Det sorgliga geniet. Allan Petterssons livssymfoni

Kraften i Allan Pettersson musik är brutal och väldig i sina apokalyptiska anspråk och allt igenom sinnlig. Hans tilltal är vresigt, strängt och oblygt monumentalt. Han vilar inte i stroferna ...

Av: Benny Holmberg | 23 mars, 2012
Essäer om musik

Tommy Åberg

Vänlighet lönar sig.

Tommy Åberg är tillbaka som krönikör

Av: Tommy Åberg | 29 november, 2016
Gästkrönikör

Utan vatten inget liv

  Ett isande rop drar fram över jorden... Utan vatten inget liv... I vinden hörs språken en blandning av orden.Naken och hungrig, törstig och sjuk. Varje dag knackar de på min inre dörr... Barn med ...

Av: Ragnwei Axellie | 15 april, 2013
Gästkrönikör

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna

Nina Bouraouis kamp med de onda tankarna   Nina Bouraoui. Foto: Elisabeth Grate Bokförlag Jag plågas av att skriva om döden, jag kan inte skriva om sexualiteten, de båda ämnena tycks mig ...

Av: Thomas Nydahl | 05 januari, 2007
Litteraturens porträtt

I korsets tecken



altHan satt på sitt rum. Naken. Det var för varmt, kände han. Det var så in i helvete varmt. Hade jag inte druckit det sista så hade jag inte blivit så varm, tänkte han.

Absinten var som eld i hans strupe. Som eld i kroppen.

Han skulle vilja kasta sig i vatten. Omslutas av vatten.

Och väl där skulle han vilja sjunka nedåt mot botten.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Nej, det är inte sant, tänkte han och slogs vilt för sina egna tankar.

Mitt liv vill jag leva. Här och nu. Nu och sen. Även och trots allt.

Ja jag vet att det ser mörkt ut. Andra tänker och gör på annat sätt.

Jag vill inte göra så. Jag måste göra på det här sättet. Men det plågar mig att se andra lida. Plågar mig.

Och nu ska de ha barn också. Ett barn till som måste försörjas.

Men jag vet och jag vet att min bror också vet, att jag måste göra det här. Fast jag tvivlar, så måste jag.

Flyr jag? Flyr jag från livet? Är det därför jag är här?

Är här och är inuti mina penslar. Inuti alla färger.

Så nu är jag sval.

Gauguin var här. Det vet jag. Men hur länge? Och varför åkte han?

Javisst ja, örat. Det blev för mycket för honom. Varför då? Kan man inte ta en så'n sak?

Jag har inga vänner kvar.

Jag har inget att ge mina vänner. Förutom mitt öra.

Och vem vill ha det? Va?

Vem vill inte ha mer än en slags ömhet?

Jag vill ha det! Då, då målar jag människor med den ömhet jag har. De får allt.

Var lite glada för det då!

Titta på dig du vackra kvinna. En sköka men i mina ögon och i mitt hjärta är du en gåva. Så sann och värdig.

Men vem vill se dig på bild? Ingen förutom jag.

Men jag slutar ändå inte och låter mig infångas av aporna som dansar på borden.

Utan att veta det dansar de på borden och vi andra tittar på.

Förvånad blev du Gauguin när örat var i min hand. Förvånad över min galenskap. Varför då, undrar jag? Varför är mänskligheten så intorkad?

Du blev rädd. Jag tror jag förstår din rädsla, men den är ingenting mot min egen.

Ingenting.

Jag är rädd.

Det finns ingen väg tillbaka. Jag måste. Jag tror att jag också vill.

All absint och den starka solen har gjort mig yr. Men jag måste ut och måla.

Det gula är så vackert. Det gula ljuset är som honung på mina läppar. Jag känner att jag har färgerna i min hand.

Nu äntligen har jag fångat in dem.

Jag har skrivit till Theo att landskapet har stillat sig i mina ögon.

Åh, om ögonen kunde vänja sig snabbare. För tiden är knapp.

Mitt gula hus. Mitt rum.

Där är jag inte längre. Jag trodde det. Jag trodde jag såg mina tavlor. Sängen och mitt bord vid sidan av sängen.

Men här finns inget. Så lugnt och tyst. Alldeles fridfullt.

Här kan jag reda upp mina tankar. Här kan jag andas.

Jag kunde inte andas med dig Gauguin. Kunde inte klargöra. Visste inte hur färgerna påverkade livet längre.

Allt jag ville var att prata, umgås med en vän. Sen blev jag som galen i min ensamhet när du kom.

Efter ett tag. Efter för mycket absint. För mycket klara färger. Och för mycket vänskap.

Ja Gauguin, för mycket av allting. Det blev för mycket. Jag skulle ha hållit mig borta från solen. Borta från absinten och från dig Gauguin.

Och mitt i allt står Theo. Den enda som tror på mig. Den enda jag har.

Åh, nu har det lugnat sig i min kropp. Elden som brann, har slutat nu. Det kliar i fingrarna. I mitt huvud. Men på ett behagligt sätt.

Nu låter jag tankarna komma tillbaka på ett behagligt sätt. De strömmar in i en vågliknande takt.

Varför kan inte vågorna vara där hela tiden? Varför kan inte bara allt sköljas av till den renhet som rensar livet? Rensar godhet! Rensar bort det ytliga!

Livet är bra fåfängt! Jag talar om oss! Allihopa!

Men ingen förstår! Ingen kan eller, får inte ta till sig mina ögon. Just det! Får inte!

Det är förbjudet.

Men jag ska kämpa. Hur länge till? Jag måste, jag måste prata med Theo.

Se honom i ögonen. Titta rakt in och se. Jag måste få veta. Om han tror. Tror på mig.

I alla år har du funnits vid min sida Theo.

Någon annan? Ja kvinnorna. De har funnits där.

Det vet du Theo. Jag älskar dem. Jag behöver dem.

Precis som jag behöver mina färger. Dukarna.

Jag får inte ha dem här säger de. Jag får inte ha mina porträtt, fälten, det jag har skapat, här. Och de har nog rätt.

Det vilar en lugnhet här utan dem. Men jag saknar dem.

Jag känner så starkt. Så starkt. De är mina bästa vänner.

Det knackar på dörren. In i rummet kliver en man. Med bestämda steg ser han sig snabbt omkring. Presenterar sig och slår sig ned i den enda stolen.

Vincent har fått på sig kläder. Hans magra kropp är täckt av tyg. Och hans näsa är observant.

"Jaha, de säger att du börjar bli frisk nu och jag har några frågor", säger poliskonstapeln.

Vincent ser in i hans magra ansikte och ser sig själv.

Plötsligt ser han sig själv och jorden darrar under honom. För det han ser är inte lyckligt. Det är snarare en stor suck. En öken av ovilja.

Poliskonstapeln tittar misstänksamt på Vincent. Även det känner Vincent igen.

Hos sig själv? Är jag misstänksam, tänker han? Men. Men jag älskar ju människan, tänker han förtvivlat.

"Ja, vi vet monsieur att ni gick ut varje morgon för att, ja för att måla. Stämmer det?"

Vincent nickade till svar och tittade intensivt på konstapeln. Han var tillbaka nu. I verkligheten.

Det var i den verkligheten han fångades. Med lätthet. Samtidigt som den kunde försvinna och ersättas av sina färger.

"Varje morgon under, låt se..."

Han bläddrade i ett litet block. Sen nickade han och ett par datum sades.

"Under den tiden blev en man mördad i just det område där ni befann er. Nu undrar jag om ni såg någonting eller...?"

Poliskonstapeln lät frågan dö ut. Som att han ville säga något mer. Det var inte svårt att se för Vincent. Han hade känt det med fingrarna. I varje por i ansiktet. I varje muskel.

Där hade han lärt känna varje ansikte som han hade målat.

I musklerna. I rörelserna.

Vincent skakade på huvudet och undrade om han skulle säga något. Men vad skulle det vara? Att det var bara motivet som jag såg när jag målade? Att färgerna slukar mig? Ja jag såg den gula, blåa och gröna färgen?

Vad var det för mening? Han förstår ju inte i alla fall! Inte med de ögonen!

"Ja jag skulle förstå om ni sa att ni arbetade intensivt monsieur. Det förstår jag så väl så. Min far målade, monsieur. Ja, inte på heltid men, så fort han var ledig och ja..."

Han stirrade ner i sitt block som för att hitta resten av orden. Och nu såg Vincent att han var ung. Ung och osäker. Tanig och rädd.

"Ja jag hade bara ögon för det som låg framför mig", började Vincent. "Det landskap som bredde ut sig som vingarna på en fjäril flyger över blommorna, det landskapet var just här. Just i detta nu såg jag de klaraste färgerna, konstapeln. Och min iver över detta fick mig att ivras ännu mer och måla ännu djupare. Ut ur detta försvann allting annat. Ja allting annat som inte hade med de där att göra! Förstår ni konstapeln?"

Vincent kände den härliga känslan av att få använda sina ord som han ville utan att bita sig i tungan. Han visste att konstapeln visste. Ja att han kände, att han förstod Vincent. Och det var bra.

"Ja visst förstår jag! Det är, det är, ja lite som genant att få det här förklarat. Det jag redan visste. Ja, förlåt mig monsieur men..."

Han suckade och skrapade med foten som i en gest för att visa hur mycket han bad om ursäkt.

"Ja jag förstod men min chef ville att den frågan skulle frågas. Och jag, vad ska jag säga, jag måste det. Frågan var att, vad som har hänt med ert öra monsieur?"

Konstapeln harklade sig för att visa sitt missnöje över att ha behövt ställa den frågan.

"Det var en stunds förvirring. En stund av gegga i mitt huvud konstapeln. Vet du, jag tycker att det är skönt att prata om det. Fast jag inte riktigt vet, så är det skönt att få undra högt. Och, jag menar att, jag tycker om att göra det för en, polis!"

Vincent skakade på huvudet och hela ansiktet ser fundersamt ut. Fundersamt glad.

Poliskonstapeln log mot Vincent. Bägge såg varandra i ögonen. Ett samförstånd vibrerade i rummet.

"Ja jo", fortsatte Vincent, "min gode vän Gauguin var hos mig, bodde hos mig. Och jag hade längtat så. Efter något annat än mina färger och penslar. Så han kom. Och han gick. Däremellan hade kniven i min hand skurit bort en bit kött. Hos mig själv konstapeln, bara i mig! Jag ville väl, fast jag inte ville. Vågade inte, och sen blev det ...örat. Det var väl den lättaste delen, på nå't sätt. Och jag ville inte höra Gauguin prata, prata och prata. Det var det enda han gjorde konstapeln. Och jag kunde inte... förstår ni?"

"Ja, jag hade, ja vi hade redan läst en artikel av Gauguin där han berättade allting om vistelsen här. Ditt öra, ja om det stod det också. Men min chef ville ändå att jag, vad ska jag säga, han ville att jag skulle fråga och att vi skulle kontrollera. Nu är det gjort! Vi har faktiskt annat! Jag sa det till chefen att vi hade annat som var mer att gå på. Men han var så misstänksam. Vincent van Gogh var där, sa han. En konstnär, som dessutom är förvirrad, sa han. En konstnär vet man aldrig var man har!"

Konstapeln skrattade gott när han härmade sin chef. Konstapeln berättade om sin far som man alltid visste var man hade och att han var konstnär.

Men han berättade inte hur chefen hade fnyst åt att Vincent kallade sig en konstnär. Ingen visste ju vem han var, hade han sagt. Ingen visste vad som rörde sig inuti en sådan, sa han och hade skrynklat ihop näsan.

Vincent van Gogh hade aldrig sålt en tavla. Vincent van Gogh ägde själv alla de tavlor han hade målat.

Vad livet vore enkelt om jag hade det, tänkte Vincent. Sålt en tavla alltså.

"Jag förstår. Gauguin skrev en artikel. Ja då så konstapeln. Då är jag fri alltså? Ingen skugga över mig?"

"Ingen skugga", sa konstapeln och de tog varandra i hand. De hade rest sig och log mot varandra.

Stolen stod ensam kvar när solen började gå ner. Klockan slog åtta. Tiden var inne.

Vincent längtade efter sina tavlor och färgerna i det gula huset. Kraften riktigt lyste om honom efter samtalet med konstapeln.

Världen öppnade sig och ner föll gult, blått och grönt från skyn.

 

Stina Nilsson

Ur arkivet

view_module reorder

Jenny Enochsson, Rödvinsfläckar

  Jenny Enochsson (född 1976) bor i Uppsala, Sverige. Hon skriver främst noveller men även lyrik. Ofta översätter hon sina texter till engelska. En del av hennes texter har getts ut i ...

Av: Jenny Enochsson | Utopiska geografier | 02 januari, 2012

Bild Hebriana Alainentalo

BICYCLE DRIVER by Vladimir Oravsky

BICYCLE DRIVER may in part or in entirety be copied or otherwise be reproduced, electronically, mechanically, in analogical or digital form, telepathically or through other as yet unknown means, on ...

Av: Vladimir Oravsky | Utopiska geografier | 30 Maj, 2016

Bali: mystik, andlighet och exotism

Kan en liten ö mitt i oceanen dölja mer än det uppenbara paradisiska trädgårdslandskapet med prunkande grönska, cikador, hibiskusblommor och fjärilar stora som småfåglar? Jag gav mig av, från Paris till ...

Av: Anne Edelstam | Resereportage | 02 juli, 2010

På väg mot en ny humanism inom konsten?

På väg mot en ny humanism inom konsten?    Lazarus reser sig av Giotto, målad 1304–1306. När Giotto på 1300-talet förnyade det italienska och i förlängningen hela det europeiska måleriet, använde han ...

Av: Leif V Erixell | Essäer om konst | 05 januari, 2007

Lagerarbetare med sax och vassa ord

Min frisör Lennart och jag har ett ständigt pågående tugg. Och det har blivit ett behov att lite då och då klippa till med hårdvinklade ord och skruvat prat. Den ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 08 april, 2013

Banned Books Week / Bannlysta böckers vecka

”Från Astrid till Lindgren är en roman från 2007 skriven av Vladimir Oravsky, Kurt Peter Larsen och en anonym. Boken handlar om en orädd, viljestark och målmedveten ensam mor i en tid ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 05 oktober, 2012

Varför blir inte människans skapelser levande?

Frågan kan tyckas konstig, men den dök upp, när jag såg en annons som förkunnade, att det finns 357 nya delar inuti årets bil. Det satte tankarna i rörelse. I ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 31 juli, 2011

Konsten att att skapa världar (i Venedig)

Konstbiennalen i Venedig är världens äldsta och möjligen viktigaste internationella konstutställning. Stor är den också och det verkar som om ständigt fler vill vara med: i år deltar 77 nationer ...

Av: Nancy Westman | Reportage om scenkonst | 15 juni, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.