Tyra Lundgren ─ Hon med fåglarna

I likhet med många har jag alltid fascinerats av lera, detta fantastiska och härligt formbara material. Keramik är en sammanfattande benämning på alla föremål av lera som bränts till så ...

Av: Lena Månsson | 22 februari, 2012
Essäer om konst

Det fantastiska huset - svenska kyrkan på Manhattan

Ungefär 150 människor per dag - något färre på sommaren - hittar till Svenska kyrkan i New York. Den svenska flaggan vajar högt över gatuvimlet. Flaggan är fastsatt på en byggnad ...

Av: Mikael Mogren | 10 oktober, 2012
Kulturreportage

Mircea Cartarescu och den rumänska litteraturens okända historia

Hertha Müllers nobelpris i litteratur ifjol har ökat intresset för Rumänien och landets kultur, men vad finns förutom Müller för en svensk publik? Rumäniens främsta författare Mircea Cartarescu besöker Sverige ...

Av: Waldemar Ingdahl | 01 juni, 2010
Litteraturens porträtt

Vad hände Wolf Solent?

  Vad hände Wolf Solent? Ny fattning av ett Ibsentema Av den engelsk-walesiske författaren John Cowper Powys (1872-1963) har på svenska under senare år utgivits Wolf Solent och essäerna i Kulturens mening ...

Av: Gunnar Lundin | 18 september, 2007
Essäer om litteratur & böcker

Bortvändhet från ambitionerna



Kroppar av Guido ZeccolaI stort sett varje strävan uppåt i de givna hierarkiernas tjänst bemöts idag med gillande eller åtminstone acceptans (som kan komma sig av såväl en välkomnande känsla av samhörighet som av den njutning som bor i makten att stänga ute), också om den beledsagas av den mest intensiva avsky hos den som strävar. Däremot får varje uttryck för avsky och varje bortvändhet från ambitionerna den effekten, att det betraktas som kapitulation rätt och slätt, som ett mer eller mindre ödesdigert nederlag - trots att det inte sällan innebär en seger av livsavgörande slag. I det avseendet har det lyckats makten - förstådd som de stora sociala strukturerna som har manifesterat sig och ser ut på ett visst sätt vid den givna historiska tiden - att omvända själva den teleologiska logiken som varje individ från början är utrustad med för sitt eget goda. Denna förvrängning är en av de större sociala normeringsmekanismerna. Den moderna fattigdomen är inte grundad i första hand på ekonomi utan snarare på "sysselsättning" och "identitet": dels på ett av de mest konkreta begreppen, dels på ett av de mest psykologiserande och abstrakta.  

 

Att till exempel avbryta en skapligt kvävande akademisk bana för ett "enklare" och eventuellt mera direkt meningsbärande arbete vore alltså, vid ett första påseende, så gott som omöjligt för den som är det allra minsta känslig för omvärldens blickar.

Men det är möjligt, förstås.
En verklig seger, en av det livsavgörande slaget, som innebär ett personligt tillintetgörande av föreställningen om dig själv som en vara med ett objektivt mätbart värde, kräver inte okänslighet utan något långt mycket svårare, att känsligheten först intensifieras och stegras för att kunna övervinnas och för att nå en ny, rikare, ädlare och större känsla. Det är självklart inte så att blickarna är onda eller att en strävan "uppåt" är felaktig i sig. Men för att bli inte bara lyckad utan även lycklig (orden dryper, jo) måste du finna det som är din egen gång. Och en förutsättning för att kunna göra det är att du har sett rakt igenom den air av nödvändighet som glimmar kring förväntningarna som omger dig. Med andra ord: för att hitta ett prång in till ett rum med luft så måste du ta till dig blickarna, verkligen möta dem och känna dem skära rakt in i dig - då, när de har nått ditt hjärta, ska du snart, i ett slag, se deras tomhet, du ska se att de har sin upprinnelse i den rådande ideologins önskan att sätta sina klor i dig genom att rita konturskarpa gränser för dina presumtiva handlingar. Individens så kallade medelålderskris beror kanske djupast på just detta, att man efter en viss tid av levnad vagt anar sig bli för gammal för sina segrar. Men för att inte bekvämligheten ska lägga sig som en isterbuk runt tankeskärpan gäller det att redan tidigt och alltid hålla underkastelsefettet stången.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

"Jodå, ibland är det en mycket märklig sak, detta hur människorna iakttar varandra och sedan går hem till sina vrår och drar slutsatser: "det där har den där verkligen fått om bakfoten, men den där kan jag hålla med om tam ta ram tam ti ti ti tam" ha ha ha, ha ha ha - som formade man sig med sina åsikter och satser, som stod de ut som fast material från kroppen, som byggde man en fästning omkring sig med mun och händer, som om inte den där hade kunnat ändra sig i samma stund, eller kanske strax innan, orden föll ur densamme... Det är märkligt hur ofta detta förtigs, eftersom det som vi alla upplever inifrån, att vara människa, är det som allra tydligast och med störst visshet uppvisar sin föränderlighet."

 "Men varför "ibland"?"
  "Därför att det finns vissa omdömen som verkar vara evigt giltiga, till exempel att det mitt ibland oss även finns vad vi kunde kalla "statiska andar". Hur skulle annars uppkomsten av den här mekanismen förklaras?"
 "Nåja. Tragedin, för vårt vidkommande, är i så fall endast dess eventuella smittbarhet."

Man kan ställa nykterheten mot ruset och värdera och jämföra och argumentera fram och tillbaka i oändlighet: här finns ingen visshet, ingen säker sanning, ingen konsensus vid frågans slut. En sak är dock viss: den som aldrig har upplevt ruset kan inte fälla ett avgörande, och inte heller den som en gång har det, eftersom den förre är helt och hållet kunskapslös och dessutom ofta torr som fnöske och den senare aldrig ska bli helt nykter igen (rusets idé är planterad när man väl en gång har druckit, och rotsystemet finns sedan kvar, som ett slags underliggande form, som lockelse eller mara). Den enda sant objektiva domaren vore den som både hade varit nykter helt och hållet och en större eller mindre drinkare livet igenom. Men eftersom det strider mot motsägelselagen så kan ingen någonsin säkert veta vilket liv som är det riktigaste.
Men för att ändå gissa. Den främsta anledningen till att vuxna människor tar alkohol till hjälp inför snart sagt varje sammankomst där siktet på fullt allvar och med fullt hopp är inställt på att komma varann så blodigt mycket närmare än vad som sker i den vardagliga samvaron, alltså då tron på en mycket speciell och närmast mystisk själslig sammanfogning råder, är att hela umgängessituationen annars ganska snart framstår som meningslös; varje alkoholfri tillställning som tar en liknande intention till utgångspunkt blir därför gärna stelbenta katastrofer, när det gäller långtråkighet till och med värre än fylleslaget, varför man nästan undantagslöst i en sådan situation finner den enda potentiella räddningen vara att istället "öppna alla kranar". En av alkoholrusets mest grundläggande funktioner, och kanske den allra mest lockande förutom den skenbart potenshöjande effekten, är nämligen att blåsa liv i just denna skumma idé om det totala uppgåendet i varandra genom det absoluta samtalets förverkligande - och hela natten öppnar sig som en djup källa till vishet och allsköns fröjder att åtnjuta i munter gemenskap under färden in i varandras innersta inre. Bakrusets vara utgörs just av insikten att denna idé ingenting annat är än en chimär. Det är därför bara sjuklingar som upprepade gånger och regelbundet återupprättar tron på den och söker upp druvan igen och igen, som att mata bröd med mögel. En individs alkoholkultur avslöjar i vilken grad han eller hon tror på, eller vill tro på, tomtar och troll, fantasilöshetens små monster.

Peter Worland

Ur arkivet

view_module reorder
 Meg Rosoff, Årets ALMA-pristagare. Foto Belinda Graham

Den symboliskt viktiga fantasyn och ungdomsböcker som spränger gränser

Fantasy har gått från att vara "eskapism" som etablissemanget ser lite snett på, till att vara viktiga böcker, kritikerrosade böcker, prisvinnande böcker ... samtidigt som böckerna älskas av publiken mer än ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 29 september, 2016

Brev från Sverige - till Susan Sontag, in memoriam

I. Susan. Jag är i Sverige. Tiden går ifrån och hinner i kapp. Efter att första gången ha sett Duett för kannibaler (1969) var min tanke att kritiken, med undantag ...

Av: Peter Lucas Erixon | Litteraturens porträtt | 18 december, 2007

”Lovad vare Herren, för att han inte gav oss till rov åt deras tänder” står det på Tora-skåpet.

Rigas judiska historia

Jag sitter på ett folkligt café och studerar min turistkarta. Bakom mig finns kanske Europas största marknadsplats med fem saluhallar inhysta i gamla zeppelinhangarer. Det är mitt första besök i ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson, Text och bilder | Kulturreportage | 11 mars, 2014

Rendezvous i Wien med kompositörerna Gluck, Gassmann, Salieri och Mozart

Är det så med oss människor att vi gillar se på och höra om när andra träter och slåss? I Mozart Haus i Wien pågår just nu och fram till ...

Av: Lilian O. Montmar | Kulturreportage | 21 april, 2014

Christopher Baker, Murmur Study

Twitter – ett ständigt flöde av konst

Det konstanta flödet av statusuppdateringar och tweets kan tyckas meningslöst. Men faktum är att det blir ett tacksamt material att använda i kritiken av vår samtid.

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 31 januari, 2015

Den svarta romantiken hos Guy Debord

Guy Debord är en tidsinställd bomb, svår att desarmera. Men försök har gjorts och görs – att neutralisera och urvattna honom, att estetiserande förneka hans originalitet. Verkningslöst. Debord förblir dynamit som ...

Av: Michael Löwy | Övriga porträtt | 14 december, 2013

Prestigen ligger i betraktarens öga

Prestigen ligger i betraktarens öga illustration: Annika Eriksson Skönheten ligger i betraktarens öga, brukar det heta. Kanske även prestige, historia och motiv. Nu kommer en avhandling om kvinnokonstmuseet Museum Anna Nordlander ...

Av: Jenny Petersson | Kulturreportage | 20 november, 2007

Kulturkrockar

Mona Mörtlund. Alltid på gång, alltid i rörelse. Foto: Reino Jillker Kulturkrockar Författaren och journalisten Mona Mörtlund från Kangos i Tornedalen har fått mycket uppmärksamhet, bland annat med en pjäs uppförd på ...

Av: Gregor Flakierski | Litteraturens porträtt | 04 december, 2007

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts