På spaning efter minuter som flyr

Att bo i en storstad är att mer eller mindre ofrivilligt vara en del av en massa oskrivna regler. De verkar fullkomligt absurda om man tillåter sig lite perspektiv, och ...

Av: Jessica Johansson | 23 juni, 2011
Gästkrönikör

Gösta Ekman

Den store Gösta Ekman - Alla tiders störste svenske skådespelare

”De som givit sitt liv medan de levat, kan inte dö”. - Gösta Ekman 1890 - 1938. Störst, bäst och vackrast. När Gösta Ekman begravdes den 18 januari 1938 i Stockholm följdes ...

Av: Belinda Graham | 11 september, 2017
Scenkonstens porträtt

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | 12 oktober, 2013
Reportage om politik & samhälle

Vem är Jørgen Leth?

Tillfällena när den danske filmaren och skribenten Jørgen Leth kommit på tal i svensk media är lätträknade, detta trots att han nog får räknas till en av de största levande ...

Av: Per Brunskog | 19 juli, 2012
Konstens porträtt

Christina Jacobson, Dikt



 

altSolen skiner och regnet öser ner, allt på mindre än tio minuter. Men, man måste ändå älska den svenska sommaren. När det är fint är det så otroligt fint och när gråvädret kommer med sin blåst och sitt regn kan jag sitta framför datorn och skriva utan att ha dåligt samvete.
Mitt huvud är just nu ett enda sammelsurium av idéer, platser och karaktärer som inte alltid säger det jag har tänkt mig.
Jag sitter i ett hus vid havet och försöker överföra mina tankar till pappret. Om jag lutar mig ut genom fönstret och vinklar huvudet åt rätt håll skulle jag till och med kunna påstå att jag har havsutsikt. Kanske är det tur att jag inte ser havet medan jag skriver för det lika mycket distraherar som inspirerar. Jag har bott här i tolv år nu och känner ingen längtan tillbaka till storstaden. Tvärtom, när jag befinner mig på platser utan närhet till vatten kan jag sakna det. Doften, sjöfåglarnas läten i den tidiga morgonen. Vågornas brus, framförallt på kvällen. Allt bidrar till att göra mig till en bättre skribent. Inbillar jag mig i alla fall.
Jag drömmer ofta om havet. Konstigt nog har jag aldrig skrivit om det. Nästan alltid skriver jag om drömmar, om längtan. Idén till ergo sum var en enkel fråga: Kan maskiner drömma?

 

ergo sum

Döden spelar schack. Inte mot Antonius Block, inte mot mig.
Han sitter vid en bildskärm och spelar mot en dator.
"Den där datorn slog Kasparov", säger jag, fastän det helt klart är en nyare, mer avancerad modell.
Döden svarar inte.
"Har maskiner en ens själ att spela om?" fortsätter jag.
"Hårddisken är inget att ha, för många systemkrascher. Internminnet sviker, processorn har länge lidit av något oidentifierbart problem, men ett kretskort kan vi säkert få ur honom, ett ramminne eller två."
"Kan maskiner dö?"
"Jag ska nog få honom till sist."

Jag kommer till medvetande i ett vitt rum. Någonstans surrar en maskin eller kanske att det är jag som gör det där ljudet. Jag försöker komma ihåg hur jag hamnade här, men det minnet verkar saknas.
Starka händer har lyft över mig på en brits. Där finns ingen ömhet, ingen värme, bara två män i blå arbetskläder utan respekt för vad de arbetar med.
"Trafikolycka. Fy fan vilken jävla smäll", flinar den ene.
"De här äldre modellerna är bara skit i alla fall", svarar den andre. "Systemet är så jävla långsamt. Den registrerade säkert inte ens svävaren innan den blev påkörd."
"Professorn kommer strax", men de pratar inte med mig, utan varandra och sedan går de.

Professorn är en lång man i vit rock. Han lutar sig över mig och skakar på huvudet. Petar på mig. Drar och trycker. Pratar för sig själv. "Hur kan de förvänta sig att jag ska kunna göra något åt den här? Den hänger knappt ihop."
"Inte den", säger jag. "Jag har ett namn."
Professorn ser förvånad ut. Han har insett att jag tittar på honom.
"Kan den se mig?" Återigen skakar han på huvudet. "Det är inget att göra något åt. Kanske kan jag rädda några av delarna. Återanvända i andra enheter. Resten är bara skrot."
Han frågar aldrig vad jag heter.

De tycks tro att jag har förbrukats. Att mina delar är mer värda än helheten. Varför vill de inte reparera mig? Lite nya reservdelar och sedan kan jag fortsätta som tidigare. Jag fungerar fortfarande. Inte lika bra som de nya modellerna kanske. Kanske är jag inte lika snabb som dem. Kanske är ytterhöljet inte lika vackert. Kanske är knapparna inte lika runda eller färgglada, men de går fortfarande att trycka på. Jag vill inte bli skrot.
Jag vill inte dö.

Jag skapades för att utföra enklare arbete. Robot, klass 5 B. Ersättning för manuellt arbete. Varje dag har jag utfört mitt arbete med största nit. Det är det jag är programmerad för. Under årens lopp har jag sopat huvudstadens gator i Statens tjänst. Tidig morgon till sen kväll.
Godispapper. Cigarettstumpar på den tiden när det fortfarande var lagligt att röka. Plastflaskor, metallskräp. Löv, fast det var innan träden dog ut. När man fortfarande såg fåglar flyga på himlen. Det enda man ser nu är svävarna och de är så många att man inte längre tänker på dem.
Jag såg inte svävaren som körde på mig, men det beror inte på att jag är långsam. Jag hade fått syn på Efva i en butik tvärs över gatan. Hon log och vinkade åt mig.
Jag försöker minnas kraschen, men minneskortet är helt förstört.
Jag vet att jag tänkte att jag skulle gå dit och säga hej. Att om någon frågade kunde jag säga att jag skulle sopa framför butiken.
Tänk om hon såg kraschen? Tänk om hon var inblandad i den.

Jag inser att jag inte kan ligga här längre. Jag måste hitta henne. Fotsteg i korridoren säger mig att de bryska männen är på väg tillbaka. De kommer och jag måste härifrån.
Jag lyckas ta mig upp från britsen, fast det är svårt. Mitt högra ben lossnar och ramlar till golvet med en skräll. Jag hör fotstegen skynda på, men genom att fälla ut min soparm lyckas jag hålla mig upprätt.
Enda vägen ut är via korridoren, där männen väntar. Jag har blivit långsammare, men jag är ändå snabbare än människorna. Jag är programmerad att inte skada någon, men det lösa benet blir ett tillhygge. Strax har jag tagit mig förbi dem och är på väg nerför en lång korridor av omärkta dörrar.
Jag följer labyrinten till en fabrikslokal där halvfärdiga robotar rullar förbi på ett ändlöst löpande band. Jag rusar vidare för jag vet att jag är jagad.
"Här." En monteringsrobot har plötsligt satt ett nytt högerben i min fria hand. Den som inte sopar i flykten.

Till sist, en röd dörr som leder rätt ut på gatan. Jag hamnar i ett myller av människor. Vad hände egentligen med alla maskiner som skulle ta över världen? Jag är skapad i en tid då tvivlarna fortfarande höjde sina röster i protest mot den nya teknologin.
Dörren öppnas i byggnaden bakom mig och jag hör männen ropa.
"Stoppa den där maskinen innan den skadar någon!"
Jag fortsätter. Stadens hela gatunät finns fortfarande lagrat någonstans inom mig. Jag hittar överallt och snart har jag skakat dem av mig.

Instinkten att bege sig till platsen för kraschen ger ingenting. Reparationsbotarna har redan varit i farten. Av smällen tidigare märks ingenting. Jag rusar fram till skyltfönstret och frågar efter Efva, men de dumma skyltbotarna bara ler och säger att de är hon, men det är de inte.
EFVA - Elegant Förpackad Vacker Android. Robot, klass 5 C. Skyltning och demonstration.
Egentligen står förkortningen för något helt annat. Säkert något tekniskt avancerat som uppfinnaren kom på en mörk natt i sin verkstad när han kläckte idén att kläder skulle sälja mycket bättre om kunderna fick se hur de rörde sig på kroppen. Så föddes Efva.
Min Efva.
Hon var prototypen. Den första, men uppfinnaren kasserade henne för en annan modell. Yngre, smalare. Dummare. Hon gjorde samma arbete med mindre teknik och blev därför billigare att tillverka.
Efva såldes till en second-handbutik och det var där jag såg henne första gången. Vi brukade vinka till varandra. Ibland vågade jag mig över vägen. Någon gång pratade vi. Jag vill tro att jag drömde om henne.
Jag lämnar skyltbotarna i fönstret. De ropar efter mig och skrattar åt mig.
"Jag är Efva."
"Nej jag."
"Och jag."
De döpte mig till Ysidro. Jag är den enda robot som heter så.

Jag letar rätt på en tankomat och kopplar upp mig mot det kollektiva medvetna. De nyare modellerna kör trådlöst, men jag får dra en sladd mellan mig själv och den röda metallboxen som sitter monterad i en husvägg mellan två affärer. Tankomaterna skapades för att vi ska kunna ladda ner uppgraderingar och programvara, men en robot, klass IXP, medicinteknik och rymdforskning, byggde om systemet.
Jag söker Efva, men hittar varken henne eller någon som vet var jag kan finna henne. Många har hört talas om olyckan, få kan tro att jag fortfarande fungerar. Jag får namnet på en reparationsbot som kan fixa mitt ben och inom ett par timmar är jag tvåbent igen.
Jag tackar reparationsboten och frågar om det finns något jag kan göra för honom innan jag letar vidare, men han vill inte ha något. "Har du varit på skroten?" säger han.

Jag hittar henne inte på skroten heller.
Jag vet att det är en tidsfråga innan jag blir upptäckt, så jag återvänder till butiken. Sätter mig på trottoaren mitt emot och tittar på skyltbotarna. Eftersom det är kväll låtsas de sova, men så reser sig en av dem och smyger iväg. Efter ett tag ser jag henne gå ut genom en sidodörr. Hon kommer och sätter sig bredvid mig.
"Det är jag som är Efva."
Jag svarar inte. Hon ser inte ut som mina minneskort vill.
"Ysidro, det är jag."
"De vill inte reparera mig."
Hon sätter handen till mitt ansikte. Inte förrän nu inser jag att hela högra halvan av mitt huvud är intryckt.
"Du är ju så skadad."     Hon tar bort handen och jag ser att handflatan är täckt av tjock vätska.
Jag läcker.
"Ysidro. Det är människornas vilja. Det blir billigare så. De vill inte satsa på oss när vi blir äldre. Går sönder. Det är enklare att kasta bort oss. Billigare att köpa nytt."
"Men jag är rädd."
"Vad bryr sig väl människorna om våra rädslor?"
Människorna. Som skapade mig. Som gav mig ett medvetande. Sedan sa de åt mig att inte tänka. Men jag tänker.
Efva ler sorgset. Hon är så vacker i gatlyktans sken.
"Jag är inte programmerad för det, men jag kommer att sakna dig", säger hon.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Realiteten. Fra det absolutte til det relative

Innledning Tidene skifter. Et eksempel på at det er slik, er ‘at alt som er, er immanent og relativt, og at utenfor stoffet og stoffligheten, som er i bevegelse, finnes det ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 01 mars, 2014

Kungliga böcker samlade i Stockholm

Kungliga böcker samlade i Stockholm Ett reportage om det kungliga biblioteket Det var en gång för länge sedan en kung. Han tyckte om böcker så mycket att han lade grunden ...

Av: Tidningen Kulturen | Allmänna reportage | 07 september, 2006

Uppsala reggaefestival 2011

På Uppsala reggaefestival samlas mångkultur från alla olika åldrar för att förenas i baktakt. Reggaen inger en atmosfär som lägger sig över hela festivalområdet och publiken tycks glömma både tid ...

Av: Moa Hjärtström och Liv Nordgren | Allmänna reportage | 11 augusti, 2011

Vitrockarna, ett fall för Ignaz Semmelweis?

Socialstyrelsen utfärdade år 2007 ett förbud för läkare att använda den långärmade, vita läkarrocken vid patientbesök, eftersom deras vita rockar är riktiga hygienbovar och drar till sig mikroorganismer som sedan ...

Av: Lilian O. Montmar | Övriga porträtt | 09 juni, 2009

Lagar och löften

Vid en nationell konferens ”POSOM-kris och beredskap” i Karlstad lyssnade jag till fd statsminister Göran Persson. Ett stort antal funktionärer inom beredskap och krishantering; polis, brand, sjukvård och församlingar hade ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 04 november, 2011

Hönö Fiskemuseum- en resa tillbaka till storfiskets tid och en inblick i en…

En halvsolig dag i början på augusti följde jag med min pappa ut till Hönö. Pappa skulle ställa ut sina tavlor på Hönö Fiskemuseum, och jag tänkte passa på att ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 28 augusti, 2014

Sociala medier - 2000 talets pyramidspel

År 2010 står vi med en fot kvar i "Information Age" och den andra i, mycket väl passande, "Attention Age". Det som i grunden beskriver den senare är att individer ...

Av: Linda Bönström | Essäer | 29 maj, 2010

Fem dikter av Göran af Gröning

Med stor varsamhet överlämnar jag här mina fem senaste dikter:

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 19 juni, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts