Frida Andersson, ”Ett hjärta av guld”. Foto och grafik: Julia Ingo.

Intervju: Frida Andersson

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson.

Av: Thomas Wihlman | 25 april, 2016
Musikens porträtt

Det var en slump

Vi hade handlat båda två men i olika affärer. Mina kassar var fyllda med mat och hans med vin och en flaska vodka. Vi hade inte sett varandra på fjorton ...

Av: Björn Augustson | 12 januari, 2012
Gästkrönikör

Veckan från hyllan, Vecka 34-2012

Det rasar just nu en initierad debatt om Raoul Wallenberg. Var han verkligen en sådan hjälte, romantiseras han inte helt oförtjänt? Var det i själva verket inte så att det ...

Av: Gregor Flakierski | 18 augusti, 2012
Veckans titt i hyllan

Dagbok från en filmfestival

Parker Posey och Zoe Cassavetes. Foto: Carla Hagberg   Göteborgs årliga filmfest kändes mer filmfestival än någonsin. Lite ”Alla Var Där” stämning över det hela. Kulturenreportern och festivalanhängaren Joel var på plats för att få ...

Av: Joel Carlund | 21 februari, 2008
Essäer om film

Människor



 

Hamburgs HauptbahnhofJag hade hängt i Hamburg i fyra timmar. Jag hatar Hamburgs Hauptbahnhof, för där blev jag lurad en gång när jag var sexton av en typ som tog min freestyle. Men när man åker tåg genom Europa fastnar man alltid på samma platser och av någon anledning går det massa tåg dit och sällan tåg därifrån. Hursomhelst, den här gången hade jag hängt i Hamburg i fyra timmar på en bar med det passande namnet Nachtasyl, och pratat med några tjejer som läste sociologi och var fullkomligt till sig över Sveriges välfärdssystem. Jag lyckades förtränga de senaste tjugo åren och målade Sverige i så vackra termer att jag nästan började gråta. Vi satt där och blev till oss tillsammans, sen blev de förkylda och gick hem. Då gick jag tillbaka till Hauptbahnhof. På vägen dit fick jag en underlig känsla att jag var på Drottninggatan. Det var H&M, Zara och mängder med olika kaffekedjor som såg likadana ut och hette saker som Coffee's, Sandy's, Wayne's och Dwayne's, det fanns till och med ett Vattenfall-kontor. Jag stod ett tag framför kontoret och funderade på om jag skulle rita något argt på fönstret men jag hade ingen penna med mig och så vet jag inte vad klimatbov heter på tyska. De hade skrivit ut en resplan åt mig enligt vilken jag skulle ta ett lokaltåg till en plats som hette Neumünster, där jag skulle vänta ytterligare fem timmar och sedan ta ett annat tåg till Köpenhamn. "Ha ha, Neumünster, där finns ingenting" hade sociologistudenterna och killen i baren skrattat rått. Då tänkte jag "typiskt folk från större städer" men när jag hade nickat till i en timme på det varma lokaltåget och kom ut så var det verkligen ingenting där. 

Stationen var tyst, mörk och kall. Nu gällde det att hitta en någorlunda varm plats att sova i fem timmar. Jag ryckte i toadörren, men till och med den var låst! Som tur var hittade jag en dörr som var öppen, som ledde till en trappuppgång av betong. Brevboxarna talade om att där fanns diverse kontorslokaler: Deutsche Bahn, Bundespolizei, en rosenterapiklinik och en privat arbetsförmedling. Det fick duga, tänkte jag, bredde ut några tröjor och lade mig ner att sova. Bara de inte låste dörren utifrån, så jag inte kom ut sen när tåget gick!

Golv verkar alltid så varma först, men just när man somnar till börjar kylan tränga in på riktigt. "Det här funkar inte" avgjorde jag efter en stunds motstånd mot huttrandet och bestämde mig för att ta på mer kläder. Jag drog av jeansen för att ta på strumpbyxorna, men just när jag stretade med dem öppnades dörren och en kvinna kom in: Ohhhhhh, vad du skrämde mig! Was macht Du hier?

Jag bara: Öööh jag tar på mig byxorna, på svenska.
Hon ba: What you do here? You don't see the camera?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Och mycket riktigt satt där en kamera rakt över dörren. Kvinnan berättade att det fanns en kiosk vägg i vägg med tågstationen, så jag gav upp sovförsöken och gick in dit. Tydligen var det dit kameran ledde, för killen i kiosken sa glatt: "Var det du som sov därinne? Jag såg dig på monitorn!"

En kille som såg medeltidsaktig ut på något sätt och hade bula i pannan, bjöd mig på te. Han kom från Neumünster men led av sömnlöshet och tillbringade sina nätter på stationen. Där drack han kaffe efter kaffe och hängde med strandade resenärer.

- När solen går upp vid sju, sa han och pekade ut på torget, då kommer alla fåglar, och så flyger de runt ett varv och sätter sig alltid på taket där. Och vet du vad det är för hus? Det är banken!

- De vet vart de ska, sa jag.                     

Medeltidsmannen hette Timo och berättade att Neumünster var en typisk plats dit många tåg gick och sällan därifrån, så det fanns alltid folk att hänga med på stationen.

Snart fick vi sällskap av en holländare med insjunkna kinder. Han envisades med att prata engelska, vilket retade mig eftersom jag tycker att holländare och tyskar ska prata tyska.

- Ah, so you're from Sweden, are you sweet? sa han och skrattade åt sig själv.

Han visade oss papper från polisen. De hade tagit fast honom i en rutinkontroll och konfiskerat

1 Nokia Handy
1 hyrbil Stationwagon
163 kilo khat
 och oidentifierad mängd kokain.

Han hade varit och sålt knark i Norge och nu skulle han ta tåget hem eftersom polisen behållit bilen. Det verkade inte bekomma honom, han var uppåt och ville ha med mig och Timo till ett kafé i närheten. Timo tvekade och när han till slut gav med sig förklarade han varför: lokala fascister brukade hänga där och misshandla honom.

Kafét var en liten, rökig lokal där ca 5 personer, kvinnor och män, dansade uppsluppet till en jukebox med techno och Tarkan.

- Är du turk? sa holländaren till bartendern. Döner kebab!

Han satte igång att räkna upp alla varianter av kebab och schwarma han kände till och bartendern log, beundransvärt oansträngt, och spelade upp en pantomim av att skala bort kött från en kebabstång.

De drack öl, jag tog te med mjölk vilket bartendern tyckte var mycket konstigt. Med mjölk? Englisch? Och hur gör man, ska man koka vattnet? Ska tepåsen ligga i mjölken eller i vattnet?

Gänget dansade ringdans utan att låta sig bekomma av oss. Timo berättade om ett lokalt punkband som han kände. Holländaren missade tåg efter tåg med flit. Han pratade på om hur han skulle kunna fixa kokain.

- Det är som om jag hade en repig skiva med ett hack på och nålen har fastnat i hacket. Det är därför jag bara tänker på kokain.

- Dags att byta skiva då, sa jag.

När han missat sitt andra tåg sa jag oöverlagt: Åk till Köpenhamn istället!

Han kastade sig över idén: Ja! Och till Stockholm! Vi köper en billig bil! Har du ett hus där?

- Har du blivit kär eller, sa Timo sarkastiskt.

Jag började ångra att jag sagt detta, för det sista jag ville var att ha honom på halsen, men som tur var falnade idén av sig själv.

Musiken tystnade. Det dansande gänget drog sig mot baren. Nu la de märke till vår existens och bartendern förklarade att jag var från Sverige.

- Sverige Volvo! ropade en.

- Volvo och Saab! sa en annan triumferande.

- Saab kaputt, sa jag dovt.

När jag gick bestämde bartendern, Timo, holländaren och jag att ses där om exakt ett år. Sedan stod jag på perrongen i natten och hörde hur tågen slamrade förbi och bara rös av välbehag. Aaah! Världen!

 Kajsa Ekis Ekman

Ur arkivet

view_module reorder
Carl-Henning Wijkmark. Foto: Carl-Henning Wijkmark

”Allting har ett pris, bara människan har ett värde”

Min första kontakt med Carl-Henning Wijkmark blev läsningen av "Dressinen", där efter kom "Jägarna på Karinhall" följd av "Den svarta väggen", "Den moderna döden" som redan är en klassiker och ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 09 november, 2015

Sceniska rum: Scener från Odenplan. I samtal med John Jakobsson, konstnär

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär ...

Av: Anders Nilsson | Reportage om scenkonst | 20 juli, 2014

Illustratör: Signe Collmo

Vad är upplysning?

Är arbetare och tänkare synonymer? Var det upplysningsidealet? Tänka för sig själv? Betrodd i sina hållningar; Principfast? Hinner den unge studenten eller äldre professorn tänka för sig själv? Behålla sina ...

Av: Arsho | Essäer om politiken | 09 juli, 2015

Janne Karlssons satyr

Jag heter Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Jag är förmodligen Sveriges mest refuserade serietecknare. Möjligen beror detta lite på att jag förmodligen även är sveriges ...

Av: Janne Karlsson | Utopiska geografier | 06 december, 2010

Turism som draglok

Det är lika bra att erkänna från början. Jag är ett turistiskt freak. Det innebär att jag sällan kan resa utan att turism som fenomen spökar i bakgrunden av mina ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 30 juli, 2012

En supernova av ljud

Tidningen Kulturen ger sig ut i den inre rymden och möter ljudpsykonauterna i Vrakets Position. Även om man är helt omgiven av musik kan man ibland känna en saknad. En diffus ...

Av: Peter Sjöblom | Musikens porträtt | 17 februari, 2014

Svenska bilderbokskonstnärer från Adelborg till Adbåge

Barn har en inneboende drivkraft att upptäcka världen. Ordens magi i sagor och berättelser är viktiga för utvecklingen. Olika tider har gett olika svar på frågan vad en barnbok är ...

Av: Lena Månsson | Essäer om konst | 31 juli, 2013

To former for frihet

Dette essayet er om to former for frihet. Den ene beskriver jeg med ‘frihet fra’, mens den andre formen for frihet beskriver jeg med ‘frihet til’. I et stort antall ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 04 juni, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.