66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 8 Jag önskade Kasparov lycka till efter att ha läst igenom texten och infogat den i boken. Han skulle nog komma att behöva alla lyckönskningar han kunde få. Jag ...

Av: Carl Abrahamsson | 15 april, 2011
Carl Abrahamsson

Höstdag i Provence

Jag befann mig, än en gång, på resa: destination Marseille för att därifrån ta mig via flyg till London, dit jag blivit inbjuden för att hålla ett litet anförande och ...

Av: Lars Holger Holm | 25 oktober, 2012
Kulturreportage

Strindberg och Österrike

Efter svåra motsättningar i äktenskapet med tal om skilsmässa kom August Strindberg och hans österrikiska hustru Frida till den österrikiska byn Dornach i december 1893 efter en kort och olycklig ...

Av: Kurt Bäckström | 06 juli, 2012
Litteraturens porträtt

Kajsa Fraus

Den musik som lyssnar till oss

Människorna spelar och komponerar musik inte bara för att kunna lyssna på sitt eget Själv, de gör det också för att svara på ljudets vädjan.

Av: Kajsa Fraus | 25 Maj, 2017
Gästkrönikör

De försvann



alt"Dave ... stop. Stop, will you? Stop, Dave. Will you stop, Dave? Stop, Dave. I'm afraid. I'm afraid, Dave. Dave ... my mind is going. I can feel it. I can feel it. My mind is going. There's no question about it. I can feel it. I can feel it. I can feel it. I'm ... afraid ..."   (HAL i 2001: A Space Odyssey, av Stanley Kubrick)

Ända sedan den där dagen bor jag i ett svart, bottenlöst hål. Från min enkla hemvist ser jag sumpgasgröna grisar med inslag av borderline marschera synkront genom pissiga landskap. Stormen viner, vreden kokar, äcklet tappar lem efter lem. Ingen vågar gå ut längre. Flisor glider in i mjukdelar, infekterar och förruttnar. Men sånt är livet, antar jag.

Kom tillbaka. Kom tillbaka. Hörs jag överhuvudtaget?
Töm bensindunkarna i grannens rabatt.
Skjut den förste som rör sig.
Tillverka en vän av mjölkkartonger.
Maskrosbarnen lider av inkongruens.
Mattanterna är efterblivna.
Rövhålet sjunger opera.
Stryp närmsta skolfröken.

Fåglarna, dessa ständigt skrikande as, bär med sig det sopor de kan med sina näbbar, sprider skräpet vidare, bananskal, kartonger, tamponger, kondomer, leksaker, matrester, kaffesump, kläder, tänder, glasögon, och skor.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Havet virvlar och vältrar sig över det kommande slutets malande ångest, meterhöga vågor sveper sönder både båtar och jättebläckfiskar. Här och där sticker svarta skelett av ilandflutna vrak fram bland klipporna, och vore man konstnärligt lagd kanske man skulle få får sig att måla av landskapet. Själv bryr jag mig inte om sådana ting.

Den torterade bjuder torteraren på prisbelönt Schwarzwaldtårta.
Fisteln återkommer ständigt, likaså de självförökande kotlettgudarna.
Simma i en pol av proteser och rakblad.
Planera ännu en tripp till leprakolonin.
Kafka dansar schottis när han tror att ingen ser.

  Rader och åter rader med glasburkar, innehållande foster i de mest lustiga former man kan tänka sig. Alla är bevarade i en gulaktig vätska. En del av dem är cykloper, andra har knappt några huvuden alls. En nyfödd liten krabats ansikte tycks växa inåt, medan en annan rackare har hjärnan på ryggen. Hjässor växer ihop, magar sammansmälter med tvillingens, håriga svulster sitter där det inte borde finnas något sådant, armar glöms bort eller blir alldeles för många. Några av fostren är skrynkliga efter alla år på burk, medan andra fortfarande har knubbiga magar och söta små fingrar som tanter gärna stoppar i munnen.

Hammocken är smärtsamt enslig i knastertorrt solljus.
Potatisar säger hur världen bäst bör styras.
Pulverkaffet överväger självmord.
Ådrornas innehåll förändras till något solkigt och kemiskt.
De här stövlarna är gjorda för att gå i.
Säkerhetsnålar pryder bröstvårtor med svavelodör.
Ansikten faller av, det blir nog bäst så.
 Ingen bryr sig om att återanvända wellpappkyrkan.
Dubbelgångarna skymtas bland folkmassorna.
Alla attraktioner har sitt pris, men krematoriet är gratis.

altVill du ha ett gott råd? Bry dig mindre så lever du längre. Studera hottentotter i tropikerna eller odla majs, gör vad fan du vill, men sluta med det här eviga gnällandet. Ingen gillar någon som är självömkande. Skratta och var glad, för fan. Träska inte ner dig i all denna kvasiintellektuella, moderiktiga negativism. Det blir så tjatigt i längden.  

Molnen är gröna, som alltid, men i olika nyanser. I tisdags lutade merparten av himlavalvet åt sjukhuskorridorsgrönt, idag ligger det närmare träskfärgat. Enskilda ägodelar ligger utströdda omkring på marmorgolvet. Glasskärvor, bottensatser, sipprande avsöndringar från förbjudna områden. Usch.

Sprattlande ålar hittas i hästhuvuden på stranden, precis som i den där filmen, du vet.

Begreppet Gud är en spelgalen puckelrygg i gasmask.
Flickan i huset på månen har aldrig haft det så här satans tråkigt.
Gå ännu en meningslös promenad och hoppas att det snart blir regn.
Man tappar tiden, lyssnar på patetiska ballader.
Ingenting är sig likt utan dem. De är lyckliga, men frånvarande.
De äger munnar fyllda med silvriga blåsor.
De har sex briljanta ögon på vardera skinka.
De är undersköna i genomskinlig plast. 
De skrattar åt rådjur.
De slickar fingrar prydda med dödskallar.
De myser med brevbärare.
De klättrar längs vårtiga hängpattar.
De rostar sönder, hand i hand.
De uppskattar inte såna som du och jag.
De vill ha sina objekt mörka och ihjälsvultna.
De flyger ur sina solkiga kokonger, upp mot en transcendental himmel.
De bosätter sig i en målning av Francis Bacon.  
De tittar på färska ruiner med riktiga känslor.
De låter skäggen växa.
De försöker kommunicera via telefonkiosker på utländska torg.
De förstod aldrig att revolvern var skarpladdad.
Det obotliga i deras frånvaro blir en del av vardagen.
De ser inte tjusningen med pretentiösa groteskerier såsom det här.

Snälla ni, kom tillbaka. 

Krama dem hårt och vägra släpp taget, för några bättre fanns inte i hela vida världen. Gör det, men fort, innan giftet hinner verka.

  Jonas Wessel

Ur arkivet

view_module reorder

Postemmakrönika 8 Maskrosbarnet

Gick likt ett av livsfrö inlevelsehärdad som den säregna maskrosen vilken som fröat av sig från växtplats på höghustaket tillbaka till landet bredvid vildrosen och tusenårsalmen emellan, sa här ändå ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 03 juni, 2010

Hopper och Baertling som konstgrepp

Oljemålningar och textiltavlor ‒ vad har de gemensamt egentligen? Ofta hamnar oljefärgen på en målarduk och är ingenting annat än oljefärg på duk. Färgade dukar som sys samman är ingenting ...

Av: Carsten Lindström | Essäer om konst | 13 april, 2012

På dekonstruktionens rand - Nanok och Geist brevväxlar

Sedan några månader tillbaka arbetar författaren och filosofen Nanok på boken Tinget och Stjärnan. Den tar sin början i frågan om skillnaden mellan en hand och en kopp och tänker ...

Av: Nanok & Geist | Kulturreportage | 22 februari, 2010

Sickan Carlsson i Filmstaden

Sickan Carlsson och kvinnorollens klassresa i svensk film

Sickan Carlsson personifierar andemeningen av ordet “folkkär”. Hennes filmkarriär stäckte sig över 69 år. När hon gick bort 96 år gammal var hon fortfarande en högt aktad kulturpersonlighet. Sickan Carlssons ...

Av: Belinda Graham | Filmens porträtt | 18 oktober, 2016

muretto. foto Hebriana Alainentalo

Där – därute

Denna text bygger på tankar och reflektioner kring poesi, där även ett urval av min egen lyrik tagit plats i ett försök att sammankoppla dem med texten och kan, som ...

Av: Göran af Gröning | Utopiska geografier | 18 november, 2017

”Konst är ingen diet” Stina Otterberg problematiserar läsningens nyttoaspekt

”Jag lyssnar inte på Mozart för att blir smartare. Jag lyssnar på Mozart för att möta en mästare”. Så säger Stina Otterberg, kritiker, författare och lektor i litteraturvetenskap, mot slutet i ...

Av: Hedvig Ljungar | Litteraturens porträtt | 08 oktober, 2014

The God of Carnage med SEST

SEST - The Stockholm English Speaking Theatre är en teatergrupp som spelar bara på engelska. Regissören Samuele Caldognetto och skådespelarna Cheryl Murphy, Kristina Leon och Ingela Lundh driver gruppen sedan flera ...

Av: Guido Zeccola | Reportage om scenkonst | 23 februari, 2013

Arkitektur som reklam

Michelin-byggnaden som den framställdes i begynnelsen. Arkitektur som reklam En byggnad har många olika funktioner. En kan vara att förmedla budskap. Våra kyrkor har denna uppgift, som inte bara manifesteras av ...

Av: Bertil Falk | Essäer om konst | 13 mars, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.