Med smak av Madeleinekaka i strukturellt komplex roman

År 2010 gavs den skönlitterära boken Un roman estonien, skriven av Katrina Kalda, ut i Frankrike. Med sin historia om en karaktär, August, som delvis av slumpen blir en följetongsförfattare ...

Av: Anna Nyman | 26 oktober, 2011
Litteraturens porträtt

Also sprach Martin Heidegger

Under 1950-talet genomkorsas Martin Heideggers filosofi av det som den tyske tänkaren kallade Kehre, en vändpunkt. Den mest betydande i hans filosofi blir då konsten. I ”Sein und Zeit” (1927) ...

Av: Guido Zeccola | 24 maj, 2012
Agora - filosofiska essäer

vladimir Oravsky

Vad kommer jag att fråga Sting när han kommer till Sverige för att…

Den följande historien har jag berättat tidigare och vid andra sammanhang. Att den nu återigen gör sig påmind är på grund av att dess förmodade huvudperson tilldelades ett av de ...

Av: Vladimir Oravsky | 09 februari, 2017
Gästkrönikör

Unterwegs zur Musik. Om Anton Webern

Anton Webern var den mest radikala bland Schönbergs lärjungar och en portalfigur för alla musikpionjärer under andra hälften av nittonhundratalet. Teoretiker av en integral serialism och framför allt, grundaren av ett ...

Av: Guido Zeccola | 01 juli, 2010
Musikens porträtt

Veckan från hyllan. Vecka 50-2012



Gregor FlakierskiDebattens vågor går höga kring Mo Yans politiska ställning i diktaturens Kina. Särskilt efter Herta Müllers våldsamma angrepp har alltfler börjar ifrågasätta Akademiens val. Märkligt nog har jag ännu inte hört någon, inte ens Peter Englund, försöka försvara Mo Yan med enbart litterära meriter.

Det är naturligtvis fullt logiskt, alla vet att Nobelpriset följer politiska mönster och konjunkturer. Det förnekas visserligen med jämna mellanrum från Akademiens sida, men dessa förnekande är det sällan någon som tar på större allvar.

Priset till Mo Yan är om något ett bra bevis på Akademiens känsliga väderkorn i världspolitikens labyrinter. Att den uppstigande stormakten Kina har belönats med två Nobelpris under 2000-talet kan naturligtvis vara en ren tillfällighet, men är det någon som verkligen tror det? Knappast.

Nobelprisets prestige bygger på flera faktorer. Prissumman är stor – och det är mycket viktigt! Vidare den historiska kontinuiteten, priset har delats ut i över hundra år, med smärre avbrott som vanligen skylls på världskrig (det vore intressant att få veta de verkliga skälen).

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Sist men inte minst handlar det om val av pristagare, även om listan på listan på dem som inte har fått priset är lika lång och illuster som på dem som vederfarits äran. Vem som får priset beror på vilka som sitter i Svenska Akademin, och listan över pristagare är ett ständigt kretslopp mellan tradition och avantgardism, låt gå att det nyskapande och kontroversiella har haft svårt att få sin belöning.

Valet av pristagare pendlar också mellan de kända och de okända, och Nobelpristes status finns kanske just i spänningsfältet mellan de lyckade valens auktoritet och den debatten som de mindre lyckade ändå förmår att väcka.

Litteraturen har sin egen darwinism, och det är först långt efteråt som vi vet vilka som var författare av rang och vilka som var tillfälliga dagsländor som bara flaxade förbi Parnassen som snabbast med färggranna vingar. Och är en glömd författare verkligen med nödvändighet en dålig författare?

Ser vi bakåt på vilka som har fått priset för 100, 75, respektive 50 år sedan kompliceras frågan ytterligare.

För 100 år sedan tilldelades priset den tyske dramatikern Gerhart Hauptmann. Han var en banbrytare inom den tyska teatern, sedan länge dominerad av förkonstling, stiliserat formspråk och akademisk anda. Med Hauptmann kom naturalismen in på den tyska scenen, han skildrade gärna samhällets lägre klasser, och använde talspråk, till och med dialekt, vilket var revolutionerande på sin tid.

Politiskt var han totalt hopplös, när kejsaren abdikerar efter nederlaget 1918 hälsar han Weimarrepubliken med entusiasm, 1933 förklarar han sig lojal med nazisterna, och 1945 fångad i fällan i sitt hem i Nederschlesien – som snart kom att till höra Polen – välkomnar han Röda armén.

Han är numera mycket litet spelad utanför Tyskland, förutom hans mest kända verk, ”Vävarna”, som mycket riktigt sattes upp i somras av Teater Tillsammans på Teater Tribunalen.

1937, för 75 år sedan, gick priset till fransmannen Roger Martin du Gard, en av dessa många pristagare som inte har lämnat bestående avtryck i litteraturhistorien. Som hans främsta egenskaper som författare brukar anges noggrannhet och känsla för detaljer. Han var utbildad till arkivarie. Hans magnum opus är en romanserie i åtta delar ”Släkten Thibault”. Den handlar om en borgarfamiljs upplösning under inre och yttre tryck, med första världskriget som kulmen. Du Gard tillbringade själv närmare fyra år vid fronten. Det är inte svårt att se aktualiteten i det sena 30-talets allt mer hotfulla atmosfär.

För eftervärlden har nog du Gard ändå gjort sig mest bemärkt genom att tillhöra kretsen kring André Gide. ”Släkten Thibault” publicerades i svensk översättning mellan åren 1922-40. Kuriöst nog kom den 2007 som talbok.

Med 1962 års pristagare tar vi klivet upp i en helt annan division. John Steinbeck tillhör den moderna litteraturens klassiker. Främst då hans enastående skildring av 30-talskrisen i ”Vredens druvor”. Boken kom ut i mars 1939. Från mitten av månaden fram till slutet av april sålde den i 2500 exemplar – per dag! Innan året var slut hade det sålts nästan en halv miljon exemplar. Samma år filmatiserades romanen med Henry Fonda i en av huvudrollerna som Tom Joad.

Alla var dock inte lika förtjusta. På många håll blev romanen bannlyst, och på några ställen ordnades det bokbål. Arbetsgivarorganisationer från Kalifornien protesterade våldsamt. Steinbeck fick rykte om sig att vara kommunist – helt oförtjänt visserligen, men det behövs inte mycket i USA för att få den stämpeln (tänk Obama!). Trots sin obestridliga klassikerstatus för numera Steinbecks romaner en tynande tillvaro i USA.

Och den nuvarande krisen väntar fortfarande på sin skildrare.

 

Gregor Flakierski

Ur arkivet

view_module reorder

Brittisk litteratur - En passage till Indien

Att upptäcka brittisk litteratur är att samtidigt upptäcka Indien. Banden mellan Indien och Storbritannien har genom historien varit hårt knutna vilket har kommit att avspeglas inom litteraturen. Några av ...

Av: Therese Ekstrand | Essäer om litteratur & böcker | 19 augusti, 2010

Konceptfilm som söker det nordiska uttrycket

Filmen Vilsen handlar om att släppa taget om det förgångna, därav titeln. Projektetstartades av Göran Sjögren för flera år sen och utgick från ett koncept som skulle berättas. Manusförfattaren Omar ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 25 juli, 2013

Min kreativitet håller mig vid liv

Inom mig klämtar en ständig geografisk samt själslig längtan till några platser. Känslan förstärks, vidgas med tid och avstånd. Detta har legat latent som ett virus under lång tid, först ...

Av: Jenny Markström | Gästkrönikör | 12 december, 2013

Bruno Franzon

Ni måste lära er ord!

Hur ska man skriva för att alla läsare ska bli nöjda? Det går inte, det kan vi glömma. Tydlighet är viktigt. Jag har sett skräckexempel på akademisk ...

Av: Bruno Franzon | Gästkrönikör | 15 september, 2017

Till slut, en början

A. Jag har glömt bort hur man skapar. Jag vet inte ens vad det är. Jag väntar på idén, det tankefenomen ur vilket saker sägs börja. ”Idé: 1. Föreställning, tanke ...

Av: Kajsa Eriksson | Essäer om litteratur & böcker | 15 november, 2011

Sjukt och friskt - Om kolerans uppkomst och inverkan

Koleran, som främst under 1800-talet – och med pandemisk magnitud – kom att kräva mer än 100 miljoner människoliv (och som fortfarande kräver över 100 000 människoliv om året), kan med ...

Av: Karwan Osmani | Kulturreportage | 27 december, 2013

Varför gnäller männen?

– Det är svårt att tala om män som offer, sade Jens Liljestrand. – Jamen vad beror det på, frågade Belinda Ohlsson. Och längre kom de inte, trots att de drog över ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 28 september, 2011

Kvinna, 1969. Foto: Anne Edelstam

Det sprakar av färger på Waldemarsudde

Vardagslivets poesi kallas utställningen (t.o.m 4 juni 2017) med verk av den spanske surrealisten Joan Miró - en av 1900-talets mest uppmärksammade konstnärer. Besökaren möter skulpturer, tavlor och affischer med ...

Av: Anne Edelstam | Kulturreportage | 03 mars, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts