John Updike, rovdjursinstinkten och förloraren

Villa ligger invid villa. Likt rader av fyrkantiga lådor fyllda av välordnat och välartat medelklassliv i ändlösa rader. De välklippta gräsmattorna. De välkammade barnen. De skinande leendena. Männen som firar ...

Av: Crister Enander | 17 februari, 2009
Litteraturens porträtt

Benjamin 30

   

Av: Håkan Eklund | 10 mars, 2012
Kulturen strippar

Loserförfattarfabrikens bläckdirektören in spe personporrträttet

  Nöring, f. övrigt avlägset anförvantande(skrivmaskins)bandet till den förmögna och oresonliga familjen Stoff, bläckdirektör in spe för Loserförfattarfabrikens vidräkning, ur den självanställningsregistreingsmaskinen finns noterat 1650 dyker patronymen Nöring (Stoff) opp i annalerna, parentesens betydelse än ...

Av: Stefan Hammarén, Christofer Nöring | 25 mars, 2013
Stefan Hammarén

”Så lunka vi så småningom!” Bellmans musik- och berättarkonst

Carl-Michael Bellman använde som skald både texten och musiken i sitt skapande och uppnådde med detta dubbla verktyg ett djupare och mer accentuerat uttryck än vad som varit möjligt med ...

Av: Benny Holmberg | 20 februari, 2013
Litteraturens porträtt

Teratologisk sondering

Minnen av Usama

"För att kunna älska en människa måste den människan hålla sig gömd - så fort den visar sitt ansikte är det slut med kärleken.”
- Ivan Karamazov

Fragment av surrogatpyret XVI

Image

Ja vill bara säja dej en sak, Holger Holmlund från Hebbershålet, framhärda Göte grälsjukt å klia sitt aldri läkta å ständit varande sår i ljumsken, där en lömsk minderåri marknadsfundamentalist en gång i den mest vanställande men för gubben eggande dödsspasmen högg han, å he jer att ja ha pina mä fram genom detta tidevarv, som ä dräktit av den mest kväljande gemenhet å som nödslakta varje redli menisk så snart den börja ta sä ton, utan å bekymra mä om nån sataförbannad slutseger… Ja ha ofta vare brenken, känt mä som en annan tomtjållkraskus eller nåt bällmakar till distriktshjon, men då ha storsinnet allti rädda mä ur förlägenheten. Under livskrälandets spermadödande möder ha alla förgråtna böghorers översägivna gnyenden om inbillade förlorade paradis int bekomme mä mer än den folkkära frågan om vilket dildofabrikat som få Carola å ryta mest bestialiskt…

– Ja ha lefvat ett herrligt lif, sucka morfar melankoliskt, fastän de för den oinvigde kan tyckas domt å dunsit. ”Ett folk, förnedradt till förtviflans rand, stod upp att värna sina fäders land”, å där stoltsera ja i bräschen, outtröttlit förbannande vardandetörsten å tillblivelsebegäret å elakartat kränkande varje liten förstucken helihet å trygghet å tröst människostackarna klamra sä fast vid i den själssörplande, hjärtfrätande, hjärnskållande folkmordsstormen, hela tiden ackompanjerad av Mahlers uppståndelsesymfoni framförd av Rafael Kubelik å bayerska ölhävarorkestern,… Men du, söte Göte, din gamla bonobo, håll du rent på å reingt ein? Ha Flibbertigibbet tage dä i besittning?

Fragment av surrogatpyret XV

Image

När Ester återvände me mat å dryck hade hon dom tre gloryholekuksugerskerna i fnittrit slamsande följe. Tindra, Blossa å Grådask va nu påklädda i vanliga käringpalter å luderutstyrslar å verka brano avslappnade å lättfärdiga, Tindra kungjorde högt å stolt att ”vorum forum jer viven”. Morfar svor av vrede å äckel på ett språk ingen kunde förstå å gjorde hotfullt ritualförbannande gester vars innebörder gått förlorade för oräkneliga släktled sen, men Mensträskfruntimren brydde sä int utan slog sä kvittertjattrande ner på golvet på några skabbhåriga lappfällar. Den kvalförtärde Lorenz Wucher maka sä ansträngt en liten bit från kvinnerna, de mullra i hans buk å dödsanletet blekna än mer av häpet förebrående smärta. Han kved nåt obegripli om att han bar de dödfödda Tysklands tvångsaborterade foster i sitt inre å citera nåt dolskt ur Jan Dlugoszs 1400-talskrönika om litauernas hedniska människoeldoffer å att kristna slavar ska offras till den svarte guden Zcerneboch.

Ester servera så gott hon nu kunde av delikatesserna som belamra den väldiga brickan hon kom vinglande me… grillade å ankomna pälsjursköttbitar å svedda svålar från vädurskaniner å andra kreatur som pensionerats från sitt lukrativa barnaknullande, i bältet hade hon sämre sortens spritflasker som hon generöst hällde upp vederfrestande vätska ur i smutsiga glas gästerna fick plocka upp från golvet bäst dom förmådde… Den undertryckt lessna, svassande å fjäskande Ester skulle förklara nåt för den berusade Lotta:

– Ja gjorde nåt konstit me appamojen där, avslöja Ester, ja ändra på pilledutten så att hela tjolimocken börja skångra å shunten svischa… Å så ligg ju Posener i kökssoffan å ha int vare upp ur han på flera vecker, å de ä ju som svårt å hovasera hur mycke mat han behöv när han ä så stilla. Åsså vet ja ju int om han förtjäna nå schwöbben eller int, den slirusen. Egentligen ä han ju bra triven å, å ja vill ju int vara ösksam, men då börja ja känna mä så där vhimsk å vekalönnum igen…

Fragment av surrogatpyret XIV

Vi tog oss in i den dunkla pisstinkande salen utan å yttra ett ord, åtminstone ja kräka på, å där fanns två varelser till som morfar ha prata om förut, en ilsnikte å ilfyrefarnese liten best som gick under namnet Göte Röös, som berusat dräglande halvlåg i kafferskinnsoffan å just höll på å huurk ner på pungjävulsfällen, å en haggdriven å gliver helyllestinta som ä spritt språngande galen å het Ester Aipac. Först glystre ja hon bara där hon stöka på å haamse ihop stöldgods i en vrå, men Göte såg ja nu rätt tydlit. De va han som skötte musiken på hemmanet, de va en gigantisk anläggning me takhöga högtalare som han styrde me en spermakleti fjärrkontroll. Just när vi kom in växla han spår från SS marschiert im Feindesland till Death in Junes All pigs must die. Han räta stirrögt upp sä när han fick syn på morfar, å de förgrämda ansiktet såg både ofrage å bulut ut när han rikta sina köölbeckanste svarta ögonhål mot mej. Han sänkte volymen, kraxä ångeststönande bortur harshn, reste sä gnisslande upp å vingla fram mot oss. 

Fragment av surrogatpyret XIII

Den försäkomne negerjävuln, en robust hemföding barnfödd i Svartliden, knuffa uppspelt rosselgurglande upp dörrn, halvsnubbla som en volter över dörabäcken, tromfe till mä å trödde mä på foten me sin bara, obscent rosa å svampiga sula. Ja kunde se mer av rummet han kom från, där dom tre kavata fnasken sög var sin skorvi lumpproletärkuk som stack fram genom hål i väggen. En svartmuski krympling filma dom å blängde surögt på mä som om ja va ansvari för störningen i de triviala görmgeschäftet. De va ett ejntjymernelit döntjässärum, belamrat me äckla, ry å rappel, men varken de eller att folk titta in på dom verka bekymra Mensträsksfruntimren, samtliga till synes bårnut, som bejaka sin kvinnliga sexualitet, branke oppå å tymmelterä slödderlemmarna så de stod härliga till...dom hade verkligen bestämt sä för å fahle schvarn å uuma på som om de int fanns nån morronda.

Fragment av surrogatpyret XII

Vi sprecke, tjompe å bultre oss ut i hallen me Tjååsers livaktit galna jiayu cunyanlegend ekande i skallarna (”Our firste fo, the serpent Sathanas...kitte his throte, and in a pit him caste”), först morfar, sen Lotta å sist ja. De sjärke å dürre när ja slängde igen den gångjärnsskeva å halvt sönderklösta dörrn. Där ute va juset mer dämpat å fladdra int. Ja hata dom där fjollfjantorden ”tambur” å ”farstu”, de ena låt som om de vore en sugåslicktoki schlagertransa från den senmoguliska förfallsperioden å de andra som om de vore ett tarvlit krösstusarsle som på pin kiv ä förstoppat. Hallen va full av skit, rånutjiilten, sotuklea, reijestabben, såar av multnande rover å röbetter, smedrenen sjelakräken, skållbaljan, róbree, sjylsette...I en grååbb som likna en tommel bland tjörrpen å tööllarna skymta ja ett halvruttet lappkranium omsvärmat av likmaskar, å längre bort i en råådd i hallen stod va som verka vara ett markskre av tjasskussar å krasslare. De va fyra sjnullikkar, så vitt ja kunde se, som spärra vägen för å blängde på oss.

Fragment av surrogatpyret X

Morfar storma fult grini av pissnödihet okvädande fram genom den trånga stööduhallen me dess sytillbehörssnår å farstuskrubbssnyltare, å ja efter, en dallerbäling som snubbla över darrjkangan, me en hasti blick på den brejlätta Lotta di Classe, som ja tyckte wännades åt mä på ett illavarslande sätt när hon väste ”o to schiaff dritt ’nculo recchiò”… Morfar visste vars toadörrn va å ryckte upp den, å när ja trängde mä in svor han å förbanna mej å alla andra kuksugande buksvågrar å tutsihutare på så arkaisk bondska att den närmast likna de av äldre kreativt lärda ariska herrar rekonstruerade protoindoeuropeiska tungomålet å tycktes mä omöjlit att ens försöka transkribera, långt mer primordialt å svårbegriplit än Lists kala eller Liebenfels halga-rita. Men så ä nu en gång bildning i egentli mening, tillämpad uppmärksamhet men aldri tillkämpad ansträngning, å ständit på väg å spårlöst försvinna.

Fragment av surrogatpyret IX

Dörrn öppnades långsamt, å en kväljande dunst av överhettad å döendedesperat lågbudgetvällevnad vällde ut när en rejält tilltagen tant klädd i va fan de nu va, nåt bjärt bjäfs som fruntimmer gilla, fyllde öppningen. Ögfäla va drepplut, fettglänsande å svettdrypande, å hon verka väldit omikring sä, utåll å wekkåll. Hon andades tungt å sörpla genom ett vid hakan fäst kraftit å långt sugrör en förnimmelsebefriande klunk rött vin ur en svartröd Kalis Nero d’Avola Shiraz Pasqua Siciliabox som va fäst i nån sinnrikt hemsnickrad anordning vid den svårskönjbara midjan. Vinet hade dregla över hela den spermafärgade blusen, eller de mesta kanske va blod. Hon glodde glosögt på morfar å stöna översägivet.

– Men Lotta, jolma morfar sötsliskit galant, känn du rent int igen mä? Ha vi vare ifrån varann så länge? Nu ha ändå åhågan om ditt prekära sinnestillstånd fått mä å färdas genom dödsskuggans dal, över Kalmas hemska lägda å genom Hiisis mörka skog, för å titta till dä …

Ur arkivet

view_module reorder
Roman Anthin. Foto: Gotlands Tonsättarskola

Kejsarens nya kläder – Möte med Ramon Anthin

Tonsättareleverna lärde sig att hantera hela processen för komponerande från den första idén, från embryot, till framförandet av det egna stycket. Komponerande och dirigerande skulle gå hand i hand, en ...

Av: Ineta Svärd | Essäer om musik | 24 juni, 2015

Ur led är tiden – en betraktelse nu när vi ställt tillbaka klockan

När högertrafiken infördes klockan fem på morgonen den 3 september 1967 stod alla bilar stilla en kort stund, och körde sedan vackert över på andra sidan mot vad de var ...

Av: Ivo Holnqvist | Gästkrönikör | 31 oktober, 2017

Turbulenta skyar – ett porträtt av Vincent van Gogh…

Jag ligger på rygg. Himlen virvlar högt där uppe. Några kråkor cirkulerar över mitt huvud. Jag hör pojkarnas uppjagade röster och grimaserar åt den djupsvarta smärtan i bröstkorgen och magen ...

Av: Jonas Wessel | Konstens porträtt | 24 maj, 2013

Huset som kay fisker ritade 1930

Om ett märkvärdigt hus, ritat av Kay Fisker

I Köpenhamns burgna norra stadsdelar finns mängder av vackra villor. Häromdagen var vi bjudna på lunch i en av de intressantaste, i Charlottenlund på en behaglig villaväg kantad av kastanjeträd ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 24 oktober, 2017

Tänk om du vore ditt första steg - och ut i rymden?!

Om Hanna Hallgrens diktande Fredag ger mig en bukett blommor som jag inte vet namnet på, ingen vet vad de heter. Jag har frågat på torget där de står men ...

Av: Eleonora Bru | Litteraturens porträtt | 05 juli, 2008

Den poetiska Eddan enligt Lars Lönnroth

Vårt behov av översättare och översättningar är omättligt. Men den yrkeskategorins ansträngningar har inte särskilt ofta uppskattats eller förtjänst. Av slentrian har försvenskningarna antingen förbigåtts helt i bokrecensionerna, eller så ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 03 september, 2017

Fragment av surrogatpyret XII

Vi sprecke, tjompe å bultre oss ut i hallen me Tjååsers livaktit galna jiayu cunyanlegend ekande i skallarna (”Our firste fo, the serpent Sathanas...kitte his throte, and in a pit ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 18 december, 2007

William Blakes tankevärld

Det andliga klimatet: en kort historikUnder renässansen fanns en bildpoesi, Emblem-Poetry. En bildpoesi som byggde på den vid denna tid rådande mystikens kosmologi. Blake kan räknas till efterföljarna av denna ...

Av: Violet Tengberg | Essäer om konst | 16 december, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.