- Utopiska geografier
- Publicerad:
Christina Hansen, några verk
Christina Hansen, 27, bosatt i Malmö. Magister i freds- och konfliktvetenskap. Läser skrivarlinjen på Skurups folkhögskola. Jobbar deltid som forskningsassistent/antropolog för Det Nationale Forskningscenter for Velfærd i Köpenhamn. Forskningsprojektet undersöker konsekvenserna av de danska lagarna för anhöriginvandring som tvingar många nygifta par att flytta till Sverige för att få leva tillsammans.
Vi publicerar här:
Och kanske kommer då den tid
Nijinsky – en ekfras
Tjusiga kvinnor har man alltid tyckt om
Barndomsögonblick
Och kanske kommer då den tid
– Är vi framme snart?
Mopederna strömmar förbi som en flod på het jord, som lava. Sjuder, puttrar monotont som bara billigt bensin såld i förbrukade whiskyflaskor kan. Recycling på riktigt. Och hundarna. Som väsen från alla tiders historia, stryker ljudlöst över den hårda marken, fårorna, kratrarna, periferierna.
– Är vi framme snart?
– Snart.
Hundarna flåsar, irrar mållöst omkring som en mobil mosaik som ingen vill ha men inte kan bli av med. Eller jo, tillfälligt förstås. När presidenten skall hålla tal – live – utomhus och militären kallas in på udda uppdrag kvällen före. När vi vanliga sover, timmen innan postbudet vaknar: då driver de genom staden i hög fart som svartgröna droppar på bilrutan en regnig dag; hetsigt, desperat, och ljudlöst längs fasaderna. Endast klirret från hylsorna. Skjuter allt med päls. Oftast sover de i flock, inte för nära varandra för att totalt förlora sig själv i kollektivet men tillräckligt nära för att kunna ryckas upp ur sömnen och tryggt somna igen och återvända till drömmen. Allt skabb skall bort, loppor, löss, sönderrivna nosar, bastarder som fantiserar om diktaturer där rasen hålls ren. Föräldrarna väljs ut. Omsorgsfullt.
– Snart.
– Hur snart?
Och så all denna avföring. Hopplösa och tunga virvelhögar, resterna från ännu en meningslös dag, det eviga nosandet inte lika mycket efter mat som efter kärlek, en klapp istället för en spark. Som en guldfisk har den glömt slaget från förra mannens käpp, smyger fram med lågt huvud till nästa herre i tron om en bättre vän: förgänglig husse. Men man vet aldrig med människan. Inte hunden: människans bästa vän. Människan: hundens enda fiende. Sluga, falska. Låtsas, grimaserar, lockar till sig hårbollen med tresekundersminne för att när avståndet tillåter sparka den hemlöse i de otyglade pungkulorna för att nöjas, kanske skratta, när bastarden tjuter som ett revolverskott, ilar iväg med en varm och len svans hårt tryckande i skrevet för att lugna den pulserande smärtan, avdomnandet, brinnande lågor i stjärten och adrenalinet i ådrorna. För att inte tala om dem som ingen svans har!
– Hur snart?
– Fem, femton minuter.
Och så kan presidenten hålla tal. Om det rena samhället, fritt från handikappade. Ett sommarskönt oljemotiv av en kvinna, en oskuld som bara har fött ett barn. Utanför ramen, uppe i bergen bland de täta skogarna, flera mils grus- och motorvägar från downtown, där är institutionen som härbärgerar dem som föds med något för mycket eller för lite, eller bara dem som barnmorskan tappade och blev dömda till att dregla hela livet.
– Fem, femton minuter.
– Du verkar inte veta.
Siktet söker honorna, de som alstrar de icke önskvärda. De är smartast, stryker omkring mitt på dagen, bland hissmusik, sockervadd, lyxkonsumtion och kameraövervakning. Fienden kan inte attackera.
– Inte exakt.
Död havande hona, med åtta valpar skvalpande i magen, är bästa lockbete. Då träder hannarna med blodigast käftar fram, när stoltheten petas ned för kanten växer vargen. Men han ska helst bara skadeskjutas och sakta tillfriskna i den mörkaste fängelsehålan, ålderdomshemmet dit revolutionära begär går för att dö, mörklagda grottor, för att skydda verkligheten från extremister.
– Där.
– Äntligen. Jag är ashungrig.
– Jag med. Som den där hunden.
Hundra, nej tusentals prostituerade: de finns överallt, i baren, på stranden, på hotellen, i bergen, på bakgården. De cirkulerar ovanför med skarpa ögon, ögon som hugger tag i sitt offer innan hon störtdyker. Hänger och klänger på en tills motståndet blir verkningslöst, man ger upp, ger sig hän åt den amoraliska lusten, med gott samvete till följd av brutal övertalning. Och ingen påstår väl heller att vi har en fri vilja. Det är bara ett sken, bländande likt eftermiddagsljusets reflektion i asfalten, serier av seriekrockar. Den könsliga dubbelmoralen.
– Det här stället förstördes av tsunamin.
–Vart tog alla kropparna vägen egentligen?
Människor måste atomiseras och segregeras, vara ensamma. Demokratiska avvikelser som organisering avlägsnas omedelbart. Lätt som en plätt. Framställ dem som störande, skadedjur, bladlöss på våra gemensamma intressen. Ge dem fotbollen och kanske lite rostade jordnötter, och få dem att då och då skandera ”stöd våra soldater!” Men bara då och då. De handikappade är framtidens perfekta medborgare. Ett tyst och stilla existensminimum.
– Vissa spolades upp och andra spolades ut och ner i botten. Det lär ha varit många horor som sköljdes med. Men hundarna klarade sig.
Det finns inga vägar ut ur nuet, ur tiden. All flykt är illusion, men vi försöker om och om igen. Utan illusionen slits hoppet isär, likt skräddaren som bara kan drömma om att sy ihop den. Men han måste tro. Eller dö. Osanna löften är det sannaste vi har.
– Å andra sidan var det färre turister som kom på ett tag, så det liksom jämnade ut sig. Vad ska du ha?
– Pad thai med cashewnötter. Du?
Trycket under grytlocket byggs upp. Världen producerar verktygen för sin egen undergång. Alla dessa cybercaféer som drivs av israeliska desertörer. Att drunkna i teknologin, elektriska atmosfärer, kallsupar, järnsupar, elektroder som söker sig in under huden och producerar små knölar. Välskött och pyntad totalitär kultur, för att inte allt skall kännas och se ut som en motorväg. Istället köper vi en helkroppsmassage med cocosolja, händerna smetas in under huden och löser upp knutar, spänningar från ögonblick av ondska, av att ha förödmjukat någon, eller till följd av oförmågan att glädjas för andras vackerhet, smala midjor, runda bröst, lätt hjulbenthet, men bara lätt, absolut inte kobent. Och dölja glädjen inför andras fulhet, sladdrighet, synliga porer, utstående födelsemärken, ådror, bristningar, ärr som absolut inte får vara sexiga som de som skär genom ögonbrynet eller på knogen eftersom dessa triggar en intresseväckande annorlundahet. Det hatar vi.
– Pad thai med cashewnötter. Och du?
– Massaman Curry. Med tigerräkor. Och en flaska Singha.
Att fortsätta vänta är galenskap. Att ropa slagord är som att sätta plåster på en cancertumör. Ondskan dyker upp någon annanstans. Att göra verklig skillnad, tränga in mellan skärvorna, ner i fårorna, längre in än vad alla lappar i bönemuren tillsammans kan. Lika bra att plundra, snatta utav bara fan, istället för att sortera våra sopor, kompostera resterna från det otäcka fullmoonpartyt. Öppna en butik och sälja kalashnikovs, skjuta högt i luften när vi gifter oss.
– Tigerräkor. Och en flaska Singha.
– En flaska Singha till mig med.
Mopedernas land. Hundarnas underland, underhundarnas land: horornas och turisternas. En ostrukturerad värld, ometrisk. Vi måste dela känslan av avsky. Hat. Först då! Kanske kommer då den tid då man kan förälska sig.
– En flaska Singha
– Samma här.
Nijinsky - en ekfras
Stöd Tidningen Kulturen
Snubblar, trillar, reser mig, fortsätter att falla
försöker komma vidare, igen. Om igen,
kan inte logiken
som att sitta på en uppochnedvänd stol.
Slänger ner pallen för trappan
som när jag trillade av gungan för längesen
fastnade i kedjan och hängde där i en timme
och kan aldrig mer gå på båtar.
Juckar så att det ömmar
stolstödet skaver ryggraden
kastar tröjan, blottar jag små bröst
obetydliga, ingen upphetsning, bara form.
Han stiger in i mig, det går snabbt, bakifrån
ett, två, tre så är det över
mjukt och smetigt
och ner från innanlåret rinner det varmt.
Kastar skylten till andra sidan
det började blåsa, så hårt
det svarta skynket fladdrar över mig
gömmer mig förutom huvud och en fot.
Fortsätter att snubbla, går inte med bara fem tår
och har inte sett solen på flera månader
jag såg det han sa åt mig att inte titta på
jag såg alltid, allt.
Visste vad han höll på med
utom när han somnade med kinden
i mitt knä. Jag sover inte,
du sover, fattar du inte det.
Tjusiga kvinnor har man alltid tyckt om
Perspektivdagarna närmar sig
Främja mäns och kvinnors vaddå
Hur ser det ut i ämnena
i skolorna. Alla tiders historia.
Och vetenskap, skapa vetande,
kunskap, skapa kunnande.
Kunna skapa.
Strukturerna kan inte laddas ner gratis på nätet. Ännu mindre tusen svenska kvinnoår. De existerar i det som inte finns, knappt fem procent, ju längre fram desto färre. Människa genom tiderna i trehundrafemtio sidor, blott fjorton handlar om min mormor och hennes mor och mormor, artonhundraåttiotalet då Sofie lyckas få sin våldtäktsman fälld men skammen bar henne till Amerika medan munkar och nunnor bredde ut sig och böndernas och arbetarnas hustrur. Alltid någon annans. Män levde. De honkönade hanterade hela mjölkproduktionen, verksamma inom all tillverkning – i gruvorna, smedjorna och textilindustrierna – men målades endast när männen blev till och vem malde mjölet innan kvarnarna kom? Med dem kom penisen. Hårt tar över, mjukt smulas sönder.
Allmänna brösträtten ger
makt och inflytande. Män får
först allmän brösträtt
sen får kvinnor allmän brösträtt.
I andra länder först efter andra
världskriget innan man
inför allmän rösträtt.
Det som redan finns skrivs igen. Historien ska säljas och det kostar mycket att trycka nytt och trycka om, men drottning Margareta på trettonhundratalet kan vi räkna med. Direkt räknade man, beräknade män: etthundrafyra namn mot en - annan - fast allvarligast i nutiden där samma fotografi, gratis, visar en elegant kvinna som rider häst med stängda ben. ”Tjusiga kvinnor har man alltid tyckt om”, harem, det ljuva livet, jämställdhet. Han fick tjugo unga flickor att roa sig med och Teodora gifte sig med kejsaren Janus. Hon arbetade på cirkus och låg naken på scenen med kroppen täckt av korn som gäss åt upp. Hur ska man väcka barnens intresse för historia. Den verkliga. Läsa krigsskildringar skrivna av män. Inlevelseintervjuer med historiska personer. Om sin ungdoms äventyr, om sina barn och hustrur. Alltid någon annans.
Läromedel – medelär. Är medel. Dyrt.
Inköpt. Som pansarvagn. Imponerar.
Men inte de som står
för överlevnaden i vardagen. Reduktion.
Till det motsatta könet. Vilket. Återgiven
i två gånger naturlig storlek. Annars övergrepp
mot det styva. Mjölkkvarnen.
Världsberömdheterna är kunskapare. Att växa, att ta plats, att kräva. Frihet, heter det så? Påvarna skakade av skräck, lång och seg, inte fallos utan förvandling. Systerskap. Det krävs större mod att gifta sig än att gå ut i krig. Outnyttjade ekon. Enköns och tvåköns. Jag följer inte lag, jag är lag i mig själv, likt kvinnoförakt som bara har klätt om sig i kejsarens nya kläder. Lösa problem. Sprätter, yr och finfördelas. Fasta problem. Trögflytande. Trött på henne helt enkelt. Varför måste hon. Ovilja att kunna skapa eller skapa kunnande och vem tog över produktionen när män gick ut i krig? Att livet fortsatte. Insatser i existensminimum först när brösträtten kom. Tag reda på vad de gjorde då.
Barndomsögonblick
jag skrapade din arm
du ropade på mamma
ibland var jag kär
i dina ljusa armhår
*
murket skrov mot grönmjuk mossa
med ficklampa, detektivt
lägger kinden mot rostig skarv, kikar,
ser mattor, flera stycken
från Persien, kanhända Afghanistan
du antecknar fynd
rapport från skogen i Västergötland
expeditionen fortsätter österut
*
ville inte vinka
ville springa snabbt
ögonlappen fladdrade
men satt kvar
i skiftande
nyanser
*
var är katterna jag matade ur min hand
var är fotografierna jag tog i fjor
nu är jag tömd på frågor
nu har jag inget mer att säga
