Musikkrönika

Får man höra musik som tidigare gjort stort intryck, som man verkligen gripits av, kan man slungas långt tillbaka i tiden - och trolleriaktigt utbreder sig, med denna musik, en ...

Av: BJÖRN GUSTAVSSON | 30 december, 2010
Gästkrönikör

Dostojevskijs somnlösa nätter i Petersburg

"Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt", skriver Hjalmar Söderberg i "Det mörknar över vägen" 1907. Visserligen är det en inbiten cyniker som på detta ...

Av: Bengt Samuelson | 06 juli, 2009
Essäer om litteratur & böcker

Jean Genet – Poetikern med döden som frihet

Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om icke vetekornet faller i jorden och dör,så förbliver det ett ensamt korn; men omdet dör, så bär det mycket frukt. (Johannes12:24) Att uppenbart få en stark ...

Av: Göran af Gröning | 11 september, 2014
Litteraturens porträtt

Anne-Sofie Nielsen; novell – Hon var som en utspänd fjäril

 Jag har skrivit länge nu. Om mossan, den kärleksfulla, om granar med dess breda mörkgröna handflator, mjuka eller taggiga beroende på årstid, starka och rotfasta bland blåbärsris och fåfänga vattenväxter. Jag har ...

Av: Anne-Sofie Nielsen | 03 december, 2012
Utopiska geografier

Christina Jacobson, Dikt



 

altSolen skiner och regnet öser ner, allt på mindre än tio minuter. Men, man måste ändå älska den svenska sommaren. När det är fint är det så otroligt fint och när gråvädret kommer med sin blåst och sitt regn kan jag sitta framför datorn och skriva utan att ha dåligt samvete.
Mitt huvud är just nu ett enda sammelsurium av idéer, platser och karaktärer som inte alltid säger det jag har tänkt mig.
Jag sitter i ett hus vid havet och försöker överföra mina tankar till pappret. Om jag lutar mig ut genom fönstret och vinklar huvudet åt rätt håll skulle jag till och med kunna påstå att jag har havsutsikt. Kanske är det tur att jag inte ser havet medan jag skriver för det lika mycket distraherar som inspirerar. Jag har bott här i tolv år nu och känner ingen längtan tillbaka till storstaden. Tvärtom, när jag befinner mig på platser utan närhet till vatten kan jag sakna det. Doften, sjöfåglarnas läten i den tidiga morgonen. Vågornas brus, framförallt på kvällen. Allt bidrar till att göra mig till en bättre skribent. Inbillar jag mig i alla fall.
Jag drömmer ofta om havet. Konstigt nog har jag aldrig skrivit om det. Nästan alltid skriver jag om drömmar, om längtan. Idén till ergo sum var en enkel fråga: Kan maskiner drömma?

 

ergo sum

Döden spelar schack. Inte mot Antonius Block, inte mot mig.
Han sitter vid en bildskärm och spelar mot en dator.
"Den där datorn slog Kasparov", säger jag, fastän det helt klart är en nyare, mer avancerad modell.
Döden svarar inte.
"Har maskiner en ens själ att spela om?" fortsätter jag.
"Hårddisken är inget att ha, för många systemkrascher. Internminnet sviker, processorn har länge lidit av något oidentifierbart problem, men ett kretskort kan vi säkert få ur honom, ett ramminne eller två."
"Kan maskiner dö?"
"Jag ska nog få honom till sist."

Jag kommer till medvetande i ett vitt rum. Någonstans surrar en maskin eller kanske att det är jag som gör det där ljudet. Jag försöker komma ihåg hur jag hamnade här, men det minnet verkar saknas.
Starka händer har lyft över mig på en brits. Där finns ingen ömhet, ingen värme, bara två män i blå arbetskläder utan respekt för vad de arbetar med.
"Trafikolycka. Fy fan vilken jävla smäll", flinar den ene.
"De här äldre modellerna är bara skit i alla fall", svarar den andre. "Systemet är så jävla långsamt. Den registrerade säkert inte ens svävaren innan den blev påkörd."
"Professorn kommer strax", men de pratar inte med mig, utan varandra och sedan går de.

Professorn är en lång man i vit rock. Han lutar sig över mig och skakar på huvudet. Petar på mig. Drar och trycker. Pratar för sig själv. "Hur kan de förvänta sig att jag ska kunna göra något åt den här? Den hänger knappt ihop."
"Inte den", säger jag. "Jag har ett namn."
Professorn ser förvånad ut. Han har insett att jag tittar på honom.
"Kan den se mig?" Återigen skakar han på huvudet. "Det är inget att göra något åt. Kanske kan jag rädda några av delarna. Återanvända i andra enheter. Resten är bara skrot."
Han frågar aldrig vad jag heter.

De tycks tro att jag har förbrukats. Att mina delar är mer värda än helheten. Varför vill de inte reparera mig? Lite nya reservdelar och sedan kan jag fortsätta som tidigare. Jag fungerar fortfarande. Inte lika bra som de nya modellerna kanske. Kanske är jag inte lika snabb som dem. Kanske är ytterhöljet inte lika vackert. Kanske är knapparna inte lika runda eller färgglada, men de går fortfarande att trycka på. Jag vill inte bli skrot.
Jag vill inte dö.

Jag skapades för att utföra enklare arbete. Robot, klass 5 B. Ersättning för manuellt arbete. Varje dag har jag utfört mitt arbete med största nit. Det är det jag är programmerad för. Under årens lopp har jag sopat huvudstadens gator i Statens tjänst. Tidig morgon till sen kväll.
Godispapper. Cigarettstumpar på den tiden när det fortfarande var lagligt att röka. Plastflaskor, metallskräp. Löv, fast det var innan träden dog ut. När man fortfarande såg fåglar flyga på himlen. Det enda man ser nu är svävarna och de är så många att man inte längre tänker på dem.
Jag såg inte svävaren som körde på mig, men det beror inte på att jag är långsam. Jag hade fått syn på Efva i en butik tvärs över gatan. Hon log och vinkade åt mig.
Jag försöker minnas kraschen, men minneskortet är helt förstört.
Jag vet att jag tänkte att jag skulle gå dit och säga hej. Att om någon frågade kunde jag säga att jag skulle sopa framför butiken.
Tänk om hon såg kraschen? Tänk om hon var inblandad i den.

Jag inser att jag inte kan ligga här längre. Jag måste hitta henne. Fotsteg i korridoren säger mig att de bryska männen är på väg tillbaka. De kommer och jag måste härifrån.
Jag lyckas ta mig upp från britsen, fast det är svårt. Mitt högra ben lossnar och ramlar till golvet med en skräll. Jag hör fotstegen skynda på, men genom att fälla ut min soparm lyckas jag hålla mig upprätt.
Enda vägen ut är via korridoren, där männen väntar. Jag har blivit långsammare, men jag är ändå snabbare än människorna. Jag är programmerad att inte skada någon, men det lösa benet blir ett tillhygge. Strax har jag tagit mig förbi dem och är på väg nerför en lång korridor av omärkta dörrar.
Jag följer labyrinten till en fabrikslokal där halvfärdiga robotar rullar förbi på ett ändlöst löpande band. Jag rusar vidare för jag vet att jag är jagad.
"Här." En monteringsrobot har plötsligt satt ett nytt högerben i min fria hand. Den som inte sopar i flykten.

Till sist, en röd dörr som leder rätt ut på gatan. Jag hamnar i ett myller av människor. Vad hände egentligen med alla maskiner som skulle ta över världen? Jag är skapad i en tid då tvivlarna fortfarande höjde sina röster i protest mot den nya teknologin.
Dörren öppnas i byggnaden bakom mig och jag hör männen ropa.
"Stoppa den där maskinen innan den skadar någon!"
Jag fortsätter. Stadens hela gatunät finns fortfarande lagrat någonstans inom mig. Jag hittar överallt och snart har jag skakat dem av mig.

Instinkten att bege sig till platsen för kraschen ger ingenting. Reparationsbotarna har redan varit i farten. Av smällen tidigare märks ingenting. Jag rusar fram till skyltfönstret och frågar efter Efva, men de dumma skyltbotarna bara ler och säger att de är hon, men det är de inte.
EFVA - Elegant Förpackad Vacker Android. Robot, klass 5 C. Skyltning och demonstration.
Egentligen står förkortningen för något helt annat. Säkert något tekniskt avancerat som uppfinnaren kom på en mörk natt i sin verkstad när han kläckte idén att kläder skulle sälja mycket bättre om kunderna fick se hur de rörde sig på kroppen. Så föddes Efva.
Min Efva.
Hon var prototypen. Den första, men uppfinnaren kasserade henne för en annan modell. Yngre, smalare. Dummare. Hon gjorde samma arbete med mindre teknik och blev därför billigare att tillverka.
Efva såldes till en second-handbutik och det var där jag såg henne första gången. Vi brukade vinka till varandra. Ibland vågade jag mig över vägen. Någon gång pratade vi. Jag vill tro att jag drömde om henne.
Jag lämnar skyltbotarna i fönstret. De ropar efter mig och skrattar åt mig.
"Jag är Efva."
"Nej jag."
"Och jag."
De döpte mig till Ysidro. Jag är den enda robot som heter så.

Jag letar rätt på en tankomat och kopplar upp mig mot det kollektiva medvetna. De nyare modellerna kör trådlöst, men jag får dra en sladd mellan mig själv och den röda metallboxen som sitter monterad i en husvägg mellan två affärer. Tankomaterna skapades för att vi ska kunna ladda ner uppgraderingar och programvara, men en robot, klass IXP, medicinteknik och rymdforskning, byggde om systemet.
Jag söker Efva, men hittar varken henne eller någon som vet var jag kan finna henne. Många har hört talas om olyckan, få kan tro att jag fortfarande fungerar. Jag får namnet på en reparationsbot som kan fixa mitt ben och inom ett par timmar är jag tvåbent igen.
Jag tackar reparationsboten och frågar om det finns något jag kan göra för honom innan jag letar vidare, men han vill inte ha något. "Har du varit på skroten?" säger han.

Jag hittar henne inte på skroten heller.
Jag vet att det är en tidsfråga innan jag blir upptäckt, så jag återvänder till butiken. Sätter mig på trottoaren mitt emot och tittar på skyltbotarna. Eftersom det är kväll låtsas de sova, men så reser sig en av dem och smyger iväg. Efter ett tag ser jag henne gå ut genom en sidodörr. Hon kommer och sätter sig bredvid mig.
"Det är jag som är Efva."
Jag svarar inte. Hon ser inte ut som mina minneskort vill.
"Ysidro, det är jag."
"De vill inte reparera mig."
Hon sätter handen till mitt ansikte. Inte förrän nu inser jag att hela högra halvan av mitt huvud är intryckt.
"Du är ju så skadad."     Hon tar bort handen och jag ser att handflatan är täckt av tjock vätska.
Jag läcker.
"Ysidro. Det är människornas vilja. Det blir billigare så. De vill inte satsa på oss när vi blir äldre. Går sönder. Det är enklare att kasta bort oss. Billigare att köpa nytt."
"Men jag är rädd."
"Vad bryr sig väl människorna om våra rädslor?"
Människorna. Som skapade mig. Som gav mig ett medvetande. Sedan sa de åt mig att inte tänka. Men jag tänker.
Efva ler sorgset. Hon är så vacker i gatlyktans sken.
"Jag är inte programmerad för det, men jag kommer att sakna dig", säger hon.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

En svensk antisemitisk historia

Boken Lurifaxiana tillhör de råaste antisemitiska texter som publicerats på svenska. Med titeln Lurifaxiana ville författaren säga att boken handlade om lurifaxarna, det vill säga judarna. Det var inte skämtsamt ...

Av: Mikael Mogren | Essäer om samhället | 16 februari, 2009

Människor lever i bubblor

Socialpsykologiskt är detta ingenting nytt; där kallas bubblorna för primära och sekundära grupper. Jag lever naturligtvis själv, och har framförallt levt, i bubblor. Under de senaste, säg, 20 åren har ...

Av: Carsten Palmer Schale | Gästkrönikör | 09 juli, 2016

I Pousettes värld: en poet

Det är en konst att vara enkel. Erik Pousette skalar av det överlagrade och står kvar med de stringenta orden i dess ursprungliga skepnader. Han litar på dem. Behöver inte ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 23 maj, 2012

Skilda rörelser på landet och i staden Intervju med regissören Radu Mihaileanu

Det finns några filmer som har en enorm vikt på grund av deras sociala patos, ofta större än dess tekniska möjligheter. I Sverige fann man den allra första av denna ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Scenkonstens porträtt | 24 januari, 2012

Abrishami synagogan.  Belysning  symboliserar den eviga låga som alltid brinner på offeraltarna

Framme vid en av Teherans många judiska bönehus

Till skillnad från de arabiska länderna har Iran fredat sina judiska församlingar. Sedan 1948 har över 800 000 judar emigrerat och förvisats från sina länder i Mellanöstern och Nordafrika; inte ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | Essäer om religionen | 08 februari, 2017

Trio Brantelid Härenstam Sparf

Nicolò Paganini kontra Robin Bengtsson

I stället för melodifestivalen har Björn Gustavsson ägnat lördagskvällen åt att skriva om Paganini.

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 11 mars, 2017

Jag har slutat prata om Gud eftersom jag tycker synd om honom. Intervju…

Mohamed Omar är poet, essäist och debattör. Han har varit hyllad i många år innan han tog väldigt radikala positioner inte bara mot Israels politik i Palestina utan också mot ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 26 juli, 2012

Avtäckandet

Det tillstånd av förhöjd verklighetskänsla som kan uppnås genom att man, i ensamhet och företrädesvis under en längre tid, tillåter sig att till fullo ge sig hän åt tillvaron i ...

Av: Mattias Lundmark | Agora - filosofiska essäer | 02 oktober, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.