Sten är tyngd och vila. Det gömmer spår av urtiden

När jag ser honom igen efter 39 år väger han drygt fyra kilo. Han har stora bruna ögon, tunt fjunigt hår, en oproportionerligt stor mage och två tioöringsstora födelsemärken, ett ...

Av: Henrik Hamrén | 21 september, 2011
Essäer

Italienskt examensvimmel med Papa Francesco

Alldeles före Palmsöndagen var kulturens Per-Inge Planefors på Ellen Key-seminarium i Bologna. Fredagen och lördagen var arbetsdagar för seminariets deltagare. Temat för seminariet var Ellen Key – Creating a European ...

Av: Per-Inge Planefors | 28 mars, 2013
Gästkrönikör

Jan Stenis Foto Göran Petersson, Lund

Nya dikter av Jan Stenis

Filosofie doktor Jan Stenis har erövrat sex stycken akademiska examina och blev 2011 medlem i Sveriges Författarförbund. Samtidigt är han en glödande romantiker och en ömsint poet som fått fly ...

Av: Jan Stenis | 15 januari, 2017
Utopiska geografier

Dansk humor enligt redaktören Claus Christensen

Bäste Claus Christensen, Tack för länken till din artikel om filmkaraktären Zelko och om undertecknad. Den verkar vara åtminstone 8 månader gammal och jag undrar varför du inte bekantade mig med den ...

Av: Vladimir Oravsky | 02 april, 2009
Gästkrönikör

Cecilia Persson, prosa



Cecilia PerssonCecilia Persson: Poet, historiker och skrivpedagog. Har arbetat och forskat vid Lunds universitet i ämnet historia och med inriktning: Förintelsen, flykting- och migrationshistoria. Hon har varit verksam som lärare på Centrum för Genusvetenskap och vid Växjö Universitet, Lunds universitet, Blekinge Högskola, i ämnet historia. Undervisat på alla nivåer utom forskarnivå. Dessutom arbetat som lärare på Skurups folkhögskola på skrivarlinjen och journalistlinjen samt byggt upp och undervisat på Folkuniversitetets nationella nätbaserade skrivkurser. Cecilia Persson är verksam som lärare på Skrivarakademin i Malmö samt driver bloggen http://kronotop.bloggsida.se/

Hon arbetar också tillsammans med Katarina Rosenback: Demokrativerkstaden – Läsa och skriva för livet. Det är ett treårigt Allmänna Arvsfonds projekt där de ska arbeta med ungdomar och världens litteratur i stadsdelen Holma i Malmö och där ska de med konst och kultur utforska vad det är att leva och vara människa. För vad kan vara viktigare än att arbeta med ungdomar som finner sina vägar och gör sunda och konstruktiva livsval och på så sätt motverka rasism och annat elände? Se http://www.skapandeochsamverkan.se/ för mer information.

 

DEN OSYNLIGA

 

 

Flickan, hon som älskade att leka vill också vara med. Den lekande och tänkande flickan. Flickan som kände sig som en älva, hon som såg älvorna dansa i skogen, det är henne ni ska lyssna på, inte mig. Ser du tomtarna i skogen, och hon skrattar, och hon dyker, rakt ner i djupen dyker hon. Den lilla kloka flickan som så tidigt förstod innebörden av solidaritet, att älska de sköraste bland oss, och hennes mamma var skör, på riktigt skör. Mamman kunde aldrig leva, men flickan var full av liv, fylld av solen, född i lejonets tecken och så lekande levande, den lilla flickan. Flickans röst. Lyssna på flickan.

 

 

 

Jag accepterar att jag har en blommande park utanför mitt fönster med stora rhododendron där rosa blommor hänger i stora klasar. Jag går med på att blommande parker är vackra. Jag håller med om att det finns skönhet och gester av mänsklighet, men måste det vara så tråkigt? Måste det vara så normalt, så tillrättalagt, så ekande tomt?

 

 

 

Hon är en vuxen och ganska snäll och klok kvinna, och hon sätter flickan i sitt knä. Hon möter flickan, utan parenteser, och hon frågar flickan vad hon saknar mest. Flickan vägrar att svara henne. Hon trycker flickan närmare sig och frågar en gång till: Vad gör mest ont med att mamma blev sjuk? Flickan är en älva, så hon flyger ur knät och sätter sig i taket och börjar bita på sina naglar. Hon börjar berätta om deras mamma, om när mamman kom till skolan och hoppade hopprep, om när mammans famn var en röd filt, om när mamma var deras mamma. Hon och flickan har inte så många minnen av en mamma som fanns för dem, och flickan sitter i taket och tuggar på sina naglar. Mamma, är död nu, säger hon till flickan. Flickan försöker förstå vad hon säger. Är mamma död? Ja, mamma är död nu. Är mamma i himlen? Ja, mamma är i himlen. Är mamma hos gud? Ja, mamma är hos gud. Är gud snäll mot mamma? Ja, gud är snäll mot mamma. Flickan har lämnat taket men har satt sig i ett hörn och ser trumpen och sur ut, och hon börjar tröttna på den trotsiga flickan. Hon vill inte trösta flickan mera och berätta om Cumulusmoln och att mamman är en färg bland alla andra färger bland molnen, att mamma är ett moln.

 

 

 

Flickan, ser så ensam ut där hon sitter i ett hörn och vägrar titta ut genom fönstret, hon sitter hopkrupen som en älva som väntar på att gryningsdimman ska komma. Hon vill prata med flickan om andra saker, och hon vill att flickan ska fråga hur hon mår, men flickan sitter innesluten i sin egen värld. Flickan var fem år när mamma blev sjuk och minns inte mamman som sprang runt bland djuren i Mariebergsskogen och köpte glass, eller också har hon stannat kvar hos påfåglarna och fiskarna. Flickan minns bara en mamma som försvann. Flickan minns mamman som låste in henne. Flickan minns mamman som sa åt henne att hon förstörde mammans liv, allt är hennes fel, och om det inte vore för flickan skulle mamman må bra. Om det inte vore för flickan skulle mamman inte sitta på ett Cumulusmoln utan gå på torget och köpa bröd och fisk, och laga en middag och vara lycklig. Hon försöker nå den lilla flickan och liksom tala henne tillrätta, men flickan har gömt sig i skogen och hon är ensam.

 

 

 

Hon grät inte en enda gång när hon satt i en stol i ett hus i Lund med en man som för det mesta var lika tyst som henne. Han sa en mening – Du är alldeles för nyfiken för att vilja dö. Du vill egentligen leva men vet inte hur man gör. Ett ords övertag, ett ord, ”hur”…

 

 

 

Hon försökte en gång berätta för honom, och han skrek: Blanda aldrig någonsin in mig i dina 45 minuter. Mannen i rummet, som ofta satt lika tyst som hon, ville däremot att han skulle vara med i rummet och att de skulle samtala alla tre. De satte en pingvin på en stol med en blå slips och varje gång någon av dem ställde frågor till pingvinen, ramlade den ur stolen och rullade några centimeter på golvet och varje vecka rullade pingvinen några centimeter och till slut hade slipsen fastnat i dörren.

 

 

 

Hon ville berätta om Arktis när han var ute på en långresa och ristade in hennes namn på ett förlist skepp, men han snorklade och matade knölvalarna med pappersremsor. Hon tände en eld på isen och pingvinernas grå ungar lekte till knölvalarnas sång.

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

 

Hon är som månen, en sol i natten. Hennes hjärta vädjar om nåd och sanningen om henne har ingenting med sanningen om honom att göra. Hon har formats av sitt öde och han har inget öde att skylla på.

 

Ser du mig?

 

Hon berättade hur hans rum ser ut, och mest tyckte hon om när han öppnade fönstret och tittade ut över parken. Han lekte med viskningarna och ropen och blåste såpbubblor av drömmar som gick sönder utanför hennes fönster.

 

 

 

Flickan ritar ett landskap på sina handleder och pojken springer efter en Ofeliahink och de leker med sina barkbåtar i det gyllenröda skimrande vattnet. Pojken plitar ner några bokstäver om deras konstiga lek som slutade med att blå sirener kom och körde över hinken. Flickan ligger i ett rum och tittar på dropparna som sakta rinner genom en slang och hon ångrar att hon berättade om deras hemliga lekar. Varje dag vill en svan matas med hennes minnen. Svanen kommer in i hennes rum varje morgon med sin långa och ståtliga hals och sticker fram näbben och vägrar flickan biter svanen ilsket. Pojken köper en ny hink för sin veckopeng och börjar leka med en annan flicka när hon är borta.

 

 

 

Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord…

 

Flickan går i söndagsskola och varje söndag fyller hon år, för då får hon presenter av den snälla tanten. Den fjärde söndagen blir den snälla tanten mycket arg och säger åt henne att det är fult att ljuga och att hon är en tjuv. Flickan förstår inte vad en tjuv är och skapar en berättelse där en tjuv luktar kanel och saffran och alltid har glansigt rött papper i fickan och bokmärken med änglar.

 

Herren, Jesus, Kristus, förstår flickan inte heller, men det bor en röst i flickan som lyssnar, som är som mossan Tomtebobarnen sover i.

 

Mamma är sjuk, mamma ligger på sjukhus, mamma kommer vara borta mycket länge, men hon kommer bli bra, mamma kommer bli bra. Flickan flyger till mamma och ger henne en blomma och lägger sig under sängen och vakar över mammans andetag. Mamman sväljer flickans andetag och flickan lägger magiska frön i mammans lungsäck.

 

Flickan ror båten på mammans stormiga hav och de möter nedstörtade änglar och skrikande demoner, och mamman kan gå på vattnet som Kristus. Ser, flickan, Kristus, frågan mamman när hon vält båten och flickan försöker simma upp mot ytan. – Ser du Kristus?

 

 

 

Flickan uppfann Gud, när hon satt i den övergivna skogen dit ingen vågar gå. Mossans vitgråa skägg berättar sagor om tomtar och troll, enhörningar och älvor som dansar i gryningen när hästar på sommarbete tuggar i sig det friska gröna gräset. Gud, skapade flickan när hennes hår brann och hon duschade under lövens klingande regndroppar och torkade sig i vinden.

 

 

 

Gud berättar mycket för flickan fast flickan vet inte att rösten i hennes hjärta heter Gud. Flickans kompis är alltid rolig och alltid snäll och de är alltid tillsammans. De går på upptäcktsfärder och de sitter tysta tillsammans och tittar på måsarna. Ibland slänger de brödbitar rakt upp i luften och måsarna flyger det fortaste som de kan och fångar brödbitarna. När flickan ligger ensam i sitt rum och är mörkrädd brukar Gud hålla om henne och sätter på ficklampan och de läser sagor under täcket. Gud, tycker om flickans mamma, det säger rösten i hennes hjärta hela tiden. Flickan frågar aldrig sin kompis om någonting utan hon är trygg och nöjd med att kompisen finns. Flickan förstår att när svanen biter henne är det Gud också, men hon förstår inte varför kompisen biter så hårt och varför rösten i hennes hjärta mycket sällan tycker om mamma.

 

 

 

Flickan lyssnar intensivt på mammans berättelser och hör vad hon säger till jourhavande präst, som hon alltid ringer när kontakten är utdragen till verkligheten. Flickan klistrar in sina bokmärkesänglar i en gul pärm med röda hjärtan på och mammas ögon är mycket vilda.

 

Gud, är inte född än, säger mamma. Flickan hör aldrig vad prästen svarar, men är mer rädd för att hon har förstått att det bara finns pojkar och flickor och att man måste ha något som kallas syslöjd i skolan. Det förstod hon när några större flickor stod på gården och sydde på ett grönt tyg med rutor och varje ruta skulle broderas med olika sorters färger. Att Gud är född vet redan flickan, men hur man trär en tråd genom en nål och fyller gröna rutor med färg, förstår hon inte.

 

 

 

Flickan tyr sig till grannpojken som aldrig går till skolan utan sitter i ett träd. Hon frågar honom om vad en pojke är, vad gör pojkar? Och då brukar han klättra högst upp i trädet och böja armarna som en kung. Flickan skrattar så hon får ont i magen och då kastar han en kastanj i huvudet på henne och svarar inte på fler frågor. Flickan är en som vet och hon har vetat länge att han leker med en annan flicka och ändå kan hon inte låta bli att gå till trädet och få kastanjer i huvudet.

 

 

 

Kristus älskar de ovanliga och hon säger ilsket till flickan att hon inte tävlar om Gud. Hon ger flickan utegångsförbud och flickan får aldrig mer leka med pojken i trädet. Hon drämmer igen dörren och bryr sig inte om att flickan gråter. Hon låter henne sitta och skämmas på sitt rum och riva sönder sina bokmärken. Hon är mycket arg och mycket trött på flickan som kommer hem med bulor i huvudet och mycket trött på att springa runt bland stadens parker och leta efter henne. Hon är trött på flickans trotsiga lekar och trött på att pojken alltid försvinner när hon ska tala honom tillrätta.

Ur arkivet

view_module reorder
Foto: Tarja Salmi-Jacobson

Vördnad för den Upplyste

Ett nytt spännande reportage av Tarja Salmi-Jacobson. Den här gången, med hjälp av ord och bilder, visar hon oss de exoteriska och esoteriska vägarna till den Upplyste.

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Agora - filosofiska essäer | 27 september, 2015

"Själens grundpelare är kroppen"

Yoga är ett verktyg för att själen ska vistas i en väl grundad kropp - ungefär som vi vill vistas i ett väl grundat hus. När Eva Lewenhaupt talar om yoga ...

Av: Anne Edelstam | Litteraturens porträtt | 22 december, 2009

Historien om Jobs grav i Sultanatet Oman och andra länder

I år är vi inne på den nionde säsongen där möjligheten finns att åka charterflyg från Sverige till Oman. Fast jag inte besökt landet tidigare, förstår jag att inte mycket ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Resereportage | 14 maj, 2014

Foto Hedda Jansson

Fyra vittnesbörd i Malmö

Vid det ekumeniska eventet på Malmö arena strax efter den ekumeniska gudstjänsten i domkyrkan i Lund gav fyra personer sina vittnesbörd. Påven Franciskus kommenterade dessa i sitt tal: "Låt oss ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 07 november, 2016

Det fullkomne liv

Følgende utsagn kan synes å være svært trivielt: at i vår egen tid gis det folk som søker etter livets opprinnelse, opphav, kilde, og slik var det også før tiden ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 20 januari, 2010

Påsken, perspektivet och döden Ett treenigt icke-vara i två delar

Sagt om Neruda av Lorca: att han var ”en poet närmare döden än filosofin, närmare smärtan än intelligensen, närmare blodet än bläcket.” I vår sekulariserade del av världen betraktas, av många i ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om religionen | 19 april, 2014

Några tankar med anledning av vårdavjämningsdagen

”Life is partly what we make it, and partly what it is made by the friends we choose” sade Tennessee Williams som dog av en kapsyl. En natt, när han hade ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 20 mars, 2013

Å leve i forbindelsen. Del I

Slik jeg har skrevet om disse anliggender tidligere(i TK), så undersøkte såvel W. Dilthey(1833-1911) som W. Schapp(1884-1965), hver på sin måte, det de forstod som 'livssammenhengen', det vil si at ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 19 oktober, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.