Musikkrönika

Får man höra musik som tidigare gjort stort intryck, som man verkligen gripits av, kan man slungas långt tillbaka i tiden - och trolleriaktigt utbreder sig, med denna musik, en ...

Av: BJÖRN GUSTAVSSON | 30 december, 2010
Gästkrönikör

Dostojevskijs somnlösa nätter i Petersburg

"Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt", skriver Hjalmar Söderberg i "Det mörknar över vägen" 1907. Visserligen är det en inbiten cyniker som på detta ...

Av: Bengt Samuelson | 06 juli, 2009
Essäer om litteratur & böcker

Jean Genet – Poetikern med döden som frihet

Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om icke vetekornet faller i jorden och dör,så förbliver det ett ensamt korn; men omdet dör, så bär det mycket frukt. (Johannes12:24) Att uppenbart få en stark ...

Av: Göran af Gröning | 11 september, 2014
Litteraturens porträtt

Anne-Sofie Nielsen; novell – Hon var som en utspänd fjäril

 Jag har skrivit länge nu. Om mossan, den kärleksfulla, om granar med dess breda mörkgröna handflator, mjuka eller taggiga beroende på årstid, starka och rotfasta bland blåbärsris och fåfänga vattenväxter. Jag har ...

Av: Anne-Sofie Nielsen | 03 december, 2012
Utopiska geografier

Veckan från hyllan, Vecka 34-2012



Gregor FlakierskiDet rasar just nu en initierad debatt om Raoul Wallenberg. Var han verkligen en sådan hjälte, romantiseras han inte helt oförtjänt? Var det i själva verket inte så att det var den svenska staten som var den stora hjälten, den som räddade oräkneligt antal liv? Wallenberg var faktiskt svensk diplomat! Visserligen på uppdrag från USA, finansierad av judiska pengar, och hans diplomatiska status var framtvingat av amerikanerna med hot om straff för kollaboration, men ändå!

Det är dags att sluta upp med förnedringen. Kasta tagelskjortan, låt bli askan! Vi (ni?) behöver inte längre skämmas för feghet och undfallenhet, det finns ingen skuld för samarbete och profiterande längre, i det dolda var våra tjänstemän, och kanske även politiker, de sanna hjältarna.

Det är säkert så. Om man bortser från alla de människor – och de var inte få! – som vägrades inresa i Sverige, och i en del fall utvisades härifrån, och dömdes därmed till döden, hur många var de? Tusentals, tiotusentals, hundratusentals, fler? Så räddade man en del. Och det är naturligtvis bra.

Synd bara att det dröjde så länge. Det var först när det blev uppenbart att det rörde sig om massutrotning – och jo man visste! – och framför allt när det berörde våra nordiska grannar, som det blev fart på de svenska byråkraterna och politikerna, som i ett slag förvandlades från antisemiter till brinnande humanister.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Eller fart och fart, humanister och humanister. Runt om i det nazistockuperade Europa riskerade många människor livet - sitt eget och sina familjers – för att rädda judar. Att framhålla svenska diplomater, som på sin höjd riskerade utvisning, som stora hjältar och humanister är höjden av cynism.

Tänk om det hade funnits en Raoul Wallenberg runt om i det krigshärjade Europa. Som vågade ta risker, som i handling sa nej till barbariet. Det skulle utan tvekan ha en starkt återhållande effekt på nazisterna och deras medlöpare.

Men man får väl lov att förstå den svenska ambassadpersonalen i Warszawa anno 1942. Vem vill riskera utvisning hem till det trygga och trista Sverige?

Det finns ett starkt behov av Raoul Wallenberg. Dels för att döva det dåliga samvetet. Dels som föredöme. Inte minst idag. Inte minst i Sverige.

Om honom har Bengt Jangfeldt skrivit en mästerlig biografi: 

Raoul Wallenberg. En biografi
Bengt Jangfeldt
W & W, 2012

Bengt Jangfeldt är utan tvekan svensk mästare i biografiskrivande. Jag kan tänka mig att han också står sig ganska bra i internationell konkurrens. Efter att ha berättat historier om den egensinnige Axel Munthe och den ryske stjärnpoeten Majakovskij – den boken måste ligga nära ett världsrekord – har turen kommit till Raoul Wallenberg. Tajmingen är perfekt, i augusti är det 100 år sedan Wallenberg föddes.

Det har hittills saknats en heltäckande levnadsteckning av Raoul Wallenberg, vilket kan tyckas märkligt, då han ända sedan andra världskrigets slut är ständigt närvarande i den svenska offentligheten.

Den starka närvaron kan i sin tur förklaras av flera faktorer: hans insats i Budapest, som kontrasterar så tydligt mot den allmänna passiviteten inför Förintelsen, inte minst i Sverige, och i andra länder kunde det rent av handla om direkt inblandning i den nazistiska utrotningen av judarna, hans tragiska öde, som är inte slutgiltigt klarlagt än idag, och sist men inte minst den svenska regeringens agerande som ses som symboliskt och signifikativt för den svenska undfallenheten inför stormakter, framför allt när det kan vara i vägen för lönsamma affärer.

Jangfeldt tecknar ett porträtt av Wallenberg i helfigur från vaggan till graven, ja till och med bortom den. Skildringen av ungdomsåren ger om inte annat spännande inblickar i den tidens överklassuppfostran. Den var starkt kosmopolitisk, bred men ändå tydligt målinriktad. Raoul studerar i USA, hinner arbeta längre perioder i både Sydafrika och Palestina, han reser mycket, är otroligt språkbegåvad, och knyter värdefulla sociala kontakter lite varstans i världen. Bland annat i Ungern, där han blir bekant med riksföreståndare Horthys son.

En myt om Raoul som kommer på skam i Jangfeldts levnadsteckning är den att han skulle vara ett fiasko, en obetydlig och misslyckad Wallenberg. Han var en ung man med ett rörligt och öppet intellekt, nyfiken och engagerad, socialt mycket begåvad, med en rad framgångar inom affärslivet bakom sig, och med visserligen oklara men ändå hyfsat lovande utsikter framför sig. Han var klart medveten om sin ställning som en Wallenberg, och även om han var inte intresserad av en karriär inom banken, diskuterades hans medverkan i andra Wallenbergprojekt, trots en tydlig avoghet, troligen grundad på rädsla för konkurrens, från hans fars kusiners – Jacob och Marcus – sida.

Raoul Wallenberg tycks i mångt och mycket vara ett barn av sin tid, han ger uttryck för tämligen konventionella rasistiska åsikter när han vistas i USA, och han är imponerad av utvecklingen i det ”nya” Tyskland. Däremot verkar han vara fri från antisemitism, vilket möjligen kan förklaras av att han har judiska rötter på mödernet, ett faktum som han både betonar och överdriver.

När Wallenberg skickas till Budapest kan omvärlden inte längre blunda för Förintelsens fasor, samtidigt som det i Ungern finns en i stort sett intakt judisk befolkning på närmare en miljon människor. Tanken är att närvaro av utländska observatörer ska ha en hämmande effekt på nazisternas framfart. Ingen räknar med att Wallenberg ska gå utanför sitt uppdrag på det sätt som han gjorde och genom sitt engagemang rädda så många liv.

Bakom hans mission står USA, nämligen det så kallade War Refugee Board, med kontakter inom den amerikanska underrättelsetjänsten, och till stor del finansierad av judiska organisationer. Wallenberg reser dock till Ungern som svensk diplomat, något som senare måste ha tett sig ytterst suspekt för ryssarna, som genom sina utmärkta spionnät hade någorlunda koll på läget.

Anledningen till den svenska regeringen tillmötesgående för detta okonventionella upplägg var reaktionen på USA:s skarpa kritik av den svenska exporten till Tyskland, inte minst av kullager, levererade av SKF – ett Wallenbergföretag.

Det som skapar förutsättningar för Wallenbergs agerande i Ungern är det faktum att Rumänien byter sida och vänder sig mot Tyskland, vilket väcker stor oro i Berlin att Ungern ska gå samma väg, en oro som inte var helt oberättigad, då den inrikespolitiska situationen i Ungern var ytterst komplicerad, och där insikten att kriget var snart förlorat och att man befann sig på fel sida och att det skulle kräva ett högt pris blev allt större.

Också bland tyskarna var det bara de mest förblindade fanatikerna som vägrade att se vad som var på gång, och allt fler var angelägna att två sina, ofta blodbesudlade, händer. Och gärna skaffa medel som kunde trygga framtiden efter kriget i något fjärran land. Den ursprungliga tanken med Wallenbergs uppdrag var just att använda sig av mutor och löften om ”positiv inställning” efter kriget som påtryckningsmedel. Det sista desperata hoppet för många var en separatfred mellan Tyskland och dess satellitstater och de västallierade, något som den sovjetiska ledningen hyste en paranoid skräck för (medan i Väst var man länge orolig för en ny uppgörelse mellan Tyskland och Sovjet). Tyska fredstrevare gick genom olika förslag om förhandlingar om ”blod mot pengar”, att utväxla judar mot betalning i pengar eller varor, som lastbilar. Den sovjetiska ledningen var därför en kategorisk motståndare till alla former av kontakt med nazisterna, något som Wallenberg självfallet hade kontinuerligt under sin tid i Budapest.

Jangfeldt skildrar förtjänstfullt Wallenbergs aktiviteter i Ungern, och den politiska och militära fond mot vilken det sker. Det mest spännande är naturligtvis slutet, hur Wallenberg korsar frontlinjen, arresteras så småningom av ryssarna och skickas till Moskva. Bengt Jangfeldt är mycket försiktig med att dra några kategoriska slutsatser, men ställer ändå upp några, som det förefaller mycket välgrundade, hypoteser.

Beslutet att häkta Wallenberg, i uppenbar strid med internationell rätt, fattades på högsta ort. Den sovjetiska ledningen misstänkte att Wallenberg var amerikansk spion, som möjligen förhandlade om separatfred, att den svenska beskickningen utfärdade skyddspass åt icke-judar, i syfte att låta ungerska nazister komma undan, och då man påträffade stora mängder smycken och andra värdesaker hos Wallenberg då han arresterades trodde man att han försökte smuggla ut ”nazistiskt guld”.

När man i Moskva upptäcker sitt misstag vet man till en början inte vad man ska göra och avvaktar. Frågan om Wallenbergs öde hade dessutom inte någon högre prioritet. När den svenska regeringen inte nappar på de försiktiga trevare som ryssarna skickar ut, samtidigt som familjen Wallenberg intar en frapperande tystnad, beslutar man sig 1947 för att lösa problemet på ett radikalt sätt genom att döda Wallenberg, troligen med en giftinjektion.

Därefter ägnar man sig åt att lika envist som enfaldigt förneka kännedom om Wallenberg, vilket med stor säkerhet gör större skada än nytta för sovjetisk del.

Någon absolut visshet om vad som hände Raoul Wallenberg kommer vi nog aldrig att få. Men Bengt Jangfeldt kommer en bra bit på väg, samtidigt som han skriver ett stycke levande nutidshistoria.

Gregor Flakierski

Ur arkivet

view_module reorder

En svensk antisemitisk historia

Boken Lurifaxiana tillhör de råaste antisemitiska texter som publicerats på svenska. Med titeln Lurifaxiana ville författaren säga att boken handlade om lurifaxarna, det vill säga judarna. Det var inte skämtsamt ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om samhället | 16 februari, 2009

Människor lever i bubblor

Socialpsykologiskt är detta ingenting nytt; där kallas bubblorna för primära och sekundära grupper. Jag lever naturligtvis själv, och har framförallt levt, i bubblor. Under de senaste, säg, 20 åren har ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 09 juli, 2016

I Pousettes värld: en poet

Det är en konst att vara enkel. Erik Pousette skalar av det överlagrade och står kvar med de stringenta orden i dess ursprungliga skepnader. Han litar på dem. Behöver inte ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 23 maj, 2012

Skilda rörelser på landet och i staden Intervju med regissören Radu Mihaileanu

Det finns några filmer som har en enorm vikt på grund av deras sociala patos, ofta större än dess tekniska möjligheter. I Sverige fann man den allra första av denna ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Scenkonstens porträtt | 24 januari, 2012

Abrishami synagogan.  Belysning  symboliserar den eviga låga som alltid brinner på offeraltarna

Framme vid en av Teherans många judiska bönehus

Till skillnad från de arabiska länderna har Iran fredat sina judiska församlingar. Sedan 1948 har över 800 000 judar emigrerat och förvisats från sina länder i Mellanöstern och Nordafrika; inte ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | Essäer om religionen | 08 februari, 2017

Trio Brantelid Härenstam Sparf

Nicolò Paganini kontra Robin Bengtsson

I stället för melodifestivalen har Björn Gustavsson ägnat lördagskvällen åt att skriva om Paganini.

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 11 mars, 2017

Jag har slutat prata om Gud eftersom jag tycker synd om honom. Intervju…

Mohamed Omar är poet, essäist och debattör. Han har varit hyllad i många år innan han tog väldigt radikala positioner inte bara mot Israels politik i Palestina utan också mot ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 26 juli, 2012

Avtäckandet

Det tillstånd av förhöjd verklighetskänsla som kan uppnås genom att man, i ensamhet och företrädesvis under en längre tid, tillåter sig att till fullo ge sig hän åt tillvaron i ...

Av: Mattias Lundmark | Agora - filosofiska essäer | 02 oktober, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.