Ett museum för stulen konst

Ett konstverk kan försvinna på många sätt, och stöld har inte varit ovanligt i historien. Det finns många sätt att ta tillbaka verken på, och med hjälp av digitala tekniker ...

Av: Mathias Jansson | 15 juli, 2015
Essäer om konst

Ragnar och Alice ligger på utdragssoffan

På rygg ligger de och Ragnar håller i Alice' vänsterhand med sin högra. Stryker med långfingret sakta över hennes ringfinger. Efter en lång stund reser han sig. Han ...

Av: Theres K Agdler | 24 Maj, 2010
Utopiska geografier

Mäktiga män föredrar lantlig mat!

Winston Churchill är bland annat känd som den premiärminister som ledde Storbritannien till seger i andra världskriget. Han är också känd som författare, som Nobelpristagare i litteratur, som konstnär, som ...

Av: Belinda Graham | 04 mars, 2014
Allmänna reportage

Tiden som återvändsgränd

Snart bryter ett helt nytt år ut mitt bland oss. Vi vet inte vad det kommer att leda till, förutom själva ledan, men det sägs att det ska kallas 2011 ...

Av: Stefan Whilde | 28 december, 2010
Essäer

Fågelmataren, dokumentär-novell kring Svartån



 

Image
Bild: Hebriana Alainentalo

En vit pickup krypkör på cykelbanan. Nedanför den snötäckta åbädden rasslar det sprött som glas när tunna flak törnar emot uddar av nyis. I klungor vid iskanten står gräsänder på sparlåga. De balanserar på ben så tunna att den klumpiga kroppen verkar svävande.

 

När bilen närmar sej går en oro bland änderna som drar samman dem kring bilen. Sista biten kör den decimeter för decimeter, tills ingen viker undan längre. Den stannar. Omringad.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Någon gläntar på bildörren. Ett snattrande myller av fågelkroppar flaxar upp och står som en köttvägg och ska ha mat, av nån som försöker kliva ner, nån självlysande i rödorange som liknar en vägarbetare, eller biståndsarbetare för Röda Korset som delar ut mat i ett svältområde och möts av samma aggressiva hunger.

Klockan är tio vid Utfodringsplats 1. Han skjuter dörren åt sidan och hivar fram en grå binge av plast; nya vilda uppflog, och ända ner i bingen flaxar en grönhuvad hane. Mannen i rödorange overall rullar ut en fem sex meter lång sträng av nermalt bröd. En säck havre sprättar han upp och strör ovanpå.

Han närmar sig nog pensionsåldern, grov och gråsprängd, med goda blå ögon i ett väderansikte härdat av sol och regn.

*

En ljummen afton i maj när han var nio: den gnisslande ärggröna vattenpumpen stod skuggad av algrenar. Brännässlor marcherade längs utsidan av det låga svajiga stängslet och var på väg att inta mammas trädgårdsland. Han brynte lien, lät skäran rassla och eggen bränna genom fibrerna så att de uppstudsiga stånden vek sej i breda knippen jäms marken. En sista sving vid hörnstolpen - när ett uppflax av vingar bläddrande som helikopterblad hejdar honom, färgar honom i blod; men långhalsen satt nog kvar och det brunspräckliga huvudet med den lilla veka pannan på henne, andhonan som hann undan millimetern från hans blänkande vind av stål. Fastfrusen i backen hade han sett henne försvinna i panikflykt neröver åvattnen. Framför hans fötter låg hennes livsverk och kallnade: sex okamouflerat lysande ägg i ett rede nerbäddat så djupt att det gäckat hela världen. Som om hon ruvat sammanväxt med den brunspräckliga marken. Och inget blod, mer än vad skräcken färgat hans fantasi med. Kom tillbaks ropade han, kom tillbaks!

*

Fågelfarfar viker ihop den tomma havresäcken. Det är så han kallas. Av tusentals pensionärer barn, dagisfröknar, arbetslösa, sjukskrivna. Alla med tid för gräsänder. För ett fågelfolk som lever längsmed människorna, som går brevid.

Ingen berättar om änder så som Fågelfarfar. I alla fall inte så ihållande. När en flicka undrar: Vadnu, varför springer alla änderna ner till ån?! Då pekar han på en vit pudel hundra meter bort:

"Gräsanden inte är så intelligent sörrö, den förstår inte att pudeln är kopplad, den tror det är en räv och rävar vill gärna tugga i sej det som heter protein, för en gräsand finns mycket godis på om man sliter bort fjädrarna, mycket fett, fettlager som en val och ett väldigt tätt fjäderverk runt det där, gräsanden är en av jordklotets mest köldtåliga varelser sörrö, den tål hundra minus har dom visat i experiment och djupt in i allt det där sitter hjärtat och där samlas blodet när det är ruggigt kallt ute sörrö, och små ögon som inte läcker bort så mycket värme, och kroppen opp från marken på ett ben som en sticka, och fett leder ju kyla väldigt väldigt dåligt, gå hem och kasta en halv falukorv i en kastrull med kokande vatten, efter tre minuter är det fortfarande iskallt inni korven, det är därför lite feta kvinnor ofta överlever köldolyckor sörrö..."

Kom nu, säger flickans mamma när Fågelfarfar aldrig vill sluta.

För just den här dagen vill han verkligen inte sluta.

*

Men varför la hon sej så nära pumpen, hade han frågat pappa. Jo, för att så här nära människan skulle aldrig räven vågat sej, och under alen skulle alldrig duvhöken spanat in henne. Pojken hade smygit fram i alens skugga. Pumpa vågade han inte. Utifall hon kommit tillbaks kunde det rostiga gnisslet skrämt upp henne för alltid. Han tog av sej barfota. Slutade andas. Lutade sej över stängslet, vägde och vägde på frambenet tills balansen gick över styr. Nästan. Därnere syntes bara visset gräs och stubb av nermejade nässlor. Någon iakttog honom. Han försökte fästa blicken i nån linje, i något som ville forma sig till en brunspräcklig hona av gräsand. Ur ett rede, förvillande sammanväxt med omgivande fjolårsgräs: glänste en chokladbrun liten pärla. Den stirrade i honom. Långsamt som ur en dröm växer hon fram i sina sköna former, de som han snart urskiljer som ryggpennor, nacke, näbb. Länge ser de in i varandra. Jag kom tillbaks hit inatt när allt var lugnt, säger hon. Jag kommer att ligga här. Du kommer att låta mej ligga här.

*

Just den här arbetsdagen har han ändå börjat så som alla tidigare. Kvart i sju har han styrt pickupen mot brödfabriken som vanligt, fyllt de åtta stora blå plastsäckarna med bröd som kommit i retur från affärerna, för att tillbaks igen på Gatukontoret kunna ha med sig gratis fikabröd åt alla.

Kvarnrummet doftar sesamfrö och rågbröd. Varje gång han proppat ner en limpa upptill i tratten har lysrören flämtat, samtidigt som det skrovlat till när det skivade brödet mött de roterande knivarna i magen på kvarnen. Nertill har de centimeterstora smulorna fallit ner i en grå femtiolitersbinge av plast.

Under alla år med Fågelfarfar som kommunal fågelmatare har änderna växt sig bara fler och fetare. Vem förvånas. Änderna är ju hans folk, bara delikatesser har varit gott nog: Balansbröd, Skivad Skogaholmslimpa, APK-Limpa, Fullkorn,Toastmaster med lätt smak av cheddar, Solrosrågbröd med vatten, siktat rågmjöl, surdeg av råg, rågkärnor, linfrö, solrosfrö, malt av korn, salt, jäst, ättika, rapsolja...

*

Dag efter dag, vecka efter vecka: hennes bruna pärlöga stod vidöppet som en kameralins på oändlighet. Vilken tid han än kom, hur tyst han än smög, såg hon honom. Pappa, hur länge ska Amanda ligga på äggen? Tänk om dom kallnade medans hon var borta? Oroa dej inte, hon var laddad med protein för hela våren. Pappa, hon är borta! Hon är borta! Borta! Och han sökte henne vid vassruggarna sjuttio meter från stugan, längs forsar och låglänta grässtränder; överallt där de små sällskapen av änder tätnade spanade han efter Amanda. En afton i juni lägger han sig vid åbädden. Solen har gjort en glimrande kana av ån, där änderna fräser runt i kaskader av vingar och hanarnas smalhalsade huvuden tvättas grönlila och blänkande som buteljer. En hona kommer simmande längs åkanten. Hon viker upp helt nära honom, helt orädd, mot några stänglar ängssyra som reser sig roströda. Hon nappar tag i rotänden, drar och sliter för att raka med sig den frasiga kolven längsmed stammen, fasligt stretande efter gryn; hela växten vajar, viker sig, vajar... Det är hon. Det är han.

*

Utfodringsplats 7, färdig för idag. Han kör iväg ett stycke, parkerar pickupen, kränger av sej Gatukontorets oranga overal och blir privat. Jeans och täckjacka. Plockar fram en papperspåse med godisbröd. Änder som samlat sig kring ett svart vattenhål ute på isen skjuter iväg inåt land och flockar sig kring honom, samtalar med honom medan han delar brödet och bjuder det som oblater ur händerna åt sin lilla församling.

Därnere ringlar ån bort genom staden. Kanske döptes Svartån just en sån här dag, funderar han, en bländande vit dag när första isen lagt sig mot den svarta vattenspegeln.

När brödpåsen är tom rycks den ur händerna på honom som om den vore ätbar. Snart sitter en papperslapp i var ands näbb.

Snart sitter han omgiven av konfetti.

Firad, avtackad.

Imorgon tas han ur flocken, imorgon går han i pension.

Imorgon går han brevid.

 

Staffan Ekegren

Ur arkivet

view_module reorder

Lakrits och benproteser. Tredje generation Skarabéerbok

Ett jamesjoycianskt ordflöde, strindbergskt egensinne och ett näst intill postnorénsk uttryck i den underliggande kärlekssagans navelexponerande privatexhibitionism och i övrigt något som i sina mest kroppsfilosofiska intimiteter kan liknas vid ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om litteratur & böcker | 16 juli, 2012

Viva Verdi!

Han anses ha samma avgörande betydelse för Italiens nationella identitet som de nationalromantiska författarna hade för de europeiska folkens befrielsekamp under 1800-talet. Giuseppe Verdi föddes för 200 år sedan den 10 ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 19 oktober, 2013

Hundens genius

"Jag fick order att inställa mig hos en kapten som sade att han inte ville ha en kvinnlig chaufför. Han tyckte inte om atmosfären, han ville inte ha en kvinnlig ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer | 08 juni, 2014

Abbas Kiarostami Foto CC BY-SA 3.0

Att begravas: bildspråk i Kiarostamis Smak av körsbär

Abbas Kiarostami är en av Irans mest hyllade filmskapare. Med Smak av körsbär blev han belönad med Guldpalmen i Cannes för snart tjugo år sedan. Många som skrivit om filmen ...

Av: Sonya Helgesson | Filmens porträtt | 04 mars, 2016

Lux aeterna

Dödens kalla hand berörde mig   Hans finger träffade mitt öga   Att inte längre se den tanken tröstar föga berör den dig?

Av: Oliver Parland | Utopiska geografier | 31 Maj, 2010

Pirkko Lindberg pratar lika intensivt som hon skriver

Pirkko Lindberg. Foto Henry StrengPirkko Lindberg är en fascinerande författare och en fascinerande person, och det var därför med stor förväntan jag häromveckan räknade ned dagarna till vår planerade träff ...

Av: Björn Gustavsson | Litteraturens porträtt | 04 oktober, 2008

Ljuden i en indisk palmlund

Ljuden i en indisk palmlund Folke Rabe reser i södra Indien och fascineras av de tre största religionernas ljudbilder.

Av: Folke Rabe | Allmänna reportage | 04 september, 2006

Det humanistiska fotografiet

I jämförelse med sina generationskamrater, fotograferna Henri Cartier-Bresson och Robert Doisneau, har Willy Ronis (1910-2009) länge intagit en märkligt undanskymd plats i franskt kulturliv. Med den stora retrospektiva utställningen på ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 22 september, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.