Ett museum för stulen konst

Ett konstverk kan försvinna på många sätt, och stöld har inte varit ovanligt i historien. Det finns många sätt att ta tillbaka verken på, och med hjälp av digitala tekniker ...

Av: Mathias Jansson | 15 juli, 2015
Essäer om konst

Ragnar och Alice ligger på utdragssoffan

På rygg ligger de och Ragnar håller i Alice' vänsterhand med sin högra. Stryker med långfingret sakta över hennes ringfinger. Efter en lång stund reser han sig. Han ...

Av: Theres K Agdler | 24 Maj, 2010
Utopiska geografier

Mäktiga män föredrar lantlig mat!

Winston Churchill är bland annat känd som den premiärminister som ledde Storbritannien till seger i andra världskriget. Han är också känd som författare, som Nobelpristagare i litteratur, som konstnär, som ...

Av: Belinda Graham | 04 mars, 2014
Allmänna reportage

Tiden som återvändsgränd

Snart bryter ett helt nytt år ut mitt bland oss. Vi vet inte vad det kommer att leda till, förutom själva ledan, men det sägs att det ska kallas 2011 ...

Av: Stefan Whilde | 28 december, 2010
Essäer

Veckan från hyllan. Vecka 6 2012



Gregor FlakierskiVeckans krönika skulle som vanligt handla om något aktuellt. Jag funderade på antingen den absurda ”Storebror-ser-dig-lagen” ACTA eller den inte mindre absurda svenska anslutningen till europakten. Då kom budet om Wislawa Szymborskas död, och med det hade jag inget val längre, bara den här texten var möjlig.

Det som jag alltid ska komma ihåg är hennes blick. Plirande, lätt ironisk, ögon som har sett det mesta, men inte förlorat sin nyfikenhet.

Den polska poeten och Nobelpristagaren Wislawa Szymborska dog i sömnen i sitt hem i Kraków. Hon var född 1923, åtta år senare flyttade familjen till Kraków, och hon förblev staden trogen resten av sitt liv. Hennes ungdomsår infaller under den nazistiska ockupationen av Polen, något som utan tvekan har satt djupa spår. Efterkrigstidens nya verklighet blir komplicerad för Szymborska, liksom för många av Polens konstnärer och intellektuella, som slits mellan sina vänstersympatier, systemkritik, patriotism och frihetspatos.

Hon debuterar 1945 med dikten med den talande titeln ”Jag söker ordet”. Första diktsamlingen kommer 1952, med en titel minst lika betydelsemättad – ”Därför lever vi”.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Många kritiker anser att hennes egentliga debut är diktsamlingen ”Rop till Yeti” från 1957. Där utkristalliseras den stilen som skulle bli adelsmärket för hennes poesi, med aforistiska vändningar och flitig användning av paradoxer.

Szymborskas diktsamlingar är alltid tunna, med få, ganska korta dikter. Anslaget är lättsamt, för att inte säga lättsinnigt. Hon har faktiskt inte publicerat mer än omkring 350 dikter under hela sitt långa liv.

Dikterna är flyhänt skrivna, nästan som i förbigående, av någon som under ingivelse av en plötslig inspiration sätter sig ner och skriver några rader och det blir till små fyndiga spontanmästerverk. Sådan poesi kan man bara åstadkommas genom ett hårt arbete, där varje rad, varje ord, ja nästan varje bokstav är genomarbetad och utmejslad med kirurgisk precision.

Dikterna präglas av enkelhet och lättillgänglighet med ofta vardagliga motiv. Alla talar om vädret, det gör Szymborska också ”Följande dag/ser ut att bli solig,/fast de som ännu lever/bör bära paraply.” Det här är ganska typiskt, en oväntad vändning, och något så banalt som en väderprognos har blivit till en existentiell betraktelse.

Det är illusionslöst utan att vara cyniskt, uppenbart utan att vara banalt. Szymborska räds inte heller självironin, och förblir trogen mot sig själv i sina tvivel på ordens otillräcklighet. Hur mycket mod krävs det inte av en poet för att skriva följande rader ”Jag var som en spik som slagits in för löst i väggen/eller som/(här en liknelse som inte infann sig).”

Ett genomgående tema är Tiden ”för i tiden/har du ont om tid.”. Livet flyter obevekligt fram, det styrs av slumpen och tillfälligheter, och vi människor försöker efter bästa förmåga hantera smärtan i livets flyktighet, våra ödens oundviklighet, livets alla motsättningar och motsatser, och frånvaron av definitiva svar.

Och slutet väntar oss alla:

”Det var en gång,

Det var, så tog det slut.

I en given turordning,

Ty sådan är regeln i det här förlorarspelet.”

Gregor Flakierski

 

Ur arkivet

view_module reorder

Lakrits och benproteser. Tredje generation Skarabéerbok

Ett jamesjoycianskt ordflöde, strindbergskt egensinne och ett näst intill postnorénsk uttryck i den underliggande kärlekssagans navelexponerande privatexhibitionism och i övrigt något som i sina mest kroppsfilosofiska intimiteter kan liknas vid ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2012

Viva Verdi!

Han anses ha samma avgörande betydelse för Italiens nationella identitet som de nationalromantiska författarna hade för de europeiska folkens befrielsekamp under 1800-talet. Giuseppe Verdi föddes för 200 år sedan den 10 ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 19 oktober, 2013

Hundens genius

"Jag fick order att inställa mig hos en kapten som sade att han inte ville ha en kvinnlig chaufför. Han tyckte inte om atmosfären, han ville inte ha en kvinnlig ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer | 08 juni, 2014

Abbas Kiarostami Foto CC BY-SA 3.0

Att begravas: bildspråk i Kiarostamis Smak av körsbär

Abbas Kiarostami är en av Irans mest hyllade filmskapare. Med Smak av körsbär blev han belönad med Guldpalmen i Cannes för snart tjugo år sedan. Många som skrivit om filmen ...

Av: Sonya Helgesson | Filmens porträtt | 04 mars, 2016

Lux aeterna

Dödens kalla hand berörde mig   Hans finger träffade mitt öga   Att inte längre se den tanken tröstar föga berör den dig?

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 31 Maj, 2010

Pirkko Lindberg pratar lika intensivt som hon skriver

Pirkko Lindberg. Foto Henry StrengPirkko Lindberg är en fascinerande författare och en fascinerande person, och det var därför med stor förväntan jag häromveckan räknade ned dagarna till vår planerade träff ...

Av: Björn Gustavsson | Litteraturens porträtt | 04 oktober, 2008

Ljuden i en indisk palmlund

Ljuden i en indisk palmlund Folke Rabe reser i södra Indien och fascineras av de tre största religionernas ljudbilder.

Av: Folke Rabe | Allmänna reportage | 04 september, 2006

Det humanistiska fotografiet

I jämförelse med sina generationskamrater, fotograferna Henri Cartier-Bresson och Robert Doisneau, har Willy Ronis (1910-2009) länge intagit en märkligt undanskymd plats i franskt kulturliv. Med den stora retrospektiva utställningen på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 22 september, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.