Hafez grav i  Shiraz

Minnen av Usama

"För att kunna älska en människa måste den människan hålla sig gömd - så fort den visar sitt ansikte är det slut med kärleken.” - Ivan Karamazov

Av: Nikanor Teratologen | 12 mars, 2017
Teratologisk sondering

Lux aeterna

Dödens kalla hand berörde mig   Hans finger träffade mitt öga   Att inte längre se den tanken tröstar föga berör den dig?

Av: Oliver Parland | 31 maj, 2010
Utopiska geografier

Hemma hos Brita Johansson - ljungen frodas och trivs! Foto Brita Johansson

Odla ljung - Spännande kulturhistoria och handfasta trädgårdstips!

- Ljung passar bra för dekoration både ute och inne och används ofta av florister utomlands. Vit ljung blandas i England in i brudbuketter, eftersom den anses bringa tur. I ...

Av: Belinda Graham | 10 december, 2017
Kulturreportage

Eternal September och andra memes i konsten

När Cecilia Giménez i bästa välmening gav sig på att försöka restaurera 1800-tals målaren Elías García Martinez fresk av Jesus som höll på att förfalla i den lilla spanska kyrkan ...

Av: Mathias Jansson | 03 september, 2014
Essäer om konst

Om blicken från WM-Data



Ibland när jag blickar på något kan jag snarare, eller mer än det jag ser, föras vidare av detta tillstånd jag bevittnar mot ett annat. Idag är det emot vad som skulle kunna vara WM-Datas sätt att uppleva sin miljö eller sig själv i sin miljö.

Jag står på båten, framför mig fönstret som rullar fram kustens bjudningar. Är den inte alltid det för sjörövaren, sjömannen, bjudningen?

Det tänker jag inte på när jag står här nu utan jag har redan gått in i (bjudits in i?) ett av dessa landstycken, det är WM-Data.

Ett skelett, med alltför många oköttsliga partier runtom sig ligger det, står knappt, på en kulle. Fyrkantiga tomma ytor av starkt genomträngande ljus inringar skelettet och får det att kännas obebott, trångt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

På namnet får jag förstå att här inne, jag har redan klivit in, sitter en ung herre framför en datorskärm och absorberas av dess sken, som blir en värld bortom världen, en undanglidande värld i världen. Ett världsomvälvande stopp för jordliga ting såsom tydliga märken, därav förutan märkbara spår i vår yttre värld.

Märket är osynlighet, skelettet som bara finns där, töjbart som självaste cyber-space, och som i sitt slut visar sig som klarast. Vi är inte där ännu.

Så tänker jag när jag tittar upp mot minnesbilden av WM-Data på kullen. Huru huset ligger på gränsen till att doppa tårna i vattnet där på stranden. Huru det är en väldig och lugn morgon, för tidig för det mesta.

Men ändå lyser hela huset redan upp skelettet och jag tänker att sådana ovärldsliga skelett alltid trotsar mörkrets inbrott. Eller snarare gör inbrott på mörkret med sin elektricitet.

Det måste vara torr luft därinne med alla sladdar som samlar damm, och tomma områden äter upp mina andetag.

Jag går trappan upp, smiter förbi läskautomaten som jag inte vet men ändå vet att den finns där precis i slutet av trappan. Svänger in på ett rum där den unge herren sitter drunknad med ett högt tak ovan sig och datorskärmen framför sig. Jag tänker:

  • - Hur ser du på vattnet framför dig, bakom ditt enorma fönster framför dig? Allting ligger det väll framför dig?

Då vänder jag mig om och bakom mig, en tom liten bakgata.

  • - Behöver det dig här nu, vattnet, som en kontemplationens sång? Drunknar dina ögon i det, då och då under dagen, och följer du med på dess vågor, låter dig färdas till platser som ingen kan se att du bestiger? Är sådana händelser slutgiltiga för dig?

Jag lämnar dig här, ser hur du far bort över vattnets yta, ser hur du skrapat bort allt land under dina fötter. Det magnetiska, som håller dig kvar på jorden, har blivit ett hot. I cyberspace.

Jag undrar varför alla dessa stora hus, skelett eller inte, lägger sig att vila precis invid ett vatten med sin massiva arbetsplan? Hur vattnet har kommit att bli det attraktiva för de attraktiva? Finns det ett hemligt förbund där, mellan det som är vatten och det som är surfing-rymden? Rör vi oss liknande inom oss, inför dem nämligen, inte alls? Eller är de, bara på ytan, vågor av elektricitet och av vatten och därinom sig helt skilda åt, med helt olika kraft och förmågor?

Varför blir jag så trött när jag skriver detta, så tömd?

Ett hus som WM-Data visar sig rikt för världen genom "Data" namnet som sitt inuti och vattnet sig nära, utanpå. Det ger oss sitt starka lysrörssken av att kunna låta sina medarbetare då och då under dagen, fylla sina ögon med vatten.

Varför så tom, som tröttheten när jag inte har tårar kvar i kroppen?

Stora fickor har WM-Data, med släta händer däri. Och blicken från WM-Data är helt utan spår. Den bara är där, som om den kunde ha varit var som helst vid en sjö i världen.

Så illa passar den in.

Gräset är grönt under dess bas, men helt utan dess vilja. Och smygande kommer aningen mig emot att det är vattnets vilja, tillsammans med jorden som blygs därunder gräset. De tre ett tempo igenom vilket inte WM-Data kan tränga sig in. Utan enbart lägga sin tillit till att de tre fortsättningsvis skall uppbära detta skelett, onaturligt ovan jord.

Det blottades blottadhet.

På dagen vandrar tusentals människor i skelettet, på natten är det tomt, upplyst och av surrande maskiner uppassat.

Vad händer med ett sådant hus som inte kan vila i mörker?

Som för att slutligen kunna stillas kanske när på en osynligt dold dröm om att en vacker dag få släcka sin elektriska brand, ner i havet.

 Eleonora Bru  den 23/11-2006
På en båt med Tûrkus hjärtslag dunkande inom mig.

Ur arkivet

view_module reorder

Om hälsodrycken rödvin och om monopoljätten Systembolagets pågående moralkampanj riktad mot sina egna…

Jag har väldigt svårt för Systembolagets reklamsnuttar i kommers-kanalerna. Falsk och präktig och sprängfylld med dubbelmoral och ett av staten och kapitalet godkänt förhärligande av monopolet som lösningen på våra ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 31 december, 2013

Författaren och vänstertwitterpöbeln

Författaren satt i aftonsolskenet och läppjade på ett glas portvin. Han hade vant till sig med det på sista tiden, då cognacen bet för mycket på honom – alltför mycket ...

Av: Simon O. Pettersson | Utopiska geografier | 18 augusti, 2014

Konventionalitet är inte moral. Om Charlotte Brontës Jane Eyre

De senaste 100 åren har berättelsen om Jane Eyre, denna brittiska Askunge med Pippi Långstrump-tendenser, filmatiserats över tjugo gånger. Nu senast som amerikansk storsatsning med Mia Wasikovska, ett stjärnskott som ...

Av: Matilda Amundsen Bergström | Essäer om litteratur & böcker | 12 oktober, 2011

Från Friskatorpet: Invånare och gäster. En bildkrönika

Som komplement till det skrivna språket tar jag hjälp av bildspråket. De flyger, springer, rullar sig, smyger, flaxar, hoppar och kryper. Jag följer efter med kameran och förevigar deras rörelser ...

Av: Emma Ehrlekrona | Gästkrönikör | 02 september, 2010

Avtäckandet

Det tillstånd av förhöjd verklighetskänsla som kan uppnås genom att man, i ensamhet och företrädesvis under en längre tid, tillåter sig att till fullo ge sig hän åt tillvaron i ...

Av: Mattias Lundmark | Agora - filosofiska essäer | 02 oktober, 2013

Idumea Vedamsson

Tidens flod

I The river of time berättar Igor Novikov om vad man trott och tror om tiden. Novikov är verksam som astrofysiker vid Köpenhamns universitet och har ägnat sig åt ...

Av: Idumea Vedamsson | Gästkrönikör | 06 juni, 2017

Franz Kafka. Foto: Wikipedia

Tre dikter av Franz Kafka

Erik Carlquist föreslår tre dikter av Franz Kafka tagna från brev han skrev.

Av: Erik Carlquist | Gästkrönikör | 11 augusti, 2015

En kulturgärning att minnas

På 1980-talet bor jag i Olseröd, en by norr om Österlen. Min granne Gunnar, f d lantbrukare, är en lång man i 70-årsåldern med engagemang och många synpunkter. En ...

Av: Brigitte Strand | Gästkrönikör | 13 juli, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts