, familjerelationer, frihet, rättvisa, eller mer allmänt vad som är rätt och fel.

Till en del har romanen formen av en deckare, vilket ger en bra skjuts åt tempot och skapar spänning.

Frågorna är många, svaren inte alltid de väntade, och stämningen är ganska mörk. Fast ändå skymtar det fram ett hopp om att rättvisa ändå kommer att skipas. På fler än ett plan.

 

Gregor Flakierski

 

Ur arkivet

view_module reorder

Lakrits och benproteser. Tredje generation Skarabéerbok

Ett jamesjoycianskt ordflöde, strindbergskt egensinne och ett näst intill postnorénsk uttryck i den underliggande kärlekssagans navelexponerande privatexhibitionism och i övrigt något som i sina mest kroppsfilosofiska intimiteter kan liknas vid ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2012

Viva Verdi!

Han anses ha samma avgörande betydelse för Italiens nationella identitet som de nationalromantiska författarna hade för de europeiska folkens befrielsekamp under 1800-talet. Giuseppe Verdi föddes för 200 år sedan den 10 ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 19 oktober, 2013

Hundens genius

"Jag fick order att inställa mig hos en kapten som sade att han inte ville ha en kvinnlig chaufför. Han tyckte inte om atmosfären, han ville inte ha en kvinnlig ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer | 08 juni, 2014

Abbas Kiarostami Foto CC BY-SA 3.0

Att begravas: bildspråk i Kiarostamis Smak av körsbär

Abbas Kiarostami är en av Irans mest hyllade filmskapare. Med Smak av körsbär blev han belönad med Guldpalmen i Cannes för snart tjugo år sedan. Många som skrivit om filmen ...

Av: Sonya Helgesson | Filmens porträtt | 04 mars, 2016

Lux aeterna

Dödens kalla hand berörde mig   Hans finger träffade mitt öga   Att inte längre se den tanken tröstar föga berör den dig?

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 31 Maj, 2010

Pirkko Lindberg pratar lika intensivt som hon skriver

Pirkko Lindberg. Foto Henry StrengPirkko Lindberg är en fascinerande författare och en fascinerande person, och det var därför med stor förväntan jag häromveckan räknade ned dagarna till vår planerade träff ...

Av: Björn Gustavsson | Litteraturens porträtt | 04 oktober, 2008

Ljuden i en indisk palmlund

Ljuden i en indisk palmlund Folke Rabe reser i södra Indien och fascineras av de tre största religionernas ljudbilder.

Av: Folke Rabe | Allmänna reportage | 04 september, 2006

Det humanistiska fotografiet

I jämförelse med sina generationskamrater, fotograferna Henri Cartier-Bresson och Robert Doisneau, har Willy Ronis (1910-2009) länge intagit en märkligt undanskymd plats i franskt kulturliv. Med den stora retrospektiva utställningen på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 22 september, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.