George Gordon, Lord Byron Vi skall inte ströva mer

En "byronisk hjälte" ska vara passionerad, melankolisk och ädel. Bilden är sammansatt av drag ur både Lord Byrons liv (han levde 1788-1824) och hans dikter, särskilt det långa verspoemet Don ...

Av: Lord Byron | 23 juni, 2013
Utopiska geografier

Hälsning till en död vän

Crister Enander om Niklas Rådströms bok om Stig Claesson Tillfälligheter ska aldrig underskattas. Inte heller ska de negligeras. Somliga må kalla det för slumpen. Andra ser större krafter i rörelse och ...

Av: Crister Enander | 06 juni, 2011
Essäer om litteratur & böcker

"Jag tycker om opolerade, smutsiga ljud."

Ett samtal med Pan Sonics Mika Vainio. Pan Sonics musik är både enkel och svår att beskriva. Schematiskt kan man väl säga att monotona rytmer och djupa basljud skapar ett ...

Av: Carl Abrahamsson | 14 juli, 2010
Musikens porträtt

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 4

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | 08 juli, 2013
Essäer om film

Gerd Karin Nordlund. Två noveller



Lektionen

Gerd Karin NordlundAlla hjälps åt med mörkläggningen och ommöbleringen av rummet. Filmprojektorn står på plats och lysrören släcks.

En gulrandig hankatt, tillitsfull och vacker, stryks över pälsen. Närbilderna smeker hans bulliga kinder och varje morrhår. Den välformade och smidiga kattkroppen är skön att betrakta.

Katten skall lära sig en del moment. Han får god mat och favoriträtten visar sig så småningom vara en sorts fiskbullar. Han äter, sover och mår väldigt gott. Han är en katt som har ett godmodigt och stabilt psyke. Det är just en sådan katt de vill ha, knastrar speakerrösten.

 

Katten är tvungen att lära sig det ena efter det andra för att få mat. Han tränas i en labyrint och om lampan tänds förstår den efter ett antal gånger, att den goda maten finns tillgänglig. Ingenting är tillkommet av en slump. Allting har måttats och mätts och diskuterats experter emellan. Åtgärd och reaktioner noteras i en linjerad loggbok.

 

Försöket fortskrider. Goda matbitar har bytts ut mot någonting annat. Speakerrösten kommenterar: Frustrering. Katten får kalla syrgaspustar på nosen.

Hungern är envis. Experterna bjuder till och placerar ut fyra olika skålar. Bara i en av dem är det enbart mjölk. Sedan är det skålarna med Något i, Lite mer och Mest alkohol. Det är ur skålen med Något i som katten börjar lapa. Så går han fram mot hålet och försöker få en matbit. Han vinglar betydligt och matbiten slinker fort ner. Kattens resa fortsätter i det rus som människan skapar. Skålarna med Lite mer och Mest blir oftare valda. En förut så stolt och vacker katt blir en ful och illaluktande katt. Vad är det experimentmänniskan ville se? Hon håller sig till loggbokens rader. Dagarnas datum blir läsbara angöringspunkter.

Katten ligger nästan medvetslös, har inte rört sig på hela dagen, ingen hygien och en illaluktande vätska rinner ur kroppen. Speakerrösten återkommer. Katten är nu alkoholiserad.

En hand med pipett för in de första näringsdropparna. Fingrarna petar med våld in mat på tungan, som tillhör samma hand som tidigare har smekt och berömt. Katten visar så småningom en livsvilja. Han börjar äta upp det som sätts på hans tunga. Långsamt och mödosamt. Katten, den lealösa skinntrasan, ligger med slutna ögon.

– Och efter tre månader är det en alldeles vanlig katt igen.

Ingenting nämns om kattens skygghet vid beröring.

 

Bengt

 

En vanlig skoldag. En alldeles vanlig skoldag. Korridoren kryllar av elever, ett par lärare skjuter tv-apparater på vagnar åt norr eller åt söder i elevhavet, för just nu är det rast. Jag är beredd för nästa lektion, låser upp dörren till lektionssalen, slänger en blick över myllret.

 

Då ser jag Jonas i andra änden av korridoren. En lång och gänglig yngling som skall hålla sitt muntliga anförande idag. Han svävar oberörd genom folkhavet, närmar sig klassrummet med en glad och ivrig uppsyn. I högra handen håller han en tygpåse, han viftar med den och signalerar redan på långt håll: Här kommer jag!

Nej, är det möjligt, tänker jag. Jonas susar in genom dörren med ett glatt hej, hej. Kom in, ropar han till kompisarna. Några av kamraterna sätter sig försiktigt, medan andra blir stående och rör sig inte ur fläcken. Jag har också valt att stå mitt i klassrummet. Stäng dörren! beordrar Jonas eftersläntrarna. Stäng dörren för fan. Och snabbt öppnar han tygpåsen, skakar ut innehållet på golvet. Mycket riktigt. Det visar sig vara en lång och smal liten orm. Jonas. Jag försöker få honom att lyssna, men han är målmedveten i sitt muntliga anförande. Han har helt enkelt börjat, och det visar sig att han är lika snabb som ormen. Han fångar den blixtsnabbt exakt bakom huvudet.

Det här är en sydamerikansk snok, säger Jonas stolt och håller upp ormen för att alla ska kunna se ordentligt. Nu ska vi mäta. Ta hit linjalen! Jonas får hjälp av två modiga kamrater, själv tar han som huvuduppgift att sträcka ut den smidiga ormkroppen.

En och tjugo, utropar Jonas. Och nu ska du få känna på den och snabbt som ögat kommer Jonas fram till mig. I nästa sekund ringlar ormen runt min vänstra arm.

Hur känns den, undrar Jonas. Hur känns den? Den är mjuk, svarar jag dröjande och darrigt, för jag hade förväntat mig att den skulle vara kall och slemmig. Ja, där ser du. Alla har för sig att ormar är kalla och slemmiga, men det är dom inte. Okay, Jonas. Nu kan du ta bort den, men var har du fått tag i den? Det var morsan. Morsan? Nu gapar jag ännu mer av förvåning. Ja, hon hittade den i skogen. En sydamerikansk snok i skogen? Ja, det var i närheten av ett terrarium. Den hade väl rymt. Nu snurrar det nästan till i huvudet på mig. Sydamerikanska snokar i skogen! Nå, vad äter den då, kommer jag på att jag måste fråga.

Möss, sorkar. Det beror lite på vad jag får tag i, svarar Jonas uppriktigt. Jag vill inte veta var och hur han fångar ormens mat, ställer snabbt nästa fråga. Vad heter ormen då?

Bengt, svarar Jonas stolt. Bengt. Och han tar försiktigt ormen från min arm och ringlar ner honom tillbaka i tygpåsen.

 

Gerd Karin Nordlund
http://gerdkarinnordlund.com

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Är öst verkligen öst, väst verkligen väst?

Jag for västerut till USA och där till Kalifornien och västkusten. Därifrån vidare västerut till Hawaii. Om jag fortsatt västerut hade jag kommit till Japan. En hel del japaner hade ...

Av: Anna-Karin Svedberg | Essäer om samhället | 06 Maj, 2016

Böcker. Montage Mathias Jansson

Den goda essäisten

Vad kännetecknar en god essäist? Frågan är kanske lika svår att besvara som vad kännetecknar god konst? Det hamnar till slut i en subjektiv värdering utifrån vilka intresseområden, vilken bakgrund ...

Av: Mathias Jansson | Essäer | 27 oktober, 2017

Dylan som DJ. En guldgruva för alla Dylan-fans

Vår tids kanske mest inflytelserika rockmusiker har fått ett eget radioprogram. I "Bob Dylan's theme time radio hour", som just nu är inne på sin andra säsong, spelar den snart ...

Av: Johan Kellman Larsson | Essäer om musik | 18 oktober, 2008

Paracelsus, en legend i folkmun

En knapp timmes promenad utanför Einsiedeln ligger ett typiskt schweiziskt hus med snedtak, det ligger i utkanten av en liten by, eller snarare är det bara en klunga med några få ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 30 mars, 2009

DrKrabba 7

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | Kulturen strippar | 18 november, 2011

Kärlek förvandlad till tomhet

  Planet tar mig över det stora havet i väster. Jag ska närvara vid öppningen av en konstutställning om en inre resa, en resa som har legat och grott och växt ...

Av: Lilian O. Montmar | Gästkrönikör | 04 oktober, 2014

W. H Auden

Wystan Hugh Auden – rätt person men på fel sida Nobelpriset

Göran af Gröning författar en mycket annorlunda text om W. H Auden.

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 18 februari, 2015

Fragment av surrogatpyret III

Fragment av surrogatpyret III Vi satt i biln vid Kusmarkstjyrkan å stirra på den upplysta tuppjäveln på krönet av va Nitschä kalla den ekumeniska synagogan.     – De där, pyret, va ursprungligen ingen ...

Av: Nikanor Teratologen | Teratologisk sondering | 16 oktober, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.