Förlustens svarta geografi - David Goodis och skymningens underland

David Goodis var, underligt nog, en av de första amerikanska noirförfattarna som jag läste. Underligt, i alla fall utifrån en svensk horisont; Goodis har aldrig översatts till ...

Av: Nanok | 12 april, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Dataspelet E.T Atari funna på en soptipp i New Mexico.

Dödliga böcker och filmer med förbannelser

Den sista kopian av stumfilmen London After Midnight (1927) brann upp 1967 men i TV-serien Whitechapel dyker den upp igen. Serien som gick i fyra säsonger mellan 2009 och 2013 handlar ...

Av: Mathias Jansson | 07 februari, 2016
Kulturreportage

Erik Jorpes

Ett märkligt åländskt läkaröde

En ung åländsk läkare kom att kom att spela märkliga roll i det röda upproret som inleddes i Finland i januari1919. Erik Jorpes från Kökar hamnade på den röda ...

Av: Rolf Karlman | 31 januari, 2017
Essäer om politiken

Ett litteratöröde

Ett litteratöröde Litterär berömmelse är en vansklig historia. De flesta av dagens "namn" är snart glömda eller förvandlade till anekdoter i litteraturhistoriens marginal. Den en gång uppburne Gustaf af Geijerstam lever ...

Av: Göran Lundstedt | 26 april, 2007
Essäer om litteratur & böcker

Veckan från hyllan, vecka 47 - 2012



Gregor FlakierskiVeckans stora nyhet var att rasister är rasister. Att de beter sig som rasister, och uttrycker rasistiska åsikter. En icke-nyhet om man så vill. Det positiva är att de finns nu de som anser att dessa rasister ska inte bara kallas för rasister utan också för fascister – därför att det är det de är. Helt OK med mig, alltid bra att kalla saker vid dess rätta namn.

Det obehagliga med rasisterna och/eller fascisterna är inte att de gör bort sig med jämna mellan rum, det lär de fortsätta med, och ibland misstänker jag att det rent av är en del av deras taktik – rumsren fasad utåt, viftande med järnrör på Kungsgatan så att alla förstår att de menar allvar. Slips och järnrör som morot och piska.

Det obehagliga är inte ens att partiet är enligt senaste opinionsundersökningen Sveriges tredje största parti, mer än 90 procent tänker trots allt inte rösta på dem. Och opinioner svänger snabbt.

Nej, det mest obehagliga med rasistpartiet är att det tillåts att ha inflytande på svensk politik. I de flesta fall röstar de med regeringen – det är förmodligen därför det uppmärksammas så ofta när de INTE gör det – och bidrar följaktligen till att genomföra regeringens politik.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Till saken hör att det är just regeringens politik som utgör grogrunden för rasistpartiets politik. För varje ”reform” som den borgerliga alliansen genomdriver, och som river ner välfärden, får rasisterna nya röster.

De, och den sorgliga frånvaron av opposition.

Det där är inget nytt i historien. Vi har sett det förut, med skrämmande följder. Och ingenting har vi lärt, ingenting förstått.

Den författare som kanske på bästa sätt beskriver hur nazismen krypande vinner mark i ett samhälle i kris är Hans Fallada i ”Hur ska det gå för Pinnebergs?”. Och nyligen kom en annan av hans stora romaner ”Ensam i Berlin” i nyutgåva. Borde vara obligatorisk läsning.

Ensam i Berlin
Hans Fallada
Övers: Knut Stubbendorff/Per Lennart Månsson
Lind & Co, 2012

Hans liv var som en (dålig) äventyrsroman. 18 år gammal ska han begå självmord tillsammans med en kamrat, pakten maskeras som duell (!), kamraten dödas men han själv överlever, trots att han försöker bättra på försöket med ett skott i eget bröst. Han relegeras från gymnasiet, och hamnar på mentalanstalt. Året är 1911.

Drygt tio år senare blir det första vändan i fängelse för förskingring. Under hela sitt liv lider han av alkohol- och drogmissbruk.

1932 får Hans Fallada sitt litterära genombrott med romanen ”Hur ska det gå för Pinnebergs?” (titeln på svenska är tam, mycket bättre i original, ”Kleiner Mann – was nun?”).

Huvudpersonen Johannes Pinneberg jobbar på ett varuhus. Det är början av 30-talet i Tyskland. Allt går bra, ganska bra, tills det dyker upp en typ, som vi idag skulle kalla för ”rationaliseringskonsult”. Det räcker inte att vara trevligt och kunnig, det gäller att visa upp resultat också! Hur mycket har du sålt för? Jaså, så lite, inte bra.

Pinneberg blir förstås av med jobbet, och sedan börjar en Golgatavandring genom krisens Tyskland. Det är en roman om vad som händer när arbetarklassen berövas hopp, när den lägre medelklassen pauperiseras, hur nazismen växer fram. Det är enligt min mening fortfarande den oöverträffade skildringen av de mekanismer som gör nazismen möjlig.

Efter Machtübernahme 1933 väljer Fallada att stanna kvar i Tyskland, trots att han vid åtminstone ett tillfälle har väskorna packade. Det ådrar honom massiv kritik från författarkollegor, främst Thomas Mann.

Hans liv i Nazityskland är komplicerat, de nya makthavarna betraktar honom med stor misstänksamhet. Han arresteras av Gestapo efter en angivelse för antinazistiska aktiviteter, och tillbringar en vecka i häkte. Efter det väljer han att ”ligga lågt”, han skriver en roman om Weimarrepublikens kaos, som faller bland annat Goebbels i smaken, annars blir det mest trivial underhållningslitteratur.

I början av 1945 görs han till borgmästare i staden Feldberg i Mecklenburg av den framryckande Röda Armén. Sedermera flyttar han till östra Berlin, och fortsätter sin författarbana. I februari 1947 dör han 53 år gammal, uppenbarligen i sviterna efter sitt alkohol- och drogmissbruk.

Kort före sin död avslutar han romanen ”Ensam i Berlin” – inte heller det en lyckad titel jämfört med tyska originalets ”Jeder stirbt für sich allein”. Boken är en skoningslös uppgörelse med naziståren, skriven med våldsam vrede och ohämmat avsky. Enligt Falladas biograf Jenny Williams skrevs boken på 24 dagar, ingen dålig bedrift, inte minst med tanke på att det är ett mastodontverk på över 600 sidor. Romanen har länge varit bortglömd, kanske delvis på grund av sin så otidsenliga episka karaktär, tills den för bara några år sedan återupptäcktes i Frankrike, och har gjort ett riktigt segertåg i flera länder, bland annat har den engelska utgåvan legat i topp på Amazon. När den nu ges ut på nytt i Sverige, i en reviderad och moderniserad utgåva, är det en viktig kulturhistorisk gärning, och som, dessvärre tvingas jag konstatera, kommer också mycket rätt i tiden, med en kuslig aktualitet.

Handlingen i romanen tar sin början 1940, 15 år efter de händelser som skildras i ett annat mästerverk, ”Berlin Alexanderplatz”. Det är ganska mycket samma kvarter i Berlin, och samma miljöer, men med den stora skillnaden att de obskyra existenser som befolkar Döblins roman har nu erövrat makten och är den nya nazistiska regimens stöttepelare. I det nya Tyskland frodas småtjuvarna, hallickarna, utpressarna, fuskarna och förskingrarna.

Skräck och rädsla regerar samhället. Det väldiga terrormaskineriet har ögon och öron överallt, och en felaktig kommentar, en vits, minsta antydan till kritik, varje snedsteg på den rätta ideologins utstakade väg kan få tämligen brutala konsekvenser. Alla är ständigt misstänkta, alla kan bli offer för statens hänsynslösa terror.

Samtidigt är stödet för regimen ganska kompakt. Segern mot Frankrike firas just med stor entusiasm. Det är bara paret Quangel som inte deltar i den allmänna segeryran. Deras ende son har nämligen stupat där någonstans i Frankrike. Hela deras värld rasar samman, och dessa ”vanliga människor”, hittills tämligen viljelösa medlöpare, förklarar krig mot den nazistiska staten. Det kan naturligtvis bara sluta på ett sätt.

Berättelsen är inspirerad av ett verkligt fall. Det var arbetarparet Elise och Otto Hampel som under några år spred antinazistiskt material i Berlin, infångades och avrättades.

Romanen berättar en dubbelbottnad historia. Quangels motståndshandlingar är egentligen ganska futtiga, deras effekt är försumbar, de ändrar i grunden ingenting. Samtidigt vill Fallada säga att motståndet är trots sin omöjlighet en absolut nödvändighet. Hade fler vågat hade kanske betydelsen kunnat vara mycket större.

Paret Quangel är inte heller några endimensionella hjältar. I all sin inte-lägga-sig-i-mentalitet är de försiktigt positiva till nazismen, och innehar rent av små förtroende poster i olika pronazistiska organisationer. Han är dessutom en inte alltför sympatisk personlighet.

Också deras motståndare kan vara nog så komplexa, som till exempel den Gestapokommissarien som sätter dit dem. Trots sin enkelspåriga plikttrogenhet är han inte helt oemottaglig för etiska överväganden.

På samma sätt som ”Hur ska det gå för Pinnebergs?” visar på nazismens framväxt på en banal vardaglig nivå, långt bortom Weimarrepublikens sjudande kaos, håller ”Ensam i Berlin” fram bilden av Nazityskland ur ett grodperspektiv. Här finns inga taktfasta marscher, bombastiska tal, ingen utstuderad ondska, bara trångsynt fördomsfullhet, småskuren opportunism, sjaskigt profithunger och brutal enfald.

Och hela tiden ringer i läsarens öron Anna Quangels ord: ”Men huvudsaken är att vi är annorlunda än de”.

 

Gregor Flakierski

 

Ur arkivet

view_module reorder

”Jag hoppas du ligger vaken som jag” Om Karin Boyes brev

Pia-Kristina Garde har varit på detektivjakt efter brev och information om den mytomspunna Karin Boye i många många år. 2011 gav hon ut en bok, Karin Boye och människorna omkring ...

Av: Mats Myrstener | Essäer om litteratur & böcker | 13 september, 2013

En dikt av Bianca Olsson

Bianca Olsson går just nu på Westerdals School of Communication (WSoC) som ligger i Oslo, men är själv svensk - bördig från Göteborg. Hon säger själv att hennes språk förändrats ...

Av: Bianca Olsson | Utopiska geografier | 23 Maj, 2011

Anna Quirentia Nilsson Public Domain Wikipedia

Från Ystad till Hollywood - Anna Quirentia Nilsson

Andy Warhols färgglada porträtt av Greta Garbo auktioneras ut för en stor summa, ser jag på nätet, och på frimärket för utlandsportot (14 kr) finns Ingrid Bergmans vackra profil, träffsäkert ...

Av: Ivo Holmqvist | Filmens porträtt | 18 mars, 2016

Feminism och nazism: Elin Wägner och John Landquist

Elin Wägner (1882-1949), mitten av 1920talet. Foto: okänd Det var i den lilla skånska semesterorten Arild det hela började. Vid denna tid var det idylliska Arild en mycket populär sommarort, inte ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 15 augusti, 2008

Skräcken i kulturens hjärta

- Jag har en del demoner att bearbeta. Alla skräcktavlor porträtterar mina egna demoner - de är inte bra skrämmande för skräckens skull, alla demoner har namn och en betydelsefull ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 14 oktober, 2009

Isak Serholt

Tre dikter av Isak Serholt

Mitt namn är Isak Serholt och är 28 år. Jag bor i en liten by utanför Göteborg med min fru och mitt ett år gamla barn. Jag jobbar som snickare och fyller ...

Av: Isak Serholt | Utopiska geografier | 05 Maj, 2017

Carl Abrahamsson och verklighetens absurda teater

Såsom en vulkan är Carl Abrahamssons hjärna, full av brinnande ädelstenar. Alla dessa idéer och projekt gör honom till en mångsysslande artist. Men Carl är också en mycket kontroversiell person ...

Av: Guido Zeccola | Övriga porträtt | 16 september, 2010

"Kritikernas kritiker" - ny konstform bringar förtjusning och förtret

Jag sällar mig minsann till alla andra tyckare som i detta nu besätter varenda blank ruta där man kan få in en stavelse eller två. Jag njuter av att kommentera ...

Av: Linda Bönström | Essäer om litteratur & böcker | 28 januari, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts