Storstadens oundvikliga anonymitet

I tv-programmet På bar gärning så testar man i olika situationer svenskarnas moral. En gång lät man till exempel två skådespelare sitta med en rullstolsbunden person på ett kafé och ...

Av: Jessica Johansson | 15 april, 2012
Jessica Johansson

gudinnor

New Age – flyktväg eller kvinnorörelse i vår tid?

New Age - detta omdiskuterade, mycket breda begrepp som även fungerar som samlingsnamn för olika andliga och spirituella rörelser – kan det sägas utgöra en i vår tid betydelsefull kvinnorörelse? ...

Av: Cecilia Johansson Martinelle | 24 december, 2017
Essäer om religionen

Litterära avgudar och charterturism

Litterära avgudar och charterturism Allt är inte guld som glimmar? Steven Ekholm skriver om den lönlösa jakten efter litterära reliker i bland annat Prousts Combray. Ett märkligt fenomen, även om det ...

Av: Steven Ekholm | 09 februari, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Fragment av surrogatpyret IX

Dörrn öppnades långsamt, å en kväljande dunst av överhettad å döendedesperat lågbudgetvällevnad vällde ut när en rejält tilltagen tant klädd i va fan de nu va, nåt bjärt bjäfs som ...

Av: Nikanor Teratologen | 27 november, 2007
Teratologisk sondering

Veckan från hyllan. Vecka 17. 2012



Gregor FlakierskiDet går inte just nu att låta bli att skriva om Breivik. Han är skrämmande, frånstötande och måste tas på största allvar. Massmorden på Utöya är vad som döljer sig bakom Jimmie Åkessons leende. Den ekonomiska krisen och nedmonteringen av välfärdstaten är vatten på högerextremismens kvarn, och det är allt fler etablerade partier och politiker som hjälper till att hälla på.

Men mitt uppe i all denna tragik har jag ändå svårt att låta bli att se Breivik som patetisk, ja rent av komisk.

Redan hans uppenbarelse av en lönnfet streber i en pubertetsyngligs kropp lockar till skratt.

Hans narcissistiska storhetsvansinne och grandiosa överskattning är bara för mycket. Liksom hans manifest, som onekligen avslöjar en monumental svammelförmåga.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Han är inte arbetslös, han är skribent. Han bor hos mamma, för att spara pengar. Han vill ha dödsstraff, åt sig själv, som inte ens finns i Norge. Han är norsk patriot som dödar norrmän. Han är rojalist som tänkte bomba slottet. Han tänkte bli dödad men gav upp utan strid.

Den rättspsykiatriska expertisen må säga sin sak. Men nog verkar det att det fattas verktyg i verktygs låda, som min granne brukar säga, hos Breivik.

Riktigt kul blir han när han spökar ut sig i sin egenhändigt komponerade uniform, givetvis med tillhörande ordnar och medaljer. Den store riddaren av ingenting, soldaten i en armé som inte finns.

Otäck? Ja. Men tål ändå att skrattas åt.

Vad får man skratta åt? Man skrattade under Förintelsen, men får man skratta åt den?

Bertil Neuman
Skratta eller gråta – humor i koncentrationsläger
Carlsson Bokförlag, 2005

Humor är förmågan att vara rolig, och också just det roliga. Ordet lånas in i svenskan i slutet av 1600-talet – då som humör, och har sitt ursprung i latinets umor, vilket betyder kroppsvätska. I antikens och medeltidens medicin trodde man att balansen mellan kroppsvätskorna avgjorde sinnelaget. Det är vanskligt att fastslå vad som är humor, men visst handlar det till en stor del om att balansera olika företeelser.

Bertil Neuman ger sig på en riktig balansakt i sin senaste bok, och han beträder verkligen minerad mark när han dristar sig att koppla samman humor och Förintelsen. Neuman är medveten om problematiken, och redovisar öppet att en del av dem han ville intervjua vägra att medverka. Förintelsen handlar om ett ofattbart lidande, lyder argumentet, det är ingenting att skratta åt. En del kritiska kommentarer har redan uttryckts.

Motargumenten är helt uppenbara. Till att börja med förekom faktiskt humor i koncentrationsläger, vilket Neuman ordentligt dokumenterar, men kanske först och främst därför att Förintelsen drabbade livs levande människor, och människor använder alltid humor – av olika skäl och på olika sätt.

Neumans bok är inte någon makaber katalog över morbida lustigheter, utan mer av ett resonemang kring humorns karaktär, och hur den fungerar för människor i utsatta lägen, exemplifierat med olika uttryck för humor i koncentrationsläger – vitsar, kabarémonologer, sånger, varav en del är förvisso mycket roliga. Allt är som sagt mycket väldokumenterat, och åtskilliga tungt vägande auktoriteter får framträda. Här finns en del intressanta och tankeväckande funderingar och uppslag kring förhållandet mellan makt och humor, humorns typologi, och framför allt överlevandets mekanismer och humorns roll för dessa.

Tyvärr är boken ingen fullträff. Den lider av ständiga upprepningar, många diskussioner återkommer utan att något nytt tillförs, mycket tuggas om igen, en efterskrift känns påhängd och irrelevant. Samtidigt går Neuman inte riktigt på djupet, han verkar trots allt hämmad av sitt ämne, och han vågar inte utveckla sina resonemang bortom den konventionella kunskapens och det sunda förnuftets trygga gränser.

Det är synd eftersom boken ställer en del väsentliga frågor, och bjuder på en del befriande skratt. Kan man då skratta åt allting? Nja, att pryda boken med en stilisering av den ökända inskriptionen över portar till koncentrationsläger ”Arbeit macht frei” ändrat till ”Humor macht frei” är enligt min uppfattning definitivt inte roligt. Humor är förstås något mycket subjektivt och situationsbestämt. Det finns all anledning att se fram emot fler försök i genren.

Gregor Flakierski

Ur arkivet

view_module reorder

Umeå som jag minns det

Mats Myrstener om Umeå som stad och kulturstad. I år celebrerar Umeå, ”Kvarkens pärla”, att man blivit utnämnd till kulturhuvudstad inom Europeiska unionen. Inget fel i det – Umeå har alltid ...

Av: Mats Myrstener | Kulturreportage | 17 januari, 2014

Royal Nizam of Hyderabad Osman Ali Khan

Hyderabad

Om Nizamen av Hyderabad hade ställt sig på rebellernas sida under Sepoysupproret 1857 hade historien tagit en annan vändning och engelsmännen drivits ut ur Indien. Men han förblev lojal och ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om politiken | 28 oktober, 2017

Abdel-Qader Yassine

Om Albert Einstein hade invandrat till Sverige!

För tre månader sedan var jag i Malmö, Sveriges mest mångkulturella stad, för att föreläsa. I Malmö har över 40 procent av invånarna sina rötter i ett annat land. När ...

Av: Abdel-Qader Yassine | Gästkrönikör | 16 december, 2017

Kulturförbittring IV

Om demoner: Som poet är jag inte röst - jag är textuell; mitt kommer ur den skrivna rytmen, ur bilden av tågets öga mot rälsens gång: ta-ta-tam, ta-ta-tam, ta-ta-tam, ta-ta-tam ...

Av: Freke Räihä | Essäer | 01 juni, 2011

Veckans Bodström

Förre justitieministern, fotbollspelaren och deckarförfattaren Thomas Bodström har skrivit en bok som avslöjar det som alla redan för länge sedan visste. Dessutom tycker han att socialdemokraterna ska förnya sig genom ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 29 Maj, 2011

Vägen till läsandet – Svenska Akademien

Mörkret är kompakt. Det är tidig morgon. Men det är ändå långt till gryningen. Skrivbordslampan lyser, skapar en skyddande cirkel av ljus som möter dataskärmens flimmer. Det är höst, och ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 24 oktober, 2012

Om blicken från WM-Data

Ibland när jag blickar på något kan jag snarare, eller mer än det jag ser, föras vidare av detta tillstånd jag bevittnar mot ett annat. Idag är det emot vad ...

Av: Eleonora Bru | Utopiska geografier | 20 juli, 2009

Där kommer ju Dylan, sa pappa

Vi stod vid våra cyklar utanför Trädgårdsföreningens norra entré när Bob Dylan kom gående, österifrån, på Slussgatan. När han var ett tjugotal meter ifrån oss hoppade han in i en ...

Av: Björn Augustson | Gästkrönikör | 19 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.