Universum

Då Oden mötte Mefistofeles

Jag upplever i den norröna mytologin en enorm melankoli. Den norröna mytologin är ett drama, en pågående kris, en gudomlig tragedi. För gudarna är otillräckliga, men det är inte bara ...

Av: Eirik Storesund | 07 oktober, 2015
Agora - filosofiska essäer

I am still on a stage playing with ideas - A conversation with…

Kaia Hugin is a Norwegian visual artist – here is her website: www.kaiahugin.com – whose “Motholic Mobble” (2008-2013), a series of eight surreal, magical and utterly surprising short videos, has undoubtedly revealed ...

Av: Gianluca Pulsoni | 02 september, 2014
Övriga porträtt

Migrän utan tradition

  David Sperling, Jonny Wartel, Karin Johansson, Henrik Wartel. Foto: Kajsa Sperling Migrän utan tradition Migrän är en grupp från Göteborg. De finns sedan 2003 men samtliga musiker har en lång karriär ...

Av: Guido Zeccola | 09 november, 2006
Musikens porträtt

Ove Allansson. Foto: Tre böcker

En sjöman har gått i land

Ove Allansson har lämnat skeppet. Han blev 83 år. Han hade provat flera yrken men sjömanslivet blev det som lämnade djupast intryck i honom och i hans författarskap. Han skrev ...

Av: Benny Holmberg | 24 januari, 2016
Litteraturens porträtt

Veckan från hyllan. Vecka 17. 2012



Gregor FlakierskiDet går inte just nu att låta bli att skriva om Breivik. Han är skrämmande, frånstötande och måste tas på största allvar. Massmorden på Utöya är vad som döljer sig bakom Jimmie Åkessons leende. Den ekonomiska krisen och nedmonteringen av välfärdstaten är vatten på högerextremismens kvarn, och det är allt fler etablerade partier och politiker som hjälper till att hälla på.

Men mitt uppe i all denna tragik har jag ändå svårt att låta bli att se Breivik som patetisk, ja rent av komisk.

Redan hans uppenbarelse av en lönnfet streber i en pubertetsyngligs kropp lockar till skratt.

Hans narcissistiska storhetsvansinne och grandiosa överskattning är bara för mycket. Liksom hans manifest, som onekligen avslöjar en monumental svammelförmåga.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Han är inte arbetslös, han är skribent. Han bor hos mamma, för att spara pengar. Han vill ha dödsstraff, åt sig själv, som inte ens finns i Norge. Han är norsk patriot som dödar norrmän. Han är rojalist som tänkte bomba slottet. Han tänkte bli dödad men gav upp utan strid.

Den rättspsykiatriska expertisen må säga sin sak. Men nog verkar det att det fattas verktyg i verktygs låda, som min granne brukar säga, hos Breivik.

Riktigt kul blir han när han spökar ut sig i sin egenhändigt komponerade uniform, givetvis med tillhörande ordnar och medaljer. Den store riddaren av ingenting, soldaten i en armé som inte finns.

Otäck? Ja. Men tål ändå att skrattas åt.

Vad får man skratta åt? Man skrattade under Förintelsen, men får man skratta åt den?

Bertil Neuman
Skratta eller gråta – humor i koncentrationsläger
Carlsson Bokförlag, 2005

Humor är förmågan att vara rolig, och också just det roliga. Ordet lånas in i svenskan i slutet av 1600-talet – då som humör, och har sitt ursprung i latinets umor, vilket betyder kroppsvätska. I antikens och medeltidens medicin trodde man att balansen mellan kroppsvätskorna avgjorde sinnelaget. Det är vanskligt att fastslå vad som är humor, men visst handlar det till en stor del om att balansera olika företeelser.

Bertil Neuman ger sig på en riktig balansakt i sin senaste bok, och han beträder verkligen minerad mark när han dristar sig att koppla samman humor och Förintelsen. Neuman är medveten om problematiken, och redovisar öppet att en del av dem han ville intervjua vägra att medverka. Förintelsen handlar om ett ofattbart lidande, lyder argumentet, det är ingenting att skratta åt. En del kritiska kommentarer har redan uttryckts.

Motargumenten är helt uppenbara. Till att börja med förekom faktiskt humor i koncentrationsläger, vilket Neuman ordentligt dokumenterar, men kanske först och främst därför att Förintelsen drabbade livs levande människor, och människor använder alltid humor – av olika skäl och på olika sätt.

Neumans bok är inte någon makaber katalog över morbida lustigheter, utan mer av ett resonemang kring humorns karaktär, och hur den fungerar för människor i utsatta lägen, exemplifierat med olika uttryck för humor i koncentrationsläger – vitsar, kabarémonologer, sånger, varav en del är förvisso mycket roliga. Allt är som sagt mycket väldokumenterat, och åtskilliga tungt vägande auktoriteter får framträda. Här finns en del intressanta och tankeväckande funderingar och uppslag kring förhållandet mellan makt och humor, humorns typologi, och framför allt överlevandets mekanismer och humorns roll för dessa.

Tyvärr är boken ingen fullträff. Den lider av ständiga upprepningar, många diskussioner återkommer utan att något nytt tillförs, mycket tuggas om igen, en efterskrift känns påhängd och irrelevant. Samtidigt går Neuman inte riktigt på djupet, han verkar trots allt hämmad av sitt ämne, och han vågar inte utveckla sina resonemang bortom den konventionella kunskapens och det sunda förnuftets trygga gränser.

Det är synd eftersom boken ställer en del väsentliga frågor, och bjuder på en del befriande skratt. Kan man då skratta åt allting? Nja, att pryda boken med en stilisering av den ökända inskriptionen över portar till koncentrationsläger ”Arbeit macht frei” ändrat till ”Humor macht frei” är enligt min uppfattning definitivt inte roligt. Humor är förstås något mycket subjektivt och situationsbestämt. Det finns all anledning att se fram emot fler försök i genren.

Gregor Flakierski

Ur arkivet

view_module reorder
Jan Stenis

Jan Stenis. Skönheten charmar

En diktsamling av Jan Stenis

Av: Jan Stenis | Utopiska geografier | 04 februari, 2017

Konungens ring

Fransmännen slår vakt om sina äventyrsförfattare. Victor Hugo räknas som en klassiker. Hans Samhällets olycksbarn läses också hos oss. Och den har blivit en jättesuccé som musikal. Men vem omhuldar ...

Av: Bertil Falk | Essäer om litteratur & böcker | 22 oktober, 2010

En Londonresa

Jag inleder min sommarvecka i London med att åka dubbeldäckare… Inte den klassiska Routemastermodellen – EU-regler stoppade de där charmiga gamla modellerna där man via en öppen bakre perrong kunde ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 15 oktober, 2013

Skryt lagom - varför Dylan Thomas aldrig blev hundra år gammal

Jag råkar lyssna på BBC just innan solen går upp och känner igen den mäktiga stämman som läser upp en dikt som jag också kan placera långt innan jag får ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 01 juni, 2014

Död och sorg i dagens samhälle

Den längsta resan är resan i det inre(Dag Hammarskjöld) I vårt västerländska samhälle är döden för de flesta människor ett tabu och den kommer oftast som en överraskning. Mötet med döden ...

Av: Nina Michael | Essäer om religionen | 05 december, 2012

Aruba-minnena

Ett reportage av Björn Gustavsson om Aruba och det Karibiska havet

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 07 juli, 2017

 Hunter Jonakin “Jeff Koons Must Die!!!“ (2011)

Jeff Koons måste dö!!! och andra arkadspels baserade konstverk

En gång i tiden fanns de överallt. De fyllde spelhallar, köpcentrum och gatukök med sina blinkande lampor och lockande, pockande ljud. Arkadspelen var under 1980-talet spelintresserade ungdomars enarmade banditer, där ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 13 oktober, 2017

Nu står chefen på scenen

Roger Westberg. Foto: Erika HesselgrenSom sextonåring avslutade han sin första karriär, då som filmare. I dagarna står han på Boulevardteaterns scen och river av 40 roller på en dryg timme ...

Av: Erika Hesselgren | Scenkonstens porträtt | 22 oktober, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.