Hans O Sjöstrom. Kalkyl

Hans O Sjöström född 1939, före detta journalist, verksam som översättare. Har skrivit och utgivit tre romaner, fyra böcker med sakprosa och arbetat med Folket i Bild/Kulturfront och gör det ...

Av: Hans O Sjöström | 03 februari, 2014
Utopiska geografier

Tvål, ljus och oljemålningar i C.D. Friedrichs barndomshem

Han var svensk och hans föräldrar kokade tvål och stöpte ljus i källaren. Här på Lange Straße 57 mitt i centrum av Greifswald föddes Casper David Friedrich den 5 september ...

Av: Mathias Jansson | 16 september, 2014
Essäer om konst

Soap&Skin - Lovetune For Vacuum

Bakom Anja Plaschgs väldoftande och mjuka artistnamn döljer sig en mörk melankoli som konsekvent byggs upp låt efter låt på hennes starka debutalbum från förra året, Lovetune For Vacuum. Om ...

Av: Simon Henriksson | 24 februari, 2010
Musikens porträtt

Inget är så rött som färskt blod i snö

Detta är början på en trilogi - Röd som blod, Vit som snö,Svart som ebenholts. Alla som kan sin Snövit känner igen ramsan--- den gravida sagodrottningen önskade sig ett barn ...

Av: Belinda Graham | 21 oktober, 2014
Essäer

Christina Jacobson, Dikt



 

altSolen skiner och regnet öser ner, allt på mindre än tio minuter. Men, man måste ändå älska den svenska sommaren. När det är fint är det så otroligt fint och när gråvädret kommer med sin blåst och sitt regn kan jag sitta framför datorn och skriva utan att ha dåligt samvete.
Mitt huvud är just nu ett enda sammelsurium av idéer, platser och karaktärer som inte alltid säger det jag har tänkt mig.
Jag sitter i ett hus vid havet och försöker överföra mina tankar till pappret. Om jag lutar mig ut genom fönstret och vinklar huvudet åt rätt håll skulle jag till och med kunna påstå att jag har havsutsikt. Kanske är det tur att jag inte ser havet medan jag skriver för det lika mycket distraherar som inspirerar. Jag har bott här i tolv år nu och känner ingen längtan tillbaka till storstaden. Tvärtom, när jag befinner mig på platser utan närhet till vatten kan jag sakna det. Doften, sjöfåglarnas läten i den tidiga morgonen. Vågornas brus, framförallt på kvällen. Allt bidrar till att göra mig till en bättre skribent. Inbillar jag mig i alla fall.
Jag drömmer ofta om havet. Konstigt nog har jag aldrig skrivit om det. Nästan alltid skriver jag om drömmar, om längtan. Idén till ergo sum var en enkel fråga: Kan maskiner drömma?

 

ergo sum

Döden spelar schack. Inte mot Antonius Block, inte mot mig.
Han sitter vid en bildskärm och spelar mot en dator.
"Den där datorn slog Kasparov", säger jag, fastän det helt klart är en nyare, mer avancerad modell.
Döden svarar inte.
"Har maskiner en ens själ att spela om?" fortsätter jag.
"Hårddisken är inget att ha, för många systemkrascher. Internminnet sviker, processorn har länge lidit av något oidentifierbart problem, men ett kretskort kan vi säkert få ur honom, ett ramminne eller två."
"Kan maskiner dö?"
"Jag ska nog få honom till sist."

Jag kommer till medvetande i ett vitt rum. Någonstans surrar en maskin eller kanske att det är jag som gör det där ljudet. Jag försöker komma ihåg hur jag hamnade här, men det minnet verkar saknas.
Starka händer har lyft över mig på en brits. Där finns ingen ömhet, ingen värme, bara två män i blå arbetskläder utan respekt för vad de arbetar med.
"Trafikolycka. Fy fan vilken jävla smäll", flinar den ene.
"De här äldre modellerna är bara skit i alla fall", svarar den andre. "Systemet är så jävla långsamt. Den registrerade säkert inte ens svävaren innan den blev påkörd."
"Professorn kommer strax", men de pratar inte med mig, utan varandra och sedan går de.

Professorn är en lång man i vit rock. Han lutar sig över mig och skakar på huvudet. Petar på mig. Drar och trycker. Pratar för sig själv. "Hur kan de förvänta sig att jag ska kunna göra något åt den här? Den hänger knappt ihop."
"Inte den", säger jag. "Jag har ett namn."
Professorn ser förvånad ut. Han har insett att jag tittar på honom.
"Kan den se mig?" Återigen skakar han på huvudet. "Det är inget att göra något åt. Kanske kan jag rädda några av delarna. Återanvända i andra enheter. Resten är bara skrot."
Han frågar aldrig vad jag heter.

De tycks tro att jag har förbrukats. Att mina delar är mer värda än helheten. Varför vill de inte reparera mig? Lite nya reservdelar och sedan kan jag fortsätta som tidigare. Jag fungerar fortfarande. Inte lika bra som de nya modellerna kanske. Kanske är jag inte lika snabb som dem. Kanske är ytterhöljet inte lika vackert. Kanske är knapparna inte lika runda eller färgglada, men de går fortfarande att trycka på. Jag vill inte bli skrot.
Jag vill inte dö.

Jag skapades för att utföra enklare arbete. Robot, klass 5 B. Ersättning för manuellt arbete. Varje dag har jag utfört mitt arbete med största nit. Det är det jag är programmerad för. Under årens lopp har jag sopat huvudstadens gator i Statens tjänst. Tidig morgon till sen kväll.
Godispapper. Cigarettstumpar på den tiden när det fortfarande var lagligt att röka. Plastflaskor, metallskräp. Löv, fast det var innan träden dog ut. När man fortfarande såg fåglar flyga på himlen. Det enda man ser nu är svävarna och de är så många att man inte längre tänker på dem.
Jag såg inte svävaren som körde på mig, men det beror inte på att jag är långsam. Jag hade fått syn på Efva i en butik tvärs över gatan. Hon log och vinkade åt mig.
Jag försöker minnas kraschen, men minneskortet är helt förstört.
Jag vet att jag tänkte att jag skulle gå dit och säga hej. Att om någon frågade kunde jag säga att jag skulle sopa framför butiken.
Tänk om hon såg kraschen? Tänk om hon var inblandad i den.

Jag inser att jag inte kan ligga här längre. Jag måste hitta henne. Fotsteg i korridoren säger mig att de bryska männen är på väg tillbaka. De kommer och jag måste härifrån.
Jag lyckas ta mig upp från britsen, fast det är svårt. Mitt högra ben lossnar och ramlar till golvet med en skräll. Jag hör fotstegen skynda på, men genom att fälla ut min soparm lyckas jag hålla mig upprätt.
Enda vägen ut är via korridoren, där männen väntar. Jag har blivit långsammare, men jag är ändå snabbare än människorna. Jag är programmerad att inte skada någon, men det lösa benet blir ett tillhygge. Strax har jag tagit mig förbi dem och är på väg nerför en lång korridor av omärkta dörrar.
Jag följer labyrinten till en fabrikslokal där halvfärdiga robotar rullar förbi på ett ändlöst löpande band. Jag rusar vidare för jag vet att jag är jagad.
"Här." En monteringsrobot har plötsligt satt ett nytt högerben i min fria hand. Den som inte sopar i flykten.

Till sist, en röd dörr som leder rätt ut på gatan. Jag hamnar i ett myller av människor. Vad hände egentligen med alla maskiner som skulle ta över världen? Jag är skapad i en tid då tvivlarna fortfarande höjde sina röster i protest mot den nya teknologin.
Dörren öppnas i byggnaden bakom mig och jag hör männen ropa.
"Stoppa den där maskinen innan den skadar någon!"
Jag fortsätter. Stadens hela gatunät finns fortfarande lagrat någonstans inom mig. Jag hittar överallt och snart har jag skakat dem av mig.

Instinkten att bege sig till platsen för kraschen ger ingenting. Reparationsbotarna har redan varit i farten. Av smällen tidigare märks ingenting. Jag rusar fram till skyltfönstret och frågar efter Efva, men de dumma skyltbotarna bara ler och säger att de är hon, men det är de inte.
EFVA - Elegant Förpackad Vacker Android. Robot, klass 5 C. Skyltning och demonstration.
Egentligen står förkortningen för något helt annat. Säkert något tekniskt avancerat som uppfinnaren kom på en mörk natt i sin verkstad när han kläckte idén att kläder skulle sälja mycket bättre om kunderna fick se hur de rörde sig på kroppen. Så föddes Efva.
Min Efva.
Hon var prototypen. Den första, men uppfinnaren kasserade henne för en annan modell. Yngre, smalare. Dummare. Hon gjorde samma arbete med mindre teknik och blev därför billigare att tillverka.
Efva såldes till en second-handbutik och det var där jag såg henne första gången. Vi brukade vinka till varandra. Ibland vågade jag mig över vägen. Någon gång pratade vi. Jag vill tro att jag drömde om henne.
Jag lämnar skyltbotarna i fönstret. De ropar efter mig och skrattar åt mig.
"Jag är Efva."
"Nej jag."
"Och jag."
De döpte mig till Ysidro. Jag är den enda robot som heter så.

Jag letar rätt på en tankomat och kopplar upp mig mot det kollektiva medvetna. De nyare modellerna kör trådlöst, men jag får dra en sladd mellan mig själv och den röda metallboxen som sitter monterad i en husvägg mellan två affärer. Tankomaterna skapades för att vi ska kunna ladda ner uppgraderingar och programvara, men en robot, klass IXP, medicinteknik och rymdforskning, byggde om systemet.
Jag söker Efva, men hittar varken henne eller någon som vet var jag kan finna henne. Många har hört talas om olyckan, få kan tro att jag fortfarande fungerar. Jag får namnet på en reparationsbot som kan fixa mitt ben och inom ett par timmar är jag tvåbent igen.
Jag tackar reparationsboten och frågar om det finns något jag kan göra för honom innan jag letar vidare, men han vill inte ha något. "Har du varit på skroten?" säger han.

Jag hittar henne inte på skroten heller.
Jag vet att det är en tidsfråga innan jag blir upptäckt, så jag återvänder till butiken. Sätter mig på trottoaren mitt emot och tittar på skyltbotarna. Eftersom det är kväll låtsas de sova, men så reser sig en av dem och smyger iväg. Efter ett tag ser jag henne gå ut genom en sidodörr. Hon kommer och sätter sig bredvid mig.
"Det är jag som är Efva."
Jag svarar inte. Hon ser inte ut som mina minneskort vill.
"Ysidro, det är jag."
"De vill inte reparera mig."
Hon sätter handen till mitt ansikte. Inte förrän nu inser jag att hela högra halvan av mitt huvud är intryckt.
"Du är ju så skadad."     Hon tar bort handen och jag ser att handflatan är täckt av tjock vätska.
Jag läcker.
"Ysidro. Det är människornas vilja. Det blir billigare så. De vill inte satsa på oss när vi blir äldre. Går sönder. Det är enklare att kasta bort oss. Billigare att köpa nytt."
"Men jag är rädd."
"Vad bryr sig väl människorna om våra rädslor?"
Människorna. Som skapade mig. Som gav mig ett medvetande. Sedan sa de åt mig att inte tänka. Men jag tänker.
Efva ler sorgset. Hon är så vacker i gatlyktans sken.
"Jag är inte programmerad för det, men jag kommer att sakna dig", säger hon.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Bland avatarer och självmord

Den polske regissören Jan Komasas debutlångfilm ”Suicide Room” – som har presenterats vid flera tillfällen i Stockholm, bland annat av den polska filmfestivalen Kinoteka, under Stockholms filmfestival och nu senast ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 14 juni, 2012

Andy Warhol, Velvet Underground och Ron Nameth

I samband med att Fotografiska i Stockholm i början av 2011 visar en utställning om Andy Warhols (och Velvet Undergrounds) "Exploding Plastic Inevitable"-show 1966-1967 tillåter vi oss här en liten ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 12 januari, 2011

Dataspel som konst

I USA finns det många förespråkare, med professor Henry Jenkins från MIT i spetsen som menar att dataspel är en konstform, precis som litteratur, film och bildkonst. Man kan väl ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 14 december, 2008

Om Kazuo Ishiguro

Sitt namn till trots hör Kazuo Ishiguro till den nu drygt medelålders generationen av engelska författare där många för övrigt kommer från länder och städer långt bortom det förenade kungadömet ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2017

Nike från Samothrake och Gunnar Ekelöf

NikeI år är det fyrtio år sedan Gunnar Ekelöf dog, i mars 1968, ett par månader före studentupproret. På Svenska Institutet i Kavalla, som i likhet med Neapel under antiken ...

Av: Carina Waern | Essäer om litteratur & böcker | 25 september, 2008

Foto: Emma Fäldt

Han vandrade bort sin livskris

Det var en blåsig och kall novemberdag. Johan, då 34 år, promenerade runt i sin brors trädgård och funderade över hur han skulle gå vidare med livet. Han hade de ...

Av: Emma Fäldt | Resereportage | 31 Maj, 2015

Skärgårdsdeckarna

Skärgårdsdeckare kan man väl kalla den nya kriminalgenren i Camilla Läckbergs efterföljd. I fjol debuterade Viveca Sten med en deckare, där det mördades på och kring Sandhamn i Stockholms skärgård. Hennes ...

Av: Bengt Eriksson | Essäer om litteratur & böcker | 17 juni, 2009

Då möjligheterna inte alltid fanns

Min morfar, Georg, började arbeta och röka ungefär samtidigt. Med en cigarett vilset hängande i mungipan gick han med osäkra steg, tillsammans med de andra arbetarna, genom Svenska kullagerfabrikens mörka ...

Av: Björn Augustson | Kulturreportage | 20 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.