Beatrice Månsdotter 

Bilden av en dröm, och något som försvann

Hennes blick fastnar på en punkt lite längre bort. En suddig kontur på en vägg. Kanske har det tidigare hängt en tavla där. Ett märke som försökts täckas över. Ett ...

Av: Beatrice Månsdotter | 17 december, 2017
Utopiska geografier

Det där med tajming

Somliga påstår att allt sker när det är meningen det ska ske. Andra påstår att vi själva fattar beslut, och konsekvenserna, goda som onda, får vi således som ett resultat ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 15 maj, 2014
Gästkrönikör

”Även en värld som skapar sig själv, måste en gång ha blivit skapad.”

Under en resa i Indien i december 1993, arrangerad av Samuel Strandberg i Samuel Travels, kom jag till den lilla staden Rishikesh, där Ganges flyter ut ur Himalaya. Att vi ...

Av: Erland Lagerroth | 04 oktober, 2013
Övriga porträtt

Illustration:  Hebriana Alainentalo

Raka vägen in i musikens blödande hjärta

När musikskribenten Lennart Persson avled i maj 2009 lämnade han efter sig en stor mängd texter från ett ansenligt antal musik- och nöjestidningar. Allt det han skrev för Sonic från ...

Av: Peter Sjöblom | 07 augusti, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Cirkeln



Parken är en kameleont. Idag är den lila.

Parken består av en kulle, några utspridda gräsmattor, träd och buskage. De gröna fläckarna delas åt av vägar. Eller är det så att vägarna delas åt av gräsmattorna? "Det är någon som har konstruerat det", tänker kvinnan som promenerar. Vägen hon går på har hon döpt till Cirkeln. Den bildar en krets runt kyrkan. Börjar i gult vid nordväst, fortsätter över röd, violett och blå (sydost) till grön och återansluter sig till gul igen.

Vägen bildar en krets runt kyrkan. Med hennes nittiotre centimeter långa ben tar det exakt tvåhundranittiosju steg att gå runt. Hon vet det, för hon har undersökt saken, räknat stegen, ett efter ett. Det var inte så lätt. Hon tappade bort siffrorna gång på gång. Räknandet var så meditativt i samband med de rytmiska stegen att siffrorna löste upp sig till små blommor i huvudet. Hon fick börja om ett antal gånger. Men nu vet hon. Exakt tvåhundranittiosju steg. Cirkeln börjar i höjd med kyrkans huvudingång på västsidan, vid den tunga trädörren med järnbeslag, det har hon avtalat med sig själv. Hon brukar ställa både höger och vänsterfoten på den mossgröna stenplattan där, stå stilla och andas djupt tre gånger. Sedan lyfter hon vänster benet, sträcker fram foten och börjar gå medsols. Alltid börja med vänsterfoten. Annars kan det bli fel.

Hon har gått på cirkeln så många gånger redan att hon inte kan hålla ordning på siffran längre. Den försvann mellan träden upp i den mörkgröna himlen. För att inte hålla undan någonting: hon går den faktiskt varje dag. Tidigt på morgonen, när bladen äter frukostdagg - eller i skymningen. Skymningen dränker parken i ett intensivt apelsinblått ljus. Oavsett årstid har hon alltid gillat att gå i skymningen. Men för några veckor sedan har hon börjat gå även mitt på dagen. Allt annat borta, bara parken kvar. Nu har hon precis avslutat den yttre cirkeln och står på mosstenen igen. Det finns också en inre cirkel (hundraåttionio steg), den så kallade grusgången. Men där går hon sällan. Hon tycker inte om det ljusblåa gruset. För nära kyrkan dessutom. Hon vill inte störa. Hon är inte religiös. Där cirkelns slut blir till början brukar kvinnan vika av mot höger, neråt gatan och husen. Där, i det stora gula med röd träpanel högst upp, ska hon bo någon gång. Det gäller bara att ha tålamod med framtiden. Nu är det för dyrt, men det kommer säkert en krasch så småningom. Fast hon går inte ner dit, hon står kvar.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Cirkeln håller henne i ett fast grepp. Hon står, andas, går. Ett, två, tre... Parken är en kameleont. Nu är gräset gult. Gula är även kyrkans informationsskyltar. De hänger i en monter vid steg tretton. Kvällsandakt kl. 19.00, dagligen. Gratis orgelkonsert alla lördagar med undantag för storhelger, kl. 14.00. Barnens egen bönestund: ring för information (614 53 77). Kom och sjung med oss! Psalmkväll, söndagen den 24 april 1999. En duva sitter på montern som består av en svart ram runt en förskjutbar glasskiva på två stadiga metallben. Meddelanden byts ut då och då, men inte särskilt ofta. Duvan trippar runt sig själv och lyfter stjärtfjädrarna. Kvinnan förstår att den strax ska skita. Hon försöker vifta med handen. Bort fågel, bort, bort. Den ljusgråa duvan med en mörk grönviolett krage runt halsen bryr sig inte. En gråvit droppe rinner nerför glaset. Är duvor jämt lösa i magen? Man ska inte skita ner allting. Det finns faktiskt saker som har rätt att vara vackra. Eller rena åtminstone. Glatta ytor som våt sten. Hon minns graffitin vid parkens ingång. Ni vet, den som är sprejad på den svarta stenen med lysande vitt: 99 TRÖG. Det är i och för sig sant, men därför inte vackert, snarare pornografisk avslöjande. 99 TRÖG. "Så trög att det ibland känns som om året gick baklänges", tänker hon och går tjugofem, tjugofyra, tjugotre. Men året är ju bara fyra månader gammalt än. Det kan knappast gå - krypa kanske? Det händer ingenting trots att allting förändrar sig. Hon hoppar fram till steg tjugofem och fortsätter gå framåt. För det kan hon. Enklare än tänka framåt.

Året andfått inför det stora. Parken ett andningshål för asfaltmänniskor. Sista-andetags-platsen för kvinnor med för mycket fantasi på 1600-talet. Hon skälver. Tittar på björken, uppe bland grenarna hänger häxkvastarna. Röken från en outtrampad cigarett visualiserar det förflutna. En hop kvinnor i färgade kjolar och sjalar. Röken blir dimma, vägen röd. Fantasifostren pekar ut offren. Blodgrus. Bålets eldslågor värmer vittnen. Brinnande tyger fladdrar i vinden. Bränd hud, smält hår. Skrek de? Tänkte de? Kanske sjöng de. Ett försök att rädda berättelserna. Hon ser några toner sväva bland träden. Hennes förskräckta ben gungar, som sjömännens på en båt.  Rött grus blir till svart aska och sedan lila.

Är det en slump att kyrkan står här idag? En symbol för glömskan? Trettiofyra, trettiofem, trettiosex. Nu kommer förbjuden-infart-skylten. Fast det händer sällan att en bil kör runt hela vägen - om i rätt eller fel riktning. De flesta svänger in vänster innan huvudingången och ställer sig med näsan fram mot nordvästväggen bakom parkering-förbjuden-skylten. En gång kom till kvinnans stora förvåning en buss körande. Den åkte två varv på cirkeln runt kyrkan innan den fortsatte nerför den branta backen mot Barnängen. Testade den en ny linje? Förhoppningsvis inte.

Idag är det lugnt. Lite folk, ganska grått. En joggare, två tanter och ett par med tre hundar. Åttiofem. Hennes rygg ser att någon tittar på henne. Hon blåser bort luggen och sneglar bakåt. En helt svartklädd man går bakom henne, med en enorm kamera i handen och en brun gammaldags sportväska över axeln. Hans glasögon är av silver och hans mörkbruna hår har vikit undan för en polerad krets i mitten av hans hjässa. Själv bär hon blåvita gympadojor, mörkblåa träningsbyxor, en röd T-shirt och en grå fleectröja med dragkedja. Hennes mellanblonda hår hänger ner runt huvudet som vissnad gräslök. Mannen är på väg att lyfta kameran mot ögat, när hon vänder sig om, men sänker den hastigt till gylfhöjd. Det avlånga objektivet som sticker rakt ut ger en glömt-att-stänga-byxorna effekt. Vad ville han avbilda? Han tittar noga på kyrkan nu. Hon saktar sina steg, låter honom passera och följer sedan hans blick med sina ögon. Tegelstensmosaik. Åttakantigt centraltorn, femtiotre meter högt. Rosettfönster som liknar Notre Dames. Illgröna oxiderade koppartak. Fotografen betraktar fasaden länge men tar ingen bild. Är den inte tillräckligt vacker eller är han ingen fotograf? Sedan går han tvärs över den rätt breda vägen, lutar sig över räcket för att titta ner på den branta gräsmattan. Hon vet att man därifrån ser två ölburkar (Lapin Kulta), en hundskit samt ett av markens väta uppmjukat Marlboropaket utan cigaretter i. Han tar en bild.

Hon stannar vid steg hundratio. Vill inte vara för nära mannen, den svartklädde med den enorma kameran runt halsen. Han viker av till höger och går nerför backen.  Hon suckar lättad. Helst har hon cirkeln för sig själv. Innan hon fortsätter lyssnar hon på en björktrast som inte sitter i en björk utan i en al. Den samtalar med en - som det ser ut - bekant i en bok. Därefter fortsätter hon: vänster - höger, vänster - höger. Inte somna. Fåglar överallt. Ett enerverande kvittrande. Å andra sidan gör deras ljud att gräset blir grönt och blåvita blommor sticker fram sina blad. Så det är nog bra med oväsendet.

Hon stoppar in sina händer i tröjans fickor. Inte för att det är kallt. Det är varken kallt eller varmt. Behagligt kanske? Hennes ringfinger nuddar vid ett torkat, nästan utslaget blad från en hasselbuske. Det måste ha legat där sedan förrförra våren. Ringfingret? Heter det så trots att hon inte bär en? Har aldrig fått någon. Inga barn heller. Inte så att hon tycker illa om ringar, hon har några stycken i en ask, hemma som det kallas. Hon bär dem aldrig. Det känns liksom fel att få dem av sig själv. Steg hundrafemtio är parallellt med sydosthörnet. Där är den ängblåa lådan fastskruvad. "SAND" står det skrivet på den med versaler, samt något ditkladdat som inte går att läsa då regnet suddade ut det som föreställde bokstäver till oigenkännlighet. Rengöringstraktorn har redan kört runt kyrkan två gånger samt upp och nerför backen med borsten mot marken en gång. Vintergrushögen växer. Ska gruset in i sandlådan sedan? Återvinningsårstid. Vita Bergen är sällan vit. Parken är en kameleont. Just nu dammigt vårbrun.

Med steg hundrafyrtioåtta och en halv står hon på andra sidan ingångsdörren. Som allt annat har även kyrkan en baksida. Ingen dörr, ingen ingång, bara mur. Rosetten är av enklare sort. Maskingevärssalvor hörs nerifrån Hammarbyhamnen. Inte vara rädd. De övar bara. Försvarsleken. Hundraåttiofem - förbi det tredje rundtornet till nordsidan. Även här står en parkering-förbjuden-skylt. Trots det ser det på vardagar ut som i en bilhall. Folk brukar inte gå i kyrkan utan därifrån. På kvällarna kommer de tillbaka för att hämta sina bilar. Nu står det bara en bil där. En SAAB 99 GL. Vid bakre rutan på vänstersidan sitter en lapp fastklistrad på insidan. Hon läser texten: "Hajjar ni långsamt - eller? Det finns ingenting att ta!". Bilen hade stått där länge. Kanske tog de föraren i stället?

Tvåhundrafyrtio - tvåhundrafyrtioen - tvåhundrafyrtiotvå. Visarna på urverket står på en minut i tolv. Snart kommer klockorna att ringa fyra gånger. Och lite till. Tonerna från kyrkklockorna är mörkgröna. Vibrationen känns i högre hörnet av magsäcken. Ljudet av ett brommaflygplan och en likbil blandar sig med lunchringningen.

Tvåhundraåttiotre, tvåhundraåttiofyra, tvåhundraåttiofem - där syns mossan på stenen. Hon ökar steghastighetens rytm. Att komma till stenen är som att komma till stallet. Hem. Tvåhundranittiosju. Cirkeln är sluten. Hon står still, andas djupt. Med ögonlocken nedfällda försöker hon minnas färgerna på kretsen. Märker att hon fortfarande inte vill gå därifrån. Tvekar lite. Men vet plötsligt vad hon ska göra.

Snurrar ett halvt varv runt sig själv och börjar gå motsols. Ett, två, tre...

Parken är grön. Kameleonten sitter på björkgrenen.

Theres K Agdler

Ur arkivet

view_module reorder
Freke Räihä

En dikt till den döde gubbpoeten

Det är något symptomatiskt med att en av Sveriges främsta uttolkare av svenskhet är invandrare. Jag kommer inte undan det. Och likaså hur diktaren gick i exil från nationen för ...

Av: Freke Räihä | Utopiska geografier | 13 februari, 2015

Den katt som ej utbytas kan

Barnets katt är död, och den kommer ej åter. Men, som taget ur en barnbok – kommer en vuxen människa, kanske en förälder, hem med en ny katt. Det är ...

Av: Robert Halvarsson | Kulturreportage | 30 juli, 2013

Veckan från hyllan, Vecka 19, 2012

Det är 100 år sedan OS i Stockholm invigdes. Jag har aldrig förstått varför en del envisas med att kalla idrott för kultur, idrott är väl sig själv gott nog ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 05 maj, 2012

Lemminkäinens moder Mor, shaman och vishetslärare

Nu går man på finskt håll till sina rötter och fördjupar sig i nationaleposet Kalevala. Det omfattande verket Kalevala ja laulettu runo handlar om hur den folkdiktning som Kalevala bygger ...

Av: Nina Michael | Essäer | 09 september, 2013

Litteraturen och verkligheten. Altstadt, Linderborg och Lundberg

Verkligheten kan ibland vara besvärlig. Kristdemokraternas ledare talade för några år sedan om 'verklighetens folk' och försökte genom denna definition hopfogad som en sanningsägande metafor ta fram en opinion som ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 26 april, 2013

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2013

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 06 december, 2017

Christopher Baker, Murmur Study

Twitter – ett ständigt flöde av konst

Det konstanta flödet av statusuppdateringar och tweets kan tyckas meningslöst. Men faktum är att det blir ett tacksamt material att använda i kritiken av vår samtid.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 31 januari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.