Whilde på sommar

Doktor Frederick Foster Hervey Quin var två steg från döden. En koleraepidemi hade brutit ut och Quin insjuknade med grymma plågor. Desperat tog han det homeopatiska medlet camphor, som Hahnemann hunnit ...

Av: Stefan Whilde | 01 juni, 2014
Stefan Whilde

Foto: Björn Gustavsson.

Shanghai: ett shoppingparadis

Man stiger på ett plan i Stockholm – och 12 timmar senare – efter att ha blickat ner över “ändlösa” sibiriska skogar och Mongoliets enorma ökenområden – stiger man av ...

Av: Björn Gustavsson | 11 september, 2016
Resereportage

När två världar möts

– Det är roligt att lära sig om andra språk. Jag visste inte att man kunde ha det som yrke! säger Milarépa Traoré om vad han lär i skolprojektet Babel. Det ...

Av: Anna Mezey | 21 januari, 2013
Kulturreportage

Gilda Melodia

Ängeln

Du är mitt hjärtas lust. Den som jag har undandragit världen, och behållit i mig själv och undanhållit allt skapat.

Av: Gilda Melodia | 20 oktober, 2017
Gilda Melodia

Veckan från hyllan, vecka 47 - 2012



Gregor FlakierskiVeckans stora nyhet var att rasister är rasister. Att de beter sig som rasister, och uttrycker rasistiska åsikter. En icke-nyhet om man så vill. Det positiva är att de finns nu de som anser att dessa rasister ska inte bara kallas för rasister utan också för fascister – därför att det är det de är. Helt OK med mig, alltid bra att kalla saker vid dess rätta namn.

Det obehagliga med rasisterna och/eller fascisterna är inte att de gör bort sig med jämna mellan rum, det lär de fortsätta med, och ibland misstänker jag att det rent av är en del av deras taktik – rumsren fasad utåt, viftande med järnrör på Kungsgatan så att alla förstår att de menar allvar. Slips och järnrör som morot och piska.

Det obehagliga är inte ens att partiet är enligt senaste opinionsundersökningen Sveriges tredje största parti, mer än 90 procent tänker trots allt inte rösta på dem. Och opinioner svänger snabbt.

Nej, det mest obehagliga med rasistpartiet är att det tillåts att ha inflytande på svensk politik. I de flesta fall röstar de med regeringen – det är förmodligen därför det uppmärksammas så ofta när de INTE gör det – och bidrar följaktligen till att genomföra regeringens politik.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Till saken hör att det är just regeringens politik som utgör grogrunden för rasistpartiets politik. För varje ”reform” som den borgerliga alliansen genomdriver, och som river ner välfärden, får rasisterna nya röster.

De, och den sorgliga frånvaron av opposition.

Det där är inget nytt i historien. Vi har sett det förut, med skrämmande följder. Och ingenting har vi lärt, ingenting förstått.

Den författare som kanske på bästa sätt beskriver hur nazismen krypande vinner mark i ett samhälle i kris är Hans Fallada i ”Hur ska det gå för Pinnebergs?”. Och nyligen kom en annan av hans stora romaner ”Ensam i Berlin” i nyutgåva. Borde vara obligatorisk läsning.

Ensam i Berlin
Hans Fallada
Övers: Knut Stubbendorff/Per Lennart Månsson
Lind & Co, 2012

Hans liv var som en (dålig) äventyrsroman. 18 år gammal ska han begå självmord tillsammans med en kamrat, pakten maskeras som duell (!), kamraten dödas men han själv överlever, trots att han försöker bättra på försöket med ett skott i eget bröst. Han relegeras från gymnasiet, och hamnar på mentalanstalt. Året är 1911.

Drygt tio år senare blir det första vändan i fängelse för förskingring. Under hela sitt liv lider han av alkohol- och drogmissbruk.

1932 får Hans Fallada sitt litterära genombrott med romanen ”Hur ska det gå för Pinnebergs?” (titeln på svenska är tam, mycket bättre i original, ”Kleiner Mann – was nun?”).

Huvudpersonen Johannes Pinneberg jobbar på ett varuhus. Det är början av 30-talet i Tyskland. Allt går bra, ganska bra, tills det dyker upp en typ, som vi idag skulle kalla för ”rationaliseringskonsult”. Det räcker inte att vara trevligt och kunnig, det gäller att visa upp resultat också! Hur mycket har du sålt för? Jaså, så lite, inte bra.

Pinneberg blir förstås av med jobbet, och sedan börjar en Golgatavandring genom krisens Tyskland. Det är en roman om vad som händer när arbetarklassen berövas hopp, när den lägre medelklassen pauperiseras, hur nazismen växer fram. Det är enligt min mening fortfarande den oöverträffade skildringen av de mekanismer som gör nazismen möjlig.

Efter Machtübernahme 1933 väljer Fallada att stanna kvar i Tyskland, trots att han vid åtminstone ett tillfälle har väskorna packade. Det ådrar honom massiv kritik från författarkollegor, främst Thomas Mann.

Hans liv i Nazityskland är komplicerat, de nya makthavarna betraktar honom med stor misstänksamhet. Han arresteras av Gestapo efter en angivelse för antinazistiska aktiviteter, och tillbringar en vecka i häkte. Efter det väljer han att ”ligga lågt”, han skriver en roman om Weimarrepublikens kaos, som faller bland annat Goebbels i smaken, annars blir det mest trivial underhållningslitteratur.

I början av 1945 görs han till borgmästare i staden Feldberg i Mecklenburg av den framryckande Röda Armén. Sedermera flyttar han till östra Berlin, och fortsätter sin författarbana. I februari 1947 dör han 53 år gammal, uppenbarligen i sviterna efter sitt alkohol- och drogmissbruk.

Kort före sin död avslutar han romanen ”Ensam i Berlin” – inte heller det en lyckad titel jämfört med tyska originalets ”Jeder stirbt für sich allein”. Boken är en skoningslös uppgörelse med naziståren, skriven med våldsam vrede och ohämmat avsky. Enligt Falladas biograf Jenny Williams skrevs boken på 24 dagar, ingen dålig bedrift, inte minst med tanke på att det är ett mastodontverk på över 600 sidor. Romanen har länge varit bortglömd, kanske delvis på grund av sin så otidsenliga episka karaktär, tills den för bara några år sedan återupptäcktes i Frankrike, och har gjort ett riktigt segertåg i flera länder, bland annat har den engelska utgåvan legat i topp på Amazon. När den nu ges ut på nytt i Sverige, i en reviderad och moderniserad utgåva, är det en viktig kulturhistorisk gärning, och som, dessvärre tvingas jag konstatera, kommer också mycket rätt i tiden, med en kuslig aktualitet.

Handlingen i romanen tar sin början 1940, 15 år efter de händelser som skildras i ett annat mästerverk, ”Berlin Alexanderplatz”. Det är ganska mycket samma kvarter i Berlin, och samma miljöer, men med den stora skillnaden att de obskyra existenser som befolkar Döblins roman har nu erövrat makten och är den nya nazistiska regimens stöttepelare. I det nya Tyskland frodas småtjuvarna, hallickarna, utpressarna, fuskarna och förskingrarna.

Skräck och rädsla regerar samhället. Det väldiga terrormaskineriet har ögon och öron överallt, och en felaktig kommentar, en vits, minsta antydan till kritik, varje snedsteg på den rätta ideologins utstakade väg kan få tämligen brutala konsekvenser. Alla är ständigt misstänkta, alla kan bli offer för statens hänsynslösa terror.

Samtidigt är stödet för regimen ganska kompakt. Segern mot Frankrike firas just med stor entusiasm. Det är bara paret Quangel som inte deltar i den allmänna segeryran. Deras ende son har nämligen stupat där någonstans i Frankrike. Hela deras värld rasar samman, och dessa ”vanliga människor”, hittills tämligen viljelösa medlöpare, förklarar krig mot den nazistiska staten. Det kan naturligtvis bara sluta på ett sätt.

Berättelsen är inspirerad av ett verkligt fall. Det var arbetarparet Elise och Otto Hampel som under några år spred antinazistiskt material i Berlin, infångades och avrättades.

Romanen berättar en dubbelbottnad historia. Quangels motståndshandlingar är egentligen ganska futtiga, deras effekt är försumbar, de ändrar i grunden ingenting. Samtidigt vill Fallada säga att motståndet är trots sin omöjlighet en absolut nödvändighet. Hade fler vågat hade kanske betydelsen kunnat vara mycket större.

Paret Quangel är inte heller några endimensionella hjältar. I all sin inte-lägga-sig-i-mentalitet är de försiktigt positiva till nazismen, och innehar rent av små förtroende poster i olika pronazistiska organisationer. Han är dessutom en inte alltför sympatisk personlighet.

Också deras motståndare kan vara nog så komplexa, som till exempel den Gestapokommissarien som sätter dit dem. Trots sin enkelspåriga plikttrogenhet är han inte helt oemottaglig för etiska överväganden.

På samma sätt som ”Hur ska det gå för Pinnebergs?” visar på nazismens framväxt på en banal vardaglig nivå, långt bortom Weimarrepublikens sjudande kaos, håller ”Ensam i Berlin” fram bilden av Nazityskland ur ett grodperspektiv. Här finns inga taktfasta marscher, bombastiska tal, ingen utstuderad ondska, bara trångsynt fördomsfullhet, småskuren opportunism, sjaskigt profithunger och brutal enfald.

Och hela tiden ringer i läsarens öron Anna Quangels ord: ”Men huvudsaken är att vi är annorlunda än de”.

 

Gregor Flakierski

 

Ur arkivet

view_module reorder

Robotens sporadiska dans tillbaka mot framtiden

Moderna museets konstår 2014 i Stockholm inleds med utställningen ”Dansmaskiner – från Léger till Kraftwerk”, som visas 22 januari - 27 april 2014. Vid sekelskiftet 1800/1900 hade moderniseringen av västvärlden inletts ...

Av: Carsten Lindström | Essäer om konst | 31 januari, 2014

Att rädda offentligheten från religiöst och politiskt förtryck

Att rädda offentligheten från religiös och politisk förtryck Yttrandefriheten var årets tema på Göteborgs bokmässa. Stefan Villkatt har intervjuat flera utländska gäster och frågat dem om yttrandefriheten i deras respektive länder ...

Av: Stefan Villkatt | Reportage om politik & samhälle | 28 september, 2006

Utforskaren Ingela Romare

"Det var som att stränga änglar tog mig i nackskinnet och skickade mig till Zurich"Det har alltid varit sökandet efter ett kall och en mening som varit drivkraften i Ingela ...

Av: Ossian Sandin | Övriga porträtt | 16 november, 2010

Rom 1892  Piazza Navona

Mats Waltrè Två dikter

Två nya dikter av Mats Waltrè

Av: Mats Waltrè | Utopiska geografier | 02 juni, 2016

L’art éphémère eller ögonblickets poesi

L’art éphémère eller ögonblickets poesi Ugglan på Närkesgatan i Stockholm är ett tjusigt lokalval när förlaget och tidskriften OEI bjuder på ljudpoesi. Sammetsröda gardiner i underjorden, en lätt mögeldoft – ...

Av: Ida Westin | Konstens porträtt | 01 februari, 2007

Veckan från Günter

Det finns författare som är som årgångsvin, blir bara bättre med åren. En del försvinner bara in i tystnaden, åter andra mal på som vanligt. Och så har vi den ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 10 september, 2011

Den ödesdigra själv(o)tillräckligheten. Krigets anlete

Superbia, högmodet är alla synders moder sägs det. Vilket mått av primärnarcissism vi är nödgade att ha för att bära upp vår sviktande, osäkra och oklara självbild är växlande. Mellan ...

Av: Oliver Parland | Essäer om politiken | 28 juni, 2013

Gunnar Lundin , SKÄRGÅRDSSVIT, 1980 (Edlunda)

Nils vill inte gå ut”Fryser”, säger hanJacob på sina smala ben i middagshettanvaggar sin kotpelare av sömnner till strandenVi sitter vid det vita bordet med semestersprickor av oanvänd tidEva bär ...

Av: Gunnar Lundin | Utopiska geografier | 27 juni, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.