Hon fångar djurens blickar

Hare – bearbetad litografi på frigolit av Riitta Tjörneryd Blicken mellan djur och människa, som kanske har spelat en avgörande roll i det mänskliga samhällets utveckling, och som alla människor i ...

Av: Niels Hebert | 24 mars, 2008
Konstens porträtt

En stor opinionsbildare

Jag befann mig i Indien när jag strax före jul fick budskapet att Björn Fremer gått bort. Det kändes vemodigt, främst för att han var en god vän (som dessutom ...

Av: Bertil Falk | 30 januari, 2014
Övriga porträtt

Utklädd till livet . Intervju med Little Annie

Som sextonåring i New Yorks förort ville hon bli artist – och började klä sig som en. "Du ser ut som om du borde stå på scen", sa någon. Hon ...

Av: Frida Sandström | 23 juli, 2013
Musikens porträtt

Vilken napp är din napp?

Om vi kunde se all den strålning som omgärdar oss, skulle vi märka att det dominerande inslaget i vår miljö stammar från mobiltelefoner. Inte nog med att man måste lyssna ...

Av: Carl Abrahamsson | 20 februari, 2011
Carl Abrahamsson

Postludium



ImageÖknen du
genomkorsar är
brödet som du bryter
var en gång säd
köttet du tuggar
blodet du tillåter
devastera mina ådror
var en gång säd och druva
Född ur sensuella rötter
vinet du dricker
det är mitt blod 
brödet du tuggar
det är mitt kött
Jag älskar dig för att kunna än en gång börja att älska dig oändligt
Fördenskull älskar jag kanske dig inte än

Brandsolen drivs med dödakroppars energi
Cirkeln omkring dig har nattliga släkter
Du försöker gå fram i virveln
Ljuset är utvägen
Kärlek döda mig.
Döda mig Kärlek
Jag är som en fjäril vid en otrolig låga...

 

Deus in auditorium meum intende

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Timmarna sedan du gick är hårda
De börjar alltid alltför snart för att släppa sig fram livtagna
Timmarna blir
och sedan med munnen och tungan välsignar jag din frånvaro som nattvård
Blinda klöser åtrår saknadensbädden

Känner du mitt finger som kastar upp drömmen
liksom i de gamla kärlekshistorierna
håligheterna en gång fyllda med ögon som dina
allt alltid är det bättre förr
snart än aldrig framför
känner du min tunga runtom ditt anus?
känner du den svarta saknaden som njuter av den trånga ingången?
våra ansikte säger på nytt aldrig flöt den älskade

nio dagar inte heller
nio månader inte heller
nio liv
en fängslade ömhet
Poet jag som inte fullt kan skriva om en man i kärlek?

 

Jag bevarar doften av vår kärlek
låt mig kontemplera din rumpans skönhet
låt mig darra och låt min näsa njuta av den glidande doften kring dina öppningar

Känner du mig som försiktigt träder i ditt tempel ?
Jag är din intima doft
känner du det?
Sedan är jag rädd för att du gör mina kalkar spetsiga
med en rörelse i grenarna.

Jag ska berätta det, jag ska, innan dimman faller tät ... om din osägbara skönhet har jag hosjannerad på alla sätten.

Men nu vill jag berätta jag vill att du minns innan den stora slukar mig för evigt...

jag vill att du minns det som jag minns...

...oändligt annuntiata verba som kom som en brusa mun mot mun nakna inför det ordlösa miraklet hade vi någon chans? Sängen blev möln och min mun beboddes av kylan... den numinösa kylan liksom de ljusa gårdarna på vintern... nattvård utan metafysiska kryddor och såser...ett häpet finnas.
Do you remember?

Karleksakten efter middagen på golvet för att jag hade inga bord inga stolar, när du tog min hand och sa: inte hårt, inte fort va'? Och jag... hur kunde jag vara hård...mot dig...
de tidiga karesserna...
amarcord... på din pelle dolce carezza och jag som var så rädd... jag är alltid rädd

sedan din doft i min mun och smaken av någonting köttigt som smakade räka, liksom en tonårings fitta... men du var 38 och jag 43.
Do you remember?

När du tog min kuk i din mun utan att fånga den och din tunga som slickade mig överallt med ingenting annat än kärlek? Och kuken bebodde ditt hjärta i flera veckor.
Sedan besökte jag din livmoder men bara så, som man träder i en vädjan, en köttig bön... och din rumpa var vacker och transfigurerad i en köttbåge...
Do you remember?

Musiken som var så vacker och mindre konstig än det som vi brukade skicka till varandra... därför att vi har alltid haft svärdet mellan oss... även när vi älskade trotts att våra kroppar var så förenade att om ödet hade tagit oss ur världen ingen hade kunnat skilja en från den andra...
Do you remember?

 

Deus in auditorium meum intende

 

 

 

Detta sker innan
Vet ej hur lång tid har jag på mig innan det slocknar helt, men jag skriver...
det duger för mej ... fan tar Gud själv i sitt Helvete hur personligt allt detta är...
att se eller att inte se det är i detta jävla land detsamma...
det duger med ett ljud för de flesta, de kallar det för "toner" och jag menar inte de musikaliska...
med andra ord: det är inte viktigt det som du säger utan hur du uttrycker det...
att jag inte ha en tunga att tala med utan bara ett språk för att skriva med ?

 

Alltså nu... ursäkta mig det gör för fan ont i ögonen sedan den gröna dimman knackade på häpnads dörr lite för ofta din jävel Tu daimon non es...
ändå i dimman eller åtminstone just nu menar jag en kvasisynbarhet får det räcker till...
Med annan kraft (hur kunde det vara annars?

Similitudo non est equalitas
även min kärlek kommer att slocknas ...
det har hänt tidigare det ska ske nu och genom utgivna skrik på andras kroppar eller frånvaro...
men just nu detta är omöjligt...
ett ljus brinner på isbelagda och icke utryckta ord...
att finna ord som kan förklara (ge tröst) det är inte mitt jobb...
jag vill finna ord som kan värma och belysa...
Och just nu, i mitten av det här förbannade gånget har jag bara sällskap med min egen förtvivlan...
Det är så skönt att vara här.

Närvarande varande frånvarande

Varandet är i mitten. Är detta Ordet?
Det finns idioter som har sett Gud och idioter som har aldrig sett honom.
Jag är en idiot som aldrig har sett Gud.
Fast...jag har älskat med dig.

Som geniet har jag alltid lidit av en enorm brist på talang, jag är inte duktig i någonting.

Jag lärde mej aldrig ett riktigt yrke, studerat har jag men aldrig hunnit bli en specialist.
Jag vet mycket och samtidigt vet jag ingenting.

Det är lätt att lura mej. Jag låter mej luras. Detta därför att jag sätter inget
värde varken på den som lurar mig eller på det som man vill lura mej med.
Men jag kan - omedvetet eller inte, även lura. Jag ber om förlåtelse.
Talangen gör det han vill, geniet det som han kan. Jag gör det som jag kan.

(Ja, han/hon...Jag skiter i gender nu). Låt mej vara i fred nu.
Jag har älskad och blivit älskat, jag har varit galen och blivit angripen av galenskapen, jag har orsakat smärta och lidit av den.
Do you remember?

 

Fader har jag aldrig varit men jag har älskat två barn som mina egna. Jag hade ingen talang för att skaffa mej egna barn men hade geniet att skapa ett faderskap utan att behöva alstra och producera biologisk död.

Jag är mätt och jag är glad för det som jag har gjort och för det som jag har undvikit göra. Jag vill inte längre vara jag.

Det är inte roligt. Det är inte så att jag vill förstå, det vill jag inte, det är bara... vad kan jag göra? Smärtan upptar hela utrymmet. Jag kan inte andas av smärta. Jag jobbar hårt. Och det gör jag på tidningen men också på sjukhem med Dick som är förlamad och ... är så fruktansvärt ensam.

 

Jag fortsätter att existera.
Jag finns fortfarande, fast i en annan del av staden där möten blir omöjliga.
Och Kärleken till en människa är heligare än kärleken till en Gud.

Ur mörkret kommer dessa visioner, små lyktor som belyser dunklet, perfekta rörelser utan någon mening, utan något mål, utan öde... rena. Livs fragment utan associationer, naket liv.

Ett nätt med många trådar förenar fragmenten, sammanflätade i olika kombinationer liksom livets händelser och event.

Och det händer att "aktören" begynner sin kärlekssång för en osynlig och subtil kropp eller, sittande på en sten vid sjön, talkar vattens röst till ord.

Och det händer att vi ser honom dansa sina krigsdanser eller framföra stundens mystiska teatrar.

Eller att han helt enkelt faller ned i förtvivlan, i ormens vurmeri och, svävande mellan ljus och mörker, komponerar sekvenser av försvinnande bilder.

 

Efter illusionen om att kunna förstå och om att kunna förklara, efter illusionen om en vilken som helst form av kommunikation och samförstånd, vill jag återkomma till ett stadium (som är livs med också skrivkonstens), där allt är väsentligt, essentiellt, icke- mänskligt och anti- mänskligt.

Jag vill skriva romaner av en enda mening, av en enda gest, någonting rent.
Därför att kring visionen det finns ingenting annat än visionen.

Glömskan, besvikelsens avgrund måste jag justera till rätt tonhöjd tillsammans med det meningslösa. Jag kan och vill inte längre tala vettigt.

Det mänskliga språket (language) har ingenting med det icke-organiska, med djuret och växten att göra, ingenting med tystnaden och rummet ( som alltid lyssnar på oss), och med allt det som vi känner.

De som påstår motsatsen är dårar eller helgon. Och jag är varken den ena eller den andra.
Så med det som inte har en mening kan jag bara dialogera med meningslöshet.

 

Jag kan föreställa mig och framföra enbart det som inte gå att erfara, jag kan försöka översätta det osägbara till ett språk för stumma skådisar, därför att det finns fortfarande gestalter bortom de mänskliga gränserna: subtila skuggar, liv av en enda stund, som inte går att illuminera, andningar som raderar sej själva innan de blir hörda.

Jag står här och väntar på dig. Och jag darrar. Ingen vet om det finns ord för det som man väntar.

 

Domine ad adjuvante me festina

 

Post Nigredo

 

Ur arkivet

view_module reorder

Vilket språk talar Gud? — om bibelns väg till Sverige

Fader war i himiriki hælecht hauis thit namn. til kom os thit rike. warde thin wili hær i iordhriki swa sum han warder i himiriki. wart daglict brød gif os ...

Av: Thomas Notini | Essäer om religionen | 11 mars, 2013

En skånsk europé. Om Göran Lundstedt

Göran Lundstedt är en gedigen litteraturvetare som valt att ställa sig utanför universitetet och bli kritiker och essäist. Han riktar sig inte mot den akademiska sfären utan mot ett marknadsanpassat ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 20 december, 2010

En mademoidame som går sin egen väg

Den franska traditionen och allmänna regeln säger att man av hövlighet skall titulera personer och ge dem epitet som monsieur, madame och mademoiselle. Den franska författarinnan Isabelle Sojfer ifrågasätter denna ...

Av: Anna Nyman | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2011

Mastodon - på jakt efter herravälde

Heavy metal med dess otaliga subgenrer är en av de konstformer som nått bred publik och samtidigt delvis kunnat vara relativt svårtillgänglig. Inom kommersiell pop, r´n´b, hip hop och rock ...

Av: Mattias Segerlund | Musikens porträtt | 24 januari, 2012

Ellen Thesleff foto Public Domain Wikipedia

Kulturkrönika, tidig vår 2016

Björn Gustavsson fortsätter att tycka. Nu om Ellen Thesleff med flera

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 28 mars, 2016

I nationalskaldens kristallkula

Förr höll de sig i skymundanskrev anonyma brevkom med anonyma tillropanonyma uppringningarföretog anonyma överfallnu törs de kasta maskernanu har de namn och ansiktengoda danska namnfrostiga danska ansiktennu har de upptäckt ...

Av: Nancy Westman | Övriga porträtt | 07 november, 2010

Målarprinsen i arbete (omkring 1905).  Foto: Emil Eiks

Prins Eugen och folkbildningsfrågorna i början av 1900-talet

Övertygad antinazist, liberal demokratianhängare och folkbildare - Mats Myrstener ger oss en inblick i målarprinsen Eugens liv och verk.

Av: Mats Myrstener | Essäer om konst | 09 december, 2017

De döda författarnas skog

Jag slår av motorn, stiger ur bilen och lyssnar till den stora stillheten i de döda författarnas skog, hör vinden prassla i cedrar och kastanjer, ser den svepa vidare i ...

Av: Johan Werkmäster | Essäer om litteratur & böcker | 21 april, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.