ICA och de svarta kärnfria druvorna

Som boende mitt emellan Jönköping och Linköping i Ödeshög har vi en oerhörd bas, två rätt så stora och starkt växande städer med högskola respektive universitet. Häromdagen var jag på sammanträde ...

Av: Per-Inge Planefors | 15 januari, 2014
Gästkrönikör

Rilkes andra lyra

Under några veckor i februari 1922 fullbordade Rainer Maria Rilke sitt livsverk genom att skriva merparten av Duinoelegierna och Sonetterna till Orfeus. Det var enligt hans egna ord som ”en ...

Av: Bo Gustavsson | 27 februari, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Olästa och omlästa böcker

I den hög av böcker som ligger på golvet, nere till vänster, har jag äntligen börjat botanisera. De är företrädesvis ”äldre” och svenska, och några – men inte alla – ...

Av: Carsten Palmer Schale | 05 december, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Erik Jorpes

Ett märkligt åländskt läkaröde

En ung åländsk läkare kom att kom att spela märkliga roll i det röda upproret som inleddes i Finland i januari1919. Erik Jorpes från Kökar hamnade på den röda ...

Av: Rolf Karlman | 31 januari, 2017
Essäer om politiken

Cecilia Persson, prosa



Cecilia PerssonCecilia Persson: Poet, historiker och skrivpedagog. Har arbetat och forskat vid Lunds universitet i ämnet historia och med inriktning: Förintelsen, flykting- och migrationshistoria. Hon har varit verksam som lärare på Centrum för Genusvetenskap och vid Växjö Universitet, Lunds universitet, Blekinge Högskola, i ämnet historia. Undervisat på alla nivåer utom forskarnivå. Dessutom arbetat som lärare på Skurups folkhögskola på skrivarlinjen och journalistlinjen samt byggt upp och undervisat på Folkuniversitetets nationella nätbaserade skrivkurser. Cecilia Persson är verksam som lärare på Skrivarakademin i Malmö samt driver bloggen http://kronotop.bloggsida.se/

Hon arbetar också tillsammans med Katarina Rosenback: Demokrativerkstaden – Läsa och skriva för livet. Det är ett treårigt Allmänna Arvsfonds projekt där de ska arbeta med ungdomar och världens litteratur i stadsdelen Holma i Malmö och där ska de med konst och kultur utforska vad det är att leva och vara människa. För vad kan vara viktigare än att arbeta med ungdomar som finner sina vägar och gör sunda och konstruktiva livsval och på så sätt motverka rasism och annat elände? Se http://www.skapandeochsamverkan.se/ för mer information.

 

DEN OSYNLIGA

 

 

Flickan, hon som älskade att leka vill också vara med. Den lekande och tänkande flickan. Flickan som kände sig som en älva, hon som såg älvorna dansa i skogen, det är henne ni ska lyssna på, inte mig. Ser du tomtarna i skogen, och hon skrattar, och hon dyker, rakt ner i djupen dyker hon. Den lilla kloka flickan som så tidigt förstod innebörden av solidaritet, att älska de sköraste bland oss, och hennes mamma var skör, på riktigt skör. Mamman kunde aldrig leva, men flickan var full av liv, fylld av solen, född i lejonets tecken och så lekande levande, den lilla flickan. Flickans röst. Lyssna på flickan.

 

 

 

Jag accepterar att jag har en blommande park utanför mitt fönster med stora rhododendron där rosa blommor hänger i stora klasar. Jag går med på att blommande parker är vackra. Jag håller med om att det finns skönhet och gester av mänsklighet, men måste det vara så tråkigt? Måste det vara så normalt, så tillrättalagt, så ekande tomt?

 

 

 

Hon är en vuxen och ganska snäll och klok kvinna, och hon sätter flickan i sitt knä. Hon möter flickan, utan parenteser, och hon frågar flickan vad hon saknar mest. Flickan vägrar att svara henne. Hon trycker flickan närmare sig och frågar en gång till: Vad gör mest ont med att mamma blev sjuk? Flickan är en älva, så hon flyger ur knät och sätter sig i taket och börjar bita på sina naglar. Hon börjar berätta om deras mamma, om när mamman kom till skolan och hoppade hopprep, om när mammans famn var en röd filt, om när mamma var deras mamma. Hon och flickan har inte så många minnen av en mamma som fanns för dem, och flickan sitter i taket och tuggar på sina naglar. Mamma, är död nu, säger hon till flickan. Flickan försöker förstå vad hon säger. Är mamma död? Ja, mamma är död nu. Är mamma i himlen? Ja, mamma är i himlen. Är mamma hos gud? Ja, mamma är hos gud. Är gud snäll mot mamma? Ja, gud är snäll mot mamma. Flickan har lämnat taket men har satt sig i ett hörn och ser trumpen och sur ut, och hon börjar tröttna på den trotsiga flickan. Hon vill inte trösta flickan mera och berätta om Cumulusmoln och att mamman är en färg bland alla andra färger bland molnen, att mamma är ett moln.

 

 

 

Flickan, ser så ensam ut där hon sitter i ett hörn och vägrar titta ut genom fönstret, hon sitter hopkrupen som en älva som väntar på att gryningsdimman ska komma. Hon vill prata med flickan om andra saker, och hon vill att flickan ska fråga hur hon mår, men flickan sitter innesluten i sin egen värld. Flickan var fem år när mamma blev sjuk och minns inte mamman som sprang runt bland djuren i Mariebergsskogen och köpte glass, eller också har hon stannat kvar hos påfåglarna och fiskarna. Flickan minns bara en mamma som försvann. Flickan minns mamman som låste in henne. Flickan minns mamman som sa åt henne att hon förstörde mammans liv, allt är hennes fel, och om det inte vore för flickan skulle mamman må bra. Om det inte vore för flickan skulle mamman inte sitta på ett Cumulusmoln utan gå på torget och köpa bröd och fisk, och laga en middag och vara lycklig. Hon försöker nå den lilla flickan och liksom tala henne tillrätta, men flickan har gömt sig i skogen och hon är ensam.

 

 

 

Hon grät inte en enda gång när hon satt i en stol i ett hus i Lund med en man som för det mesta var lika tyst som henne. Han sa en mening – Du är alldeles för nyfiken för att vilja dö. Du vill egentligen leva men vet inte hur man gör. Ett ords övertag, ett ord, ”hur”…

 

 

 

Hon försökte en gång berätta för honom, och han skrek: Blanda aldrig någonsin in mig i dina 45 minuter. Mannen i rummet, som ofta satt lika tyst som hon, ville däremot att han skulle vara med i rummet och att de skulle samtala alla tre. De satte en pingvin på en stol med en blå slips och varje gång någon av dem ställde frågor till pingvinen, ramlade den ur stolen och rullade några centimeter på golvet och varje vecka rullade pingvinen några centimeter och till slut hade slipsen fastnat i dörren.

 

 

 

Hon ville berätta om Arktis när han var ute på en långresa och ristade in hennes namn på ett förlist skepp, men han snorklade och matade knölvalarna med pappersremsor. Hon tände en eld på isen och pingvinernas grå ungar lekte till knölvalarnas sång.

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

 

Hon är som månen, en sol i natten. Hennes hjärta vädjar om nåd och sanningen om henne har ingenting med sanningen om honom att göra. Hon har formats av sitt öde och han har inget öde att skylla på.

 

Ser du mig?

 

Hon berättade hur hans rum ser ut, och mest tyckte hon om när han öppnade fönstret och tittade ut över parken. Han lekte med viskningarna och ropen och blåste såpbubblor av drömmar som gick sönder utanför hennes fönster.

 

 

 

Flickan ritar ett landskap på sina handleder och pojken springer efter en Ofeliahink och de leker med sina barkbåtar i det gyllenröda skimrande vattnet. Pojken plitar ner några bokstäver om deras konstiga lek som slutade med att blå sirener kom och körde över hinken. Flickan ligger i ett rum och tittar på dropparna som sakta rinner genom en slang och hon ångrar att hon berättade om deras hemliga lekar. Varje dag vill en svan matas med hennes minnen. Svanen kommer in i hennes rum varje morgon med sin långa och ståtliga hals och sticker fram näbben och vägrar flickan biter svanen ilsket. Pojken köper en ny hink för sin veckopeng och börjar leka med en annan flicka när hon är borta.

 

 

 

Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord…

 

Flickan går i söndagsskola och varje söndag fyller hon år, för då får hon presenter av den snälla tanten. Den fjärde söndagen blir den snälla tanten mycket arg och säger åt henne att det är fult att ljuga och att hon är en tjuv. Flickan förstår inte vad en tjuv är och skapar en berättelse där en tjuv luktar kanel och saffran och alltid har glansigt rött papper i fickan och bokmärken med änglar.

 

Herren, Jesus, Kristus, förstår flickan inte heller, men det bor en röst i flickan som lyssnar, som är som mossan Tomtebobarnen sover i.

 

Mamma är sjuk, mamma ligger på sjukhus, mamma kommer vara borta mycket länge, men hon kommer bli bra, mamma kommer bli bra. Flickan flyger till mamma och ger henne en blomma och lägger sig under sängen och vakar över mammans andetag. Mamman sväljer flickans andetag och flickan lägger magiska frön i mammans lungsäck.

 

Flickan ror båten på mammans stormiga hav och de möter nedstörtade änglar och skrikande demoner, och mamman kan gå på vattnet som Kristus. Ser, flickan, Kristus, frågan mamman när hon vält båten och flickan försöker simma upp mot ytan. – Ser du Kristus?

 

 

 

Flickan uppfann Gud, när hon satt i den övergivna skogen dit ingen vågar gå. Mossans vitgråa skägg berättar sagor om tomtar och troll, enhörningar och älvor som dansar i gryningen när hästar på sommarbete tuggar i sig det friska gröna gräset. Gud, skapade flickan när hennes hår brann och hon duschade under lövens klingande regndroppar och torkade sig i vinden.

 

 

 

Gud berättar mycket för flickan fast flickan vet inte att rösten i hennes hjärta heter Gud. Flickans kompis är alltid rolig och alltid snäll och de är alltid tillsammans. De går på upptäcktsfärder och de sitter tysta tillsammans och tittar på måsarna. Ibland slänger de brödbitar rakt upp i luften och måsarna flyger det fortaste som de kan och fångar brödbitarna. När flickan ligger ensam i sitt rum och är mörkrädd brukar Gud hålla om henne och sätter på ficklampan och de läser sagor under täcket. Gud, tycker om flickans mamma, det säger rösten i hennes hjärta hela tiden. Flickan frågar aldrig sin kompis om någonting utan hon är trygg och nöjd med att kompisen finns. Flickan förstår att när svanen biter henne är det Gud också, men hon förstår inte varför kompisen biter så hårt och varför rösten i hennes hjärta mycket sällan tycker om mamma.

 

 

 

Flickan lyssnar intensivt på mammans berättelser och hör vad hon säger till jourhavande präst, som hon alltid ringer när kontakten är utdragen till verkligheten. Flickan klistrar in sina bokmärkesänglar i en gul pärm med röda hjärtan på och mammas ögon är mycket vilda.

 

Gud, är inte född än, säger mamma. Flickan hör aldrig vad prästen svarar, men är mer rädd för att hon har förstått att det bara finns pojkar och flickor och att man måste ha något som kallas syslöjd i skolan. Det förstod hon när några större flickor stod på gården och sydde på ett grönt tyg med rutor och varje ruta skulle broderas med olika sorters färger. Att Gud är född vet redan flickan, men hur man trär en tråd genom en nål och fyller gröna rutor med färg, förstår hon inte.

 

 

 

Flickan tyr sig till grannpojken som aldrig går till skolan utan sitter i ett träd. Hon frågar honom om vad en pojke är, vad gör pojkar? Och då brukar han klättra högst upp i trädet och böja armarna som en kung. Flickan skrattar så hon får ont i magen och då kastar han en kastanj i huvudet på henne och svarar inte på fler frågor. Flickan är en som vet och hon har vetat länge att han leker med en annan flicka och ändå kan hon inte låta bli att gå till trädet och få kastanjer i huvudet.

 

 

 

Kristus älskar de ovanliga och hon säger ilsket till flickan att hon inte tävlar om Gud. Hon ger flickan utegångsförbud och flickan får aldrig mer leka med pojken i trädet. Hon drämmer igen dörren och bryr sig inte om att flickan gråter. Hon låter henne sitta och skämmas på sitt rum och riva sönder sina bokmärken. Hon är mycket arg och mycket trött på flickan som kommer hem med bulor i huvudet och mycket trött på att springa runt bland stadens parker och leta efter henne. Hon är trött på flickans trotsiga lekar och trött på att pojken alltid försvinner när hon ska tala honom tillrätta.

Ur arkivet

view_module reorder

Konsten är för mig extrem anti-vardag. En intervju med Martin Tistedt

Martin Tistedt är en bland de bästa av Vertigos författare. Han skiftar mellan dröm och mardröm i det han skriver. Hans senaste roman heter Vår och där har drömmen ingen ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 25 maj, 2014

Vad är det nu i mig som brister

Det fanns en tid då jag drömde, då jag vaknade upp mitt i natten med häftigt bultande hjärta kall av svett och ångest, uppfylld av märkliga drömlika bilder känslan av att inte veta och ...

Av: Susann Wilhelmsson | Utopiska geografier | 12 oktober, 2009

Peyote-scenen, foto Gençer Yurttaş

Istanbuls viktigaste klubb

När man talar om Istanbuls oberoende musikscen måste man prata om Peyote, stadens viktigaste och äldsta klubb. Peyote har fått sitt namn från kaktusen som är välkänd för sina psykedeliska ...

Av: Aylin Ünal | Essäer om musik | 26 november, 2016

Människorna och språken

Två miljoner år sedan: enkla stenverktyg men ingen konst och inget språk, helt enkelt för att struphuvudets anatomi ännu inte medger det. 150 tusen år sedan: homo sapiens sapiens med ...

Av: Tomas Löthman | Essäer om samhället | 03 december, 2010

Tonsättaren Lucio Garau och livets stora gåvor

  Lucio Garau är en tonsättare från Sardinien i Italien som har komponerat många verk som speglar musiken och ljuden från hans hemtrakter. Inte så mycket för folkmusiken i sig, utan ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 04 maj, 2011

Jag tänker på en liten flicka

Jag tänker på en flicka. En flicka som är bara nio år och som tycker om att hoppsaskutta, leka med Barbie och läsa sagor av Astrid Lindgren och Maria Gripe ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 17 november, 2011

Ett ständigt misslyckande – dataspelens berättarstruktur inspirerar filmvärlden

Det ständiga misslyckandet är grunden för dataspelets berättarstruktur. Precis som i film och litteratur har ofta dataspel ett linjärt berättande. Huvudpersonen ska ta sig från berättelsen början till slutet genom ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om film | 24 september, 2014

Vem är rädder för vargen här?

Jakob (1785 – 1863) och Wilhelm Grimm (1786 – 1859) hör till 1800-talets stora europeiska kulturpersonligheter. De var språkforskare, sagosamlare, bibliotekarier och upptäckare och påverkade sin samtid genom att bana ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 24 februari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.