Ett museum för stulen konst

Ett konstverk kan försvinna på många sätt, och stöld har inte varit ovanligt i historien. Det finns många sätt att ta tillbaka verken på, och med hjälp av digitala tekniker ...

Av: Mathias Jansson | 15 juli, 2015
Essäer om konst

Ragnar och Alice ligger på utdragssoffan

På rygg ligger de och Ragnar håller i Alice' vänsterhand med sin högra. Stryker med långfingret sakta över hennes ringfinger. Efter en lång stund reser han sig. Han ...

Av: Theres K Agdler | 24 Maj, 2010
Utopiska geografier

Mäktiga män föredrar lantlig mat!

Winston Churchill är bland annat känd som den premiärminister som ledde Storbritannien till seger i andra världskriget. Han är också känd som författare, som Nobelpristagare i litteratur, som konstnär, som ...

Av: Belinda Graham | 04 mars, 2014
Allmänna reportage

Tiden som återvändsgränd

Snart bryter ett helt nytt år ut mitt bland oss. Vi vet inte vad det kommer att leda till, förutom själva ledan, men det sägs att det ska kallas 2011 ...

Av: Stefan Whilde | 28 december, 2010
Essäer

Älskade HANS-ÅKE



altDe hade varit och sett en film på Filmstaden ; Solstorm. Den var inte så bra som de förväntat sig efter boken.

Klockan 20.55 satte de sig på en buss mot Gammelstad. Tjugo minuter senare var de framme och vandrade planlöst omkring i kyrkstaden. Letade efter ett matställe. De slutade på Gammelstads Mat och kök där valmöjligheterna var obegränsade . De åt sakta upp den utsökta fiskrätten och sköljde ned med något vitt.

Solen sken fortfarande, gator och trottoarer var torra. Denna fantastiska varma sommar. Den verkade aldrig ta slut.  När man en gång gick ut ville man aldrig gå in .  

Folk i rörelse. Till och med trafik.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hans-Åke  var en tjusig karl och det kändes bra att sitta där  med honom och att många säkert trodde att de var ett par . Hon visste att han fortfarande var intresserad av henne och det kändes inte oangenämt på något vis längre . Tvärtom .

Ibland när de var tillsammans i större sällskap kunde hon känna hans blickar på sig och då vände hon sig om och log ett jag tycker om dig också- leende

För det mesta försökte han hålla sig så nära henne som han kunde och det irriterade henne inte som det gjort  ibland när andra män gjort  så . Då hade hon känt sig kontrollerad. Inte nu . Nu kände hon sig bara älskad.

Det var just en sådan här relation med en man hon längtat efter och hon var helt övertygad att det var just vänskapen med Hans-Åke som i princip helt tagit bort den smärta inom henne som nästan blivit en vana.

Och trots att Hans-Åke avslöjat att han börjat hysa varmare känslor  för henne än bara som vän hade han ändå varit helt förstående inför hennes betänkligheter . Han hade till och med använt orden  "precis rätt " Han kunde vänta .

Hon vände på huvudet och såg på honom . En stilig karl som sagt . C.a 1.85 lång , muskulös. Hon tog in honom i sina ögon .  Mellanblont hår runt den höga pannan , lite långt i nacken. Glada plirande bruna ögon. Rak näsa. Vita tänder. Lite fårat ansikte men det var snälla vänliga linjer. Till och med en skrattgrop. Kort mustasch och kort hakskägg. Det var dom och den kala pannan som gjort att hon inte från början förstått hans ålder.

Ärligt  talat sade hon sig. Något håller på att hända. Du håller på att falla .

Hon vände bort blicken. Nej, nu skulle hon inte tänka på det . Nu skulle hon bara njuta av att de hittat hit denna sensommarkväll och utnyttja tiden till att bara må bra.

Hans-Åke betalade och de tog en promenad. Så kom de nära hennes hus. De blev stående en stund. Att skiljas var aldrig något problem när man visste att man snart skulle träffas igen .  I den tryggheten vågade hon låta sig snudda vid tanken hur det skulle vara att bo ihop med honom . Att de skulle gå hem tillsammans , koka te och sitta och prata vid köksbordet och sedan krypa ned i dubbelsängen och antingen älska eller bara somna hand i hand .Hon såg begrundande på honom.

Plötsligt kändes det som  om hjärtat öppnades  och släppte in den milda varma luften. Hon blev varm och mjuk och hjärtat slog lugnt och hennes tidigare beslut var rätt fast fel . Rätt för att det hade befriat henne , hade gjort att hon kunde stå här , precis här och känna sig mer levande än hon någonsin hade gjort.

De såg på varandra och hon kände ett skratt röra sig  över ansiktet. Som en räddning. Hon hade inte insett hur nära gråten hon varit . Hon såg på honom och alla föresatser  var borta . Hon såg ned på hans händer och tänkte på hur de skulle kännas på hennes kropp. Att se på hans händer blev en förbjuden handling. Hon lyfte blicken . Hon hörde honom säga :  "Det börjar regna " och såg glittret i hans ögon . Hon såg att han uppfattat signalerna , hon såg lidelse och åtrå , hon såg en okuvlig vilja och denna vilja var inriktad på henne .

Folk passerade dem och varje huvudvridning av honom mot deras håll störde henne. Hon var svartsjuk , inte bara på kvinnorna , även på männen , även på den där förbannade affischen som lockade till sig hans blick från sitt glasskåp.  På något vis får hon fram att hon kan bjuda honom på te för om hon förlorar honom nu kommer förtrollningen att brytas och aldrig mer återvända

" Ja , du har rätt . Det regnar " sa hon och slet blicken ifrån honom  och såg upp mot himlen . Förstod han ? Han nickade .

" Jag är snart sjöblöt " förklarade hon . Förklarade vad ?

" Kom " sa han och tog hennes hand . Hon andades knappt. Han vände sig mot henne. Förbannade karl , hon hade inget att sätta mot . Men fast han gjorde helt rätt ville hon skrika åt honom ": Vänta lite! Snälla du vänta lite! " Men så såg hon hans ansikte. Och hon följde med honom . Det var hennes val . Hon ville det inte av rädsla att han skulle gå , inte för att förnöja honom , inte för att hon inte visste hur hon skulle säga nej . Hon bara ville . De släppte inte varandras ögon . Hon försökte kämpa ned känsloklumpen som steg upp  i halsen.  Han såg så värnlös ut . Tårarna kom upp i hennes ögon . Han vände bort blicken . NEJ , skrek hennes inre tills han såg på henne igen och hon såg att han var livrädd. Hon var rädd själv , rädd för sina känslor , rädd när hon förstod hur fruktansvärt ensam hon varit . Han var där.  Men han visste inte vem hon var .

Han lade tafatt armen på hennes axel . Regnet föll och verkade inte ha en tanke på att sluta . Hon kände det som om naturen ville hjälpa henne att renas från sitt föregående solkiga liv . Hon kände att hans hand på hennes axel skakade .

Hon såg forskande på honom . Var det här fel ? Hon brukade reta sig lite på honom för att han aldrig verkade osäker men det var han nu.

Hon började tveka.          

Den gånger Leo hade varit kärleksfull , lidelsefull och hon sagt till honom :" Åh Leo det är som när vi var unga och nyträffade- jag blir förälskad i dig igen " och han rest sig och gått . " Du är bara en jävla känslosam dumskalle !" Var det det hon var?

Tätt intill varandra kom de till hennes hus. De stannade och såg på varandra . Hon kände sitt hjärta bulta . Han log, kysste henne på kinden och tog hennes hand . Han frågade henne om något och hon fick inte fram ett ord.  

 De gick in i huset .  

När de stängt dörren bakom sig blev allt annorlunda. Hon kände fortfarande ända ned i magen för honom . Men inte en enda gång sedan de kom in hade han sett på henne .

Hon gick ut i köket för att göra te . Han följde efter och la sin kraftiga hand över hennes, la den mycket lätt på hennes. Hon vände sig kvickt om .

"Vill du vara snäll och ta fram tekannan  åt mig ?" Lågt.

När han lade handen på hennes rygg lyfte hon upp huvudet 

"Åh , Gud !" sa han och stirrade på henne ett ögon blick .

Hon böjde på huvudet, slöt nästan ögonen. Hennes fasta kurviga kropp ville till  hans. Han sträckte ut händerna och plötsligt var deras kroppar tillsammans. Han ledde henne mjukt ut ur köket . I sovrummet ställde han sig  bakom henne , lade händerna runt hennes midja , lät dem smekande röra sig uppåt tills de kupade hennes båda bröst. De drog sig sakta nedåt och landade i hennes sköte.

De kom inte genast till samlag , de kysstes med djupa kyssar, kramades hårt, hårt medan de utstötte små glädjerop.

Kläderna var inget problem .  De drogs lätt av plagg för plagg eftersom de var i vägen  och när de äntligen var nakna båda två vände de sig mot varandra och såg i varandras ögon och lät sina händer smeka de mjuka, varma kropparna. Allting var så rätt , så rätt .  När han kommit, med starka ryckningar och höga ljud höll hon kvar honom så att han inte skulle lämna henne. Det gjorde han inte. Han stannade inne i henne.

   När de kom tillbaka till verkligheten såg de tillfredsställda på  varandra. De njöt av sig själva och varandras njutning. Intensiva suckar slapp ur dem .    De flämtade förtjust . Som när någonting   blivit precis så som man hoppats och trott. När de till sist somnade var det leende.

  När de vaknade var klockan sju och himlen utanför huset var ljus , blek blå . De såg på varandra och bara log och log och log..

Ingalill Enbom

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Lakrits och benproteser. Tredje generation Skarabéerbok

Ett jamesjoycianskt ordflöde, strindbergskt egensinne och ett näst intill postnorénsk uttryck i den underliggande kärlekssagans navelexponerande privatexhibitionism och i övrigt något som i sina mest kroppsfilosofiska intimiteter kan liknas vid ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2012

Viva Verdi!

Han anses ha samma avgörande betydelse för Italiens nationella identitet som de nationalromantiska författarna hade för de europeiska folkens befrielsekamp under 1800-talet. Giuseppe Verdi föddes för 200 år sedan den 10 ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 19 oktober, 2013

Hundens genius

"Jag fick order att inställa mig hos en kapten som sade att han inte ville ha en kvinnlig chaufför. Han tyckte inte om atmosfären, han ville inte ha en kvinnlig ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer | 08 juni, 2014

Abbas Kiarostami Foto CC BY-SA 3.0

Att begravas: bildspråk i Kiarostamis Smak av körsbär

Abbas Kiarostami är en av Irans mest hyllade filmskapare. Med Smak av körsbär blev han belönad med Guldpalmen i Cannes för snart tjugo år sedan. Många som skrivit om filmen ...

Av: Sonya Helgesson | Filmens porträtt | 04 mars, 2016

Lux aeterna

Dödens kalla hand berörde mig   Hans finger träffade mitt öga   Att inte längre se den tanken tröstar föga berör den dig?

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 31 Maj, 2010

Pirkko Lindberg pratar lika intensivt som hon skriver

Pirkko Lindberg. Foto Henry StrengPirkko Lindberg är en fascinerande författare och en fascinerande person, och det var därför med stor förväntan jag häromveckan räknade ned dagarna till vår planerade träff ...

Av: Björn Gustavsson | Litteraturens porträtt | 04 oktober, 2008

Ljuden i en indisk palmlund

Ljuden i en indisk palmlund Folke Rabe reser i södra Indien och fascineras av de tre största religionernas ljudbilder.

Av: Folke Rabe | Allmänna reportage | 04 september, 2006

Det humanistiska fotografiet

I jämförelse med sina generationskamrater, fotograferna Henri Cartier-Bresson och Robert Doisneau, har Willy Ronis (1910-2009) länge intagit en märkligt undanskymd plats i franskt kulturliv. Med den stora retrospektiva utställningen på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 22 september, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.