Samuel Beckett och livets absurda teater

Nobelpristagaren i litteratur, Samuel Beckett, är den okrönte mästaren i att skriva om meningslöshetens och den tåliga väntans utdragna absurditeter och i förlängningen om den sorglustiga väntan på döden. Nerven ...

Av: Benny Holmberg | 20 maj, 2010
Essäer om litteratur & böcker

Sofia Albertina och andra kyrkoledare

Hösten 2009 har Sverige fått två nya biskopar som är kvinnor. Det är Eva Brunne i Stockholm och Tuulikki Koivunen Bylund i Härnösands stift. Den svenska prinsessan Sofia Albertina var ...

Av: Mikael Mogren | 08 december, 2009
Essäer om religionen

Sandra Bengtsson Stiskalo, Dikter

Sandra Bengtsson Stiskalo. Skriver sedan länge dikt men numera även prosa, processen är maklig men kontinuerlig och hon välkomnar dess krav om större utrymme. På hemsidan www.stiskalo.com skriver hon om ...

Av: Sandra Bengtsson Stiskalo | 26 december, 2011
Utopiska geografier

Petra Mölstad – Vattenblink

Har mat och värme. Har ett oförenligt beteende. Har hat och taktik. Har kognitiv frikoppling. Har spott och spe. Har en beteenderepertoar. Har fusion och defusion. Har stad i koppel ...

Av: Petra Mölstad | 18 februari, 2013
Utopiska geografier

Cirkeln



Parken är en kameleont. Idag är den lila.

Parken består av en kulle, några utspridda gräsmattor, träd och buskage. De gröna fläckarna delas åt av vägar. Eller är det så att vägarna delas åt av gräsmattorna? "Det är någon som har konstruerat det", tänker kvinnan som promenerar. Vägen hon går på har hon döpt till Cirkeln. Den bildar en krets runt kyrkan. Börjar i gult vid nordväst, fortsätter över röd, violett och blå (sydost) till grön och återansluter sig till gul igen.

Vägen bildar en krets runt kyrkan. Med hennes nittiotre centimeter långa ben tar det exakt tvåhundranittiosju steg att gå runt. Hon vet det, för hon har undersökt saken, räknat stegen, ett efter ett. Det var inte så lätt. Hon tappade bort siffrorna gång på gång. Räknandet var så meditativt i samband med de rytmiska stegen att siffrorna löste upp sig till små blommor i huvudet. Hon fick börja om ett antal gånger. Men nu vet hon. Exakt tvåhundranittiosju steg. Cirkeln börjar i höjd med kyrkans huvudingång på västsidan, vid den tunga trädörren med järnbeslag, det har hon avtalat med sig själv. Hon brukar ställa både höger och vänsterfoten på den mossgröna stenplattan där, stå stilla och andas djupt tre gånger. Sedan lyfter hon vänster benet, sträcker fram foten och börjar gå medsols. Alltid börja med vänsterfoten. Annars kan det bli fel.

Hon har gått på cirkeln så många gånger redan att hon inte kan hålla ordning på siffran längre. Den försvann mellan träden upp i den mörkgröna himlen. För att inte hålla undan någonting: hon går den faktiskt varje dag. Tidigt på morgonen, när bladen äter frukostdagg - eller i skymningen. Skymningen dränker parken i ett intensivt apelsinblått ljus. Oavsett årstid har hon alltid gillat att gå i skymningen. Men för några veckor sedan har hon börjat gå även mitt på dagen. Allt annat borta, bara parken kvar. Nu har hon precis avslutat den yttre cirkeln och står på mosstenen igen. Det finns också en inre cirkel (hundraåttionio steg), den så kallade grusgången. Men där går hon sällan. Hon tycker inte om det ljusblåa gruset. För nära kyrkan dessutom. Hon vill inte störa. Hon är inte religiös. Där cirkelns slut blir till början brukar kvinnan vika av mot höger, neråt gatan och husen. Där, i det stora gula med röd träpanel högst upp, ska hon bo någon gång. Det gäller bara att ha tålamod med framtiden. Nu är det för dyrt, men det kommer säkert en krasch så småningom. Fast hon går inte ner dit, hon står kvar.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Cirkeln håller henne i ett fast grepp. Hon står, andas, går. Ett, två, tre... Parken är en kameleont. Nu är gräset gult. Gula är även kyrkans informationsskyltar. De hänger i en monter vid steg tretton. Kvällsandakt kl. 19.00, dagligen. Gratis orgelkonsert alla lördagar med undantag för storhelger, kl. 14.00. Barnens egen bönestund: ring för information (614 53 77). Kom och sjung med oss! Psalmkväll, söndagen den 24 april 1999. En duva sitter på montern som består av en svart ram runt en förskjutbar glasskiva på två stadiga metallben. Meddelanden byts ut då och då, men inte särskilt ofta. Duvan trippar runt sig själv och lyfter stjärtfjädrarna. Kvinnan förstår att den strax ska skita. Hon försöker vifta med handen. Bort fågel, bort, bort. Den ljusgråa duvan med en mörk grönviolett krage runt halsen bryr sig inte. En gråvit droppe rinner nerför glaset. Är duvor jämt lösa i magen? Man ska inte skita ner allting. Det finns faktiskt saker som har rätt att vara vackra. Eller rena åtminstone. Glatta ytor som våt sten. Hon minns graffitin vid parkens ingång. Ni vet, den som är sprejad på den svarta stenen med lysande vitt: 99 TRÖG. Det är i och för sig sant, men därför inte vackert, snarare pornografisk avslöjande. 99 TRÖG. "Så trög att det ibland känns som om året gick baklänges", tänker hon och går tjugofem, tjugofyra, tjugotre. Men året är ju bara fyra månader gammalt än. Det kan knappast gå - krypa kanske? Det händer ingenting trots att allting förändrar sig. Hon hoppar fram till steg tjugofem och fortsätter gå framåt. För det kan hon. Enklare än tänka framåt.

Året andfått inför det stora. Parken ett andningshål för asfaltmänniskor. Sista-andetags-platsen för kvinnor med för mycket fantasi på 1600-talet. Hon skälver. Tittar på björken, uppe bland grenarna hänger häxkvastarna. Röken från en outtrampad cigarett visualiserar det förflutna. En hop kvinnor i färgade kjolar och sjalar. Röken blir dimma, vägen röd. Fantasifostren pekar ut offren. Blodgrus. Bålets eldslågor värmer vittnen. Brinnande tyger fladdrar i vinden. Bränd hud, smält hår. Skrek de? Tänkte de? Kanske sjöng de. Ett försök att rädda berättelserna. Hon ser några toner sväva bland träden. Hennes förskräckta ben gungar, som sjömännens på en båt.  Rött grus blir till svart aska och sedan lila.

Är det en slump att kyrkan står här idag? En symbol för glömskan? Trettiofyra, trettiofem, trettiosex. Nu kommer förbjuden-infart-skylten. Fast det händer sällan att en bil kör runt hela vägen - om i rätt eller fel riktning. De flesta svänger in vänster innan huvudingången och ställer sig med näsan fram mot nordvästväggen bakom parkering-förbjuden-skylten. En gång kom till kvinnans stora förvåning en buss körande. Den åkte två varv på cirkeln runt kyrkan innan den fortsatte nerför den branta backen mot Barnängen. Testade den en ny linje? Förhoppningsvis inte.

Idag är det lugnt. Lite folk, ganska grått. En joggare, två tanter och ett par med tre hundar. Åttiofem. Hennes rygg ser att någon tittar på henne. Hon blåser bort luggen och sneglar bakåt. En helt svartklädd man går bakom henne, med en enorm kamera i handen och en brun gammaldags sportväska över axeln. Hans glasögon är av silver och hans mörkbruna hår har vikit undan för en polerad krets i mitten av hans hjässa. Själv bär hon blåvita gympadojor, mörkblåa träningsbyxor, en röd T-shirt och en grå fleectröja med dragkedja. Hennes mellanblonda hår hänger ner runt huvudet som vissnad gräslök. Mannen är på väg att lyfta kameran mot ögat, när hon vänder sig om, men sänker den hastigt till gylfhöjd. Det avlånga objektivet som sticker rakt ut ger en glömt-att-stänga-byxorna effekt. Vad ville han avbilda? Han tittar noga på kyrkan nu. Hon saktar sina steg, låter honom passera och följer sedan hans blick med sina ögon. Tegelstensmosaik. Åttakantigt centraltorn, femtiotre meter högt. Rosettfönster som liknar Notre Dames. Illgröna oxiderade koppartak. Fotografen betraktar fasaden länge men tar ingen bild. Är den inte tillräckligt vacker eller är han ingen fotograf? Sedan går han tvärs över den rätt breda vägen, lutar sig över räcket för att titta ner på den branta gräsmattan. Hon vet att man därifrån ser två ölburkar (Lapin Kulta), en hundskit samt ett av markens väta uppmjukat Marlboropaket utan cigaretter i. Han tar en bild.

Hon stannar vid steg hundratio. Vill inte vara för nära mannen, den svartklädde med den enorma kameran runt halsen. Han viker av till höger och går nerför backen.  Hon suckar lättad. Helst har hon cirkeln för sig själv. Innan hon fortsätter lyssnar hon på en björktrast som inte sitter i en björk utan i en al. Den samtalar med en - som det ser ut - bekant i en bok. Därefter fortsätter hon: vänster - höger, vänster - höger. Inte somna. Fåglar överallt. Ett enerverande kvittrande. Å andra sidan gör deras ljud att gräset blir grönt och blåvita blommor sticker fram sina blad. Så det är nog bra med oväsendet.

Hon stoppar in sina händer i tröjans fickor. Inte för att det är kallt. Det är varken kallt eller varmt. Behagligt kanske? Hennes ringfinger nuddar vid ett torkat, nästan utslaget blad från en hasselbuske. Det måste ha legat där sedan förrförra våren. Ringfingret? Heter det så trots att hon inte bär en? Har aldrig fått någon. Inga barn heller. Inte så att hon tycker illa om ringar, hon har några stycken i en ask, hemma som det kallas. Hon bär dem aldrig. Det känns liksom fel att få dem av sig själv. Steg hundrafemtio är parallellt med sydosthörnet. Där är den ängblåa lådan fastskruvad. "SAND" står det skrivet på den med versaler, samt något ditkladdat som inte går att läsa då regnet suddade ut det som föreställde bokstäver till oigenkännlighet. Rengöringstraktorn har redan kört runt kyrkan två gånger samt upp och nerför backen med borsten mot marken en gång. Vintergrushögen växer. Ska gruset in i sandlådan sedan? Återvinningsårstid. Vita Bergen är sällan vit. Parken är en kameleont. Just nu dammigt vårbrun.

Med steg hundrafyrtioåtta och en halv står hon på andra sidan ingångsdörren. Som allt annat har även kyrkan en baksida. Ingen dörr, ingen ingång, bara mur. Rosetten är av enklare sort. Maskingevärssalvor hörs nerifrån Hammarbyhamnen. Inte vara rädd. De övar bara. Försvarsleken. Hundraåttiofem - förbi det tredje rundtornet till nordsidan. Även här står en parkering-förbjuden-skylt. Trots det ser det på vardagar ut som i en bilhall. Folk brukar inte gå i kyrkan utan därifrån. På kvällarna kommer de tillbaka för att hämta sina bilar. Nu står det bara en bil där. En SAAB 99 GL. Vid bakre rutan på vänstersidan sitter en lapp fastklistrad på insidan. Hon läser texten: "Hajjar ni långsamt - eller? Det finns ingenting att ta!". Bilen hade stått där länge. Kanske tog de föraren i stället?

Tvåhundrafyrtio - tvåhundrafyrtioen - tvåhundrafyrtiotvå. Visarna på urverket står på en minut i tolv. Snart kommer klockorna att ringa fyra gånger. Och lite till. Tonerna från kyrkklockorna är mörkgröna. Vibrationen känns i högre hörnet av magsäcken. Ljudet av ett brommaflygplan och en likbil blandar sig med lunchringningen.

Tvåhundraåttiotre, tvåhundraåttiofyra, tvåhundraåttiofem - där syns mossan på stenen. Hon ökar steghastighetens rytm. Att komma till stenen är som att komma till stallet. Hem. Tvåhundranittiosju. Cirkeln är sluten. Hon står still, andas djupt. Med ögonlocken nedfällda försöker hon minnas färgerna på kretsen. Märker att hon fortfarande inte vill gå därifrån. Tvekar lite. Men vet plötsligt vad hon ska göra.

Snurrar ett halvt varv runt sig själv och börjar gå motsols. Ett, två, tre...

Parken är grön. Kameleonten sitter på björkgrenen.

Theres K Agdler

Ur arkivet

view_module reorder

Filosofer. Opprinnelsen til filosofi er undring; dens mål er viten(Aristoteles)

Innledning Det er en alminnelig utbredt oppfattelse blant forskere at forskere skriver for forskere, og ikke for legfolk. Det stemmer at forskning – og forskningsresultater publiseres i dertil egnede tidsskift, som ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 04 augusti, 2014

Tid

  Hva er tid? Ut fra sikten min inn til spørsmålet om tid og svaret på et slikt spørsmål, er kalendertid og klokketid to kvantitative bestemmelser eller målbare egenskaper ved det ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 19 oktober, 2010

Ögonblickets metafysik. Handbok i poesiläsning

Vårt krigsbyte är vetskapen om världen: den är så stor att den ryms i ett handslag, så svår att den låter sig beskrivas med ett leende, så ovanlig som ekot i en bön ...

Av: Mattias Lundmark | Essäer om litteratur & böcker | 10 maj, 2012

Slakt eller pånyttfödelse? En ångestfylld julbetraktelse

Jesus födelse och hela den kristna julberättelsen omges i vår tanke av en lust att existera i ett rättfärdigande ljus omgivna av enkelhet och sann livsbejakelse och som ett uttryck ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 24 december, 2012

Om ord, flyktingskap och fattigdom

I sitt förord till nyutgåvan av Psykoanalys i vår tid frågar sig författaren Asta Bolin om Stefi Pedersen var psykoanalytiker eller en kulturpersonlighet. "Hon var bådadera. Men i motsats till ...

Av: Else-Britt Kjellqvist | Essäer | 21 mars, 2011

En brun lögn - Kamprad och nazismen

Den bruna sörjan – full av miljoner liter av det rödaste blod – blir vi aldrig fria ifrån. Nazismen är genom det industrialiserade och rationella tillvägagångssättet att utrota människor en ...

Av: Crister Enander | Crister Enander | 27 augusti, 2011

Komar & Melamid, United States: Most Wanted Painting (1995)

Världens vackraste tavla – matematiskt sett

Det finns tusentals listor på nätet med förslag på vilka som är världens vackraste tavlor. En massa förståsigpåare, från konsthistoriska experter till rena amatörer, har rangordnat och lämnat förslag på ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 30 juli, 2015

Brott och straff 6 Brottets skada - straffets läkedom

Enligt kung Hammurabis lagar i den gammelbabylonska lagstiftningen från omkring 2250 f.Kr. gällde följande straffprinciper: Om någon förstör en annans öga, då skall man förstöra hans öga; om någon sönderslår ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 10 december, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.