Sofi Lerström Foto Sören Vilks

Björn Gustavsson intervjuar Sofi Lerström

Drottningholmsteatern upplevde under Gustav III:s regering sin verkliga storhetstid. När Gustav III år 1777 fått överta slottet efter sin mor såg han till att det spelades massor av teater och ...

Av: Tidningen Kulturen | 03 september, 2016
Musikens porträtt

Från diskurs till vägledande sanning

Bakgrund  Denna text handlar om hur en diskurs kan förvandlas till vägledande sanning. Utgångspunkten för detta arbete är Talal Asads argumentation kring religionsbegreppet vilket lyder: My argument is that there cannot be ...

Av: Kristian Pella | 16 april, 2012
Essäer om religionen

Füssli, Riefenstahl och nubafolket

Schweiz är ett välkänt textil- och exilland som i modern tid hyst sådana storheter som Lenin, Mussolini och Thomas Mann. Utanför kantonernas under århundraden försvarade riksgränser är det mindre känt ...

Av: Bo I. Cavefors | 06 september, 2013
Essäer om konst

Roger Scruton som uppfostrare

Denna text anländer året sent och består i en mer essäistisk anmälan av den svenska översättningen av den konservative filosofen Roger Scrutons Culture Counts från 2007 (sv. Atlantis & Axess ...

Av: Claes-Magnus Bernson | 15 november, 2010
Agora - filosofiska essäer

Vad är det nu i mig som brister



altDet fanns en tid då jag drömde, då

jag vaknade upp mitt i natten med häftigt bultande hjärta

kall av svett och ångest, uppfylld

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

av märkliga drömlika bilder

känslan av att inte veta och ändå

eftersom känslan i kroppen fanns där, av ett skrik som rörde sig inuti mig

som en ständigt ihållande ton

eller var det känslan av ett kvarhållande grepp

händer var ofta dessa som sökte mig om natten

och tiden går mycket långsammare

om natten än på dagen

 

jag skriver och stryker ut

allt omkring mig andas

tomheten, tystnaden, tiden

och just nu också

känslan av något som föregår något annat

av något som står på gränsen till att kasta sig ut                 befrias, förintas

 

I takt med att mörkret faller

lägger också jag av dagens hets

stadens brus blir allt mer avlägset

allting går till vila

jag vandrar ensam i rummen, förbereder natten

det är inte så ofta numera jag får tillfälle att gå så här

i rummen ensam när skuggorna blir längre

faller allt tyngre över mina golv

det är inte så ofta numera som jag får tillfälle att se boken i ett annat ljus

det dova matta guldet som lägger sig

inte så mycket underifrån som ovanifrån

så här nu på förnatten

det blåser upp

skuggorna är, blir längre, mörkare

faller bakom en dörr

och känslan av att vara betraktad infinner sig igen

 betraktar, betraktad

 

 Sök mig

sträck ut en hand och           nå mig

för din hand stilla varsamt

över mitt ansikte

känn min tvekan

tveka också du

i det att du inte må ta mig

för given

 

älska mig

bara tillräckligt

bryt inte sönder mig

med ditt ljus

som när en istapp möts

av vårsolens första strålar

droppar smälter ner, faller

störtar

som en pil

kastad i gräset

tillintetgjord

 

Vad är det nu i mig som brister

när jag hör berättelser om sol och hästar

som en flimrande gulröd hetta

framför ögonen brinner du

en varm och klibbig dag

vad är det i mig som stupar

som faller, dör sönder

när känslan infinner sig

 

som att hålla ett visset löv i handen

sprött och livlöst

smula sönder det

mellan tummen och pekfingret

låta det

spridas för vinden

se det

blåsa ut          försvinna

 

 Det är bara en vägg mellan

mig och en annan

jag skulle kunna stiga in till honom eller henne

smälta samman i rummet

bilda en enhet

av ord i luften

bli ett i tanke och handling

och ändå

leva sitt eget liv

lever tillsammans i ensamhet

 

(jag var någon annan igår

och dagen dess för innan

aldrig så ensam som nu

 

jag vaknar till en känsla av förlust                som om

någon tagit upp en nål

hållt upp den i luften och punkterat en ballong

det är alltid så : jag stryker ut en rad

för att sedan låta den uppstå

till ingenting

bara se den försvinna

 

att hejda sig själv i steget)

 

 Som en kluven frukt i mörkret

självklart bara är

kom du till mig om natten

tittade ner på mig, andades

så nära du fick tillåtelse att bara komma

kom du till mig

log tog drog dig ur

lika naturligt                         

 

dog du

men besöker mig än

hemsöker är vad du gör med mig

som en brusten tråd du försöker knyppla ihop

andas du nu med ansträngda andetag

försöker du upprätta hålla livet hos mig

jag lägger mig ned, finns inte längre, dör sönder

framför dina ögon

precis så som du ville ha det

 

(kapitulation)

 

 Jag skulle vilja tala om att kastas

om den tystnad som talar

mellan raderna när jag tystnar

när jag lägger handen för att vila

står du plötsligt där

som ett ansikte höljt i dunkel

som ett suddigt ansikte på en tegelvägg

tecknat med blyerts för att sedan raderas ut

eller som en dimlik skugga bara väntar

stilla tigande

väntar du då ut mig               har du tålamod nog

eller går du

löses du upp som pulver i vatten

 

ofta kan jag uppleva att du står och väntar

i skuggorna

det är bara jag som inte låter mig                finnas

 

(en ensam kvinna går över gårdsplanen

hennes huvud är lindat i lakan

hon kommer, låser in sig själv

en grå ton har lagt sig över taken

 

det finns inte längre något här

att tala om)

 

 En hög spröd röst ljöd högt över alla andra

den hade en alldeles egen kraft

sprängkraften minnet

 

jag sitter på tåget en solig söndagskväll i juni

rösterna skratten samtalen ekar

som en blixtrande katapult

skjuter tåget iväg genom tiden

tillståndet nu passeras i samma ögonblick som det uttalas

man väntar på mig

 

jag har lämnat

passerar tillstånden bit för bit

följer trädstammarna

sveper förbi husen och insjöarna

en kastad hand i gräset

en insikt ett konstaterande om att jag inte längre vet vart du för mig

 

jag följer med

som en livlös kropp i vattnet

flyter med drar mig till minnes

staden lukterna ljuden

som alltid möter mig

när jag kommer tillbaka

 

Allting står

hejdar sig i steget                 

en citronblå himmel

virvlar ner som serpentiner

över guldbeströdda blad och gröna mattor

 

färgerna blixtrar innanför min näthinna

nuets crescendo har ingen återvändo           inget val

måste ge sig hän och leva

 

allting står

trampar otåligt i sina spiltor

ger sig tillåtelse                     snart               kommer sakta

och samtidigt känslan av det definitiva konkreta

i detta att finnas till just nu:

 

bordet som står redo för mina anteckningar

mina händer den verksamma kraften

solen som skjuter upp ur gräset

gnistrande vattenkristaller som virvlar, ringlar

som guldstoft i luften

allt som snart ska uppgå i allt

i allt som är

 

glaset som både skiljelinje och rutan ut

allt som finns till och rinner av flödar

pistillens insikt i att den är just pistill

fågelns självklara bopålar i mitt päronträd

pennans vilande existens och känslan av

att vara stark och svag på samma gång

 

(lycka)

 

Det är juni nu

sommaren ligger som ett öppet fält framför oss

sommaren i staden är stinkande trottoarer, avgasdamm och slokande almar

förväntan och frustration i samma andetag

rastlösheten spänner under huden, känslan av

att nästan brista kryper under huden som

myror av syra stiger längs ryggraden

kryper ilar springer river rusar

i mina system

skjuter ut som projektiler i mina vener

huvudet som en kropp för sig

 

och allt jag egentligen ville ha var tystnad

 

det är juni nu

och allt jag känner kommer snart att vända åter

dra sig tillbaka                      falna

det är alltid så i slutet av juni

svalan kastar sig ut

åker berg- och dalbana över molnen

 

tankarna på dåtiden känns lika avlägsna som ett annat liv

och det är då du kommer, visar dig

som ett bleknat svartvitt vältummat fotografi

du tar mig

ger dig tillträde                     stannar sår i mig

jag bär ett frö

ge mig tillstånd att föda : sätta ner fötterna känna marken gå

åt vilket håll vet jag inte längre

bara fram

 

det finns något annat här

än detta oroande fält som skälver

tillit förtröstan allt

som var som är som kommer

 

stenarna som ligger slipade och tillrättalagda på fatet

de sista blombladen som sakta singlar ner på gräsmattan

försommarens sista snöflingor lägger sig slappt till vila

händerna som arbetar

 

tiden som gröper ur oss        bryter upp oss från insidan

i huden har jag sett dig

allt oftare den senaste tiden

ett främmande ansikte och känslan av att ha funnit något

och samtidigt se någon annan                      som inte vill kännas vid

tiden tar stryptag förlamar

tystnaden ger tiden tillstånd att verka

 

vinden rör sig lätt mellan bladen

fåglarna dyker längs stupet

himlen letar sig inte längre fram genom moln

 

De stekande heta dagarna i storstaden

dammet som yr kring mina fötter virvlar upp

luktar avgaser och surnat piss

den där välbekanta stanken som når mig                          

 

staden ligger öde tom övergiven

tystnaden som ett ogenomträngligt lock

fasad möter fasad

sten mot sten

och alldeles för många kroppar i parken

 

gatorna ligger oanvända

het grå räls längs tegelhus

slokande träd och långa timmar                  stinkande tystnad

timmarna rinner genom mig som vatten

river ner en vägg

av lust och allt som föregår födelse

 

de sista åtråvärda dagarna i juni håller på att flyta ut

dagarna ett flimrande tecken

ekar från föregående sommar

du rullar fram i mig

föds som ansikte på ansikte

 

Susann Wilhelmsson

Ur arkivet

view_module reorder

Per aspera ad astra

Författaren Cordwainer Smith (1913-1966) sa en gång att det inte finns någon litterär genre som har skapat så många forskare som science fiction-genren. Och det stämmer. Många astronauter, ingenjörer och ...

Av: Bertil Falk | Essäer | 12 juni, 2014

Napoleon den III, skaparen av det moderna Frankrike?

Napoleon den tredjeNapoleon den III, den kanske mest missförstådde kejsaren, föddes för tvåhundra år sedan, den 20 april 1808.  I sina memoarer skriver Hortens, Hollands drottning om sin nyfödde son ...

Av: Anne Edelstam | Essäer om samhället | 15 oktober, 2008

Psykotexten. Del 1. Man blir inte älskad när man är extrem

"Krigskonst är att förgås med blommorna, litteratur är att odla odödliga blommor. Och odödliga blommor är konstgjorda blommor" Yukio Mishima Sidorna som följer upphittades vid ett rivningsarbete i ett för länge sedan ...

Av: Johann von Fritz | Essäer | 25 juli, 2013

Les Murray

Rabulisten och sanningssägaren Les Murray

Australiens enfant terrible, Les Murray, har nyligen åter hamnat i hetluften efter en litteraturpolitisk dispyt med landets premiärminister, Tony Abbott. Vem är denne poet, ofta nämnd som en möjlig nobelpristagare ...

Av: Michael Economou | Litteraturens porträtt | 23 januari, 2015

Tänk om du vore ditt första steg - och ut i rymden?!

Om Hanna Hallgrens diktande Fredag ger mig en bukett blommor som jag inte vet namnet på, ingen vet vad de heter. Jag har frågat på torget där de står men ...

Av: Eleonora Bru | Litteraturens porträtt | 05 juli, 2008

Musik skapad av låtsasspråk

Sångaren i [ingenting], Christopher Sander, är aktuell med soloskivan "Hej hå!" och en spelning på festivalen Where The Action Is. Över en tallrik indiskt bakfyllekäk berättar han om Astrid Lindgren ...

Av: Rasmus Thedin | Musikens porträtt | 25 juni, 2009

Someone for me – Whitney Houston tribute

För några år sen berättade jag för en tjejkompis i Stockholm att jag hade vaknat upp med en dröm om att Whitney Houston var död. Hade drömt om att alla ...

Av: Annelie Babitz | Gästkrönikör | 15 februari, 2012

Väntan som finns

Det som finns finns i väntan rör oss och blir till. Väntan på vad? På vem? Du är ett ensamt korn som faller och faller. .. Träden i oktober flammar och fäller sina ...

Av: Bo Gustavsson | Utopiska geografier | 27 juni, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.